Delvis ny rutt

Igår vandrade jag. Sista vandring före sommaruppehållet i nästa vecka, se’n blir det för varmt. Trots att jag varit ute så mycket och har ”bonnabränna” (märke efter kläder för er som inte är bekanta med uttrycket) är solen nu starkare än tidigare. Lämnade hemmet som Ia, kom tillbaka som Rudolf. Han med röda mulen.

Dagens projekt: binda samman ny och gammal sträcka. Det är alltid med lite blandade känslor som jag bryter ny mark (lät tjusigt!), framför allt här nere. Finns inga bra kartor utan dagen innan studeras satellitkartor o likn på datorn. Och satellitbilderna är inte alltid dagsfärska. Ibland är det också svårt att bedöma avstånd i bergen för en ”slättmänniska”. Så förväntan och nyfikenhet blandas med lite nervositet och osäkerhet. Fast det har gått bra alla gånger hittills och jag har lärt mig att i värsta fall leder samma väg även tillbaka.

I ett läge blev jag så osäker så mobilen fick sättas på roaming (adjö med de pengarna) och jag fick via karta och gps veta att jag var precis där jag hoppades och trodde att jag var! Bara att vandra vidare och så svängde vägen. Jag tror och hoppas att jag aldrig blir blasé på dessa överraskningar. Ett otroligt vackert och dramatiskt landskap låg framför mig. Det hände nå’t hela tiden: insekter, blommor, flodfåror, grottor, klippformationer, havet, getter, stora skrevor, apelsinlundar……. Tyst och stilla. Letade upp lite skugga och bara satt där och glodde. Det är gott för själen.

Efter ett tag var det dags att gå över bergen igen och då såg jag bl a hem till Ierapetra. Sta’n är precis lagom stor och ligger så himla fint vid havet. Tyvärr var det för mycket soldis för att ön Chrissi skulle synas, men jag såg att färjan dit lämnade hamnen. Man kan tycka att området kring Ierapetra inte är världens vackraste med alla växthusen. Jag tycker att det finns orörd natur och fina vyer så det räcker. Växthusen signalerar en levande bygd som ger bra avkastning. Och det blir så vilsamt och genuint när inte turism är huvudnäring.

Jag möter inga vandrare i bergen utom i april 2012 då jag mötte ett par från England som ungefär halva året bor i sitt hus i en av byarna. Vi pratade en stund och skildes se’n åt på varsitt håll. Och håll i dig nu! Igår möttes vi igen ungefär 50 m från platsen där vi möttes då! Det blev ingen pratstund denna gången, jag tror inte att de kände igen mig eller så blev de lika förvånade som jag. Så’na här händelser sätter igång tankar kring sannolikhet, logik, tillfälligheter och livets märkligheter rent generellt.

På bussen hem kände jag den där sköna känslan som infinner sig efter en, i mitt tycke, lyckad vandringsdag: trött i kroppen, svettig, tom i skallen, tillfreds, glad. Och lite annat.

Foto från vandringen finns här.

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s