Reseminnen – sjukt

Trots krock, stressfraktur och lite smått och gott har både jag och resesällskap varit förskonade på sjukfronten under resor. Semestern i Cesme i Turkiet 1979 är dock ett exceptionellt undantag! Vi hade varit där året innan, trivdes jättebra och återvände och ”vi” var syrran och jag. Oj, det är många år se’n, vi var 26 respektive 21 år…knappt minnet räcker till… Vi kommer aldrig att glömma hur varmt det var och hur turkarna själva pustade och stönade när de inte rörde sig i ultrarapid. Utan vår vapendragare, Hassan, hade vi nog inte klarat de 2 veckorna. Han skällde och vände uppochner på apotek, sällskapade den som för tillfället var frisk osv.

Läkare 1 – syrran hade ett sår på ovansidan av foten redan när vi reste ner, men det började se lite sjukt gult ut. Vi pratade med Nuri, hotellägaren, och tänk, han satt precis och pratade med en som nästan var färdigutbildad läkare. Vilken tur! Syrran och kandidaten försvann in i matsalen och efter en stund kommer en sammanbiten person och en lite moloken person. Såret tvättat och klart, men syrran något irriterad över att han försökt bjuda ut henne på middag. Lite svårt att avvika när någon har ens fot i ett fast grepp. Och inte gav han sig utan tjatade och tjatade. Det hör till saken att hon hade långt, blont hår…”svenska flicka”… Kandidaten fick alltså lära sig nå’t denna da’n också: en del ”svenska flickor” har skinn på näsan.

Läkare 2 – efter en dag på stranden får jag fruktansvärd huvudvärk, kan inte lyfta huvudet, och väldigt ont i ryggen. Syrran ger sig ut för att hitta en läkare och kommer tillbaka med en färdigutbildad, minsann. Det är inte lätt i ett värkande och dimmigt läge försöka förklara hur man mår på sitt andraspråk för någon som inte riktigt förstår vad man säger. Jag fick fram till syrran att säga till honom att kolla mina medicinburkar (jag är epileptiker) så att jag inte fick nå’t som krockade. Han tittade på burkarna och jag kan än idag höra hans röst:
– Yes, we have this in Turkey too!
Han undersöker, skriver ut ett helt batteri med recept och jag förstår så mycket som att jag ska få 7 febernedsättande injektioner de närmaste 3 dagarna. Syrran ger sig iväg till apoteket nedtyngd av receptbördan, läkaren tar upp ett metalletui och börjar montera ihop en stor spruta, jag (som normalt sett inte är spruträdd) försöker klättra uppför väggen medelst rygghasning. Jag får injektionen, känns som om jag ska brinna upp inifrån och lär ha skrikit så det hördes på hela hotellet. Syrran vänder i trappan, kommer tillbaka och får order av mig:
– Se till så han kommer ut härifrån! Jag vill ALDRIG se honom igen!! Jag bryr mig inte om hur det går med mig!!!, ryter jag medan mitt febersvaga finger pekar mot dörren.
Det visar sig senare att läkaren och apoteket tjänade mer pengar på injektionerna än på tabletter, men det blev tabletter istället.

Läkare 3 – nu har det gått några dagar, jag känner mig nästan bra, kl är 4 på morgonen, någon skakar mig:
– Vakna! Jag mår jättedåligt, kvider systern.
Jag måste erkänna att jag knep ihop ögonen några timmar till för att sova färdigt (hon läser inte bloggen så det är ingen fara…är väl ändå preskriberat nu…). Morgon, ner till Nuri och på hans kontor sitter – just det, en läkare! Denne är också färdigutbildad och ännu bättre: han har utbildat sig i England! Upp till systern och nu får vi veta vad som hänt. Pga den höga värmen så är det njurarna som protesterar vilket på verkar hela systemet. Vi har antagligen druckit lite för lite, svettats mycket, inte direkt sökt upp skuggan (hm…) och inte tillsatt extra salt (vi hade en diskussion om salttabletter innan vi åkte…). Syrran ska inte ha en massa tabletter utan febern ska ner med våta handdukar och 3 ggr/dag ska hon äta yoghurt (jag vet inte hur den smakar idag, men då smakade den jord). Sjuksyster: lilla moi. Det blöttes handdukar i parti och minut och matades med yoghurt. Syrran kved, hon ville inte äta eländet. Då fick jag ta till stora släggan:
– Du minns vad läkaren sa? Om du inte är frisk på onsdag kan han inte låta dig flyga hem på torsdag.
Yoghurten slank ner snabbt och lätt och vi åkte hem som planerat.

Detta är enda gången jag har längtat hem!
Lät en labass titta på medicinburkarna vi hade med oss hem. När hon såg min febernedsättande medicinburk skrattade hon och sa att den här hjälper mot i stort sett allt från skörbjugg till gonorré.
När vi varit hemma ett tag berättade syrran att läkare 2 höll mina medicinburkar uppochner när han sa:
– Yes, we have this in Turkey too!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s