Studiebesök i sjukvården

Vad gör man inte för sina medmänniskor, t ex de som kanske är lite rädda för om de måste uppsöka sjukvård och bli inlagda när de är i Grekland. Med tanke på den ekonomiska krisen och så’nt, menar jag. Ni kan vara helt lugna, jag har tagit reda på hur det är!

Först behövdes en olycka så jag körde av vägen. Givetvis ensam i bilen och ingen annan i närheten mer än djuret jag väjde för. Ut i naturen, stopp i ett dike. Kom ur bilen och ringde efter hjälp. Ensam ute i ingenting, men det varade inte länge! I Sverige diskuteras ibland om man ska hjälpa eller inte. På några minuter hade 5 bilar stannat och några vinkats förbi. Jag fick frågor om de skulle ringa efter hjälp, köra mig till närmsta apotek för att få sårtvätt och plåster, dunk med vatten plockades fram, behövde jag skjuts till sjukhuset, hur mådde jag egentligen osv. Som tur var kunde en engelska så vi kunde reda ut situationen. Till slut var det bara han kvar tills min efterringda hjälp kom.

Till sjukhuset i Ierapetra! Man kan tycka mycket om EU, men blå kortet är en av de riktigt positiva och smidiga resultaten av samarbetet. Nu blev det undersökning, stelkrampsspruta, omläggning, blodprov, ekg, röntgen och ultraljud. Så röntgen igen. Undersökning. Och beskedet att jag skulle bli inlagd eftersom de upptäckt extraslag på mitt hjärta. Nytt ultraljud, delad ambulans till Agios Nikolaos för CT-scan och inläggning där. Näringsdropp och smärtstillande. Ingen mat! Fler prov, nytt ultraljud på eftermiddagen, fick stanna en natt till. Äntligen mat på kvällen! Nytt ekg. För att korta ner historien så kom jag hem igår med en spricka i bröstbenet, ett stressat hjärta som får piller en vecka och en öm kropp.

Hur var då dessa dagar på sjukhuset? Först vill jag berätta att jag jobbat i vårdsvängen och att jag varit patient genom åren, jag har nog ganska realistiska förväntningar och krav. En del av mina reflektioner kan bottna i språkförbistring och ska i så fall inte läggas nå’n till last. Jag låg på en sal med 3 sängar, men vi var bara 2 tills nå’n timme innan jag blev utskriven. Så nu bubblar intrycken:

  • Jag var inte orolig tidigare för att bli sjuk här nere och är det inte nu heller. Har uppsökt akutvård vid några tillfällen genom åren och det har fungerat bra. Kände hela tiden förtroende för att de som kom i kontakt med mig visste vad de gjorde och täckte upp allt. Jag uppfattade att flera specialiteter var inblandade som ortoped, kardiolog, kirurg.
  • Förvånad över att ingen presenterade sig i detta genomartiga land. Inga namnskyltar, inga namn, inga titlar. I torsdags gjorde det inget, men när jag kom upp på avdelning hade det varit trevligt. Kanske också informera den där ”soidesan” (svenskan) om hur den fungerar på avdelning, vad som nu skulle hända osv.
  • Nästan ingen berättade vad som skulle hända, varför något gjordes eller vad man kom fram till. Det blev en lite konstig situation, som om jag inte fanns. Komma med spruta och måtta mot min arm? Glöm det, jag vill veta vad det är för nå’t. Kanske språkproblem, kanske det finns ett sorts avstånd mellan patient och personal i stil med det som fanns hos oss. Vi har väl lärt oss att sjukhuspersonal finns för oss och att läkare inte är gud själv. Eller?
  • Rena klädparaden! Grönt, vitt, blått, vinrött och kombinationer. Och ovanpå alltihop någon civilklädd. Jag kom fram till (vilket kan vara helt fel) att städpersonal är helt blåklädda, matpersonal vinröda. Sedan var det lite rörigt med vitt och grönt, men madam i vit jacka med blå knappar och blå axelklaffar måste väl vara avdelningssköterska. En del hade mycket underliga gröna gummiskor på fötterna. Ofta översvämning? Måste vara läbbigt varmt.
  • Språket var ett problem. De flesta läkare jag träffade kunde prata engelska, de flesta i den övriga personalen kunde inte engelska eller så lite att det inte var till någon hjälp. Min förvåning var större i Agios Nikolaos än i Ierapetra eftersom A N i många år varit en stor turistort.
  • Lite smått som jag observerade: inga handdukar (varken i tyg eller papper) på vår toalett. Väldigt slitna lokaler som gör det svårt att hålla toppenrent, men man jobbar hur proffsigt som helst när det gäller handskar, sterilitet osv. Personalen verkade jobba väldigt långa pass. Mycket oväsen (personal och anhöriga) utom några timmar på efternatten, svårt att få nå’n riktig ro. Undrar hur mycket man dokumenterar för det var en del ”gå och fråga” (jag är ingen vän av dokumentationshysterin i Sverige, men det är ganska bra om den ene vet vad den andre gjort).
  • Förtjänar en egen punkt: ingen tv på salen i detta genomtelevisionerade land! Men oh, så skönt. Mobiltelefon var dock tillåten, här funderar man tydligen inte över om det stör medicinsk apparatur eller vad det kallas.
  • En sak för Sverige att ta efter är sängarna. Man ska ju upp så fort som möjligt och tränas och rehabiliteras på svenska sjukhus. Varför har vi då hela manöverpaneler för att bl a kunna ställa huvud- och fotända? Köp in den här varianten istället. De har vev på kortsidan vid fötterna där man vevar upp huvudändan. Inga patienter som ligger och latar sig!
  • Dags för utskrivning! Jag tyckte att det kändes lite konstigt att gå iväg med droppnålen i handen, men den skulle sitta kvar för jag skulle tillbaka igen. Jaha? Två ex av nå’n sorts kvitto fick jag gå ner med till kontoret på bottenvåningen, båda stämplades, jag fick tillbaka ett och travade upp till avdelningen igen. Där togs det stämplade dokumentet emot och droppnålen plockades bort. Jag har fortfarande inte räknat ut varför det gjordes så här knökigt, men jag är säker på att det finns nå’t skäl.

Så mycket hjälp jag fått dessa dagarna, det är guld värt med vänner! Och hälsningar från de som visste var jag var. Det betyder mycket när man ligger där ensam i en sjukhussäng i främmande land. Oavsett var sjuksängen står, förresten.

Imorgon ska jag berätta hur det går till att sova när man inte kan ligga ner. Och vad som händer när man sätter i halsen men inte kan hosta.

 

Annonser

5 thoughts on “Studiebesök i sjukvården

  1. Onödigt spännande läsning idag, kära vän!
    Har saknat dig, men trodde ju förstås att du hade trevligare saker för dig, än att ligga på sjukhus. Himmel så förvirrat det verkar, men ändå har du blivit väl omhändertagen och undersökt. I Grekland är kanske doktorn fortfarande likställd med prästen och i förlängningen gud? Därför förväntas man vara tacksam för allt som serveras, var så god och svälj, bara…?

    Hoppas du mår bra, efter omständigheterna och fått sova gott hemma i din egen säng.
    Varma och försiktiga kryakramar!

    Liked by 1 person

  2. Hugaligen vilket äventyr! Tycker att du kunde gjort det där studiebesöket på ett mer studiebesökslikt sätt!
    Spricka i bröstbenet låter rätt ont, va rädd om dig och ditt stressade hjärta och spruckna bröstben. Lyft för bövelen inget tungt på ett tag. Då kan jag lova att det gör ont….Been there…. 🙂

    Krya på dig!!!

    Kram Lotta

    Liked by 2 people

  3. Oj, oj, oj, Ia vad du har råkat ut. Nu har det ju gått någon vecka sedan olyckan och jag hoppas att du känner dig bättre. Vilken tur att det gick som det gick ändå.
    Och vilken underbar iaktagelseförmåga!! Haha underbar läsning!
    Ta hand om dig nu du fantastiska kvinna!
    Kramar i massor
    Pia

    Liked by 1 person

  4. Ping: Bloggen i backspegeln | ia mitt i livet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s