Konvalescentens klagan

Om nå’n så’n där ”positivist” som tycker att människor som inte jämt är glada och positiva är ”negativa” läser detta så sluta med en gång. Jag önskar att jag kunde glädja er med en fängslande beskrivning om hur livet stannat upp, jag insett det ena eller andra, hur tacksam jag är över det, att jag värdesätter livet och dess innehåll mycket mer, att olyckan hade en inneboende mening och syfte osv. Men jag kan inte, jag fungerar inte så. Jag vill ha det ogjort för just nu gör det bara ont, begränsar och gör mig ledsen. Kanske jag t o m kvalar in som ”energitjuv”, jag vet inte riktigt vad det betyder så jag kan inte säga säkert.

Jag har fått nog. Jag förstår att läkningen tar tid, jag förstår att kraft och energi inte kommer tillbaka på ett tag. Om jag ska orka så behöver jag en paus-knapp! Den ska aktiveras kl 22 ikväll och avaktiveras kl 06 imorgon bitti.

Det första jag ska göra är att sucka ordentligt tre gånger och hosta som en tokig allt medan jag njuter av att det går att göra över huvud taget och att det inte gör ont.

Se’n ska jag plocka undan, bädda rent, vattna blommor, dammsuga, tvätta och hänga tvätt på cirka 20 min. Och njuta av att det går att göra utan att det gör ont och att det går snabbt.

Efter det blir det 30 min läsning i soffan eller fåtöljen i precis vilken ställning som helst. Njutningen ligger i att ha det bekvämt och gott.

När jag borstat tänderna på två röda utan att bli trött i högerarmen är det dags att hoppa i säng. Sex timmars oavbruten god sömn utan att vakna vid varje rörelse eller för att byta ställning. Det kommer att bli en stärkande njutning.

Så är det frukostdags och då ska jag äta min vanliga frukost, dvs inte bara yoghurt utan också müsli (utan att vara rädd för att sätta i halsen) och färskpressad apelsin (roterande handrörelser funkar inte just nu och kraften finns inte). Oh, så gott!

Och då är väl kl 06 och paus-knappen avaktiveras.

Men det blir ju inte så, det var bara en liten fåfäng önskan. Idag ska min lilla och långsamma promenad ta mig till super market. Jag vet inte om jag får bära kassar, men jag behöver inte handla så mycket. Så får vi se hur det känns efter det.

Om det känns ok så finns en liten plan att i eftermiddag gå ner och sätta mig på taverna i skön korgstol, läsa, dricka kaffe och titta på folk. Jag blir tokig om jag bara ska flytta mellan möblerna i lägenheten.

Finns lite energi kvar när jag kommer hem så kanske jag diskar. Se’n är det dags att samla sig inför ännu en natts övningar….

Advertisements

5 thoughts on “Konvalescentens klagan

  1. Lider med dig vännen. När man vill och inte kan göra något är man inte särskilt positiv.
    Har man dessutom ont och sömnbrist blir det självklart ännu svårare att acceptera situationen.
    Förstår din frustration och önskar verkligen jag kunde göra något för dig.
    Ta hand om dig, kram!

    Liked by 1 person

  2. Ibland får man klaga. Det är helt ok, det som inte är ok är att fastna i klagande men det är jag övertygad inte gäller för dig. Önskar dig en bra avslutning på veckan trots allt det där skräpet du vet 😉

    Liked by 1 person

    • Jag vill inte fastna i varken det ena eller det andra utan åka med i livets berg och dalbana: upp och ner, pos och neg. Det är väl det som är att leva. Fast just nu skulle jag gärna hoppa fram några dagar… 😉

      Gilla

  3. Hej Ia,
    Din lilla stackare..så tokigt det blev. Så intressant att följa dig och hur du löser allt efter som. TA hand om dig i lugn och ro så att du blir fit for fight snart.
    Soliga hälsningar från Stockholm//Kathryn

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s