Hyrbilshelg

Så var det dags att ge sig ut på egen hand efter olyckan i maj! Körde i juni med sällskap och det kändes bra. Det har inte blivit av i sommar pga diskussioner mellan mig och hyrbilsfirman, men nu verkar allt ok. Skönt att komma ut och dags att starta vandringssäsongen på allvar.

Fredag

Börjar med att besöka en av favoritstränderna för något så ovanligt som en hel dag på stranden. Oh, så skönt! Parkerar mig under parasollet, upp med boken, bara njuta. Ingen irriterande musik från nå’n strandbar utan bara vågornas kluckande. Tycker det är roligt med språk och kan inte klura ut vad de bredvid mig pratar. Det tar en stund, så upptäcker jag att det är engelska! Kan urskilja ord här och där, däremellan obegripligt. Måste vara någon speciell dialekt.

Supergod lunch på go’a tavernan, se’n dags för nästa pass. Livet är hårt ibland.

Lördag

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

En skåpbil kör in i byn Vachos, en kvinna kommer ut ur ett hus, några fjärran ljud, annars en lugn morgon vid 7-snåret.

Känns andaktsfullt som vanligt, det var här Ano Viannou-massakern ägde rum i sept 1943. Funderar över dagens flyktingar och det härjade landskap de lämnar. Tänk, att det kan bli så här igen efter en tid. De som flydde här var s k interna flyktingar. Någon måste vilja hjälpa, våga sträcka ut en hand, gömma, kanske ljuga. Människor är fascinerande.

Går förbi en affisch som berättar att Alexia dött, 93 år gammal. Det betyder att hon var 21 år när människor dödades, hus sprängdes och brändes, skörden stals eller förstördes. Vad kunde hon berätta? Hoppas någon lyssnat. För utveckling och framåt i all ära – vi måste också veta var vi kommer ifrån och varför det är som det är. Annars förlorar vi oss själva, tror jag.

Närmar mig lilla klostret, tar paus och äter frukost. Det är så tyst och stilla så det nästan gör ont. Inte en bil, getklocka, vindsus – ingenting. Känns nästan overkligt eller som om det skulle gå att ta på tystnaden.

Passerar det sista bergskrönet och kippar efter andan. Luften är helt annorlunda, det är som en våt yllefilt. Så stor betydelse har havet! Otroligt!

Andra halvan av vandringen blir en kamp mot värmen och solen. Täta stopp, några långa stopp, använder all skugga. Denna vandringen är helt enkelt för jobbig i denna värmen, fast samtidigt är den varierande, vacker och rolig att vandra. Jag kunde väntat en månad till och inte gett efter för längtan, rastlöshet och hyrbil. Blir omkörd av en bil som håller på att köra av vägen samtidigt som föraren skakar på huvudet. Cikadorna håller konsert så det nästan gör ont i öronen.

Vilar en stund under ett olivträd innan jag biter ihop för att ta sista fjärdedelen. Tittar ut över landskapet, detta är verkligen ”olivträdsland”. Överallt där det går att odla, t o m över bergstoppar i snörräta rader. Linnet har åkt på och den svettiga t-shirten är virad runt huvudet. När jag till slut närmar mig bilen och vänder mig om ser jag två klipputsprång som ser ut som dödsskallar. Jag hoppar kvickt in i bilen och sätter på AC:n.

Jag är glad över att mina vandringar på vandringsveckan är upp-lite ojämt-ner och inte så här kraftigt kuperade. Och att mina vandringar inte går nära kusten, landskapet kring Ierapetra är dessutom mer öppet vilket ger vinden plats. Det känns bra inför vandringsveckan som börjar på fredag.

Söndag

Så bär det av till Neápoli som jag tycker så mycket om att vandra på söndagar. Möts av en lite kylig luft och tunga regnmoln. Kanske jag har tur och det blir regn! Det sägs att om det regnar nå’nstans på Kreta så regnar det i Neápoli också, annars regnar det där i alla fall och alltid kraftigare regn än på andra ställen.

Börjar vandra med nya skodon. Det är mer vandringskängor än vandringsskor. Har gått kortare sträckor med dom, nu dags att testa lite längre. Ligger ett reservpar i ryggsäcken. Oj, vad de nya känns hårda, ogästvänliga och främmande! Så är det alltid i början, det är dom sämsta man nå’nsin haft, men efter ett tag älskar man dom och vill inte skiljas från dom.

En kvinnoröst mässar ut över dalen från klostret där alla dörrar i klosterkyrkan är öppna, prästen ung, 4-5 nunnor läser i stämmor och jag tänder ljus. Stämningsfullt. Sitter ner en stund och bara njuter. När jag kommer ut har det droppat lite från molnen – bönhörd?

När jag kommer upp till första byn är dalen full av halvsjungande röster och klockringningar från kloster, bykapell och stora kyrkan nere i Neápoli. Det blir som ett stort andaktsrum! Eller bara ett rum för eftertanke och vila.

Inga utvikningar eller improvisationer idag. Gårdagens vandring sitter i ben och kropp. Och lite i knoppen också. Vandring ska inte vara kämpa, viktigt att komma tillbaka till njutning och avkoppling.

Väldigt vackert med molnen, bergen och morgonljus på marken. Det blir så fina kontraster. Och man kan faktiskt bli trött på blå himmel. Roligt att fotografera också, ställer lite andra krav och bjuder på annat ljus. Det stänker lite, vinden tar i och blir lite kyligare – SÅ skönt!

Tillbaka i Neápoli är det dags för ett glas soumada och jag känner mig lite hungrig. Det enda de har är toast så det får gå ner, men egentligen är det fullkomligt andefattig mat. Hur är den funtad som kommit på att man tar två smakbefriade brödskivor, lägger en pressad skinkbit och en anonym ostskiva tillsammans med en förskräckt tomat, trycker ihop det med värme och äter ”det”? Och t o m lyckas tjäna pengar på eländet!

Mer bensin kvar i tanken och klockan är strax efter middagstid – varför inte en biltur upp till Lassithi-platån! Väldigt vacker väg upp, så öppnar sig platån och jag väljer vägen ner mot Malia, en riktigt serpentinväg.

Summa summarum

Skönt att komma ut och härligt att se vackra Kreta igen!

Går bra att köra, känns lite obekvämt men är inte rädd eller nå’t så’nt.

Hur kan 2 dagars vandring kännas så mycket i kroppen? Aha! Kommer på att jag vandrade i slutet av april, se’n var olyckan 14 maj och därefter bara 3 vandringar i juni. Längre uppehåll än vanligt, alltså. Riktigt pigg och taggad på vandringsvecka, ska bli så roligt!

Och foto finns på min flickr!

Annonser

4 thoughts on “Hyrbilshelg

  1. Så härligt att du kom iväg och fick njuta av både det ena och det andra!
    Den där toasten låter förfärlig, hade det inte varit bättre med lite olivolja att doppa bröd i, tomater, ost och oliver (vågar inte föreslå fikon 😉 ) att mumsa på… Är det för att turistsäsongen är slut, eller vad är det fråga om? Jag är chockerad 😉

    Gläder mig att du är tillbaka i sadeln och åt vackra bilder!
    Kram!

    Liked by 1 person

    • Tack!
      Tycker de där själlösa toasterna verkar vara ett ”utlandsfenomen”, sett dom i andra länder. Men det gör dom inte godare. Finns så mycket annat gott att stoppa i sig! (jag har fortfarande fikonmarmelad, jättegott tillsammans med ost!).
      Kram

      Liked by 1 person

  2. De där ”toastarna” är nog det mest vanliga som finns här i Grekland…dessa får barnen med sig hemifrån till skolan som mellanmål eller egentligen närsomhelst under dagen. Har du tänkt på att i supermarkets finns massor med fyrkantiga, sladdriga toastbröd att välja på, i köttdisken ligger långa fyrkantiga pressade skinkor och parizaki-korvar och i ostdisken långa fyrkantiga ostar? Rena fördärvet. Små toastgrillar går åt som smör i solsken. Mycket bättre att gå in på bageriet och köpa en ost- eller spenatpaj (tyrópita resp spanakópita).. 🙂

    Liked by 1 person

    • Håller med! Det finns så mycket gott (och nyttigare) i detta landet som är lika lätt att packa ner. Lärt mig att det vita brödet är en nymodighet (i alla fall här på Kreta). Traditionellt bröd var grövre även om det inte var som vårt grova bröd. Är på väg tillbaka, i alla fall på bagerierna.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s