Tema utombys: 5. Jag kan aldrig bli grek

Tänkte att jag skulle försöka ha ett litet veckotema och vad passar väl bättre än lite funderingar kring att vara och bo utomlands. Och omvänt.

I Sverige jobbade jag med bl a med invandrare och flyktingar och det ger extra perspektiv på egen vistelse utomlands. Idag har jag varit på marknaden och efteråt pratat bort en stund över vin, öl och meze med svenskar, en tyska och en engelska. Ska se om jag kan skriva ner vad jag vill ha sagt idag trots vinet. Bloggformatet känns lite litet idag, finns mycket att säga och diskutera om ”utlänningsskap”. Här kommer några rader i alla fall!

”Som en riktig svensk”

Ibland sägs det om någon att det var ”svårt att tro att han var utlänning, han var som en svensk”. Det sägs som något positivt och jag har alltid tyckt att det låter fel på något sätt. Kan någon, oavsett var man kommer ifrån, bara lämna sitt ursprung, sin historia, och liksom bli en ny person? Och är det egentligen önskvärt? Och kan man till 100 % ta till sig kultur, traditioner, folksjäl osv som man inte är uppväxt med? Kan det sitta i ryggraden, i själen?

Jag kommer aldrig att bli grekisk. Antagligen kommer jag att ta till mig en del grekiska influenser och det påverkar så klart min personlighet och livssyn. Så länge jag sköter mig i samhället kan jag inte förstå att någon behöver bry sig över mina adventsstjärnor. Eller att jag inte kan ta på mig vinterkläder i november om det fortfarande är kring 20 grader. Jag knaprar mitt knäckebröd och äter på andra tider än lokalbefolkningen.

Och på onsdag är det oxi-dagen och oavsett hur mycket jag än vet om den så kan jag aldrig få samma känsla och stolthet som en grek. När paraden går längs gatan är jag en betraktare. Och det är gott nog!

”De söker sig till varandra!”

För några år sedan såg jag ett TV-program som handlade om svenskar bosatta på ”solkusten” i Spanien. Det var ett eget samhälle med svensk skola, svenska butiker, svenska hantverkare osv. Vid jul fick de ner en container med julmat. De levde i stort sett ett svenskt liv i solen, få kunde prata spanska.

I Sverige är det utlänningars eget fel om det inte går bra för dom, de söker sig ju till varandra. Ofta sägs det med en fnysning, ungefär som om man är lite förödmjukad. Och se’n lägger man gärna till att det minsta man kan begära är väl att de lär sig språket.

Man skulle kunna säga att det tydligen är skillnad på folk och folk.

Jag tror att det är mer komplext, att vi är olika personligheter. Jag har bott i Schweiz och nu bor jag här på Kreta och inte på någon av platserna har jag sökt upp en ”grupp”. De fanns i Genève och de finns här: amerikaner, tyskar, engelsmän. Inga uttalade svenska grupper varken där eller här, kanske var och är vi för få. Visst är det roligt att träffa sin egen nationalitet då och då. Prata sitt eget språk, ha gemensamma referenser, känna igen sig i minnen och händelser, slippa förklara allting.

Jag umgås med människor jag möter om de är trevliga, har humor och vi har något gemensamt. För min del är det inte avgörande var någon kommer ifrån. Och om jag bara skulle umgås med min egen nationalitet – varför bor jag då inte kvar i Sverige?

”Har du inte hört det!?”

De händelser som intresserar mig är de som påverkar min tillvaro. Internet var inte utbyggt när vi bodde i Schweiz och vi hade inte svensk tv eller tillgång till svenska tidningar osv utan var hyfsat orienterade om vad som hände i vår närmiljö. Jag har fortfarande ingen svensk tv, men så här 20 år senare är internet fullt av nyhetssidor, play-kanaler osv. Jag har ändå inte mycket koll på Sverige och det förvånar många. I Sverige, alltså.

Detta att inte vara uppdaterad om varje händelse i Sverige betraktas nästan som om man gör sig till eller bara är allmänt ansvarslös. Men det finns faktiskt annat som är intressantare och viktigare i min tillvaro. Det som är lustigt, tycker jag, är alla ”nyheter” som jag upptäcker att jag inte behöver känna till när jag är eller pratar med någon i Sverige. Det är ett ständigt brus, både här och där, men få händelser i bruset har djupgående eller avgörande betydelse. Kanske vi ibland gör händelser större än vad de egentligen är. Bara en så’n sak att uttrycket ”nyhetstorka” existerar….

Till sist

Vi kan inte förvänta oss att inflyttade ska bli ”svenskar” lika lite som utflyttade blir nya nationaliteter. Och varför stör det så många om någon vill titta på satelit-tv eller fira en egen högtid eller läsa en tidning på ett annat språk eller köra runt och tuta vid bröllop.

Jag har flyttat av egen fri vilja och kan flytta tillbaka imorgon. Det är genomtänkt, kalkylerat och planerat. Det är givetvis inte jämförbart med de som tvingats flytta. Där måste vi ha större förståelse för att inte alla band kan kapas och att det tar tid att hitta sin nya tillvaro.

Det är ingen skillnad på folk och folk, det är skillnad på olika platser på jorden och hur de format oss.

 

 

Annonser

15 thoughts on “Tema utombys: 5. Jag kan aldrig bli grek

  1. För att ha ett rikt och lyckligt boende ”utrikes”, behövs ett blandat umgänge med olika nationaliteter. Viktigast är kontakten med ortsbefolkningen, vilket betyder att man måste kunna det språk de använder. Att ytterligare förgylla livet med vänner från hemlandet känns härligt. Att leva som på ”Solkusten” känns skrämmande, men här kring I-a finns grupperingar av tyskar, som har det så. Jag tror, Ia, att du uppfattar oss som norrlänningar och vi dig som ”typisk” skånska. Zebraränderna kan vi inte tvätta bort, fast vi har försökt leva grekiskt.
    Våra bekanta här är greker, albaner, engelsmän, tyskar, fransmän, spanjorer, italienare, danskar, norrmän, finländare och pakistainer. (I några fall i singular). Hur många har vi i Sverige? Tänk om vi alla i Sverige kunde börja prata och bekanta oss med de som invandrar?!
    Kram / Jannis

    Liked by 1 person

  2. Kan bara instämma. Själv bor jag i Italien sedan 93 men umgås med svenskar för att jag jobbar med dem sedan några år tillbaka. Innan dess träffade jag knappt på några alls. Adventstjärnorna får ingen röra. Precis som jag inte rör italienarnas madonnor. Precis som du är jag en lyckligt självutvandrande svensk. Inte italienare men knappt så mycket svensk heller. Man blir helt enkelt någon sorts hybrid med åren Kul tycker jag.

    Liked by 1 person

  3. Mycket bra skrivet!
    Nationalitet har ingen betydelse. Jag är från Grekland, jag är född i Australien, jag bor i Sverige. Jag hör inte hemma på ngt specifikt ställe på jorden. Och det är en väldigt befriande upplevelse. Hemma är en plats där jag känner mig bekväm.
    Jag blir irriterad när folk säger att jag är svensk, som om det skulle vara det bästa att vara! Och vad vet de om det, jag kanske bara gör om mitt beteende till svensk för att göra det lätt för just den svenska personen jag har att göra med.

    Liked by 1 person

    • Tack! Så läckert – då har du ”plockat russinen i kakan” från flera kulturer!
      Kanske vi anpassar vårt beteende för att göra det lätt för alla inblandade! Om man är öppen, försöker så gott man kan, accepterar olikheter och inte hakar upp sig på småsaker eller tror man kan förändra världen så fungerar det mesta, tycker jag. Att hävda nationaliteter o likn blir nog bara ställningskrig istället för att umgås. Och ”hemma” tror jag att vi har inom oss och bär med oss.

      Gilla

  4. Jag kan inte bli grekisk heller, vare sig själsligt eller praktiskt. Har funderat på att söka grekiskt medborgarskap, eftersom jag numera känner starkt för att ha rättigheten att rösta i riksdagsvalen. Kommunal- och länsvalen har även icke-greker rätt att rösta i. Men…jag tvekar betänkligt nu, sedan jag läst det 4-sidiga dokument som beskriver hur man ska gå tillväga. Det är uppdelat i ca 15 punkter (med underpunkter), där hela den byråkratiska pappersexercisen beskrivs. Som slutkläm får man veta att man kommer att utsättas för en intervju, både muntligen och skriftligen (!) på grekiska. ”Provet” äger rum långt borta i Patra. Innan dess ska man ha pluggat en skrift på 80-90 sidor om samhällssystemet i Grekland.
    När min man var och hämtade dokumentet på ”medborgarskapskontoret”, sade den anställde: ”säg åt din fru att hon inte ska ansöka om medborgarskap. Det kommer att dröja minst 3 år innan vi har tid att ta hand om hennes ansökan. Vi har så många ansökningar och just nu behandlar vi ansökningar från år 2013!”
    Suck! 😛

    Liked by 1 person

    • Det där med medborgarskap ska man fundera noga över och vara försiktig med! Jag har träffat personer utan medborgarskap, dvs inte statslösa som t ex palestinier. Det är många rättigheter och skyldigheter som hänger samman med medborgarskap. Jag har varit skriven utomlands (då ligger man som ”utvandrad” i svensk folkbokföring och se’n som ”invandrad” när man återvänder), men tror inte att jag nå’nsin skulle ge upp mitt medborgarskap. Du kan väl vänta några år till så är det kanske lite ”ordning och reda” här i Grekland, detta är kanske inte rätt tid att byta medborgarskap.

      Gilla

      • Nejmen, oj oj oj, jag har inte tänkt att ge upp mitt svenska medborgarskap, du vet väl att det är tillåtet att ha dubbelt medborgarskap? Både min man och dotter har det. Jag har varit skriven i Grekland sedan jag flyttade hit och vet att jag finns kvar i något ”back-up”-system i den svenska folkbokföringen som ”utvandrad”. Jag har svenskt pass, den enda ID-handling som gäller här i Grekland. Om man är skriven i Grekland och t ex vill förnya sitt svenska körkort, så går inte det längre, man måste skaffa ett grekiskt.

        Liked by 1 person

      • Då kan du ju ”stå med ett ben i varje läger”, det låter perfekt.
        Dubbelt medborgarskap är inte tillåtet i alla länder. Sverige avskaffade det under några år, men en del hamnade i ”ingenmansland” (t ex polacker som inte fick avsäga sig sitt polska medborgarskap förrän de hade ett nytt) så det infördes igen.

        Gilla

      • Jo, jag vet 🙂 Jag kanske skulle ha preciserat det hela med att skriva ”det är återigen tillåtet med dubbelt medborgarskap Sverige-Grekland”.
        Jovisst är det perfekt att kunna ha ”ett ben i varje läger”, men som sagt, jag tvekar nu betänkligt efter att ha fått veta att det kommer att ta minst 3 år innan de ens har tid att ta hand om min ansökan… 😛

        Liked by 1 person

      • In med ansökan, du är ju inte medborgarskapslös under tiden. Och väntar du så skjuter du det kanske bara ännu längre fram i tiden. Ångrar du dig är det väl bara att dra tillbaka ansökan, antar jag.

        Gilla

  5. Ping: Bloggen i backspegeln | ia mitt i livet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s