Stunder

Idag kände jag inte för äventyr eller nya sträckor utan bara vandring med vila och flykt för tankar. Lite blåsig morgon, men jag chansade. Det är alltid bättre väder på sydkusten än på nordkusten på Kreta, bara så du vet. Och jag möttes av lätt regn när jag kom närmare Neapoli. Det blev uppehåll när jag steg ur bilen. Det måste vara resultatet av alla ljus jag tänder i kapell och kyrkor.

Naturen är så vacker för tillfället. Mitt i allt det vintergröna står lövträd i höstfärger. Ett ensamt gult lövträd ser ut som en fackla i allt det gröna. Och flockarna är fulla med killingar och lamm som tittar nyfiket och skuttar runt. Det är så tydligt att det finns olika sorters oliver för en del lundar är mogna, andra är grönare än grönt. Och tydligt att de olika sorterna ger olika skörd. Jag såg olivträd som dignade av oliver, det fanns knappt plats för några löv.

Svarta moln drog förbi och ersattes av mörka moln. Solen gjorde några försök att bryta igenom molntäcket, men fick ge upp. Några spontana, små utvikningar blev det, men allra mest bara att sätta det ena benet framför det andra och vila. Naturen är ett märkligt rum som inbjuder till vila och ger energi.

En sak som dök upp i hjärnvindlingarna var stunder. Du vet de där korta tillfällena då världen och tiden försvinner. Du är ensam med något som uppfyller dig totalt och ibland minns du, ibland inte. Jag vill dela några av mina stunder.

I torsdags gick jag in i stora kyrkan i centrum i Agios Nikolaos. Ikonmålningar på mörkblå bakgrund och tända oljelampor. Där var tyst och lugnt så jag satte mig ner en stund. Plötsligen hördes julmusik utifrån, tror att det var ”White Christmas”. Och hela julen fanns där, allt var närvarande. Mörkaste tiden på året, ljuset kommer, den religiösa innebörden och den världsliga delen. Ingenting annat trängde in, julen fanns runt omkring mig och sipprade in i kropp och knopp. En förtrollad stund.

När jag ska iväg tidigt på morgonen är gränderna tysta och stilla. Man kan nästan tro att något förfärligt hänt och att jag är den enda överlevande. Sta’n är bara min och jag hör alla de små ljuden som annars drunknar. En katt som hoppar upp på en mur, vinden som leker på ödetomten, havets avlägsna brus, ett enstaka hundskall. Det finns en väntan i luften, en väntan på alla de som snart dyker upp och ropar och kör vespa och tutar och….men i denna stunden är sta’n bara min.

På vandring kommer ibland rovfåglar seglande. Det är en ynnest att få stå stilla och bara följa deras seglats. De är så skickliga, imponerande och mäktiga. Det är så vackert. Varje luftlager blir nästan synligt. Märklig känsla av stillhet fast en av oss rör sig konstant. Allt är tyst, allt har stannat av, det är bara fågeln och jag. Till slut bär luften iväg med fågeln och när den försvinner bort är det svårt att låta bli att tyst viska ”Tack för den här stunden!”

Imorgon är det advent och Lucia och vilodag. Ha en riktigt skön söndag!

(foton från dagens vandring på min flickr!)

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s