Vad ska vi göra med arbetslösheten?

Jag har skrivit blogginlägg tidigare om arbetslöshet, du hittar dom under meny Arbetslöshetsliv. I år följer jag valet via nätet och det är betydligt lugnare att vara på distans. Sållar som vanligt mycket bland alla program och utspel för att hinna tänka efter, reflektera. Vad säger dom egentligen? Kan politiska budskap tryckas ihop i ”slogans”? Allt måste finansieras (vilket det som vanligt talas ganska tyst om), men hur ska lilla jag kunna bedöma finansieringar när tjänstemännen räknar olika. Och ingen kan riktigt förklara hur de räknat och vilka antaganden de gjort.

Ett samhälle är stort och komplicerat, detta inlägget berör bara en fråga: arbetslösheten.

Medan politikerna övertrumfar varandra i valmaskinen och arbetsmarknadsparterna (fack och arbetsgivare) fortsätter sin inaktiva tystnad och ”förståsigpåare” (alla de som ”vet” hur en ansökan ska se ut, som pratar om att man ska ”skapa” sitt nya jobb osv) tjänar pengar tillsammans med de aktivitetsanordnare som har avtal med AF studerar arbetslösa landet runt hur deras ekonomi och tillvaro rasar ihop. Arbetslöshetsersättningen är inte justerad på 14 år och i flera kommuner är nu socialbidragsnormen högre för vissa hushållskombinationer. Om man hårddrar det skulle det alltså kunna löna sig att bli utförsäkrad.

Som jag nämnt i ett tidigare blogginlägg ”Arbetslöshet under valår – mycket tomt prat” :
Alla politiker säger sig kunna avskaffa arbetslösheten och skapa nya jobb. Men det kan de inte, i så fall hade vi inte haft någon arbetslöshet.
(Jan Guillou i Aftonbladet 2014-05-04
www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article18821319.ab)

Den svenska modellen där, i grova drag, parterna (fack och arbetsgivare) ska sköta det mesta på arbetsmarknaden och politiken i stort sett ansvara för lagar och regler och de arbetslösa – fungerar modellen? Vad gör parterna mer än hanterar lönefrågor? Varför hör vi så sällan förhandlingskrav om personalutveckling mm? Genom att parterna ser till så att arbetskraften är uppdaterad ökar effektiviteten och produktiviteten vilket kan ge ökat löneutrymme och, kanske viktigare idag, bättre arbetsmiljö. Kanske viktigast är att uppdaterad, aktuell arbetskraft som blir arbetslös kan ha lättare för att få ett nytt arbete. Och det borde väl ligga i allas intresse?

Det kan givetvis vara så att ett karriärbyte är nödvändigt och därför måste arbetslöshetstiden användas meningsfullt för att bli så kort som möjligt. Idag sätts inga åtgärder in under a-kassedagarna (300 dagar) vilket innebär att 1 år (ja, du läste rätt: ett år!!) går till spillo. Politikerna borde ägna mer energi åt det dom kan påverka, dvs arbetslöshetstiden och förutsättningarna för den enskilde, än att prata oproportionerligt mycket om att ”skapa jobb”. Skaka om, tänk nytt och då menar jag inte bara politikerna via Arbetsmarknadsverket utan även arbetskraften!

Politiker kan inte skapa jobb, då hade arbetslösheten varit avskaffad, men de kan berätta för oss vad de tycker att arbetslöshetstiden ska fyllas med för att samhället, dvs vi alla, ska fungera smidigt. I veckan dök några kloka rader upp – läs och begrunda!

Publicerad i Expressen 24 aug 2014 22:47, skriven av Gunnar Wetterberg
(www.expressen.se/ledare/gunnar-wetterberg/vand-upp-och-ner-pa-jobbpolitiken/)

Vänd upp och ner på jobbpolitiken

Arbetsmarknadspolitiken är en dinosaurie från 1960-talet. På de flesta andra områden har detaljregleringarna fått lämna plats åt resultaten. Myndigheterna och deras tjänstemän ska göra så gott de kan med sina resurser. Statsmakterna är mest intresserade av vad de får för pengarna, inte hur.

Undantaget är arbetsmarknaden. Staten reglerar i detalj vem som ska få hjälp, på vilket sätt de ska bli hjälpta – och till och med när, från första dagen eller efter några veckors eller månaders självhjälp.

I den arbetsmarknadspolitiska debatten går partierna loss på varandras förslag och tillkortakommanden, nya och gamla, men alltid inom den givna strukturen. I SVT:s jobbdebatt häromveckan var det samma visa. I andanom kan man se Arbetsförmedlingens regleringsbrev svälla ytterligare några sidor, med fler anspråk på inspektioner och kontroller för att ingen detaljanvisning ska glömmas bort.

Tänk om det är just det som är felet! Det är bara i statistiken som det är lätt att kategorisera de arbetssökande. I verkligheten kommer var och en med sina erfarenheter och problem, med olika stor lust att jobba med olika saker eller att flytta för att få jobb. Ändå måste arbetsförmedlaren hitta rätt kategori att stoppa in den sökande i, och sedan kolla vilka de godkända åtgärderna är vid vilken tidpunkt.

Förförra sommaren undrade jag i en krönika – ”Låt de arbetslösa öppna upp kyrkorna” (18/6 2012) – varför arbetslösa humanister inte kunde visa Albertus Pictors kyrkomålningar och sortera arkiv. Jodå, kulturarvslyftet! svarade de som kunde sina åtgärder. Men när jag kollade visade det sig att det bara hade blivit 18 jobb av de 4400 tilltänkta. Då ringde en förmedlare och berättade om allt det finstilta som krävdes för att en konstvetare utan jobb skulle få lyfta kulturarvet. Det var inte många som stämde in på den specifikationen…

Varför inte göra tvärtom? Samla alla Arbetsförmedlingens pengar i en påse. Dela upp dem mellan landets alla arbetsmarknadsregioner. Bygg fördelningen på hur stor andel som är arbetslösa, hur länge de varit arbetslösa, hur näringslivet ser ut och vilka möjligheter till utbildning det finns.

Låt sedan förmedlarna göra det som är bäst för varje sökande. I stället för att detaljreglera skulle staten fastställa några villkor som måste vara uppfyllda. Ålder, längd på arbetslöshet, utbildning på den sökande, innehåll, varaktighet, kostnad, konkurrenssituationen inom branschen – fler punkter, eller färre. Alla krav ska inte behöva uppfyllas, utan det räcker med att nå en miniminivå. Med tio punkter att pricka av ska insatsen vara möjlig om fem eller sex är uppfyllda.

Då skulle flexibiliteten ställa den sökande i centrum. I början kan de vidgade ramarna säkert leda till att några olämpliga insatser slinker över villkorsribban, men då får myndigheten städa och dödskallemärka dem för framtiden. Det är den moderniseringen arbetsmarknadspolitiken borde handla om, inte den ena detaljregleringen efter den andra.

Annonser

Digital nomad – vad är det?

Jag brukar inte skriva långa blogginlägg så häll upp lite kaffe, luta dig tillbaka för det här är intressant. Kanske t o m inspirerande och lite tankeväckande? Och det är ju ganska stor text med luft mellan raderna…

När jag berättade för vänner och bekanta vad jag tänkte arbeta med framöver tog jag först hjälp av uttrycket digitala nomader. Det gjorde inte mina luddiga planer tydligare eftersom begreppet var lika okänt för dom som det varit för mig för 1,5 år se’n. Så nu gör jag ett försök att förklara begreppet och hur jag anpassar det till mig.

Definition
Efter att ha surfat runt på nätet: en digital nomad är en person som försörjer sig digitalt, dvs har sin verksamhet på nätet (allt arbete behöver inte utföras digitalt, en del nomader föreläser, leder temaveckor osv. ”på plats”). De använder olika verktyg som trådlös uppkoppling, applikationer, datorer, smartphones mm.  Vanliga verksamheter är författare, web designers, coacher, fotografer osv. I och med kreativt nytänkande kring verktygens användning kan fler och fler verksamheter läggas till, t ex kan webbkamera, internetanslutning och mikrofon göra det möjligt att följa ett ridpass och coacha direkt utan att ryttare och häst behövt transporteras. Utförare och kund behöver alltså inte träffas på en bestämd plats, t ex kan en person vara i Asien samtidigt som kunden är i Sverige. Denna digitala verksamhet leder till nästa ord: nomad. En del reser runt i världen, en del bor lite längre perioder på varje plats, en del bor utomlands del av året.

Det finns ett annat namn på gruppen som jag inte hittat någon svensk motsvarighet till: Location Independent Professionals (LIP) eller Location Independent Entrepreneurs. En del av dom som räknar sig till denna gruppen är också Perpetual travelers (PT), dvs de är i ständig rörelse, reser konstant. Bland PT:s finns de som ansluter sig till fria, närmast anarkistiska tankar där stater är ointressanta utan individens suveränitet är fokus. De identifierar sig med de som kallar sig världsmedborgare, dvs inte bundna till något land.

Funderingar kring konceptet
Jag lämnar LIP och PT (snart är tillvaron helt förkortad…) och resonerar kring digital nomad. Egentligen är namnet lite olyckligt, tycker jag. Det definierar en livsstil, ett helt koncept och det kan begränsa både inom och utom gruppen. Ett närmast nödvändigt steg in i nomadlivet är att ”resa lätt”, dvs att göra av med sina ägodelar. Jag tror att de som inte lockas av att resa utan ser det som besvärligt att ”flytta runt” och som inte vill göra sig av med allt de äger skräms bort. Och det är synd för jag tror att de missar en möjlighet: digital verksamhet.

Fler möjlighet
Vi leker med ett nytt namn, t ex digital försörjning, som förskjuter tyngdpunkten från nomad till digital. Då öppnar vi för var och en att lägga upp sin tillvaro som den önskar. Poängen är att jag tror att digital verksamhet skulle passa väldigt många som idag inte trivs på sitt arbete eller bara vill göra någonting nytt eller är arbetslösa eller inte vill flytta. Nomadlivet eller att flytta tilltalar inte, man kanske redan bor i sitt eget paradis, har barn som trivs bra i skolan osv. Fördelarna med digital verksamhet är många, här några exempel:

  • behövs inte någon stor finansiering vilket t ex är fallet om man ska starta en butik vilket innebär lokal, lager, varulager osv.
  • ger frihet att planera sin egen tid, t ex jobba medan barnen är i skolan och när de lagt sig på kvällen. Kanske man har ett stort fritidsintresse som tar mycket dagtid.
  • möjlighet att skapa en levande landsbygd. Mitt hemlandskap, Skåne, tippar över åt väster. Så bra för alla om landskapet kunde komma mer i jämvikt, om utflyttning från östra delen kunde stoppas och kanske t o m vändas i inflyttning.
  • ett alternativ för en del arbetslösa som vill bryta arbetslösheten men inte har finansiella resurser. Starta eget-bidraget är en bra möjlighet, men har sina svagheter.

Hur hamnade jag i detta och vad händer nu?
För ett antal år se’n hade jag ett jobb som jag trivdes bra med. Vi var placerade i Malmö med främst Skåne men också Sverige som arbetsområde. Kunde vara i Hudiksvall en vecka och där få mail med texter från Kristianstad, nästa vecka vara på uppföljning i Sjöbo och där svara på mailade frågor från Karlstad och några veckor senare vara i Varberg för att utbilda. Nackdelen var att vi jobbade i projektform vilket gjorde att planering och utveckling alltid var i ett kort tidsperspektiv. Tanken dök upp ibland: tänk om man kunde försörja sig digitalt.

Jag vandrar en del och då kommer tankar och beslut flygande. Våren 2012 stannade jag till uppe i bergen på Kreta och sa: så ska jag givetvis göra! Beslutet att flytta var fattat och grundade sig bl a på ett knä som börjat krångla så jag behövde flytta till marknivå eller hus med hiss. Eftersom jag kände mig färdig med Lund kunde jag flytta var som helst. Jag beslutade mig för att avvakta var jag fick jobb så fick det bestämma bostadsort.

Ett år senare (hösten 2013), över 200 platsansökningar, ett inlåsande regelsystem och ständig oro över ekonomin fattade jag mitt beslut. Arbetsgivarna i Sverige tror inte på ”gammal” arbetskraft och värdesätter inte erfarenhet, men jag tror att jag kan nå’t, jag tror att jag har nå’t att tillföra. Jag hade några månader tidigare upptäckt ”digital nomad” och fastnade för att starta eget och försörja mig via nätet. Men vägen dit, hur skulle den fungera? Man får inte starta eget när man har a-kassa eller aktivitetsstöd och man måste ju leva. Vänta lite! Här sitter jag i en bostadsrätt med oro över ekonomin vilket gett sömnproblem, begränsat handlingsutrymme och ingen ljusning i sikte – jag säljer givetvis bostadsrätten vilket frigör pengar som ger förutsättningar att ändra min tillvaro. Var ska jag bo? Ja, varför inte försöka kombinera?

Nu hoppar vi fram till idag då jag alltså flyttat till en lägenhet i Ierapetra på Kreta och ska försöka kombinera tid på Kreta med tid i Sverige. I höst kommer min verksamhet ut på nätet (fast jag har redan tjuvstartat med hemsida om vandringar). Skrämmande och spännande. När jag tvivlar över vad det är jag satt igång så tittar jag bakåt och vet att jag i alla fall har skapat ett bättre utgångsläge än det jag hade. Vad jag gör om 1 år har jag inte en aning om, men så är det ju i livet.

Och till alla er som tycker att jag är tossig och så’na knasiga idéer och det kommer aldrig att gå….ta det lugnt, jag har en mentor som hjälper mig på vägen. Plus tips och stöd från alla andra digitala nomader där ute i cyber space.

Till sist ett citat ur Christer Olssons bok ”Vart är du på väg och vill du dit?”:

”Vi har bara ett liv – och därmed har vi, håller du säkert med om, också ett stort ansvar att fylla det med något vettigt. Att sträva efter den där målbilden du har i huvudet är inget själviskt, inte dumt, inte fel. Det är helt enkelt det enda du kan göra om du ska känna frid med dig själv den dag du är åttiofem år och sitter i gungstolen framför brasan.
Där och då kommer du nästan garanterat aldrig att ångra det du gjorde, de drömmar du försökte realisera, de risker du tog – det du ångrar är det du inte gjorde.
Därför är det relevant att redan nu fråga: Vart är du på väg och vill du dit? Eller uttryckt annorlunda: Är det där du vill vara, när du fyller åttiofem? Det är bäst det, för i gungstolen är det för sent att ångra sig.
./.
Men det svåra är ju inte att tänka det. Utan att göra det.”

Svår valsituation

Så är det då dags att göra iordning gula kuvertet och skicka det till Sverige. Det är dags att rösta m a o. Det är inte första gången jag röstar utomlands, förra gången var på konsulat och nu via posten.

Ganska skönt att vara utomlands och slippa alla tråkiga debatter där de bara slår varandra i huv’et med att berätta vad andra gjort fel men sällan vad de själva vill göra. Rena sandlådan egentligen.

Nu är ju val en ganska komplicerad historia. Många områden ska täckas och finansiering ska redovisas. Jag gav mig ut på nätet på partiernas hemsidor och slogs direkt av hur glassiga och flashiga dom är. Verkar som om layout är viktigare än budskap, på några sidor är det faktiskt svårt att hitta partiets politik. Försvann lite förtroende redan där.

Valde ut den i mitt tycke aktuellaste frågan: arbetslösheten. Fler i arbete = mer skattemedel = mer att satsa på andra områden. Oj, så deprimerande läsning! Det pratas bara om ”yngre” och hur viktigt det är att de kommer in på arbetsmarknaden. Jag förstår att de är en intressant väljargrupp, en som går att påverka medan vi lite äldre kanske fastnat i traditionellt röstande o likn. Där tänker dom så fel! Vi är många som skiftar mellan valen och många s k split voters (röstar inte på samma parti i alla tre valen).

Jag tänkte att det kanske pratas om ”äldre” arbetskraft i samband med höjd pensionsålder. Där nämns vikten av längre arbetsliv, fler arbetade timmar, ha möjlighet att arbeta längre osv. Inte ett ord om hur arbetskraft som inte är ”yngre” ska komma in på arbetsmarknaden igen.

Ingenting nå’nstans om att parterna, dvs arbetsgivare och fackförbund, har ett ansvar för arbetsmarknad, arbetskraften och dess kompetens. Inte ett ljud. Ingen politisk vilja eller program eller idé för att försöka få det att röra på sig igen. Jo, Piratpartiet nämner att det behövs en översyn mellan dagens arbetsmarknad och förändrade arbetsliv kontra arbetsrätt mm. Jag trodde den redan var igång.

Ok, då är vi hänvisade till bidrag, dvs a-kassa. Den ska inte höjas säger några partier. Andra säger att den ska höjas, men inte från när, hur mycket eller om det blir stegvis. Och några nämner belopp, men inte ett ord om finansiering.

Och 3:e fasen ska bort och Arbetsförmedlingen ska bort – men vad ska komma istället? Tyst som i graven.

Går in på svt och gör en snabbkoll på ett antal frågor. Vad jag tycker och vad partierna tycker. Intressant! Några ”resultat” lite förvånande.

Det ligger fortfarande ett gult kuvert framför mig. Får väl bli nå’n sorts uteslutningsmetod. För långt ut på kanterna går bort, alldeles för extrema åsikter eller förenklade lösningar för min smak. Liksom särintressepartier, de greppar inte helheten och komplexiteten, jag har inget förtroende, kan inte släppa Sveriges finanser i deras händer.

Några av de ”etablerade” faller också bort, återstår några stycken. Och möjligheten att rösta blankt som är ett sätt att säga: Ledsen, men ingen av er håller måttet, ingen av er står för något som jag kan ställa mig bakom.

Ska bestämma mig imorgon.

 

Biverkning

Livet består av så många delar som man inte reflekterar över så länge det snurrar på. Som arbetslös blir man medveten om varje del och man får betala ett högt pris för några av dom. Dålig ekonomi, sänkt självförtroende, minskat socialt liv, dålig självkänsla, lågt humör osv.

En sak som drabbat mig är förstörd sömn. Jag är den typen av person som somnar innan huvudet landat på kudden och se’n sover gott. Det finns elaka tungor som påstår att det inte skulle gå att väcka mig ens med en bomb. Jag började söka jobb ett halvår innan jag blev arbetslös och insåg ganska snabbt att åldersdiskriminering existerar och att erfarenhet inte värdesätts inte bara är ”prat” och ”rykte”. Så när a-kasseperioden började hade jag redan börjat betala ett högt pris: förstörd nattsömn.

Jag har varit arbetslös tidigare, men levde då inte ensam. Nu var det en betydligt mer sårbar situation och allt ska man bära själv. En ständig oro för ekonomin som konstant stod på minus, ökad skuldsättning hos familj och vänner, inget ljus i tunneln. Plötsligen kunde jag inte somna, vaknade flera gånger per natt och var klarvaken fr o m fyra – fem på morgnarna. Givetvis gjorde inte det tillvaron lättare på något sätt, sömn är en viktig del för att orka. Framför allt om man har det tungt och jobbigt.

Det sägs att det tar 21 dagar att skaffa sig en ny vana. Det svåra med förstörd sömn är att man inte aktivt kan ändra på nya mönster eftersom man sover. Det blir en omöjlig rundgång. Jag började kallt utgå ifrån att min goda sömn var ett minne blott och så här skulle det fortsätta resten av livet.

Nu finns det hopp! Under de senaste 3 veckorna har jag flera nätter somnat ganska snabbt och sovit flera timmar i sträck. Jag vågar inte ropa hej än, men det ser väldigt bra ut. I natt sov jag i ett sträck från 23-tiden till 05:30! Blev så glad så jag hoppade över min härliga morgonrunda och låg och drog mig och njöt istället. Man kan spekulera i orsaken till förändringen. Kan det vara att jag tog tag i min situation? Att jag nu känner att det är jag som står vid rodret? Nä, jag tror att det är mycket enklare än så. Jag är övertygad om att det är min ändrade ekonomi som är orsaken. Oron är borta, det har sjunkit in att jag inte sitter i en gisten eka som tar in mer vatten än jag hinner ösa.

Vill med detta bara ge alla därute lite hopp! Det är mycket man påverkas av som man inte kan påverka. När det svänger, när situationen ändras kan det bli annorlunda. Och bättre. Det kan ta lite tid så håll ut!

Var oduktig

Fick tips om detta och oj, vad jag känner igen! Vill bara tillägga en egen reflektion: av alla chefer jag haft genom åren finns de som sett min kapacitet och kompetens och tagit vara på den i verksamheten. Av någon underlig anledning har dessa chefer bara en annan sak gemensamt: de var alla män.

Ska man undvika att hamna utanför eller bli mobbad bör man vara ”lagom”
(Publicerad 31 maj 2014 05.30 · Debattinlägg: Rigmor Tjerngren)

Man borde varna för alla dolda och nedgrävda minor i form av sociala koder att knäcka för den som är nyanställd. Dessutom borde alla vara utrustade med ett sjätte sinne. Minst. Vem som är chef framgår väl ganska tydligt. Den personen var ju inblandad i anställningsprocessen.

Men vilka är de informella ledarna? Tro inte, du stackars blåögda, att det går att bara vara ambitiös och utföra sina arbetsuppgifter väl, komma i tid, vara vänlig och positiv och gärna jobba över när det behövs. Ack nej. Är du för ambitiös, då är du genast ett hot för redan etablerade arbetskamrater, som gillar att ta det lugnt mellan varven, för dem som ser fikarasterna som dagens höjdpunkter. Långa fikaraster där man turas om att komma med hembakt och utbyta foton av barnbarn och semesterresor.

Fikarasterna är de viktigaste informationskällorna – inte om arbetet – utan om privatlivet. Missar du detta, har du satt en grov spik i din framtida utfrysningskista. Alltså: Det som får människor att ta sig till sin arbetsplats är fikarasten och arbetskamraterna.

Vad har hänt på våra arbetsplatser? Mycket på de senaste årtiondena. Den skarpa gränsen mellan privatliv och arbetsliv har suddats ut. Nu är det kick off, afterwork, happenings, konferenser i parti och minut. Den gamla hederliga firmafesten en gång om året har levt ut sin tid. Och väl är kanske det. Nu ska man vara kompis med sina arbetskamrater och helst umgås med dem även på fritiden, gärna bjuda hem och flytta in arbetets bopålar i sitt privatliv. Jobbar man inte på vänskapsrelationer är man illa ute.

Men chefen då? Många chefer är inte särskilt uppmärksamma på det sociala spelet under den formella ytan. Det kan ha mullrat länge i oroshärden, innan det kommer till chefens kännedom. En person som inte är med i gänget, som inte hinner med fikaraster för sitt krävande jobb, som hellre åker hem än deltar i afterwork, utgör ett stigande irritationsmoment för kollegerna. Är chefen svag eller auktoritär blir det svårt att kontrollera det sociala spelet. Och när det sociala systemet tillåts dominera över det administrativa systemet, när oskrivna gillanderegler får styra istället för skrivna (av alla införstådda och dokumenterade) arbetsmiljöregler, när informella ledare får bestämma vem som får vara med i kotteriet och vem som ska uteslutas och elimineras, ja då råder gynnsamma förutsättningar för att mobbningsprocesser ska utvecklas och fortgå ostörda.

Ytterligare en faktor som kan påverka om en mobbningsprocess ska få eld under sig och löpa på är personens framgång, noggrannhet och ambition i sitt arbete. Det kvittar om kunderna, eleverna eller motsvarande är nöjda – kollegerna är det inte. Personen i fråga förstör stämningen på jobbet. Och stämningen är viktig.

Ska man undvika att hamna i utanförskap och riskera att stötas ut ur systemet, så ska man vara ”lagom”. Inte för framgångsrik, inte för ambitiös. Relationsinriktad i stället för uppgiftsinriktad.

Rigmor Tjerngren var tidigare studievägledare på lärarutbildningen vid Malmö högskola. Hon är grundare av Organisation mot mobbning och föreläser om kränkande särbehandling i arbetslivet.

Ut med ”social kompetens”!

Började städa och omorganisera filerna på datorn och hittade då det här som visserligen har några år på nacken, men det gör det inte mindre aktuellt eller tänkvärt. Jag har alltid varit misstänksam och tveksam till ”social kompetens”. Vad menas egentligen? Är det viktigaste att kunna snacka och vara kompis med chefen eller att vara proffsig och kunnig i sitt jobb? Det har blivit en klyscha som dyker upp slentrianmässigt i annonser, beskrivningar och kravspecifikationer.

Varning för de sociala

Text: Sören Viktorsson och Cecilia Norrby
Publicerad 12 februari 2011, Sydsvenska Dagbladet

Social kompetens är överskattat. Det är en myt att sociala personer skulle göra arbetsplatsen bättre, tvärtom kan de hämma arbetsprestationen.

Tänk dig att företaget ska rekrytera en ny nyckelmedarbetare. En ansökan har följande formulering ”Jag är lite blyg och inte särskilt intresserad av människor, men jag är mycket kompetent i mitt yrke”. Hur stor är sannolikheten att den personen kallas till intervju? Nä, just det, den är noll.

– Det finns sanningar som är så etablerade att vi närmast tar dem för givna. En sådan är att sociala människor är att föredra i arbetslivet.

Det menar Liisa Keltikangas-Järvinen, professor i tillämpad psykologi vid Helsingfors universitet. I sitt hemland är hon banbrytande inom temperamentsforskning och i sin åttonde bok om socialitet och sociala färdigheter, som ännu bara finns på finska, slår hon hål på myten om vikten av att vara social i arbetslivet.

Vi har lärt oss att dyrka den sociala förmågan i så hög utsträckning att vi ofta oreflekterat utgår från att en person måste vara social, på toppen av allt annat, för att alls komma i fråga för ett jobb. Liisa Keltikangas-Järvinen menar att det inte bara är felaktigt, utan kan vara rent skadligt.

– Tror man på det är det lätt att göra kostsamma fel, vid val av såväl medarbetare som chefer.

För att förstå hennes resonemang måste man skilja mellan ”socialitet” och ”sociala förmågor”. Socialitet är medfött och handlar om temperament. Sociala förmågor är något vi lär oss. En mycket social person har ett stort behov av andra människor i sitt liv, men kan sakna elementära sociala färdigheter. En blyg person kan ha utmärkta sociala förmågor, men sakna behov av att stå i centrum.

Blandar man ihop dessa begrepp finns risken att en blyg person väljs bort vid en anställningsintervju med motiveringen att han eller hon är ”osocial”. Just den personen kanske tack vare sin personlighet fokuserar på sitt jobb.

– Forskningen visar intressant nog att just blyghet står i samband med empati. Det gör däremot inte socialitet. Det betyder att en alltför social person inte nödvändigtvis märker att omgivningen tröttnat på att han eller hon alltid vill stå i centrum, säger Liisa Keltikangas-Järvinen.

Hennes slutsats är att vi åter måste sätta yrkeskunskapen i högsätet.

– Vi har i alldeles för hög grad belönat socialitet. En person som stilla och utan att väcka uppmärksamhet sköter sina arbetsuppgifter hamnar ofta i skymundan.

– I dag har det blivit en konstig sammanblandning av jobb och fritid. En del arbetsgivare utgår från att de anställda alltid ska vara nåbara. Och en del arbetstagare förväntar sig att så gott som dagligen få beröm för det de presterar.

Liisa Keltikangas-Järvinen till och med varnar för arbetsplatser med många mycket sociala personer. Där kommer man att prata och skvallra i stället för att göra det man är anställd för.

Allt för sociala personer blir dessutom dåliga chefer, menar hon. För dem är det så pass viktigt att vara omtyckt att det kan gå ut över beslutsförmågan. Han eller hon kan under loppet av en timme hålla med tre olika medarbetare. En annan anledning till att en sådan person är olämplig som chef är att han eller hon gärna delegerar svåra beslut till andra för att själv kunna två sina händer.

– Ju mer det stormar på en arbetsplats, desto olämpligare är en sådan här chef, säger hon.

 

Åldersplus blir minus

Ingen säger det högt eftersom det inte är lagligt. Men det finns där, outtalat. Jag har känt det och jag vet att jag inte är ensam. Jag har skrivit om det här på bloggen. I förra veckan fick jag ett urklipp från Aftonbladet. Det är uppfriskande att fler och fler lyfter fram det, det måste pratas om och erkännas så vi kan göra nå’t åt det. Vad jag menar? Jo, åldersgränsen för när vi är uträknade, inte attraktiva, inte intressanta när det gäller arbetsmarknaden. Hur mycket erfarenhet har samhället, dvs vi, råd att förlora?

Aftonbladet Läsardebatten: Åldersdiskriminering
Är du över 55 kommer du inte ens till intervju

Jag deltog vid rektorsakademins 10-årsfest i Stockholm. Vi var många från skola och näringsliv. Vid kaffet blev vi tre personer kvar vid bordet. Det var jag, grå-vit hårig och två damer med samma hårfärg. Inte bara hårfärgen var densamma utan vi var även 55-plussare alla tre. Det visade sig att vi alla hade en sak till gemensamt: vi var arbetslösa före detta rektorer.

Vi tre var tämligen erfarna rektorer och ledare. Alla tre är vi ense om att vår ålder, alla över 55, spelar en stor, för att inte säga avgörande roll till att vi numera så ytterst sällan kommer ens till en intervju.

Politiker talar om att höja pensionsåldern, vilket stämmer mycket dåligt med verkligheten då det idag handlar om att du ska vara mellan 30 och 49 år för att vara attraktiv på den så kallade arbetsmarknaden. Våra alltför många arbetslösa ungdomar sitter i samma båt som oss 55-plussare.

Damerna och jag hade i det närmaste samma erfarenhet av arbetslöshetens helvete och jag blir lätt chockad över hur vår tidsanda är beträffande fokuseringen på ålder och synen på oss arma vit-gråhåriga erfarna 55-plussare som hamnat i ett utanförskap.

En arbetsplats, oavsett inom vilken näringsgren, kommunal, statlig eller privat mår väl av att ha en bra mix både vad gäller medarbetarnas ålder, kön och kompetens.

Håkan Carlberg
Arbetslös rektor med 20 års erfarenhet som ledare.

Arbetslöshet under valår – mycket tomt prat

Tänkte inte alls skriva om arbetslöshet idag, men så gick jag sta’ och blev uppretad. Det far runt länkar på facebook om AF och hur dåliga de är på att bekämpa arbetslöshet. Jag hävdar igen med en åsnas envishet: AF är bara politikernas förlängda arm och ingen av dom kan göra så mycket åt arbetslösheten, det måste parterna på arbetsmarknaden göra och då främst arbetsgivarna.

Jan Guillou skrev i Aftonbladet för några dagar sedan att om politiker kunde avskaffa arbetslösheten så hade de gjort det för längesen. Det är så självklart så det borde egentligen inte behöva sägas, men kanske det behövs nu när det är valår. Dagens Nyheter granskar just nu alliansens år vid makten i 8 artiklar där artikel 5 handlar om arbetslösheten under titeln ”Jobb & ekonomi”. Där slår man bl a fast att det är svårbedömt eftersom så mycket beror på konjunkturer och finanskriser, men att Sverige klarat sig bättre än många andra europeiska länderna och att det är fler i arbete idag än för några år sedan.

De som aktivt kan minska arbetslösheten är arbetsmarknadens parter. Fackföreningarna genom att uppmärksamma arbetsmiljöfrågor som stress mm och personalutveckling för att arbetskraften ska vara konkurrenskraftig. Arbetsgivarna genom att anställa. Idag anställs inte folk under 30 år för de saknar erfarenhet och samtidigt anställs inte folk över 40 år för de är ”gamla” och folk över 50 år är ”för gamla”. Plötsligen är erfarenhet ointressant. Tyvärr är inte hela Sveriges arbetskraft 30-40 år. När jag tänker närmare på det är det väl en grupp som kanske främst är intresserade av karriär, men som samtidigt ska ”vabba”, jobba reducerad tid osv. Hur kan de vara så intressanta och allenarådande hos arbetsgivare?

Arbetsgivare måste tänka om! De unga kommer med färskt blod och nya kunskaper medan de ”gamla” bidrar med erfarenhet och ofta bred kompetens. Jäklar, vilken rolig, effektiv och produktiv arbetsplats det skulle kunna bli med mixad personalgrupp!

Lyssna kritiskt på politikernas löften om att ”bekämpa” arbetslösheten och försök se igenom snygga ”program” och ”manifest”. Och ska vi skälla på nå’n över dåliga arbetsmarknadsåtgärder, ersättningsnivåer (du vet väl att a-kassa och aktivitetsstöd inte reglerats på 14 år?) osv så är det politikerna vi ska vända oss till.

En annan sak: idag satte jag mig för att gå igenom alla sidor på nätet där jag registrerat mig eller blivit registrerad i samband med jobbsök. Tänkte ta bort mig från de flesta, renodla lite. Jag blev väldigt förvånad! Se upp om du är arbetslös – du kan ligga och skvalpa lite varstans. Och jag kan förstå om arbetsgivare tycker att det är tidskrävande att söka igenom registrerade CV o likn på olika sidor. Det måste dyka upp massor av inaktuell information!

Jag gick igenom 17 sidor.
På 5 st kom jag inte in så där utgår jag ifrån att jag är avregistrerad.
3 st hade avregistreringsfunktion.
Resterande, dvs 9 (nio) st saknade avregistreringsfunktion! Jag fick leta upp mail-adress och kontakta för att fråga hur jag ska gå tillväga för att avregistrera mig. Några timmar senare har 2 svarat.

 

Jag får inte ihop det

Jag läste en kort artikel i förra veckan och den har följt mig i flera dagar. Den dyker upp då och då, jag försöker förstå men har ännu inte fått ihop det. Så här var det: på ett sjukhus någonstans i Sverige (jag minns tyvärr inte var) hade personalen slagit larm. Nu var arbetsbelastningen så stor att de inte längre kunde ta ansvar för att fel inte begås i vård och behandling. Deras krav var högre lön.

Det är det där kravet jag inte förstår. Hur tänkte personalen eller är de för utarbetade för att tänka klart? På vilket sätt blir arbetsbelastningen mindre om lönen höjs? Det vore väl smartare, mer logiskt och ge mer effekt att begära utökning med x antal tjänster!?

I nästa skede kan kanske lönen höjas för då är det x personer färre som är arbetslösa, men det är en annan historia.

Det ger också upphov till en annan fundering: varför vaknar inte fackföreningarna? När det gäller arbetsbelastning, menar jag. Det måste väl vara en arbetsmiljöfråga och inte en lönefråga? De måste ha medlemmar som är arbetslösa så de kan inte vara ovetande om att det finns ledig arbetskraft.

Jag får fortfarande inte ihop det.

 

 

Ropen skalla

Socialdemokraterna har startat en namninsamling på sin hemsida:

ALLA BEHÖVS

därför ska vi

AVSKAFFA FAS 3

Jag är inte där än, bara i fas 1. När jag är inne på Socialdemokraternas hemsida så har jag lite svårt för att hitta vad de vill ersätta fas 3 med, men ”uppropet” fungerar kanske i valtider. Jag hittade följande punkter (mina kommentarer i kursiv stil):

  • Alla som befinner sig i Fas 3 får riktiga jobb i företag, kommuner/landsting eller föreningslivet eller utbildning.
    Ingen förklaring eller förslag till hur de ska få företag m fl att erbjuda de ”riktiga” jobben, inte heller vad som menas med ”riktiga”.
  • Den som anställer får en lönesubvention i form av ett särskilt anställningsstöd på mellan 85 och 100 procent.
    Det finns redan idag en mängd olika ekonomiska ersättningar till arbetsgivare om de anställer vissa grupper. Själv omfattas jag av s k nystartsjobb vilket inte underlättat. Detta handlar mest om ”kejsarens nya kläder”, dvs nytt namn på något som redan finns.
  • Varje individ ska få individuellt utformade planer.
    Jag vet inte riktigt vad som menas, redan idag har vi arbetslösa en handlingsplan (ibland kallad aktivitetsplan) med uppgifter om aktivitet, åtgärder, uppföljning osv. De kunde vara djupare, fylligare och, framför allt, inte så ”fyrkantiga”. Alltså varför inte utveckla det som redan finns?
  • De som får ett riktigt jobb får avtalsenlig lön, de som får en riktig utbildning får bibehållen ersättning.
    Återigen, vad menas med ”riktig”? Vad är en ”oriktig” utbildning? Om jag får en praktikplats så kan jag fortfarande användas som arbetskraft betald med aktivitetsstöd – hur undvika det? Det här yttrandet föder massor av följdfrågor, men besvarar inte en enda.
  • Den som inte tar eget ansvar får ingen ersättning. Reformen innebär en investering på 2,0 miljarder kronor.
    Smart! Och inte första gången staten räddar den egna kassan och skjuter över ansvaret på kommunerna. Det är lätt att ställa krav när någon annan tar hand om konsekvenserna. Arbetslösa slutar inte bo, äta och klä sig för att ersättningen stryps.

Arbetslösheten sjunker inte genom att ändra i krav och ersättningar, den sjunker om arbetskraften bli anställd. Anställda idag vittnar om stress och press, slimmade organisationer som snart inte fungerar, alla kan (?) administrera sig själva bara de får en dator, arbetsuppgifter och ansvar ökar.  När ska ”någon” byta fokus och vända sig till den andra parten: arbetsgivarna? När ska facken vakna?

Det kanske är en nyhet för en del, men det är inte de arbetslösa som skapat arbetslösheten och det är inte heller dom som kan lösa problemet.