Reseminnen – gott och blandat

Detta var en lite farlig serie, minnet triggas igång och det ena efter det andra dyker upp…det här får bli sista inlägget i serien för annars slutar det väl aldrig…

…som i början av 90-talet, så jetlaggad och överväldigad att jag somnar i hotellsängen på Mark Hopkins i San Fransisco medan sambon duschar. Och det går inte att väcka mig. Festlig första kväll…

…eller ressällskapet som gömde sina pengar på hotellrummet. En eftermiddag börjar hon gå runt planlöst i hotellrummet och jag undrar vad som är på gång. Hon har glömt var gömstället är och håller på att leta efter pengarna. När jag fnissat färdigt har pengarna lokaliserats…

…inför eventuell flytt husletning i en by på kinesiska landsbygden i början av 90-talet och vi blev hembjudna till mamman till en i personalen. Hon bodde i ett så’nt där traditionellt hus i gamla delen av byn, så’nt man nästan bara ser på film. Ett pyttekök, ett litet rum och ett stort rum för butik, verkstad eller nå’n annan verksamhet. Intryckta 4 personer i hennes lilla sovrum drack vi te, knaprade på söta kakor och försökte hålla igång någon form av samtal…

…Jannis’ järn- och diversehandel i Ierapetra på Kreta där vi efter stängningsdags druckit mycket rakí med rätt tillbehör: kronärtskocka, citron och oliver. Skrattat gott, fått veta hur man blir gammal och håller sig frisk, pratat om allt mellan himmel och jord och fått ta del av några ”kvinnohistorier” med tveksam sanningshalt. Eftersom tillbehören var de rätta var vi alltid lika fräscha dagen efter…

…”Titta nu inte till vänster!” och då far huvudet uppochner, fram och tillbaka, utom till vänster, ser inte ett dugg konstigt ut.
”En av dina favoriter sitter 2 bord bort.”
Jag vänder väldigt naturligt huvudet till vänster, liksom bara av en händelse. Himmel, Phil Collins och jag på samma restaurang! I Genève, var annars…

…den lilla tjejen som gick omkring och sålde rosor en kväll på Kreta, kom in på baren där vi satt och sambon köpte alla 20! Full av hopp men kanske inte med så smart försäljningsstrategi stod hon plötsligen där igen med en STOR bukett…

…många resor har jag gjort ensam, men också med olika resesällskap. Det ger gemensamma minnen att skratta eller förfäras över. Ibland finns olika versioner…

…alla oräkneliga, minnesvärda möten med underbara människor som hjälpt, roat, irriterat, förvånat, varit generösa och ibland skönt galna, spridit sin värme, piggat upp. Vi människor bär alltid med oss alla vi mött eftersom vi gör avtryck i varandra…och det bara fortsätter, det pågår hela tiden! I kväll ska jag hämta hyrbil – ut på nya äventyr, nya möten!

 

 

Reseminnen – sjukt

Trots krock, stressfraktur och lite smått och gott har både jag och resesällskap varit förskonade på sjukfronten under resor. Semestern i Cesme i Turkiet 1979 är dock ett exceptionellt undantag! Vi hade varit där året innan, trivdes jättebra och återvände och ”vi” var syrran och jag. Oj, det är många år se’n, vi var 26 respektive 21 år…knappt minnet räcker till… Vi kommer aldrig att glömma hur varmt det var och hur turkarna själva pustade och stönade när de inte rörde sig i ultrarapid. Utan vår vapendragare, Hassan, hade vi nog inte klarat de 2 veckorna. Han skällde och vände uppochner på apotek, sällskapade den som för tillfället var frisk osv.

Läkare 1 – syrran hade ett sår på ovansidan av foten redan när vi reste ner, men det började se lite sjukt gult ut. Vi pratade med Nuri, hotellägaren, och tänk, han satt precis och pratade med en som nästan var färdigutbildad läkare. Vilken tur! Syrran och kandidaten försvann in i matsalen och efter en stund kommer en sammanbiten person och en lite moloken person. Såret tvättat och klart, men syrran något irriterad över att han försökt bjuda ut henne på middag. Lite svårt att avvika när någon har ens fot i ett fast grepp. Och inte gav han sig utan tjatade och tjatade. Det hör till saken att hon hade långt, blont hår…”svenska flicka”… Kandidaten fick alltså lära sig nå’t denna da’n också: en del ”svenska flickor” har skinn på näsan.

Läkare 2 – efter en dag på stranden får jag fruktansvärd huvudvärk, kan inte lyfta huvudet, och väldigt ont i ryggen. Syrran ger sig ut för att hitta en läkare och kommer tillbaka med en färdigutbildad, minsann. Det är inte lätt i ett värkande och dimmigt läge försöka förklara hur man mår på sitt andraspråk för någon som inte riktigt förstår vad man säger. Jag fick fram till syrran att säga till honom att kolla mina medicinburkar (jag är epileptiker) så att jag inte fick nå’t som krockade. Han tittade på burkarna och jag kan än idag höra hans röst:
– Yes, we have this in Turkey too!
Han undersöker, skriver ut ett helt batteri med recept och jag förstår så mycket som att jag ska få 7 febernedsättande injektioner de närmaste 3 dagarna. Syrran ger sig iväg till apoteket nedtyngd av receptbördan, läkaren tar upp ett metalletui och börjar montera ihop en stor spruta, jag (som normalt sett inte är spruträdd) försöker klättra uppför väggen medelst rygghasning. Jag får injektionen, känns som om jag ska brinna upp inifrån och lär ha skrikit så det hördes på hela hotellet. Syrran vänder i trappan, kommer tillbaka och får order av mig:
– Se till så han kommer ut härifrån! Jag vill ALDRIG se honom igen!! Jag bryr mig inte om hur det går med mig!!!, ryter jag medan mitt febersvaga finger pekar mot dörren.
Det visar sig senare att läkaren och apoteket tjänade mer pengar på injektionerna än på tabletter, men det blev tabletter istället.

Läkare 3 – nu har det gått några dagar, jag känner mig nästan bra, kl är 4 på morgonen, någon skakar mig:
– Vakna! Jag mår jättedåligt, kvider systern.
Jag måste erkänna att jag knep ihop ögonen några timmar till för att sova färdigt (hon läser inte bloggen så det är ingen fara…är väl ändå preskriberat nu…). Morgon, ner till Nuri och på hans kontor sitter – just det, en läkare! Denne är också färdigutbildad och ännu bättre: han har utbildat sig i England! Upp till systern och nu får vi veta vad som hänt. Pga den höga värmen så är det njurarna som protesterar vilket på verkar hela systemet. Vi har antagligen druckit lite för lite, svettats mycket, inte direkt sökt upp skuggan (hm…) och inte tillsatt extra salt (vi hade en diskussion om salttabletter innan vi åkte…). Syrran ska inte ha en massa tabletter utan febern ska ner med våta handdukar och 3 ggr/dag ska hon äta yoghurt (jag vet inte hur den smakar idag, men då smakade den jord). Sjuksyster: lilla moi. Det blöttes handdukar i parti och minut och matades med yoghurt. Syrran kved, hon ville inte äta eländet. Då fick jag ta till stora släggan:
– Du minns vad läkaren sa? Om du inte är frisk på onsdag kan han inte låta dig flyga hem på torsdag.
Yoghurten slank ner snabbt och lätt och vi åkte hem som planerat.

Detta är enda gången jag har längtat hem!
Lät en labass titta på medicinburkarna vi hade med oss hem. När hon såg min febernedsättande medicinburk skrattade hon och sa att den här hjälper mot i stort sett allt från skörbjugg till gonorré.
När vi varit hemma ett tag berättade syrran att läkare 2 höll mina medicinburkar uppochner när han sa:
– Yes, we have this in Turkey too!

Reseminnen – språk

Här nere är vi uppe i 40 gr och alla kommenterar värmen. Det vill säga, jag utgår ifrån att de kommenterar värmen. Min grekiska sträcker sig inte riktigt så långt. Än.

Språk, och inte bara det talade, kan vara dråpligt på många sätt. Slutet av 90-talet, vi är i Genève, jag är i snabbköpet Migros.  I ett nytt land är det mycket man inte tänker på innan, så’nt som liksom går av bara farten hemma. Som t ex att handla. Men, säger du, det kan väl inte vara så svårt, bara att titta på förpackningarna. När dom är det enda som finns att tillgå så upptäcker man hur många förpackningar som har väldigt konstiga bilder.

Jag är alltså i affären och har drabbats av akut hjärnblödning eller minnesförlust eller….ja, nå’t åt det hållet. Min hjärna kan inte hitta det franska ordet för honung. Det är borta, bara ett vitt, tomt fält. Som när man trycker för många gånger på mellanslagstangenten. Att inte köpa honung finns inte som alternativ. Börjar vandra upp och ner i gångarna, skannar av varenda hylla. Inga bin, inga bilder på vaxkakor eller rinnande honung. Ingen ledtråd alls. Gå hem, kolla vad det heter och gå tillbaka? Nä, inget bra alternativ det heller. Återstår hopp om att hitta en personal som pratar engelska eller ta till kroppsspråket.

Hittar en vänlig expedit som inte pratar ett ord engelska. Ok. Allt är möjligt, det är bara fantasin som sätter gränser. Jag måttar och ritar i min handflata ett imaginärt bi. Därefter liksom visar jag att min vänstra hand är en blomma. Biet färdas nu mellan min högra hands tumme och pekfinger i loopar och svängar genom luften medan jag producerar ”bzzzzz” via talorganet. Biet landar i blomman (handen, alltså), får i sig nektar, far iväg igen (hem till kupan, alltså, men det visste jag inte hur jag skulle visa). Hur tydligt som helst, eller hur?

Expediten har gått från en vänlig serviceattityd via en förvånad min till ett förbryllat utseende. Hans panna är så hoprynkad så jag tycker nästan han ser arg ut. Efter att jag haft några uppvisningar till, tydligare och tydligare, har han en väldigt konstig min. Jag tycker att han ser ut som om han tänker ungefär så här:
Undrar var hon rymt ifrån och om hon kan bli våldsam….?!

Då passerar en hjälpsam människa som snabbt uppfattar situationen, säger något på franska till expediten som nästan svimmar av lättnad, vänder sig till mig och säger på engelska:
– Behöver du hjälp?
– Åh, tack, tack! Jag har helt glömt bort vad honung heter på franska!
Hon översätter, expediten pekar med en svag arm och ett matt finger i riktning mot honungsavdelningen. Och mycket riktigt, ingenting på burkarna skvallrar om bin eller honung. Så det så.

Schweizare i allmänhet är väldigt artiga, lite strikta och mycket ordentliga. Jag berättar episoden för min lärare i franska som går från ett första bubbel från magtrakten till ett riktigt härligt storgarv. Antagligen får händelsen lite extra krydda utifrån hennes schweiziska perspektiv…stå och bära sig åt på det viset på allmän plats…de är konstiga de där svenskarna!

 

Reseminnen – pengar?

Det där med reskassa är ett kapitel för sig, som man säger. Minns resecheckarna? Man skulle skriva av nummer som skulle förvaras nå’n annanstans och köa på banker. Kort känns tryggt och bra, fungerar på de flesta ställen, annars är det ju enkelt att ta ut. 1993 var vi i USA och det var så’n eftersläpning på våra kortuttag så vi fick övertrasseringar långt efter hemkomst – inte så kul!

Men nu är det 2006 och det bär iväg till städernas stad: Rom. Systerdottern Frida och jag ska gå av planet, jag påminner ”barnet” (18 år…) att titta i fickan på stolen framför så hon inte glömt något. Hon har koll! Duktigt och klokt barn.

Vi får väskorna, tar oss bort till taxistolpe och jag har hela tiden en känsla av att nå’t är fel, det är nå’t som inte stämmer. En blick och hand ner i väskan – jag har ingen plånbok! Den ligger i stolsfickan framför med reskassan… Taxichauffören ska precis ta våra väskor, jag får stopp på honom, snabb förklaring till Frida som stannar kvar. Jag galopperar tillbaka till terminalbyggnaden, samtidigt far det runt i huv’et: Säg att planet inte har lyft än, det kan inte ha hunnit lyfta än, måtte ingen ha snott plånboken!!!

Vår flight var en s k vändande flight så under den tid vi väntat på våra väskor och lämnat byggnaden tog de ombord nya passagerare och lyfte. Plånboken är på väg tillbaka till Köpenhamn, jag står i Rom en söndag och det drabbar inte bara mig utan även Frida! Bra jobbat, Ia…..

Det visar sig att Frida har så mycket pengar så att vi klarar taxi och mat på söndagen. Kurs och fart mot hotellet, under taxifärden ringer jag och spärrar kort. Min hjärna går på högvarv, men ingen lösning. Säger till Frida att inte ett ord på hotellet om plånboken, jag fixar detta imorgon när det är måndag. Vi checkar in på vårt lilla, mysiga hotell, får en rundtur då det gäller att le och lyssna intresserat för att inte paniken ska lysa igenom. Hur i helsike ska jag ordna detta? Vad händer när vi ska checka ut och inte kan betala? Vad ska vi leva på tills dess? Varför ska jag vara så satans klumpig??? Varför händer så’nt här alltid mig men inte andra (det har jag räknat ut senare: det är för att alla andra människor ska få känna sig riktigt duktiga och präktiga….)?!?

Får tag i personlig service på Telefonbanken (en underbar uppfinning – behövs varken hotspots eller wifi, bara ett samtal) som visar sig vara en väldigt sansad person.
– Reser du ensam?, undrar han.
– Tyvärr inte, säger jag lite ironiskt, det drabbar inte bara mig.
– Om ditt resesällskap har kort så kan vi ju föra över pengar från ditt konto till det kontot så kan ni ta ut pengar med en gång, säger han.
– Just det! Att jag inte tänkte på det!!, utbrister jag både lättad och glad. Ett ögonblick ska jag prata med henne.
Kallar på Frida, förklarar upplägget, hon tittar på mig och säger:
– Men jag har inte mitt kort med mig, det lämnade jag hemma så jag inte skulle bli av med det.
Tack för den! Just precis DÅ, exakt DÅ, önskar jag att vi aldrig fått idéen att åka till Rom, framför allt inte att jag skulle med. Tänk om jag stannat hemma och istället skickat plånboken med Frida!
– Tyvärr så har hon inte kortet med sig så den lösningen fungerar inte, säger jag. Har du något annat förslag?
– Då tar vi det via Western Union istället, leta upp var de finns, dvs leta efter den gulsvarta skylten. Ni kan gå in på vilket som helst, säger han. De har antagligen inte öppet idag utan vänta till efter kl 10 imorgon fm.
Det finns en väldigt stor brist med tekniska hjälpmedel som t ex telefon. Det går inte att ge nå’n en stor kram och en stor blöt puss när de förtjänar det och man så gärna vill visa sin uppskattning.

Vi tar spårvagn ner till Pantheon, köper glass och sätter oss på torget. Djup suck, börjar andas igen, ser oss omkring, småfnissar och se’n börjar vi njuta. Och på måndagen hämtade vi pengarna och se’n gjorde vi Rom!

Var plånboken blev av? Jo, den hittades av städpersonalen som lämnade in den på flygplatsen, men på vägen mellan flygplatsen och där upphittade föremål förvarades försvann den.

Reseminnen – värsta

Det blev igår en ofrivillig paus i serien om reseminnen, jag hade fullt upp med att vårda en huvudvärk. Här kommer det värsta reseminnet! Det är kanske lite långt, men alla delar är viktiga. Jag kan inte riktigt förmedla den rädsla jag kände och som hela tiden trappades upp. Du får använda din fantasi.

Nödvändiga bakgrundsfakta: vi hade flyttat till Genève, det var höst 1997, lady Dianas dödsolycka kablades fram och tillbaka på tv, reportage om det franska rättssystemet intresserade mig så jag sökte info på nätet. Jodå, det stämde att de kunde arrestera utan att ange orsak, utredningar tog flera år, du ska bevisa att du är oskyldig istället för att de ska bevisa att du är skyldig osv. Jag var fascinerad och tyckte att det var skrämmande att staten kan ha så’n makt så att medborgaren nästan är rättslös.
Området som ligger öster om Genève, Haut-Savoie, var ett av de områden som hade det sämst ställt i Frankrike.

Jag är på väg från Genève till Evian i Frankrike, närmar mig en rondell där det finns trafikskylt om lämna företräde för trafiken i rondellen. Kommer in lite, lite snålt framför en vit minibuss. Den kör upp bredvid mig, någon vinkar och jag ser att det är poliser. Bara att köra in till sidan. Ut stiger 3 poliser varav 1 ställer sig på passagerarsidan, 1 går sakta runt bilen och 1 ställer sig vid förardörren. Jag rullar ner fönstret, ler och säger goddag.
Tänk nu på bakgrunden och att de är 3 st och att jag är nyinflyttad till Schweiz och min franska räcker inte för en så’n här situation och…jag blir alltså direkt jäkligt nervös! 

Det finns människor som av någon för mig okänd anledning blir stora som hus när de har en uniform på sig. De har makt, kontroll, kraft vilka de använder fullt ut och njuter av det. Skapar en stämning av hot och fruktan, verkar tycka om att andra blir rädda och osäkra. Några av oss skulle kanske säga att de missbrukar makt. Jag brukar kalla dom ”Gestapo”-typer. En så’n människa river nu av sig en massa franska samtidigt som han tittar på mig som om jag är nå’t katten dragit in. Jag håller mig väldigt lugn, fortsätter le och får fram på franska att förlåt mig, jag förstår inte, vill ni vara vänlig och prata engelska? Då lutar han sig in genom fönstret och skriker i mitt öra. Hade det varit så enkelt att lära sig ett språk…..jag fattar givetvis fortfarande ingenting.

Det visar sig att polismannen som gick runt bilen är nå’n sorts ”elev” och han kan engelska så han får tolka. Konferens mellan honom och ”Gestapo”.
– Ni stannade inte innan ni körde in i rondellen. Såg ni inte stopptecknet?
Grabbar, ni vet lika bra som jag att där inte är nå’t stopptecken. Men jag spelar med!
– Nej, det måste jag ha missat, ber så mycket om ursäkt, ler jag.
Konferens igen.
De kan väl inte arrestera mig för missad stopplikt? Håll dig lugn, Ia!
– Vi ser att ni kommer från Schweiz, säger tolken med ett litet försmädligt leende.
Aha, så ni trodde att ni skulle klämma en schweizare!
– Nej, jag är inte från Schweiz, ler jag.
– Men det står ju GE på bilen? frågar tolken med rynkad panna.
De utbyter blickar, det verkar bli lite oro i lägret.
– Jag är från Sverige, på besök i Genève hos goda vänner så det är deras bil.
Dom kan väl inte nå nå’t bilregister? Nåja, bilen står på företaget och inte på oss.
Nu sjunker dom ihop lite grann, detta var inte vad de hade räknat med, nya rådslag.
– Kan vi få se ert pass?
Tack gode gud, att jag lyssnat på dom som gav rådet att ha alltid passet med er när ni passerar gränsen. Oavsett EU och EES-avtal.
– Visst, var så god, ler jag.
Tänk om de inte lämnar tillbaka passet för dom ska kolla nå’nting! Hur ska jag göra vid gränsen på tillbakavägen?
Nu var det dags för konferens.
– Det blir böter, meddelar tolken.
Jag ska väl inte böta för nå’t jag inte har gjort! Tyst och lugn, Ia, fortsätt le och håll med. Börja inte tjafsa!
– Ja, det är inte mycket att göra åt det, gör man fel så…, säger jag och rycker lite på axlarna.
Vad gör jag om de ska ha pengarna här och nu, jag har inte så många kontanter!?
– Det blir 8 000 franc.
Himmel! Hjärnan har gått i stå…vad blir det i chf…och se’n i sek? De kommer att arrestera mig för att jag inte stannade och för betalvägran! Undrar om man har rätt till 1 telefonsamtal? Undrar om sambons arbetsgivare hjälper oss i så’na här situationer? Jag kommer att mögla bort i nå’t dragigt gammalt franskt häkte i väntan på utredning!
– Ursäkta, hur mycket?, får jag fram.
– 8 000 franc, upprepar tolken.
”Gestapo” börjar bli otålig, undrar väl hur trög en människa kan vara.
Nu måste jag protestera, detta är för fräckt och det är ändå kört. Har vi nå’t utlämningsavtal med Frankrike?
– Jag kan inte mycket franska, säger jag till tolken, men jag tyckte att din kollega sa ”cent” (hundra) och inte ”mille” (tusen).
– Ursäkta mig, jag översatte fel, svarar en rodnande tolk.
Nu får det bära eller brista.
– Jag har inte så många kontanter, går det bra med kreditkort?, undrar jag.
Klart att det inte går att vifta med ett VISA-kort ute på landsbygden, du är ju knäpp, människa!
Ny konferens, ”Gestapo” verkar börja tröttna på situationen.
– Min kollega säger att vi avstår böter denna gången. Tänk på att i fortsättningen stå stilla i minst 3 sek vid stopp, säger tolken.
– Tack så mycket! 3 sek? Det ska jag komma ihåg, svarar jag. Vänder mig till ”Gestapo”, ler och tackar några gånger till. Han tittar över huvud taget inte på mig.
– Då kan ni köra igen, säger tolken, men glöm inte 3 sek!
– Tack, tack! Adjö!
Jag är nu i upplösningstillstånd så jag håller på att köra iväg utan säkerhetsbälte. Kommer på det i sista sekunden (det vore brott nr 3…), tar på bältet, ska köra iväg och får motorstopp precis framför tårna på ”Gestapo”. Jag ler (nu mer en stel grimas efter allt leende…) och han bevärdigar mig en blick som säger att det för honom är fullkomligt otroligt att så’na som jag tillåts andas över huvud taget. Framför allt samma luft som han.

Jag fortsätter, försöker lugna ner mig, blir omkörd av en motorcykelpolis och senare av en minibuss ful med gendarmer. Då har jag fått nog, vänder bilen och kör hemåt till Genève. Kollar i rondellen – ingen vit minibuss och fortfarande inga stoppskyltar.

Reseminnen

Igår hade jag inte tid med blogg för då var det söndagsfrid som gällde. Eftermiddag på stranden med god bok blev det och där låg jag en stund och funderade på turismens påverkan. Tankarna vandrade vidare och en idé föddes. Jag har länge försökt hitta något som skulle kunna bli en bloggserie och nu dök det upp: varför inte bjuda på lite reseminnen? Så nu blir det lite tokigheter och förfärligheter i några dagar. Vi börjar lite mjukt med ett reseminne av en förtrollad kväll.

År 1991, jag reste runt i Grekland och njöt av olika sevärdheter och fina platser. Bestämt att jag skulle försöka att inte bo vid sevärdheterna utan gärna en bit ifrån. Inbillade mig att det blev billigare och inte så turistigt. Det var dags för Delfi (vackert och magiskt!) så jag tog in på ett litet familjehotell i Itea. En vacker plats med sol och hav, som att komma till himmelriket efter några råkalla, regniga dygn norrut i Kalambaka.

En kväll, när jag ätit klart, kom papa på hotellet till tavernan med sina två kamrater, dvs 3 äldre gentlemän slog sig ner vid mitt bord. Jag och papa hade på hotellet fått bra kontakt via lite engelska, grekiska och kroppsspråk så han hade väl ringt grabbarna. En av dom kunde lite engelska och han utsågs till tolk, men han var lite svår att förstå pga att åren decimerat antalet tänder.

Det beställdes in friterade sardiner som vi åt med fingrarna, vin och lite annat smått och gott. Cigarrettpaketen gick runt, alla skulle bjuda alla och prova alla märken. Allt gick att prata om, alla ämnen kunde diskuteras. Många glada skratt och en härlig stämning, men också som att se sig själv på film. Det låg en overklighetskänsla över alltihop, jag hade inte blivit förvånad om Georges Meis* öppnat dörren och tagit ett foto av oss.

Efter några timmar meddelade jag att nu kallade sängen för jag skulle upp ganska tidigt dagen efter (annars hade jag kanske suttit kvar fortfarande….). Alla tre reste sig som en man och skulle följa mig, det hade börjat mullra i fjärran så inte kunde jag släppas iväg ensam de 50-100 meterna till hotellet. Förresten, klockan var ju inte så mycket, vi kunde väl gå på diskotek allihop, föreslog tolken!

Vi skrattade gott där vi gick längs havet under stjärnklar himmel. Och jag tänkte: tre kavaljerer, det är minsann inte illa, denna kvällen ska jag aldrig glömma. Jag hoppas att trion inte glömde bort den tossiga svenskan och att de hade en lika lyckad helkväll som jag.

*Georges Meis är fotograf och har tagit väldigt många av de färgrika foton som blivit grekiska vykort, bilder i almanackor osv. Du kan titta på några exempel här.