Tema utombys: 5. Jag kan aldrig bli grek

Tänkte att jag skulle försöka ha ett litet veckotema och vad passar väl bättre än lite funderingar kring att vara och bo utomlands. Och omvänt.

I Sverige jobbade jag med bl a med invandrare och flyktingar och det ger extra perspektiv på egen vistelse utomlands. Idag har jag varit på marknaden och efteråt pratat bort en stund över vin, öl och meze med svenskar, en tyska och en engelska. Ska se om jag kan skriva ner vad jag vill ha sagt idag trots vinet. Bloggformatet känns lite litet idag, finns mycket att säga och diskutera om ”utlänningsskap”. Här kommer några rader i alla fall!

”Som en riktig svensk”

Ibland sägs det om någon att det var ”svårt att tro att han var utlänning, han var som en svensk”. Det sägs som något positivt och jag har alltid tyckt att det låter fel på något sätt. Kan någon, oavsett var man kommer ifrån, bara lämna sitt ursprung, sin historia, och liksom bli en ny person? Och är det egentligen önskvärt? Och kan man till 100 % ta till sig kultur, traditioner, folksjäl osv som man inte är uppväxt med? Kan det sitta i ryggraden, i själen?

Jag kommer aldrig att bli grekisk. Antagligen kommer jag att ta till mig en del grekiska influenser och det påverkar så klart min personlighet och livssyn. Så länge jag sköter mig i samhället kan jag inte förstå att någon behöver bry sig över mina adventsstjärnor. Eller att jag inte kan ta på mig vinterkläder i november om det fortfarande är kring 20 grader. Jag knaprar mitt knäckebröd och äter på andra tider än lokalbefolkningen.

Och på onsdag är det oxi-dagen och oavsett hur mycket jag än vet om den så kan jag aldrig få samma känsla och stolthet som en grek. När paraden går längs gatan är jag en betraktare. Och det är gott nog!

”De söker sig till varandra!”

För några år sedan såg jag ett TV-program som handlade om svenskar bosatta på ”solkusten” i Spanien. Det var ett eget samhälle med svensk skola, svenska butiker, svenska hantverkare osv. Vid jul fick de ner en container med julmat. De levde i stort sett ett svenskt liv i solen, få kunde prata spanska.

I Sverige är det utlänningars eget fel om det inte går bra för dom, de söker sig ju till varandra. Ofta sägs det med en fnysning, ungefär som om man är lite förödmjukad. Och se’n lägger man gärna till att det minsta man kan begära är väl att de lär sig språket.

Man skulle kunna säga att det tydligen är skillnad på folk och folk.

Jag tror att det är mer komplext, att vi är olika personligheter. Jag har bott i Schweiz och nu bor jag här på Kreta och inte på någon av platserna har jag sökt upp en ”grupp”. De fanns i Genève och de finns här: amerikaner, tyskar, engelsmän. Inga uttalade svenska grupper varken där eller här, kanske var och är vi för få. Visst är det roligt att träffa sin egen nationalitet då och då. Prata sitt eget språk, ha gemensamma referenser, känna igen sig i minnen och händelser, slippa förklara allting.

Jag umgås med människor jag möter om de är trevliga, har humor och vi har något gemensamt. För min del är det inte avgörande var någon kommer ifrån. Och om jag bara skulle umgås med min egen nationalitet – varför bor jag då inte kvar i Sverige?

”Har du inte hört det!?”

De händelser som intresserar mig är de som påverkar min tillvaro. Internet var inte utbyggt när vi bodde i Schweiz och vi hade inte svensk tv eller tillgång till svenska tidningar osv utan var hyfsat orienterade om vad som hände i vår närmiljö. Jag har fortfarande ingen svensk tv, men så här 20 år senare är internet fullt av nyhetssidor, play-kanaler osv. Jag har ändå inte mycket koll på Sverige och det förvånar många. I Sverige, alltså.

Detta att inte vara uppdaterad om varje händelse i Sverige betraktas nästan som om man gör sig till eller bara är allmänt ansvarslös. Men det finns faktiskt annat som är intressantare och viktigare i min tillvaro. Det som är lustigt, tycker jag, är alla ”nyheter” som jag upptäcker att jag inte behöver känna till när jag är eller pratar med någon i Sverige. Det är ett ständigt brus, både här och där, men få händelser i bruset har djupgående eller avgörande betydelse. Kanske vi ibland gör händelser större än vad de egentligen är. Bara en så’n sak att uttrycket ”nyhetstorka” existerar….

Till sist

Vi kan inte förvänta oss att inflyttade ska bli ”svenskar” lika lite som utflyttade blir nya nationaliteter. Och varför stör det så många om någon vill titta på satelit-tv eller fira en egen högtid eller läsa en tidning på ett annat språk eller köra runt och tuta vid bröllop.

Jag har flyttat av egen fri vilja och kan flytta tillbaka imorgon. Det är genomtänkt, kalkylerat och planerat. Det är givetvis inte jämförbart med de som tvingats flytta. Där måste vi ha större förståelse för att inte alla band kan kapas och att det tar tid att hitta sin nya tillvaro.

Det är ingen skillnad på folk och folk, det är skillnad på olika platser på jorden och hur de format oss.

 

 

Annonser

Tema utombys: 4. Krockar

Tänkte att jag skulle försöka ha ett litet veckotema och vad passar väl bättre än lite funderingar kring att vara och bo utomlands. Och omvänt.

Det blev ett uppehåll igår, företagsbloggen fick företräde.

Jag har tidigare skrivit om att vara öppen, lära, inte döma rätt eller fel, att man inte kan förändra utan får acceptera att saker och ting fungerar annorlunda. Och att det inte är någon idé att bli tossig.

Men självklart uppstår situationer och möten med företeelser som kan irritera, ja t o m göra en vansinnig. Det är stunder då man ser sig själv väldigt tydligt och, som någon sa, ”svenskheten” kommer fram. För det är inte så hela tiden att allt och alla är charmiga och livsbejakande och brister ut i sång och dans.

Här kommer min lista på prövningar i mitt grekiska vardagsliv! Och med ”greker” och ”svenskar” menar jag inte alla, det är bara enklast att skriva så istället för ”de flesta greker som jag träffar på…”. Ja, du fattar!?

Köa och vänta

Svenskar är världskända för att kunna köa. Jag är dessutom en person som tror att köa eller vänta på sin tur gör att allt flyter smidigt, snabbt och rättvist. De flesta greker köar inte och nummerlapp tycks vara något som rivs av slentrianmässigt. Lokalen skannas av, det konstateras att det är för många människor före, så länge går det inte att vänta, en bekant vid disken eller personal man känner zoomas in. Så går man fram, hälsar och undrar hur det står till. Och vips har man på något mystiskt sätt uträttat sitt ärende!
Jag gnisslar tänder. Oftast är det ingen som säger något. Men när någon blir förbannad så får den som trängt sig före en rejäl avhyvling inför öppen ridå. Hitintills har jag lyckats hejda mig, men en dag kommer det inte att gå utan jag kommer att applådera. Högt.

Prata, ljud och språk

En åsikt: greker är charmigt högljudda och diskuterar livligt. När de låter arga på varandra är de bara engagerade. De är inte rädda för att synas och höras. Charmigt…nja.
Det innebär att alla samtal sker med öppna dörrar och fönster. Har jag riktig otur så har mamman och tonårstjejen mitt emot samt mamman och sonen som bor bredvid mig diskussioner igång samtidigt. Som grädde på moset kan det vara dags att få hem något barn och då ställer man sig på trappen och ropar och ropar och skriker tills barnet behagar infinna sig. Och det kan ta tid.
En fascinerande sak är att greker gärna pratar samtidigt. Då undrar jag alltid vem som lyssnar. Kanske det ändå inte är något viktigt som sägs. De avbryter gärna när de tror att de vet vad man ska säga. Då kommer min svenskhet fram och kanske också gammaldags uppfostran som gick ut på att vara tyst och lyssna när andra pratar och inte avbryta. Men jag lär mig! Det är bara att fortsätta prata samtidigt som man höjer rösten.
Ingen grek går ett steg i onödan, ordet ”ela” (kom) måste vara det mest använda i det grekiska språket. Det ropas till höger och vänster, salig blandning av motorljud, ljud från ensamma TV-apparater, jalusier som hissas upp och ner, det slamras och skramlas. Ingenting görs i skymundan eller med tanke på omgivningen. Ibland vill jag bara ställa mig på torget och ropa: ”kan vi alla försöka vara tysta i 15 minuter!?” Jag är ju svenska. En svensk stör inte andra, för inte oväsen och tycker om tystnad. Vad gör jag här, egentligen? Jag är ju nästan en alien….

Språket är en avdelning för sig och det har egentligen inte med svenskhet att göra utan säger mer om mig. Är igång igen med att försöka lära mig detta språk som inte påminner om något annat, skriver bokstaven i på 7 olika sätt och använder konstiga bokstäver. Antagligen är min frustration ungefär densamma som många utlänningar känner inför svenska språket.
Och om jag en gång till får rådet att titta på TV eller lyssna på folk på sta’n så skriker jag högt. Greker pratar fort, väldigt fort. Det är som danska – inga ord, bara ljud. Ett annat tips jag fått är att lära mig användbara fraser. Tyvärr är det ett sätt att lära sig språk som jag aldrig förstått. Vad gör jag när någon svarar på min fras? Då står jag där med hakan vid knäna och fattar noll. Men det vore väl tusan också om jag inte skulle kunna knäcka koden.

Lite roligt är det att så många hemsidor och annat material som handlar om Grekland är på grekiska. Vill dom inte att andra ska förstå? Grekiska är som svenska ett ganska lokalt och litet språk. Det är dags för grekerna att inse att om de vill nå ut till oss andra så får de nog använda något annat språk.

Passa tider

En del kan nog känna frustration över att en överenskommen mötestid är att betrakta som ett mycket brett riktvärde, inte som en faktisk tidsangivelse. Jag stör mig inte så mycket på det, tycker jag fått lite träning under några år i Sverige där ”komma i tid” verkade anses som tråkigt och stelbent medan motsatsen signalerade kreativitet och upptagenhet.
Och ska jag vara riktigt ärlig så är grekerna bättre på att hålla tider än vad ryktet säger.

Regler och bestämmelser

Som svensk kan man fascineras av och nästan beundra grekers frihetskänsla och respektlöshet gentemot auktoriteter. Senaste exemplet är rökförbudet som infördes 2010 (!) och fortfarande inte fungerar enligt en artikel jag läste i veckan. Ett säkert sätt för en tavernaägare att stöta sig med lokala kunder är att påtala rökförbudet.
Det verkar nästan vara en folksport att göra allting tvärtom, men är det så smart? Samhället fungerar inte så himla bra när var och en har sin egen lilla bubbla. Som utlänning är det ibland svårt och krångligt att lösa ett problem eller förstå en situation. Vad är det som gäller egentligen!?
Visst, kanske vi svenskar är för regelstyrda eller alltför förtjusta i ordning och reda, men visst är det skönt med saker som bara flyter på? När man vet att om jag gör A så leder det till B vilket ger resultatet C. Utan att ta omvägen om M, Z och F.
Det gäller att utrusta sig med mycket tålamod och tid. Och fråga flera personer och satsa på den information som återkommer flest gånger.

Frågor och svar

Jag vet inte om det beror på språkproblem, men i butiker o likn svarar folk oftast bara på frågan som ställs. Punkt slut. Om jag frågar efter en specifik sak får jag ett ja eller nej. Inte ”nej, men vi har….”. Det verkar som att informera inte finns. Det betyder att det gäller att fråga rätt och det är inte alltid så enkelt när man inte vet fakta, det är ju liksom därför man frågar. Så något som jag kan tycka borde vara lätt att ta reda på kan ta några dagar. Bara att bita ihop.

Trafik

När det gäller trafik så stör jag mig inte så mycket. Jag tycker trafiken blivit bättre på de snart 30 år jag rest till Grekland, men det finns mycket kvar att göra. Kreta ligger t ex inte alls bra i statistik över dödsolyckor. Det går fortfarande väldigt fort och omkörningar ska vi bara inte prata om.
Jag brukar säga att de som jag är mest rädd för i trafiken är turister och äldre män i små pick-uper. Turisterna därför att de ibland hyr fordon de inte är vana vid och de är i sin egen värld där man kan stanna var som helst och när som helst eller krypa fram för att se sig omkring utan att tänka på vardagstrafiken bakom eller trycka lite extra på gasen för det är kul på kurviga bergsvägar. Äldre män i pick-uper har helt egna trafikregler och handlar på impuls, t ex kan det plötsligen vara nödvändigt att svänga tvärs över riksväg trots mycket trafik som håller hög fart.

Tar man det lugnt och är uppmärksam så är det inga större problem. Däremot tycker jag att det är obehagligt att gå vid vägkanten. Greker är inte förberedda på att någon går på vägen (varför skulle nå’n göra det?) och även om de ser en i god tid så lämnar de inget utrymme. Kanske tycker det är spännande med små marginaler. Vad händer om jag vinglar till?
Och önskan är bättre skyltning både på landsvägar och inne i städer och byar. Ibland är det onödigt svårt att hitta rätt. Det kan stå en skylt som pekar vänster – bra. Sedan delar sig vägen 2-3 ggr och det är helt skyltlöst. Gissar att det är nå’n sorts ”alla vet ju”-lag som gäller.

Till sist: folksjälen

Varför kan de inte vänta? Varför kör de så fort? Varför måste allt hända på studs? Varför måste regler brytas? Varför är det så mycket ”impuls”? Nu kommer min alldeles egna och ovetenskapliga slutsats: det beror på den oroliga själen. Greker leker med radband, nycklar och mynt. De sitter inte stilla långa stunder, ska ständigt vidare. De har en orolig historia. Inställningen att ta vara på dagen för man vet inte om man lever imorgon anser en del är uttryck för livsglädje och bekymmerslöshet, men jag är övertygad om att det är kryddat med oro. Vad ska morgondagen föra med sig för elände?

Om jag nu blir irriterad över en del saker – varför bor jag här? Ja, det kan man fråga sig, men finns det nå’n plats på jorden där man kan vara 100 % nöjd, där allt är perfekt? Där vill jag inte bo, det skulle vara trist och tradigt. Och säga vad man vill, men det är det inte här!

(Det blev ganska långt det här inlägget och det finns så klart fler roliga, dråpliga och frustrerande stunder i vardagen. De dyker upp här i bloggen när de inträffar så prenumerera på inlägg och häng med!)

Tema utombys: 3. Jag ääälskar Grekland!

Tänkte att jag skulle försöka ha ett litet veckotema och vad passar väl bättre än lite funderingar kring att vara och bo utomlands. Och omvänt.

I dagens rubrik kan sättas in vilket land som helst. Poängen är att fråga sig vad det är man egentligen ”ääälskar”. Och om funderingar går åt flytthållet – vad är det du flyttar till?
Min avsikt är inte att avskräcka någon, tvärtom. Bara att ge en blänkare om att tänka ett varv till så man inte blir besviken.

Jag tror att i en del fall förväxlar vi semester med orten eller landet. Det vi egentligen tycker om är semester och semesterlivet. Vår kunskap om orten eller landet kan vara ganska bristfällig. Det finns nog många som drömmer om avslappnade dagar med en kall öl och vy över havet. Men hur realistiskt är det? Och hur roligt och givande är det i längden?

Och jag tror att det är viktigt att fråga sig varför man vill flytta. Flyr du från problem och otrivsel och tror att det blir bättre någon annanstans?  Eller känner du att det är dags för ett nytt kapitel i livet, en förändring, ett äventyr?

Lite att tänka på

Vad är det för ort du vill bo på? Om det är en utpräglad turistort så kan du räkna med att den är väldigt olika under året. Kolla upp så att service, butiker osv fungerar året om. Och hur ”dött” är det utanför turistsäsongen.
De personer du lärt känna under semestervistelse kanske inte ens är där utanför säsongen. Eller har andra sysselsättningar. Framför allt har de familj, vänner och bekanta och egna liv att leva. Umgänget mellan personal och turister kan vara intensivt, men så är det inte till vardags. Du måste trivas med att vara ensam.
Du kanske trivs med människorna på orten, men upptäcker att du inte alls trivs med landet. Samhället kanske fungerar på ett sätt som inte alls passar dig. Gör lite hemläxa, läs på om landets historia, traditioner osv. Om inte annat så blir folk på plats glada över att du ansträngt dig och är intresserad.

Flyttar du för fint väder? Inte ens vid Medelhavet lyser solen alltid. Du har kanske besökt orten eller landet vid ungefär samma tidpunkt de flesta gångerna så prova att åka på andra tider. Det kan vara stora skillnader. Jag hade vistats alla månader på Kreta utom februari så jag tyckte att jag visste vad som väntade. När jag flyttat kom först den varmaste sommaren på 20 år och därefter den kallaste vintern i mannaminne. Då gäller det att vara mentalt förberedd!

Funderar du på att köpa hus? Börja med att hyra! Dels kan du känna dig för, du kanske inte alls trivs utan vill bo på en annan ort och då är det lätt att flytta. Dels kanske du upptäcker att tillvaron blev helt annorlunda än du trodde så du vill flytta tillbaka till Sverige igen.
Det är lättare att få tips om hus till salu, gå runt och titta, ta god tid på sig när man är på plats och inte ”sitter i sjön”.

Vilket liv vill du leva? Ska du ha en egen tillvaro ”vid sidan om” eller vill du komma så långt in som möjligt i samhället? Det är dags att fundera över vilka aktiviteter, organisationer, möjligheter som finns på orten. Lära språket, bo nära och umgås med andra utlänningar osv. Du kanske vill fortsätta gå på gym eller har andra intressen som du ogärna ”offrar”.
Tänk också några år fram i tiden! Bergsby är charmigt, men ofta finns ingen service – hur ska du ta dig till affär, bank, post? Många byar och städer har väldigt branta gator, t o m trappgator. Kanske inte den rätta delen att bo i när knän och höfter börjar säga ifrån.

Tycker du att Sverige är bäst? Då blir det jobbigt att flytta utomlands. Saker görs på olika sätt, regler är olika. Du kan inte ändra en hel struktur utan det är bara att vara öppen, lyssna in, lära och göra som de andra. Du kommer att bli tossig, men det hjälper inte. När vi flyttade till Genève för många år sedan hörde vi ett bra råd: ”Tro inte att de kommer att anpassa sig efter dig eller att du kan förändra utan acceptera och följ med. Och bit ihop ibland. Efter ett tag bara flyter det på och du kommer att trivas.”

Hur ofta vill du åka till Sverige och hur enkelt är det? Ibland glömmer man bort att kolla upp det praktiska, t ex hur snabbt kan jag vara i Sverige. Och vad kostar det totalt att åka både under säsong och utanför säsong.

Är du lite klurig och finurlig? Nyfiken och lite äventyrlig, kanske. Det har du nytta av när du ska bo utomlands. Problemlösning, rörligt intellekt, fantasi löser mycket. Och ett stort leende! Det är nämligen oftast upp till dig att ta tag i saker och se till så det händer nå’t, något som ibland kan vara ett svårt uppvaknande för en svensk.

Sedan är det massor du måste ta reda på oavsett om du ska flytta permanent eller dela din tid. Försäkringar, pensionsrätt, sjukvård, folkbokföring/registrering, medborgarskap, arvslagar (om du köper fastighet; det har precis kommit ny arvslag inom EU), hyresavtal, abonnemang, bilbesiktning…….

Framför allt…

…så sluta inte drömma utan lyssna till både kropp och hjärta, krydda med lite realism så kan drömmen bli verklighet! Och riktigt, riktigt bra!

(Det finns mycket mer att säga kring utlandsflytt än vad som ryms i ett blogginlägg och har du frågor eller undringar så får du gärna höra av dig.)

Tema utombys: 2. Samma planet fast inte

Tänkte att jag skulle försöka ha ett litet veckotema och vad passar väl bättre än lite funderingar kring att vara och bo utomlands. Och omvänt.

Idag har jag varit ute och vandrat på en till största delen ny sträcka, bara avslutet var en gammal vandring. Vackert, blåsigt där det var högt, låga och snabbflygande moln, perfekt vandringsväder, rovfåglar, mycket motlut, god lunch på bytaverna blev pricken över i. Kort sagt en bra blandning: 1 matsked nyhetens behag och 1 tesked igenkännandets glädje.

Det slog mig idag att det finns två saker där greker och jag har helt olika syn. Men inget är rätt eller fel, bara olika. Och det finns inga vattentäta skott, det finns svenskar också som undrat fast kanske lite annorlunda. Nu börjar jag!

Vandra!?

Det är främst två saker som förvånar greker med mitt vandrande: att gå och att vara uppe i bergen.

Vi börjar med att gå. Varför ska man frivilligt röra på sig, det finns ju bilar, vespor och motorcyklar. Att röra sig handlar oftast om nödvändig fysiskt förflyttning från sits till säte. Ett ljushuvud undrade en gång varför jag inte cyklar istället för att gå. Jag kunde inte hålla mig utan skrattade rakt ut. De mot- och medlut på bergsvägarna som är fulla med grus skulle vara lättare på cykel än med apostlahästarna!? Tror inte det.
Jag har inget behov av att sätta folk i rörelse, men nog tusan skulle folkhälsan i detta landet bli bättre om de runda kropparna rörde lite på sig.

Så är det det här med bergen. Och naturen. Vad är det för mening med att bara gå och gå utan syfte eller mål? Här tror jag att klyftan mellan oss ligger i det där speciella förhållandet till naturen som ofta tillskrivs oss nordbor. Fast jag undrar om det inte är på utgående med tanke på alla söndagsutflykter till köpcentra.
Hur som helst, vi ser naturen som ett rum, en plats att vara på. Där kan vi koppla av, ägna oss åt olika intressen, bara vara. Vi kan få ströva runt eller sitta på en sten utan en enda redig tanke i skallen. Och på köpet får vi massor av frisk luft, rörelse och mår så himla bra till både kropp och själ. Det är något vi ska vara rädda om.
För greker tror jag att ”det där” som finns där ute är något som man kan använda för odling och boskap. Och avfallsdepå. Det är något man använder till något, alltså inget som har ett värde i sig själv. Jag tycker det är lite synd med den inställningen, inte minst med tanke på hur stor del av den här ön som är natur. Det verkar vara ett så’nt slöseri.
Å ena sidan sett gör den synen på natur att det inte är så märkligt att man här på ön inte hakar på trenden med aktiv semester som vandring, cykling osv. Folk skulle komma hit och irra runt i bergen!? Det är så konstigt så det finns inte. Å andra sidan sett borde synen att natur är något man kan använda göra att man satte igång och såg till att få ut lite mer av den. Den ligger ju bara där.

Jag har också fått frågor om hur jag vågar gå ”där uppe”. Naiva lilla jag trodde första gången jag fick frågan att det var omsorg om mig när det gäller skador och sjukdomar. Alltså ett risktänkande, att jag var sårbar och utsatt. Jag berättade om mitt säkerhetstänkande, första förbandslåda, dubbla mobiler osv. Nej, nej, det var inte det frågan gällde utan att jag vågar vara ”där uppe”. Där finns ju djur!!
Ibland är det svårt att samla ihop ansiktet, men det gick hjälpligt. Naturen är alltså också skrämmande, den är farlig. Det ska tilläggas att de djur jag sett inte är farliga, det finns inga livsfarliga djur på Kreta (såvida man inte är allergisk eller överkänslig, men då är det väl farligt överallt).
På senare tid har jag börjar fundera på om det finns gamla sagor om naturen, ungefär som våra troll, vättar och knytt. Sagorna och berättelserna kom ur rädsla och skulle skrämma, skogen var mörk och farlig. Finns det något liknande här i Grekland? Du får gärna skriva i kommentarsfältet om du vet!

Ensam

Det här med att vara ensam har lugnat sig lite jämfört med för 10-20 år se’n och det säger nog mer om Grekland än om mig. Det är inte längre konstigt eller märkligt att jag är singel. Eller så är det inte så uppseendeväckande med gamla ensamma tanter. Och inga barn har jag heller! Klart att det väcker uppståndelse i en kultur som bygger på familjen och där den är central.
När jag blir utfrågad så är det anmärkningsvärt att jag inte är skild eller änka. Mycket märkligt…… Jag brukar berätta att jag haft två förhållanden och så åker jag på att förklara det där med sambo, denna svenska specialitet. När jag är klar kan jag få ett ”Aha!”. Då gäller det att lyssna på tonen. Den kan vara allt från ”så synd om henne!” via ”undrar vad det är för fel på henne?” till ”jisses, hon är nog en riktig skata”.
Samtidigt kan jag känna att det finns en respekt och en del beundran. I en kultur där man hjälps åt med mycket verkar det antagligen som ett stort jobb att vara ensam om allting. Och det stämmer ju.

Olika – tänkvärt och intressant

Vänd nu på det jag skrivit och tänk dig hur det är att komma till Sverige som utlänning med annan kultur och traditioner! Jäkla tjat om naturen och så olyckliga svenskarna måste vara som har så många ensamhushåll.

Tema utombys: 1. Turister

Tänkte att jag skulle försöka ha ett litet veckotema och vad passar väl bättre än lite funderingar kring att vara och bo utomlands. Och omvänt.

Sparkar igång med några tankar kring turister. Låt oss slå fast en sak: turister är också människor. Så de är en lika blandad grupp som alla andra grupper. Det finns både trevliga och otrevliga individer, buffliga och tillbakadragna, vänliga och ovänliga osv. Det som är så speciellt med turister är att beteende blir så tydligt eftersom man är i minoritet. Och man är en representant för sitt land även om man inte själv tänker så.

Ringmärkning

Min söndagsfrukost intas på ett café på strandpromenaden. Det är lugnt och stilla tills lämmeltåget kommer. Det är turister som bussats till Ierapetra för att åka på utflykt till ön Chrissi och som med sina reseledare är på väg till färjorna. Jag tycker synd om de som inte fått information eller inte lyssnat. De har alldeles för lite kläder, vatten och solskydd med sig. Det är en vacker ö, men väldigt varm (brutalt varm under sommaren) och i stort sett utan skugga. En sak har 70-75 % av personerna: ringmärkning. De är alltså all inclusive-resenärer.

Vi har olika önskningar på vår semester. En del far runt som skottspolar för att hinna se allt, andra tar det lugnt och väljer ut det som intresserar dom. Några blandar sol-och-bad med att göra utflykter eller delta i aktiviteter. Och en del vill bara sola och bada. Givetvis önskar vi också olika boende, men för min del har jag aldrig förstått all inclusive. För mig skulle det vara som att bo på en förläggning eller ett läger åtskild från befolkningen och landet. Egentligen kanske all inclusive-turister väljer anläggning och inte land slog det mig nu. Det har ju ingen större betydelse vart de åker bara det finns strand och sol.

En annan sak med all inclusive som jag tycker är konstig är att totalt överge kontrollen över sin egen ekonomi. Jag vill bestämma vad jag vill lägga mina pengar på och till vilket pris. Det mesta av min semesterkassa ska jag själv ha glädje av, inte något stort reseföretag.

Baksidan med all inclusive är tydlig och trist. Hotell och lägenheter som inte har kontrakt med stora reseföretag får stänga. Tavernor, caféer osv får stänga. Hela familjer förlorar sin försörjning, samhällen förändras. Ibland hör man att all inclusive-gäster säger att det fanns inget runt omkring anläggningen. Nej, vad ska dom leva av?

Det sägs att genom att resa lär vi oss om andra kulturer och blir öppnare, men jag vette sjutton om det stämmer.

Det som är ute hemma kan vara inne borta

Ett nytt fenomen har, enligt personer inom turistnäringen här nere, blivit vanligare i år: turister hälsar inte. Det är väl aldrig fel att hälsa och framför allt bör man känna av hur det fungerar dit man rest. Grekerna är väldigt artiga så givetvis reagerar dom när de hälsar och bara får tystnad tillbaka.

Det verkar också bli vanligare att turister tror att de kan komma och gå när det passar dom. Öppettider i receptioner verkar vara något som visserligen finns, men man behöver inte bry sig. En del ska ha allt så billigt som möjligt, gärna gratis. Det är en lite märklig inställning, tycker jag. Även folk utomlands vill ha inkomst som de kan leva på.

Skandinaver – var är dom?

I år öppnade Vingresor upp Ierapetra igen efter 24 års uppehåll. Jag trodde att vi nästan skulle invaderas av skandinaver, men icke. Bland annat trodde jag att de som varit några gånger på Kreta skulle vara nyfikna på att se mer av ön och därför boka kombinationsresa. Har frågat runt och det verkar som om den grupp man mött minst av skandinaverna är svenskar.

Jag undrar vad det det klena resultatet beror på. Kanske att det var första året, det tar lite tid innan alla upptäckt möjligheten. Kanske det spelar in att Vingresor valt 3 all inclusive och bara 1 ”vanligt” hotell. Bara att hålla tummarna för nästa år!

Tripadvisor

Brukar du använda Tripadvisor? Jag har använt det några gånger för hotell på orter som jag inte kände till i förväg, aldrig om restauranger. Tydligen är det många som använder det när de planerar sin resa. Ett litet varningens finger: allt är inte sant. Det finns dom som skrapar ihop vänner och bekanta som skriver omdömen. Det finns dom som inte säger ett knyst direkt till hotellet eller tavernan, men sedan öser ur sig på Tripadvisor. De kan vara sura för att något krav de haft inte uppfyllts (hur orimligt det än var) eller att de bara blivit besvikna och uppretade. Eller har en dålig dag, vädret var kanske inte det bästa. Läs noga, var lite kritisk.

Jag tycker det är väldigt märkligt med de som inte säger något på ort och ställe. Varför acceptera något som är dåligt eller fel och se’n gå hem och skriva det på nätet? Det är ju också intressant att se hur de hanterar klagomål och kritik.

Informationsproblem

Under detta året har det varit stora problem med den information som funnits i media i andra länder om Grekland. Direkta felaktigheter och överdrifter har seglat runt som ”sanningar”. Tyska tidningar påstod att grekerna inte ville ha hit tyskar, engelska media att det fanns ingen mat och bensin, svenska tidningar och forex att det fanns inga pengar. Beskrivningar som kändes väldigt märkliga för oss som var på plats bland bensin, mat, pengar och gästfrihet.

Det får mig att fundera över andra ”sanningar” i media och hur källkritiska vi är. Givetvis vill ingen ha sin semester förstörd, men det betyder inte att vi måste tro på vad som helst. I juni/juli var jag inne på UD:s hemsida och den är verkligen bra. Balanserad och saklig information. En del hörde av sig till oss här nere och det fanns dom som ville veta om de kunde resa om si eller så många veckor. Det var omöjligt att svara på givetvis, vi kunde bara uttala oss om det aktuella läget. Ingen kan över huvud taget ge garantier framåt om någonting, inte ens om vädret (jodå, det finns dom som frågar det också…).

Ut och res!

Att resa är att lämna sin egen tillvaro. Se till så att du får valuta för dina pengar. Upplev och skaffa nya erfarenheter. Möt nya människor och ta in andra sätt att leva. Var öppen och nyfiken. Tänk inte i rätt och fel – det är bara olika sätt att göra saker på och oftast finns en anledning till att det är som det är.

Och glöm inte att du är gäst.