Där herdarna är kungar

Igår var det vandringsdags! Det var lite av en ”arbetsvandring”, dvs tidtagning och test för att ingå i vandringsvecka 2. Det är en speciell känsla att verkligen komma upp i bergen och vandra där uppe en stund. Inte det vanliga upp – över – ner.  Men vi börjar från början!

Och början kunde ha blivit katastrofal! Stiger man upp strax innan kl 5 vill man inte att bussen ska passera hållplatsen. Det gjorde han nästan. Det krävdes viftning och vinkning från mig för att han skulle se mig och stanna. Så kan det gå när det ska styras buss och pratas i mobil samtidigt.

När vi åkte upp i bergen hade jag fin utsikt över dammen Bramianos utanför stan och jag kunde tydligt se kapellet som annars är under vattenytan. Vi måste få regn snart, hoppas väderprognosen för nästa vecka slår in (regn måndag-onsdag).

I cirka 2 veckor nu har det dykt upp rökpelare och ibland luktat bränt i lägenheten. Det är ett första tecken på att olivskördandet är på gång att börja. Det är olivlundarna som ”städas” som förberedelse för skördandet så det eldas kvistar mm. Ett annat tecken är att det dyker upp fler bilar på bergsvägarna och människor rör sig ute i landskapet. Igår såg jag de första som skördade! Lite konstigt att de redan är igång så högt upp, det brukar vara nere vid kusten det börjar för att sedan krypa uppåt. Men jag är inte så insatt i de olika olivsorternas mognad och användning.
(klicka på foton för större storlek)

Ju högre upp desto mindre civilisation. Till slut ingen alls utan bara enstaka skjul, getter och får. Här känns det tydligt att det är herdarnas rike. Möter man en hund är inte herden långt borta. Står en bil parkerad lite udda eller kommer körande med stor vattentank på flaket så är det en herde. Det ger en känsla av att vara besökare. Jag är övertygad om att de bara tycker att det är trevligt, om än lite ovanligt och konstigt, att någon gästar deras värld. Så länge grindar stängs ordentligt och djuren inte blir skrämda, givetvis.
Alla dessa små killingar som skuttar omkring gör det svårt att låta bli att ha ett stort, fånigt leende i ansiktet! En hel fårhjord funderade på att adoptera mig. Istället för att springa iväg följde de efter mig ända till grinden och tittade både surt och anklagande. De väntade antagligen på frukost och trodde att jag hade den med mig.

En annan sak som blir övertydlig uppe i bergen är vinden. I tystnaden framträder alla dess växlingar, styrkor, rörelser, temperaturer, ljud. Jag vet inte hur många gånger jag ryckte till och vände mig om för att flytta mig för bilen som hördes bakom mig, men som inte fanns. Vind är inte bara vind. Det är en hel orkester med eget liv.
Vind är mäktigt och det är väl en av anledningarna till att jag fascineras av seglande fåglar. De använder denna naturkraft så självklart och enkelt. Korparna som seglar, busdyker, upp igen på en vindvåg. Stora rovfåglar som smidigt glider runt, runt. Det är en sådan lätthet, för människan en symbol för frihet.

Go’ fika med kaffe och Pågens gifflar. Vackert väder och utsikt över Libyska havets brud – Ierapetra. Och den speciella känslan föll över mig. Jag är på rätt plats. Det är min plats på jorden. Här vill jag leva. Och här får jag leva en stund bland urgamla berg och det stora havet. Detta är mitt hem.

Fler vattenhoar utställda än vanligt. Antagligen har även getter och får svårt att hitta vatten i torkan, kanske en del små källor är uttorkade. Mötte en otroligt stor vägskrapa som jämnade till bergsväg. Tror inte jag sett en så’n på många, många år. Men den var verkligen effektiv!

Provade en extrasväng på en liten, liten väg, men det tillförde ingenting så det ursprungliga alternativet på den sträckan ligger kvar.

Avslutade med fika på kafenion i by och buss därifrån. Ännu en härlig dag i ett av de vackraste landskap jag vet.
På kvällen middag på taverna där jag plockade ihop vad jag var sugen på: pizzabröd med vitlök, gräddstuvade champinjoner och räkor saganaki* samt vin och raki, givetvis. Sedan sov jag som ett barn…

Nästa vecka behöver jag din hjälp så håll ögonen öppna efter blogginlägg och vila upp dig i helgen! Ha det gott!

*kärl/liten stekpanna som rätten tillagas i heter saganaki och förutom räkor eller annan huvudingrediens (kan vara bara ost) så är det ost, kryddad tomatsås med paprika mm.

Foton uppladdade på min flickr-sida!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Kom och hälsa på!
Vandra med Ia på Kreta så får du träffa mig och mina vänner. 
Koppla av, njut av naturen, landskapet och vackra vyer.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Annonser

En alldeles ljuvlig dag!

Idag har jag vandrat! Det var ett tag sedan sist pga ostadigt väder och bokskrivande. Nu hade jag så mycket spring i benen att det gick inte att stoppa! Bestämde mig för att ta det lite som det kom idag och göra några utvikningar för att utforska några saker som jag var nyfiken på.
Och vädret var perfekt. Visserligen långa vandringsbyxor hela dagen, men jag kunde ha vandrat halva dagen i shorts. Kortärmad t-shirt så klart efter nio-snåret.

Så idag har jag vandrat i olivlunder, upp på bergstopp, i ravin, vid kusten och genom byar. Jag vandrade på små grusvägar, stigar, ute i terrängen och på flodbädd. Jag vet inte om man kan pricka in så mycket mer!

På väg upp till bergstopp blev jag omkörd av ett antal bilar på en väg där jag aldrig sett någon bil! En bil var till och med vänlig nog att stanna och undra om jag ville ha skjuts. Några var helgklädda och jag lyckades lista ut att de skulle till ett kapell i en dal på andra sidan. Kapellets helgon har inte namnsdag så vad de skulle där har jag ingen aning om. Kanske någon privat ceremoni.

Blev lite förvånad över att hitta blommor! Det verkar som om det inte är fullt så torrt uppe i bergen som nere vid kusterna. Antagligen har regnmolnen släppt lite regn däruppe eller så har de dimma och dagg nu när temperaturskillnaden mellan dag och natt är stor.
Emellanåt kom det rikliga och härliga doser med salviadoft i luften. Det blev nästan lättare att andas varje gång. Kretensarna håller salvia högt, det är nästan en universalväxt som hjälper mot allt och lite till.
(klicka på foton för större format)

Höstkrokus kommer i flera färger!

Många små charmiga killingar. De var så ”nya” att de antagligen inte hunnit knyta an riktigt till sina väna mödrar. En killing pep något alldeles väldigt när den kommit bort från flocken och en annan var nästan hysterisk när den inte hittade ut ur en liten inhägnad (modern hade redan gett sig iväg – jag såg henne). Jag lyckades få killingen att hitta utgången, sedan stod den stilla och tittade på mig ungefär som om ”jaha, och var är nu min mamma?”. Men då sa jag högt och tydligt att något får du sköta själv, jag kan inte ordna allt. Så gick jag.

Tänkte utforska en liten ravin, men det blev ganska snart stopp. Det syns inte på fotot, men på andra sidan om de två stora stenarna stupade det rakt ner. Säkert väldigt fint som vattenfall, men för högt att hoppa och inget att hålla i så asa sig ner var inte aktuellt. Nu är jag ju en säkerhetsmedveten och förståndig vandrare så jag vände och gick tillbaka. Jag är egentligen inte så intresserad av raviner, tycker bättre om varierat landskap och vyer, men omväxling förnöjer.

Brinnande buskar har man hört talas om, men skällande buskar? Det visade sig vara två väldigt unga hundar (kullsyskon) som gömde sig. Inte speciellt effektivt när man sitter och skäller. I alla fall så följde de efter mig och när jag fikade var jag så dum att jag bjöd på kanelgifflar och vatten. Efter det var jag givetvis adopterad. När vi kom in i by fick vi en grekisk familj mellan oss och hundarna drog sig tillbaka. Nu var de i alla fall i byn så om de smög iväg och gömde sig (tips: utan att skälla…) kan de kanske våga sig fram när det mörknar och leta mat.

Syskonkärlek.

Sju timmar senare var jag tillbaka vid den busshållplats där jag hoppade av på morgonen. Och väldigt nöjd med trött kropp och tom skalle. Ikväll blir det attans god middag och imorgon sovmorgon.

Ha en skön och fridfull allhelgonahelg!

PS. Fler foton på min flickr-sida!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information   http://inspirewiz.com
Välkommen!

 

 

En riktig höjdare!

Det blev en lång, härlig dag i onsdags så igår var det sovmorgon och sedan städning. Jag skulle ju vänta med större städning tills det regnat, men jag gav alltså upp den idén igår och städade ut en massa damm. Ny damm har antagligen virvlat in sedan dess, men det är en annan sak. Tröstlöst arbete!

I onsdags var det vandringsdags! Upp innan tuppen kvart i fem för att ta bussen kvart i sex till bergsby. När jag kom upp till bergsbyn nästan en timme senare fick jag sätta mig en stund och vänta. Det var nämligen alldeles mörkt!

När himlen började ljusna vid 7-tiden kunde jag sätta igång. Dagens plan: först min egen sträcka, sedan slå följe med E4, lämna den för en ny sväng. Tanken var att denna vandring kanske kan ingå i vandringsvecka 2.

En stund stod jag alldeles stilla och bara njöt. Det är så mycket vackert i landskapet och naturen och en av de vackraste är när morgonsolen färgar bergen röda. Medan jag njöt skiftade det röda i gult för att sedan bli vanligt dagsljus. Upplevelsen är som att få en dyrbar gåva.

När jag kommit en bit upp hörde jag ett ljudligt brummande, nästan som ett entonigt motorljud. Det var inte en bil, flygplan eller något annat fordon. Jag såg ingenting runt omkring mig. Rundade en sväng och där var en stor biodling. Tydligen är bin morgonpigga och då i full gång! Ljudet följde med under förmiddagen när jag passerade andra biodlingar, men blev svagare och svagare för att upphöra när vi närmade oss middagstid. Siestadags, kanske.

Plötsligen slets tystnaden sönder av ett gevärsskott. Ibland får jag frågan om jag inte är rädd för att vandra ensam, men det är jag inte. Jakt är dock ett orosmoment både här och i Sverige. Jag vandrade rakt in i rådjursjakt en gång vid Romeleåsen, det kändes inte så bra. Jägare vet vad de gör, men kan givetvis också göra misstag. Här behöver det inte vara jakt utan kan vara någon som skjuter ett skadat eller sjukt djur. Det kom inga fler skott så efter en stund kunde jag släppa det.

Frukost vid litet kapell. Ut på grusvägen igen, hörde en bil komma och då jag flyttade ut i vägkanten trampade jag lite snett på en sten. Ingen skada skedd, men jag vinglade väl till för pick-up:en stannade, fönstret vevades ner och två allvarliga gentlemän sa ”Ok?”. Jo, det var ok så de körde vidare.

Så var jag uppe och det planade ut lite. Nu kom nästa fantastiska gåva: otroligt vackra vyer. Och jag vandrade på en platå med skiftande natur. Det var biodlingar, pinjeskog, vinodlingar, lövträd, vildpäron, några få olivlundar. De ”tråkiga, enformiga” bergen har många gömda skatter!
Jag har skrivit om att jag kan sakna höstfärgerna i Sverige, men vi har en del höstpalett även här:

En stor getflock och jag korsade varandras spår och jag började fundera på om det heter fårhjord och getflock eller tvärtom. Och hur blir det när det är blandat? En flockhjord, eller? Sådana stora, avgörande frågor sysslar en avkopplad hjärna med!
Jag såg djurägaren och en liten kille stå en bit längre ner och funderade en stund över skolplikten. Det händer ganska ofta att barn är med uppe i bergen. Kanske de får ledigt från skolan för att hjälpa till hemma som man fick förr i tiden i Sverige. Jag hoppas i alla fall att de går i skolan.
Så började jag fundera över hur de två funderar. De stod nämligen parkerade på en punkt där man har en sagolik utsikt över bergen som ligger i olika blågrå lager. Ser de hur vackert det är? Tänker de bara att ”jaha, där är bergen”? Hur hemmablind kan man bli? Hur hemmablind är jag i Skåne? Hm. Tål att tänkas på.

Vid nästa flockhjord blev jag först hotad av get som verkligen var på bettet. Hon skyddade sin lilla killing och jag kan inte tolka deras bäande, men budskapet gick fram, tro mig! På andra sidan av flockhjorden ute på en äng stod herden. Han hojtade ”Hello!” och vinkade så jag vinkade tillbaka. Och kände mig otroligt avundsjuk. Tänk, att få gå här uppe hela da’n! Vilken arbetsmiljö! Och inte är den likadan varje dag.

Och det fick mina tankar att vandra till allt prat om att medvetandegöra, mindfulness, närvaro och olika tekniker. Egentligen är det ju så enkelt. Bara att ta ett djupt andetag, titta sig omkring och se på allt som finns. Låta sig fyllas av glädje och tacksamhet. Jag är i alla fall rik där jag står omsluten av allt vackert och magnifikt. Vacker natur och magnifikt landskap med de gamla bergen. Allt har funnits här i tusentals år och allt kommer att finnas kvar långt efter det att jag försvunnit. Vi får så mycket, t o m gratis, och ute i naturen det blir så tydligt att det är överväldigande. ”Fattig är inte den som har lite utan den som aldrig kan få nog.”
Eller som min vandrarkompis i Sverige skrev på facebook efter vandringar i Jämtland och Västerbotten i förra veckan: ”It is truly beyond me how people can be so full of shit when the world is full of such beauty”.

Sju timmars vandring och jag landade i busskur med fika. Kan vandringen erbjudas till andra? På väg upp är det ganska brant och det är jobbigt. Det är ungefär 1,5 timme, sedan är det bara underbart. Jag har haft pauser, stannat för att njuta och fotograferat. De sista 45 minuterna kan jag plocka bort. Trist och tillförde ingenting. Mycket fin vandring som seglat upp på min favoritlista!

När jag kom tillbaka till sta’n gick jag en stadstur med två svenskor. Jag kanske ska börja med ”stadsvandringar” i utbudet! Tror inte det, det är bara roligt att visa runt i vår fina lilla stad. Och efter turen åt vi middag tillsammans, trevligt sällskap.

Nästa vecka påstår prognosen att vi ska få regn och åska. Vi får väl se! Det ger mig ett utmärkt tillfälle att gå in i min lilla bokskrivarbubbla några dagar så jag vet inte hur det blir med bloggandet. Tills dess kan du få något att fundera på över helgen efter det att du tittat på nya foton på min flickr-sida: det finns inga nötter på pinjeträd så var kommer pinjenötter ifrån?

Ha en skön och fridfull helg!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Be a beekeeper and forget about yoga and other crap!

I tisdags hade jag tänkt mig en långvandring genom att kombinera 2 vandringar. Det tog inte så lång tid passade väldigt bra med busstidtabellen så jag var hemma i bra tid. Denna nya kombination blir dag 4 i vandringsveckan. Jag har börjat fundera över och planera en vandringsvecka nr 2 för de som vandrat med mig tidigare. Ska provvandra den och se om den håller ihop lika bra som jag tror. Blir mycket vandrande framöver – härligt!
Tisdagen var en underlig dag! Luften var så där märkligt tunn och klar att alla färger blir flera steg djupare och intensivare. Sådana dagar är sällsynta, i Skåne är de vanligast på hösten. Oftast går de inte att fånga med kameran, men i tisdags gick det. Jag blev förbluffad när jag såg fotona uppladdade på min flickr-sida.
Vandringsvädret är nu perfekt med bra temperatur, några lätta moln och uppfriskande vind. Det är lätt att andas och det är som om landskapet trycker ihop sig lite. Motlut känns mjukare eller märks nästan inte och pauser är bara njutning – stunden att pusta ut och torka svett är inte aktuell.
Mitt i den vackra dagen kunde jag nästan höra naturen gnälla och viskande ropa på hjälp. Det behövs verkligen regn! Naturen lider, kippar efter andan och orkar inte skaka bort allt damm. Även för oss människor börjar det bli kris. På Kreta finns vattendammar och de är nära sina kritiska nivåer. I vår damm utanför Ierapetra har sjunkna kapellet kunnat ses ovan vattenytan i några veckor. I en annan damm på ön där en by försvann ner i vattenmassorna är vattennivån nu så låg att byn ”återuppstått”!

Jag undrar när det ska fastna i min tjocka skalle om tamariskerna i september. Det hände i år igen! Jag var väldigt ledsen och sorgsen i 5-6 sekunder över att alla tamarisker höll på att vissna och dö tills det slog mig att nej, Ia, de blommar ju, det vet du. Hoppas att jag nästa år bara tänker att jaha, nu blommar tamariskerna.
(om du varit vid Medelhavet har du sett tamarisker. Det är en familj med buskar och träd, de växer gärna nära havet eftersom de tål salt vatten och salt luft. Man hittar ofta lokalbefolkning på en stol i skuggan under en tamarisk blickande ut över havet eller samtala med någon. De ser ut som barrträd, men är lövträd. Och blommorna på träden är beiga, dvs det ser visset ut. Jag hittar inga bra bilder på nätet – ska ta foto i helgen!)

I förra veckan hade vi inte ljus i vår trappuppgång. Det är både irriterande och skrämmande. Det känns inte så tryggt att ta sig upp och ner 2 våningar i mörker i marmortrappa. Jag trampade fel en gång på väg ner (i dagsljus) och föll och attans vad man slår sig hårt! Efter en lapp till hyresvärden fixades ljuset snabbt. Utom på en våning, våningen under mig. Han gjorde likadant vid ett annat tillfälle och då jag påtalade det fick jag veta att visst skulle han byta lampor där också – när de betalt hyran. Jag försökte förklara att det drabbar oss alla i huset, men det gick inte hem. Kan i och för sig bero på att han kan ungefär lika lite engelska som jag grekiska.

I onsdags var goda vänner och jag på en av mina favoritstränder. Där var det nästan vindstilla och några grader varmare än i sta’n. Vi slappade på stranden, åt lunch länge, pratade…en så’n där ljuvlig dag som man önskar aldrig skulle ta slut.

Foto: Manolis Petasis (klicka på fotot för större foto)

Min fd språklärare arrangerar ibland ”utflyktsdagar” eller vad man ska kalla dem för sina elever. Det brukar vara något intressant studiebesök och sedan lunch. Igår var vi ett 40-tal som besökte och fick specialvisning på muséet i Mirtos. Väldigt intressant om Kretas och områdets tidiga historia! Och vi påmindes om att historia är ingen exakt vetskap utan till största delen tolkningar. ”If you read or hear  ’We know’ – be aware!”.

 

 

Foto: Manolis Petasis (klicka på fotot för större foto)

Sedan berättade en biodlare för oss om bin (fascinerande djur!), biodling, honung osv. Jag som äter honung varje morgon får tydligen inte i min den äkta, rena och urnyttiga varan eftersom jag köper i butik. Det jag köper verkar inte prisvärt så jag får leta upp någon som säljer direkt. Kanske på lördagsmarknaden!
Hur som helst, han berättade också om hur hans biodlande hade förändrat honom och han håller lektioner för den som vill bli biodlare. Hans råd var att ”Be a beekeeper and you can forget about yoga and other crap”.

Så är det helg igen och denna veckan känner jag tydligt ”var blev dagarna av?”. Jag skulle kunna ge dig en saftig crime passionell att njuta och förfasas över nu i helgen, men det får vänta lite. Jag har nämligen hört en muntlig version och det som nu står i media skiljer sig på flera punkter. Vi väntar lite så klarnar kanske detaljerna. Men en saftig historia är det!

Ha en skön helg!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

 

Säsongen har börjat!

Då var det dags att starta upp vandringssäsongen! Igår halv sju på morgonen lämnade jag hemmet för första vandringen. När har jag startat de andra åren? Jo, det visade sig vara ganska lika: 10 sept 2014, 9 sept 2015, 2 sept 2016 och alltså 7 sept 2017.
Hade medvetet valt en dag med utlovad vind och som vanligt min ”Korsa Kreta”-vandring eftersom jag då är nära civilisationen och kan avbryta snabbt och enkelt om värmen blir för svår.

På väg ut genom en morgontyst och halvskum stad hörde jag ett väldigt fågelkvitter. Det tog en stund innan jag kom på varför. Det är dags för den årliga flyttfågelskonferensen! De börjar samlas så snart ser det ut så här (foto från 2016):

Tyst och stilla i olivlundarna och i första byn. En åsna hälsade god morgon med sitt karakteristiska läte. En vespa skar sönder tystnaden när den rundade ett hörn, föraren hade varit i lilla bybutiken och köpt dagsfärskt bröd.

Frukost vid kapell med utsikt över sta’n, slätten och Dikti-bergen. Solen steg över bergen och snart badade hela Ierapetra i solljus. Vackert när bergssidorna går från mörker till ljus. Mellanläget är nästan gyllene.

Den krånglande kameran har nästan helt lämnat in, men ny är beställd. Finns inte så mycket att fotografera vid denna årstiden. Naturen är inte till sin fördel under högsommaren. Den är nu alldeles dammig och gräs och mindre buskar är bruna.

Vi behöver ett eller två regn som spolar rent och väcker till liv. Synd att så många reser hit i juli-augusti och inte får se hur vacker den här ön egentligen är.

Tankarna gav sig ut på egna äventyr och jag upptäckte att jag gick och tänkte på olika människotyper, närmare bestämt olika chefer jag haft. Jag stängde den luckan efter ett tag. Riktade om från inåtläge till utåtläge för att ta in och njuta av landskapet. Bergen. Olivlundarna. Himlen. Havet. Rovfågel i skyn, ödla i gräset. Och allt det andra. Bara lät allt skölja in.

Benen var lite tröga efter tiden och vandringarna i Skåne. Jag kunde riktigt känna hur de var förvirrade i början för att mot slutet ha accepterat att jaha, nu är vi hemma igen. Vinden var lagom, den svalkade. Friskt och skönt under förmiddagen. Solen gav mer och mer värme och framåt lunchtid kändes den. Utan vinden hade det inte varit behagligt. När värmen steg började cikad-hannarna locka på honorna. Ingen insekt kan få fram starkare ljud än cikadorna och de gör det med ett ljudverktyg på kroppen. Det är ett mycket starkt ljud och efter ett tag ganska irriterande. Man kommer liksom inte undan och det är samma volym hela tiden.

Avslut med lunch på nordkusten. Tavernaägarinnan var så nöjd med augusti som varit hennes bästa på flera år. ”It was crazy!”. Nu var hon så klart trött, men det gjorde ingenting för jag hade inte bråttom.

Nästan två timmars väntetid på buss? Nja, jag kände inte för det, det fick bli taxi. Vilken färd! Händerna var mer i luften än på ratten. Jag fick mig till livs vad som ligger bakom Brexit (det är familjen Rotschild eftersom de styr allt och alla i hela världen), att Thomas Cook köpt upp alla resebolag i Europa och de ska nu flytta allt till London samt lite andra överraskande nyheter. Efter en stund kom vi ikapp en polisbil som låg bakom en annan bil och då blev det plötsligen rena bilskolekörningen från min taxichaufför. Kanske inte alldeles osökt dök ”ögontjänare” upp i min skalle…

Kom hem, packade upp, bytte kläder, masade mig ut igen, sänkte ner den trötta och mätta kroppen i en solstol under parasoll – inte helt fel viloplats (ja, ja, inte i den betydelsen, jag lever än).

Inte riktigt samma känsla av ”härligt! igång igen!!” som andra år, men det beror på att jag inte haft någon vandringsuppehåll i sommar. Men ändå en härlig känsla av hemtamt och igenkänning. Och i luften ligger löften om alla vandringar som väntar framöver på min vackra ö!

En annan säsong har också börjat: det ortodoxa fasta kyrkoåret den 1 sept. Det har varit mycket ringande i kyrkklockor och idag var det gudstjänst lite varstans eftersom det är Marias födelsedag.
Men den ortodoxa kyrkan gör ju inget enkelt så de har givetvis två kyrkoår. Det rörliga kyrkoåret börjar vid påsk, men det fördjupar vi oss inte i just nu. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag nämnde det, men nu vet du i alla fall.

Helgen ska bli vindstilla så det blir varmt. Parasollskuggan på stranden kallar!
Ha en skön helg!

Finns några foton på min flickr-sida!
Hus ute till försäljning, bl a på hemnet! Intresserad? Sprid gärna!
Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!

Inga sådana här övningar utan du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor. Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Vandring med intermezzo

Igår gav jag mig ut på vandring på E4, en vandringsled som går längs med Kreta från öster till väster. Eller omvänt. En ny delsträcka plus en gammal dito. Upp och iväg tidigt med 05:45-bussen till byn Males, nordväst om Ierapetra. Males och jag har inte de bästa vibrationer mellan oss sedan jag fastnade med en hyrbil för några år sedan, men det är en annan historia. Byn ligger väldigt vackert som en solfjäder med Selakano (skog) och Dikti-massivet bakom sig, grönskande kullar och hav framför sig.

Jag snirklade mig genom byn ut på en grusväg för att vandra upp till E4:an. Solen hade ännu inte tagit sig över bergstopparna och det var vindstilla. Ingen annan mer än jag, tystnad och tillfälliga ljud som t ex en skällande hund i fjärran. Vägen upp bjöd på fantastiska vyer mot sydkusten och Dikti-massivet där det faktiskt ligger lite snö kvar i några skrevor.

Ibland dyker det upp konstruktioner gjorda av mänsklig hand och oftast kan jag lista ut vad de ska användas till och varför de byggts just där. Det här har jag dock aldrig sett! Murade bänkar och ett bord ute i absolut ingenstans! Ingen vy, ingen plantering, inget hus. Vem ska sitta här?

När jag kommit upp och skulle börja gå utför gick det riktigt utför. Markeringarna på E4 är inte så frekventa, men de brukar finnas vid vägkorsningar o likn. Så inte i detta fallet. Jag tog fel avtagsväg, befann mig i en ”svart fläck”, dvs ingen täckning, så gps:en och kartan i mobilen var inte att lita på. Då är man glad och tacksam över sin papperskarta!

Just när jag hittat rätt väg fick jag syn på ett ganska stort område med bikupor. Solen låg rätt, bikuporna hade flera färger, här kunde bli ett roligt eller snyggt foto. Jag gick lite närmare som jag gjort så många gånger tidigare. Det skulle jag inte gjort! Blev anfallen av ett stort bi eller geting som stack mig på halsen. Jag vände tvärt och började gå därifrån. Kände efter på halsen och fick tag i en tagg som jag drog ut vilket givetvis var gadden. Odjuret förföljde mig! Jag skyndade på stegen, men det hjälpte inte. Ursinniga attacker mot hals och ansikte. Jag började fäkta vilket jag vet att man inte ska, men först var det nog ren reflex för att skydda mig. Sedan tog en idé form! Om jag lyckas träffa odjuret tillräckligt många gånger med min svepande hand borde det bli groggy. Till slut lyckades jag. Odjuret låg på vägen och kippade efter andan. Jag laddade. Det sista det upplevde var en annalkande mörk skugga som åtföljdes av ett elakt men njutningsfullt skratt som ekade mellan bergen medan odjuret överfördes till de sälla jaktmarkerna.
Jag har aldrig sett ett så aggressivt djur. Kanske det tog sitt vaktuppdrag på blodigt (!) allvar, kanske det var en extremistterrorist eller kanske bara var uttråkad.
Det slog mig senare att egentligen behövde jag väl inte varit rädd för fler stick för det hade ju förlorat gadden och den växer väl inte ut i rappet. Men om det var utan vapen – varför attackerade det?

Något skakad fortsatte jag och glömde snart bort anfallet. Uppe i bergen finns de ljuvligaste gömmor bland dramatiska klippor och skrevor. Små slätter eller platåer med vingårdar och annat dyker upp där man minst anar det. Mer blommor här uppe än vi har nu nere vid kusten. Gott om olika lövträd, bl a vilda fruktträd, mandelträd. Det verkar finnas större artrikedom där människan inte har anlagt olivlundar. På något sätt känns det som mer natur och mer ”vilt” än på lägre höjd. Nästa gång du passerar berg så tänk inte ”så kalt och trist” utan ”jag undrar vad som finns mer däruppe!”

 

En märklig upplevelse mitt på dagen! Jag kände exakt när vädret vände. Det har jag aldrig upplevt förr. Jag blev så överraskad att jag stannade och såg mig förvånat omkring. Luften blev annorlunda, temperaturen sjönk något, när jag tittade upp kunde jag ana några dimslöjor. (framåt kvällen började det blåsa ganska ordentligt och på natten kom åska och regn)

Det blir inte riktigt den totala avkopplingen när man vandrar en ny sträcka som när man vandrar en bekant. Mycket att titta på och ta in samt hålla kontroll på var man är och ska gå. Hushålla med kraften eftersom man inte vet vilka bitar som är jobbiga och försöka pricka in bra pauser. När jag kom fram till byn Prina funderade jag på att avsluta. Värmen gjorde att fötterna inte mådde så bra i vandringsskorna, men jag var sugen så det blev den gamla sträckan också.

Jag var slut men mycket nöjd när jag snubblade in i busskuren i byn Meseleri. Fick vänta på bussen i cirka 50 min, åka hela rundan till alla bergsbyarna och steg in i hemmet vid 16:10 – ett hem som jag lämnade strax efter 5 på morgonen. Lång, härlig dag med nästan 7,5 timmes vandring! Huvudet fullt av bilder och intryck. Nya sträckan ska vandras fler gånger, finns goda möjligheter till modifieringar för omväxling.
Ofta när jag vandrat går jag ut och äter, men igår sa fötterna ifrån. De vägrade att gå längre än mellan köket och soffan så jag fick sno ihop middag hemma.

Foton finns uppladdade på min flickr-sida! Ikväll blir det middag ute med goda vänner!
Ha en skön kväll!

PS. En liten parentes om markering på E4! Var försiktig, glöm inte bra och detaljerade papperskartor! Det finns en bok ”The Cretan Way” om 28 dagars vandring på E4 på Kreta. I år sattes det längs delar av leden upp klisterlappar med texten ”The Cretan Way” som, om jag förstått det rätt, ska stämma med boken. På hela denna vandringen såg jag 3 sådana markeringar och jag förstår inte vitsen. E4 är redan markerad, vi behöver inte en dubbelmarkerad led utan vi behöver nya leder. Dessutom tycks båda markeringarna göra det stora misstaget att anta att alla vandrar på ett och samma håll. Vandringsleder är dubbelriktade. Elementärt, min käre Watson.

Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt på vandringsvecka!

Gul vandring och pingsthelg

Sommaren har kommit! Den kom i torsdags och allt förändrades. Luften blev annorlunda, människor såg lättade ut, solen eldar på och himlen är ljust, ljust blå. Och svetten börjar rinna så jag måste erkänna att jag ser fram emot att rymma till Sverige juli-augusti. Inget kul att städa igår och vara genomblöt efter en halvtimme.

Vandring med gula inslag

Det blev en härlig vandring i torsdags! Skönt att komma ut igen efter ofrivillig ”inlåsning” pga det åskiga vädret. Landskapet är nu grönt och gult. Det väller nerför sluttningarna!

Denna våren har allt varit så rikligt och det ena efter det andra har blommat. Jag antar att det varit rätt turordning i år. Så jag fick lite problem i torsdags! För visst är den gula ginsten vacker? Men vänta – den såg jag ju i mars också. Inte så riklig och intensiv visserligen. Har ginsten två blomningsperioder? Jag kände mig förvirrad, men hjälpen var inte långt borta. ”Flowers of Crete” är en utmärkt facebook-grupp. Jag la in två foto och ställde fråga om ginst.

Döm om min förvåning – det är inte ginst nå’t av det! Calicotome villosa till vänster och Anthyllis hermanniae till höger. De är ärtväxter precis som ginst, men alla tre har egna släkten. Så nu måste jag bestämma mig för om jag ska fortsätta säga att ”sluttningarna är så vackra i maj när ginsten blommar” eller ”sluttningarna är vackra på våren när ärtväxterna blommar” eller…ja, det får ge sig.

Jag känner alltid en stor tacksamhet över allt som naturen bjuder på, men denna våren är jag extra tacksam. Och ödmjuk. Det har varit så rikt och vackert. Lugnt och stilla har blommor och växter avlöst varandra, gett varandra tid och utrymme så vi fått vila i all njutning. En ren och skär fröjd att få vara med om! Hur framföra sitt tack, hur ge tillbaka?

Och jag är så glad att jag vandrar för det är där uppe och där ute som naturen kommer till sin rätt, det är där naturen är kung. Jag sneglar bort på collaget med foton från vandringar i Sverige och min mors kloka ord i mitten:

Foton och collage: Bojana Cerek. Och ja då, det är Kreta nere i högra hörnet.

Pingst

Ja, hur firar man pingst? Det lär ju vara en bröllopshelg, men om man nu inte ska gifta sig – vad gör man då? Jag gick in för mjuklandning igår, efter städningen alltså, med att tillbringa eftermiddagen på stranden. Kvällen blev en lååång middag i ljuvligt väder.

I morse gick jag en morgonrunda och passerade kyrkogården. Mycket folk, gudstjänst igång och en del som var ute bland gravarna. Kanske pingsten mest är en kyrklig helg då man uppmärksammar och minns de döda. Jag borde väl veta efter några år här nere, men ingen kan veta allt.

Helgen får fortsätta i lugn och ro. På måndag ska jag ta tag i bokskrivandet och se till att avsluta projektet. Tennisarmbågen? Den är inte bra, men nu är jag trött på att vara så begränsad. Jag kan ändå inte låta den vila fullt ut eftersom jag bor ensam så det är bara att köra på så förståndigt som möjligt.

Ha en skön och fridfull pingsthelg!

PS. Foton utlagda på min flickr-sida! DS

 

En sista vårvandring. Och lite annat.

Idag var egentligen städdag, men jag ska ju vila min arm. Beslutade i veckan att jag skulle vandra idag. Det är inte heller bra för armen, men ska jag ha ont kan jag i alla fall ha gjort något jag tycker om. Visst låter det klokt?

I helgen ska vi få en riktigt kraftig värmesmäll. Och det är värmeböljeprognos för hela Grekland! Vi ska upp i temperaturer som egentligen hör hemma i juli. Vi hade cirka 22 gr igår (enligt väderstationen), imorgon ska vi vara på 30 gr för att toppa lördag-söndag med upp mot 35 gr. Sedan hoppas vi att det drar förbi så det lugnar ner sig.
Vem som helst kan givetvis räkna ut att det blir en jobbig helg när temperaturen sticker iväg så mycket och så snabbt. Jag vet att det är kallt uppe i norr, men ingen uppskattar väl tvära väderkast. Mentalt och kroppsligen är ingen inställd på juli-värme i maj. Vi får helt enkelt gå i ide över helgen, röra oss långsamt och stanna inomhus eller vara i skuggan.

Det kändes därför extra viktigt att vandra idag för i helgen kommer också naturen få sig en ordentlig smäll. De blommor som vissnat vid kusten blommar uppe i bergen så jag blev så glad! Det kändes som om jag fick en sista fin hälsning från våren innan den drar sig kos. Och jag fick säga tack och ajö.

Men vi börjar från början med att stiga upp tidigt för att hinna med buss 06:30. Sval och skön morgon. Gott om personal på bussen: chauffören, konduktören och kontrollanten.

Började vandra och gjorde stopp för frukost i lilla ravinen/flodfåran. Alla ljud blir så tydliga tidigt på morgonen eftersom det inte är så stor konkurrens. Missade en avtagsstig, men kom rätt i alla fall. Så var det dags att binda ihop denna sträckan med en annan sträcka via en ny sträcka. Och den var brantare än jag trodde, men rik på grönska och vackra vyer och då går benen liksom av sig själva. Sedan strosade jag neråt eftersom jag hade gott om tid till bussen. Satte mig på en bänk där det var vidunderlig utsikt. Brant precis nedanför fötterna, men med litet kapell vid sidan är man trygg. Speciellt när det är Agios Georgios (Sankt Göran).

Det syns att vi haft en kall och nederbördsrik vinter och perfekt vår. Det är så grönt i landskapet. Och bergssluttningarna är röda av Ebenus cretica och gula av något jag inte vet vad det heter (ginsten är slut). Nu börjar oleandern blomma så smått, om cirka en vecka står den i sin grannaste blom! Den fortsätter blomma över sommaren, men inte så rikligt och vackert som i maj.

Jag funderade inte på nå’t speciellt idag mer än varför jag vandrar. Varför gör man det man gör? Att förstå det är att förstå sig själv bättre, tror jag. Jag funderar på det ibland. Jag menar, varför just vandra, varför inte något annat. Det måste passa mig väldigt bra eftersom jag bara fortsätter och fortsätter. Visst, naturen, avkoppling och välmående är stora bitar och det är de som gör att jag försöker få andra att vandra. Men varför passar just vandring just mig så bra? Återkommer när jag kan räta ut frågetecknet!

Väntade på bussen vid stora vägen. Många bussar och hyrbilar passerade – nu är det igång! Och då mitt i alltihop kom en liten gumma med sin fullastade åsna. Sällan man ser åsnor annat än i byarna så det här blev en härlig kontrast!

Jag har lagt ut foto på min flickr-sida! Nästa punkt på dagordningen: middag senare ikväll på en av favorittavernorna. Det är gott att leva!

Stödlåneläget

EU har justerat ner tillväxtprognosen för Grekland medan talesman för grekiska regeringen säger att när senaste utvärderingen blir godkänd kommer tillväxten att öka dramatiskt. Ja, ja, vi får väl se. Grekland har fortfarande euro-zonens högsta arbetslöshet, men den sjönk något i februari. Och de nedskärningar i pensionerna som parterna kommit överens om att göra 2019 kan strida mot den grekiska konstitutionen, alltså vara olagliga. Nu får vi se om detta ska sätta käppar i hjulen nu när de äntligen kommit fram till en överenskommelse.
Det är fortfarande oklart om grekiska parlamentet ska rösta om överenskommelsen den 16 eller 18 eller 20 maj. Det blir generalstrejk runt röstdatum. Fortfarande gäller 22 maj som beslutsdatum för euro-gruppens finansministrar.
Det är spännande och dramatiskt ungefär en vecka framöver!


Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt på vandringsvecka!

Illa, oro och vandringsseger

Illa

Även en bloggare kan bli sjuk och så blev det i veckan. Därför är jag lite sen med detta veckans andra inlägg. Inte bara tennisarmen bråkade (jodå, den är lite, lite bättre) utan det blev ett något utslaget tillstånd. Inget allvarligt, men det är inget kul att vara sjuk som ensamstående (fast de dagarna var det ensamliggande). Och allt blir så besvärligt.
Torsdag var rörelsehastigheten nedskruvad och bara det allra nödvändigaste gjordes. Som att städa lite så där på ytan bara för att det ska städas och se städat ut, du vet. Man mår lite bättre efteråt för man har ju i alla fall försökt och faktiskt utfört nå’t!

Oro

I tisdags, min insjukningsdag, skrev Grekland och EU under så att delutbetalning på tredje stödlånet kan göras. Det ger lugn och ro. Jag har inte lyckats hitta någon uppgift om att IMF gått in igen som kreditgivare så EU och IMF har väl fortfarande inte kommit överens om skuldlättander.
Jag begriper inte mycket av ekonomi och finans och här är en av de sakerna: att byta pengar. Nu görs en utbetalning som till 75-80 % går tillbaka i juni i form av räntor och amorteringar. Jag greppar liksom inte finessen!?
Ny Demokrati ropar givetvis på nyval, men låt oss hoppas att Syriza kan stå emot. Med tanke på att Ny Demokrati och Pasok till största delen ligger bakom krisen tycker jag att de kan vistas ett tag till ute i kulisserna. Och skämmas, det skulle vara klädsamt.

Greklands ekonomiska kris får man numera söka efter på theguardian.com, den är inte längre första-nyhet som det t ex var 2015. Börjar bli en lite gammal nyhet, men det är mycket annat på gång just nu. Valet i Frankrike, Brexit, Turkiet (som fortsätter störa Grekland), valskrammel i Tyskland, Ungern fick på pälsen i EU-parlamentet. Det är mycket nu och det är ändå bara en bråkdel. Känns lite oroligt i vår del av världen.

Vandringsseger

Segern är inte min, men jag hade den stora förmånen att få vara med. Lite bakgrund: det ramlade in ett mail med förfrågan om vandring. I mailet från Jeanette fanns en beskrivning av några års kamp med nervskador i fötter och ben. Hon hade i stort sett inte kunnat röra sig, haft väldiga smärtor osv. För drygt ett år sedan hade specialskor konstruerats så hon kunde gå och långsamt har hela situationen vänt, framsteg läggs till framsteg. Och nu skulle hon åka till Kreta och ville så gärna vandra.

Oj, tänkte jag, hur lägger jag upp detta på bästa sätt? Vi mailade lite, men bestämde sedan att träffas över en kopp kaffe och prata om vad som skulle kunna fungera. Jag kände mig lite kluven efter vår träff för samtidigt som jag undrade om konditionen fanns där så utstrålade Jeanette väldig kraft och vilja. Det skulle nog ordna sig, vi hade valt en vandring där det finns flera möjligheter att enkelt bryta.

Igår var det dags! Vi möttes på busstationen i Ierapetra och satte kurs norrut. Sta’n var insvept i en väldigt märklig och tjock dimma, men den löstes sakta upp. Vi var i vilket fall som helst på väg från dimman inåt land. Uppe vid ett litet kapell stoppade vi i oss lite frukost, njöt av utsikten och pratade om det som kännetecknar denna delen av ön. Plus att vandringsledaren fick ikläda sig rollen som klättrande räddningsledare för att hämta upp en mobil som halkade ner för en kant. Att folk alltid ska pilla på de där mobilerna…

Vi fortsatte mot nästa mål: fika i by. Skodon hade bytts för att testa, förväntning låg i luften. På vägen kunde jag konstatera att nu är sommaren på väg att ta över. Det finns blommor i naturen året om (utom i augusti), men vårens blomsterprakt med mängd och variation är över. Det har varit en otroligt vacker vår!

Efter fikastopp och skobyte gav vi oss ut på etapp 3. Nu hade solen klättrat på den klarblå himlen och det blev lite varmt och svettigt. Naturen och landskapet distraherade, vi beundrade alla gröna nyanser, vackra berg, insekter, fåglar och två omslingrade döda grodor. Sorgligt och vackert på samma gång.

Man talar ofta om naturens läkande kraft och hur mycket naturen kan ge oss, men ibland blir det bara prat. I mitt minne från denna vandringsdagen kommer alltid att finnas när Jeanette stod stilla, tittade ut över Ierapetra-slätten mot Thripti-bergen och sa ”Jag känner mig så fri!”. Då blir man glad och varm inombords.

Kort stopp i näst sista byn innan vi vandrade ner mot strandpromenaden i Pachia Ammos. Där höjde hon armarna i luften med ett ”Jag gjorde det!” och ett så’nt där stort, lyckligt leende som skulle gå runt om hela huv’et ifall inte öronen fanns, som man brukar säga. Det var nog inte förrän där och då som jag förstod riktigt hur stort det här var även om det bara är Jeanette som har hela bilden. När man kämpar sig tillbaka behövs milstolpar. Det är bara man själv som vet hur stora de är, hur hårt man fått kämpa. De ska man ta tillvara, fira och njuta av.

Jag blev så tacksam för att jag fått vara med. Tänk, att hon hittade och valde just mina vandringar!

Ha en skön helg!

PS. Lagt ut två foto på min flickr-sida! DS.


Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt på vandringsvecka!

 

 

Vandring, stort litet byte och rådtacksam!

I veckan pratade jag i telefon med Sverige för att boka en tid. Medan jag letade fram en uppgift hörde jag i andra änden: ”Det verkar vara fint på Kreta för det är väldigt vad fåglarna kvittrar”. Med tanke på vädret de senaste dagarna på många platser i Sverige så kändes det kanske lite som ett hån för henne. Eller som ett hopp om att det blir bättre!

Vandring

Igår gav jag mig ut på vandring med en ny början som knöt an till gammal bekant. Startade vid Gournia som är en minoisk by (kan rekommenderas!) och stannade vid litet kapell i närheten. Det blev vandaliserat ifjol, men dörren var fortfarande olåst. Det var ett av de minsta kapell jag varit i, kan inte låta bli att undra hur de tänkte. In med prästen och den som läser texterna så blir det halvfullt. Det fanns ruiner bakom kapellet som antas vara ett gammalt kloster. Gick munkarna/nunnorna in en och en på högmässa? Jag tände ljus för hela familjen.

 

Upp i bergen i ganska kraftig blåst. Det var vindstilla nere hos oss, men vädret är oftast olika i norr och söder. Ganska brant upp och motvind, men det gick bra. Nya blommor blommar och uppe i bergen får man se ner för allt är mindre och kortare. Rovfåglar brukar inte visa sig när det blåser mycket. Jag antar att det finns någon gräns då deras segelflyg inte fungerar och/eller fågelkroppen blir för lätt för att stå emot vindarna. Två stycken dök plötsligen upp, men de var nog bara ute en sväng för att kolla läget.

Ginsten är inne i sitt slutskede och nu börjar bergssluttningarna skifta så smått även i rött. Det är Ebenus cretica som börjat blomma. Fortfarande har vi massor av gröna nyanser på växtligheten så det är väldigt vackert och vårligt!

 

 

 

 

 

Det börjar bli lite varmare, men det är fortfarande bra vandringsväder. All nederbörd har gjort att damm och smågrus inte virvlar omkring trots blåsten och det är skönt. Tankarna fick som vanligt flyga runt precis hur som helst. En skön och avkopplande dag som slutade med sta’ns smarrigaste pizza och ett glas vin.

Jag mäter mina vandringar i tid, men bara för skojs skull mätte jag denna på kartan och det var cirka 2 mil.

Fler foton på min flickr-sida!
Tycker du att jag skriver mycket om blommor och tänker att det kan väl inte finnas så många blommor på den där bergiga ön? Ta en titt på collagen i albumet Flowers of Crete!

Stort litet byte

Ibland hamnar jag i situationer där jag kan höra Nalle Puh: ”Ibland har jag otur när jag tänker”. Det händer både i Grekland och Sverige, men det händer oftare här.
I tisdags i Iraklio var jag inne på Hondos center. Jag vet inte riktigt vad man ska jämföra det med i Sverige, men det är flera våningar med smink, parfym, handväskor, kläder osv. Jag lyckades hitta några varor på ”köp 2 betala för 1”. När jag betalt och skulle gå upptäckte jag att jag tagit rätt märke men fel variant av deo. Enkelt byte, tänkte jag. Samma pris. Bara att slå en retur på det ena artikelnumret och sedan slå in det andra. Men det var för enkelt!

Först en virrig diskussion om vad jag köpt och vad jag ville byta till.
”Du kan ta den (som jag ville byta till) och gå upp på fjärde våningen.”
”Fjärde våningen?” Kassorna måste gå på samma datorsystem, tänkte jag.
”Ja. Jag skickar upp.”
Skickar upp vad då? Informationen, kanske.
Jag gick från andra våningen till fjärde, förväntade mig någon kundservicedisk el likn. Snurrade runt en stund, tog en kassa i högen och samma förvirrade diskussion igen om vad jag köpt och vad jag ville byta till.
”Var är den du köpt?”
”Inte vet jag, den behöll hon på andra våningen. Hon sa att hon skulle skicka något.”
Telefonsamtal med många ja, nej och ok. Så öppnade hon en lucka bredvid kassan och det var dörren till en liten varuhiss! Där låg min köpta vara som jag inte skulle ha.
”Den här ska du alltså ha?” undrade hon med varan från hissen i handen.
”Nej, den har jag köpt och jag vill byta till den här”, sa jag och pekade på förpackningen i min hand.
En minut senare var allting klart. Men fram tills dess hade det gått många minuter.

Varför så knökigt? Är varje kassa ett eget nätverk? Kanske tekniken gör det så enkelt att det blir för enkelt. Kanske hon på andra våningen inte fick hantera byten. Borde inte någon ha tänkt lite serviceinriktat? Ibland ska man inte fundera. Fast ibland är jag övertygad om att väldigt mycket skulle bli enormt enklare för de flesta om jag fick bestämma och organisera.

Rådtacksam

Jag har ju självdiagnostiserat min onda arm som en kombination av tennisarm/musarm. Tänkte att jag avvaktar, håller mig borta från datorn så mycket som möjligt, gör andra saker. Trodde i min enfald att dagen i Iraklio och vandringen skulle uppskattas av armen, men det var tvärtom. Tänkte skriva klart slutet på boken i helgen, men även om jag skriver för hand så är det ju den onda armen som är igång. Så nu inriktar jag mig på en helg med att läsa, glo på långfilm och andra stillsamma övningar.

Jag använder handledsstöd när det går, har inhandlat armbågsstöd idag och börjat ta antiinflammatorisk medicin som lär kunna sätta en jäkla fart på magen, men jag håller tummen på vänster hand.
(På fotot syns inte plåstret jag har ovanför armbågen där jag har brännsår efter sänglampan. Hur det gick till? Det är en helt annan historia…)

Förutom att det gör ont är det väldigt begränsande eftersom det är höger arm. Det ska gå över så fort som möjligt, jag har inte så stort tålamod plus att det är opraktiskt och trist att vara kass när man lever ensam. Så har du några bra råd om vad jag ska göra?

Ha en bra helg!


Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt!