Hyrbilsdag 1

Ja, nu är det hyrbilsdags igen så nu ska vi ut på äventyr i dagarna fyra! När jag inte har bil har jag massor med vandringar, sevärdheter, fina vägar mm i skallen. När jag hämtar hyrbilen så blir hårddisken raderad – jag kommer inte ihåg nå’t av det jag tänkte ”det ska jag göra när jag har bil”. Visst är det märkligt?

Idag blev det en ny vandring på höga höjder. När jag steg av bilen i byn Orino kom jag på att jag glömt vantar. Och det var inte det enda skulle det visa sig! Shorts var nedpackade för solen kan vara ganska intensiv och då blir vandringsbyxorna för varma. Det vällde ner moln längs bergssluttningarna och snart började det droppa. Hade jag regnjacka med mig? Hade jag plastfickor till mina utskrivna kartor? Väldigt orutinerat, men jag tror att det mer handlade om vårrus. Vi har vår nere vid kusten så jag glömde bort den här ekvationen:

högt upp i bergen + mars + nordvästlig vind = hög risk för regn

Skulade några gånger, men sedan varade skurarna för länge. Problemet är att det är obehagligt att bli blöt, men ganska okej när man är blöt. Och rätt vandringskläder torkar snabbt. Två skurar hade så fasta droppar så några grader lägre och det hade kanske kunnat bli hagel!

Vätan gör att bläcket på de utskrivna kartorna skapar nya fenomen som tyvärr inte är till någon större hjälp, tvärtom. När utskriftspapper blir blött så börjar det smula sig. Så om du hör ett rykte att snömannen flyttat till Kreta så vet du vad det handlar om!

Uppe på dessa höjder var det fortfarande till största delen vinter. Det porlade och plaskade lite varstans. Fåglar var igång, men inte så mycket som nere vid kusten. En getmor (vad heter dom?) och hennes killing hamnade på varsin sida om vägen. Jag stannade en stund, lyssnade och tittade. Det lät eländigt, men de hittade varandra. En fåraherde kallade på sin hjord, skulle väl ha vatten eller foder. Läckert att han kan stå stilla och med rop och visslingar få ner hjorden. Här uppe finns inga olivlundar, det är helt enkelt för kallt. Gott om små vingårdar! De klättrar som terasser, påminner lite om foton från Asien. Människan är fantastisk på att hitta odlingsbara områden, stora som små. Jag hamnade mellan höga, kala berg och där var det grönt och fint! Helt och hållet gömt för alla som inte känner till det.

Mötte en gubbe som stannade och undrade vart jag var på väg. Jag vågade inte säga slutbyn utan drog till med en på vägen. Oj, då har du väldigt långt att gå, tyckte han. Jag tänkte att du skulle bara veta….

På sista sträckan på väg till sista bergsbyn hade jag höga berg på vänster sida. Häftigt att tänka att i förmiddags var jag på er andra sida!

En härlig heldag, men jag kommer inte att vandra den igen. Det var många upp- och nerförsbranter. Riktigt jobbigt. Och jag hade nog bitit över lite för lång sträcka. Molnen var låga och det blir dramatsikt och vackert när de svävar omkring. Nackdelen var skurarna och att bli helt innesluten i moln. Det ger en känsla av att vara i en egen bubbla, omvärlden har slutat existera. Men det är också fuktigt och man blir lite vilsen i allt det vita.

Total tid: 07:20 – 16:50.
För den intresserade: Orino – Mpemponas – passerade Melisses – Drakalevri – Thripti – Orino.

Nu är det dags för middag och mycket vila! Nya äventyr imorgon!!

Inte mycket att fotografera, här kommer några foton (klicka på dom för större format), jag laddar upp från alla dagarna på flickr i helgen.

Mäktigt, eller hur?

Övergivna byar lite här och var.

Så lycklig man kan bli över skyltar ute i ödemarken och dimman!

Litet odlingsomårde mitt i allt det kala.

Bra fart!

Vandra med mig på Kreta!
Inga sådana här övningar utan du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt

Årets första!

God fortsättning på nya året!

Nu får det vara slut ett tag på nyckfullt väder och helger – dags för vandring!, tänkte jag när prognosen visade två fina dagar varav den ena idag. Jag bestämde mig för min ”Korsa Kreta”-vandring fast från motsatt håll. Upp tidigt, fixa kaffe, packa det sista, på med vandringskläderna och iväg till busstationen. Frukost i soluppgång – wow, så härligt efter drygt 3 veckor utan vandring!

Bussen kom, körde iväg, stannade, körde cirka 30 m och stannade igen. Grekerna är inte mycket för information så ingen berättade något och ingen frågade. Och jag bestämde mig för att bara observera. Till slut kom en annan buss som vi fick byta till. Efter en titt på klockan var jag besviken. Normalt sett är jag sällan det några längre stunder utan omplanerar och laddar om. Men jag hade ju SÅ sett fram emot en fin morgon…

Det blev ganska bra i alla fall med frukostpaus medan solen tog sig över bergen. Bytte ut en delsträcka, gick fel, fick gå tillbaka och sedan lite improvisation på det som blev bra men jobbig. Härligt att vandra i vintergrönt med snöklädda toppar lite varstans. Det är en så’n vacker och tokig kontrast. Framför allt när solen kommit en bit upp på himlen och börjar värma. Testade en julklappströja med fleeceaktig framsida och tyg som ”andas” på ärmar och rygg. Perfekt i detta klimatet! Den värmde när det behövdes, luftade när det behövdes.

dsc02665

Del av Dikti-massivet

Fick belöning och upplevelse gånger två. Först en flock gåsgamar som cirkulerade. De är så imponerande och skickliga. En liten rörelse med ena vingspetsen och de svänger. Satt en bra stund och bara tittade och njöt. Jag är ingen kakälskare, men kaffe, kanelbulle och vaniljgiffel uppe på ett krön i solen är inte fel.

Nästa belöning var att få gå in i en getflock och sätta sig på en sten utan att alla getterna kastade sig ut i moder natur. Vadan denna letargi? Jo, någon hade spritt ut majskorn på vägen och det fungerade tydligen ungefär som om man skulle strö ut lösgodis på en skolgård och se’n försöka ropa in barnen. Jag blev sittande där en stund och tittade på getterna. Det fanns alla storlekar eftersom det föds killingar mest hela tiden (utom på högsommaren). En liten svartvit typ försökte käckt hoppa på stenar, men det var lite vingligt. Till slut la han sig ner vid en rishög.
Plötsligen dök det upp fyra stycken lite större exemplar, ungdomar kan man tänka. De höll ihop, lekte och retades med varandra. Ett litet busgäng?
Så fanns det så klart några getter som tittade nyfiket på mig. En la huvudet på sned och stod alldeles stilla en lång stund. Uttrycket var ungefär ”stackare, vad kan vi göra för dig?”. Det kändes lite irriterande och påträngande efter ett tag.
Några var riktiga bufflar vid majskornen och körde bort andra. Plötsligen kände jag igen en av bufflarna! Nej, jag hade inte solsting eller andnöd. Titta själv:

14 oktober 2015

14 oktober 2015

3 januari 2017

3 januari 2017

Grekiska getter är ofta ganska stora djur och en såg nästan ut som flockens konung. Han tittade lite nedlåtande på mig en stund, se’n gick han och la sig i skuggan.
Några getter lät förkylda, men jag antar att de bara fått något i näsan. De som åt majskorn hade lite underliga frustande ljud för sig. Kanske för att bli av med gruset?

Jag fortsatte och tog en liten paus i by som ligger ungefär halvvägs. Sedan blev det ytterligare lite improvisation som ledde mig in i en olivlund med väldigt branta terasser. Det är lite lerigt och halt på sina ställen efter all nederbörd, men det gick bra. Kom fram till sista byn före sista sträckan till sta’n. Då började det regna! Jag fattade ingenting. Solen sken, himlen var blå med några små moln. Så vände jag mig om. Där var ett jättestort moln alldeles blåsvart. Försökte skula under ett träd, men det hjälpte inte mycket. Hade tur, molnet tömde nog det mesta uppe i bergen innan det drog åt sydost.

Jag hade kunnat vara ute ett bra tag till, men det var skönt för fötterna att komma hem efter 7 timmars vandring. De och nya vandringsskorna kommer inte riktigt överens, men det går framåt. Vandringssäsongen är lång här, egentligen bara 2,5 månader på sommaren som det inte går att vandra. Det är nog bra att lägga in lite uppehåll då och då så man blir riktigt sugen. Vädret och helgerna har bjudit på skönt och naturligt uppehåll, men oh så härligt det var att komma ut en hel dag. En riktigt heldag!!

Jag fixade sen lunch, dråsade ner i soffan och nu har jag precis ramlat ut ur duschen. Fina foton idag, men de kommer ut på min flickr-sida imorgon, jag tyar helt enkelt inte ikväll. Kan nog bli en liten videosnutt också!

Ha en skön kväll!

fyrverkeri-1


Förlängt nyårserbjudande!
Boka före den 31 januari och få 25 % rabatt per person på vandringsvecka före 15 juni 2017.
Mer info på hemsidan inspirewiz.com
Välkommen!

Helgen som gick

Vilken härlig helg! Med hyrbil öppnar sig andra och nya möjligheter för upplevelser. Första dagen bara landade jag i att vara hemma igen, tog en liten tur till Agios Nikolaos. Sedan väntade tre vandringsdagar. Vädret stod på min sida, verkligen perfekt vandringsväder. Kyliga morgnar, solen värmde under dagarna, vindstilla. Idag måndag blåser det och rätt vad det är kommer det en skur. Visst är jag bra på att planera?

Som vanligt njöt jag av natur och landskap, släppte tankarna fria och kopplade av allt. Och på varje vandring hände något utöver det vanliga!

Fredag 9 dec

En gammal vandringsbekant västerut som jag inte kan ta mig till utan bil. Gick den omvänt för att fräscha upp den lite, försvann så i tankar att det blev en liten ofrivillig avstickare! Men så länge näsan pekar åt rätt håll löser det sig, annars får man gå tillbaka. Hörde lite rop här och var, generatorer som var igång, en och annan bil. Olivskörden började så smått vid kusten innan jag åkte till Sverige, nu är de igång högre upp. Fåglarna kvittrade av hjärtans lust.

dsc02478

Fader Sackarias lagar himmelskt gott kaffe!

Dagens höjdpunkt: fader Sackarias. Han höll på att sopa utanför lilla klostret Agia Moni (tillägnat Maria). Han sa Hello och undrade om jag ville ha en kopp kaffe och se kyrkan. Det sa jag inte nej till. Och se’n var det som om en virvelvind tog tag i mig! Du vet så’na där leksaker som man drog upp och släppte på golvet så for de fram och tillbaka eller runt, runt? Sådan var Sackarias! Han pratade i ett kör och det visade sig ganska snart att guidningen, ljus och kaffe kostade 3 euro. Han upprepade två meningar:
– Sorry, sorry for my English!
och
– Very, very difficult with economic!
Han är både präst och munk i klostret plus allt annat eftersom det bara är han där. Hans föräldrar och syster bor kvar i Thessaloniki. Finns det stora problem i Sverige, undrade han och sedan berättade han att EU är dött, euron kommer att försvinna och drachman komma tillbaka. Nja, tyckte jag, vi får väl se hur det går med det. Han undrade om Sverige är ortodoxt, men jag fick göra honom besviken och svara protestantiskt.
– Men lite, lite ortodox är där kanske?, hoppades han på blandad engelska och grekiska. Och det kunde jag ju svara ja på. När jag berättade att jag bor i Ierapetra utbrast han:
– Ierapetra? Very hot in Ierapetra!
Då tänkte jag på min kalla lägenhet, men det var inte riktigt läge att dra upp den. Jag fick hålla med honom eftersom Ierapetra-området är ett av de varmaste i Grekland.
Plötsligen hade han dragit iväg mig från min kaffemugg och jag fann mig stå och sopa en trappa. Sackarias lyckades alltså få både betalt och lite hjälp – Gud måste vara nöjd med en så’n tjänare! För mig kändes mötet som om jag spelade med i en surrealistisk eller komisk film!

En härlig dag! En skön vandring, ett kärt återseende och en ny bekantskap.

Lördag 10 dec

Ny vandring och då håller jag det kort eftersom jag inte riktigt vet hur brant det är. Det är också skönt med gott om tid om jag vill kolla upp någon liten sidoväg el likn. Upptäckte vid frukostpaus att jag glömt sked till yoghurten, jag har bara väntat på att det skulle hända. Men som farmor sa: ”Bättre brödlös än rådlös”! Locket till matlådan gick att böja ihop så jag kunde skyffla in. Tog vara på utsiktspunkter och hittade nya vandringsuppslag att testa.

Dagens höjdpunkt: kom fram till ett litet kapell där det fortfarande fanns frost på marken! Hittade en solig plats, slog mig ner och då kom en gåsgam med något i klorna. Upp med kikaren, fullt utslag på zoomen på kameran! Den landade på en hylla på en klippvägg där det satt en annan gåsgam. Snart dök det upp två korpar som slog sig ner i närheten av de stora fåglarna. De var givetvis väldigt intresserade av att få en gratislunch utan att anstränga sig. Jag gillar korpar, de är fågelvärldens skämtsamma busar. Det blev lite avvaktande och jag antar att det också pågick någon sorts kraftmätning med ögon, kroppar osv. Efter en stund flög gåsgamarna iväg, korparna väntade några minuter innan de gav upp och stack.
Vilken tur att jag satt och tittade mig omkring, annars hade jag kanske missat den här upplevelsen! Naturen kan verkligen underhålla på många sätt. Här är några foton (jag vet att de inte är bra, avståndet var för stort):

dsc02498-2

Alla tittar intresserat på vad gåsgamen har i näbben!

dsc02503-2

Ingen tittar på någon, alla försöker se coola och nonchalanta ut!

Ibland har man verkligen tur! Den sista sträckan visade sig vara riktigt brant så om jag gått andra hållet hade jag gett upp efter en kort stund. Och då hade jag ju missat dagens underhållning!

Söndag 11 dec

Dags för en annan gammal bekant och favorit, denna uppe på nordkusten kring Neápoli. Disigt, riktigt råkallt och så mycket fågelkvitter att det nästan var störigt. Glömt kameran – vilket mörker! (hittade den i slutet av vandringen i helt fel fack…). Vid klostret Kremasta var det dags för frukostpaus. Ingen högmässa i nya, stora kyrkan utan inne i lilla kyrkan i gamla klostret. Den gamla delen är betydligt charmigare än den nya klosterbyggnaden, men jag tycker bättre om nya kyrkan. Den gamla är helt enkelt för liten och mörk. Lite speciellt här att nunnorna läser mot prästen. Det blir en annan dynamik med manlig och kvinnliga röster.

dsc_0016

Två följeslagare som tassade så tyst att jag inte visste att de fanns förrän jag råkade vända mig om!

Mycket aktivitet i olivlundarna, nu är det ingen som bryr sig om vilken veckodag det är. Lite mer trafik, rop, ljud. Landskapet lever på ett annat sätt under olivskördetiden. Jag är inte ensam och det är inte helt tyst, men det gör ingenting. Det är också ett tecken på årstid och tidens gång. Känns speciellt att vistas mitt i deras vardag.

 

Dagen höjdpunkt: jag slog mig ner vid ett kapell, någon kallade på mig och sa något som jag inte hörde så hon kom bort till mig. Det visade sig att hon hojtat att det finns kaffe inne på cantinan. Hon berättade att hon heter Anna, har tre barn och alla bor kvar på Kreta, hon bor i grannbyn och driver cantinan i Drasiou. Det är inte ett upphetsande ställe, där finns cirka tre hus i en vägkorsning och en stor byggnad som det står ”Alfa Laval” på. Jag försökte bjuda henne på svenska gifflar, men utan att lyckas. Vi hankade oss fram på grekiska eftersom Anna inte pratade engelska och min grekiska är minst sagt begränsad. Det blev lite stappligt och ibland bara tyst. Då studerade vi en bil som körde förbi eller bara tittade rakt fram. Det är något speciellt med två främlingars möte där de kan vila tillsammans.

En del som jag mötte tittade storögt på den här vandraren. Antagligen tror de att jag är en kvarglömd turist som någon reseguide missade i inräkningen. Återigen en härlig dag, men nu protesterade fötterna en aning. Jag har nya vandringsskor och de är givetvis ingångna så det handlade inte om skav. Men de är nya och hårda och trycker här och känns märkliga där…trots att det är samma modell som de förra… Jag är väldigt gnällig vid skobyte fast jag vet att om några veckor är de det absolut bästa paret jag nå’nsin haft! De gamla trotjänarna ligger i en soptunna i Skåne…tänk, så många mil vi avverkat tillsammans!

På eftermiddagen ramlade jag in i ”söndagslunch” med 13 glada människor från fyra olika länder – perfekt avslutning på en fullkomligt otroligt fin helg!

Foton på min flickr-sida!

ny-stl
Jul- och nyårserbjudande!
Boka före den 15 januari och få 25 % rabatt per person på vandringsvecka före 15 juni 2017.
Mer info på hemsidan inspirewiz.com
Välkommen!

Jag är trötter

När något görs med jämna intervaller så kan det bli katastrof om det bryts. Nu påstår jag inte att världen stannade igår när jag inte bloggade, men för min egen del kändes det lite konstigt. Som om jag var en riktig svikare. Jag har jobbat med firmans hemsida de senaste dagarna. Ändrat om, uppdaterat, bytt ut foton. Till slut kände jag mig så fyrkantig och utless på den här datorn så jag kunde inte förmå mig att blogga. Tur att det finns böcker som avkoppling.

Idag har jag varit på vandring och blivit väldigt trött. Inte ofta det händer att jag blir det, vandrarbenen har fina muskler och kroppen bra tåga. Det var till viss del en arbetsvandring (som jag skrev om i fredags) där två vandringar skulle bli en. Jag har testat en gång innan, nu skulle jag tänka lite mer utifrån medvandrares perspektiv.

Den går upp till, i och nerför bergen och har en av de jobbigaste delsträckorna av mina vandringar. Men kan pilgrimmer så kan väl vi vandrare. Eftersom den går ganska högt upp och kuperat så blev det lite extra lök på laxen med min testning av alternativ. Jag har idag vandrat längre och brantare än vad som blev slutprodukten. Men bra blev det! De två vandringarna kompletterar varandra och jag blev av med bådas lite tråkiga sträckor.

Det började väldigt bra med soluppgång. Otroligt vackert när solen kämpar sig över bergen och det samtidigt ligger moln som bryter ljuset i alla möjliga riktningar i takt med solens stigande. Jag skulle kunna gå hem helt nöjd och tillfreds efter det skådespelet. Moln är inte bara bra på att ge bra vandringsväder. Jag tycker om moln och de skuggor och det spel de gör tillsammans med solen på bergen. Ständiga skiftningar, som om allt rör på sig. Jag tröttnar aldrig på bergen.

Lite knasigt kändes det när jag blev något förvirrad över några getstigar. Jag irrade runt ett tag med risk för att snubbla för getterna kan ta sig fram på de mest steniga och svåra passager. Kändes väldigt bra att jag var ensam och inte hade medvandrare med mig, men så korkad skulle jag i och för sig aldrig vara. Utforskning och misstag görs i lugn och ro. Rätt getstig är memorerad med hjälp av stadiga, tydliga kännetecken.

På tal om getter så hade jag idag en chans att föreviga ett gäng som satt uppe i ett träd och kalasade på gröna fina löv. Som vanligt bestämde de sig för att hoppa ner innan jag fått in en bra vinkel. Men en dag så!

Det är som sagt mycket som dyker upp i tankarna när man vandrar och ibland i en enda röra. När jag kom fram till slutbyn var det nästan bara gamla, krökta människor ute. Det är så det ser ut i väldigt många byar idag. Generationerna som kommer efter har flyttat och de som eventuellt stannat kvar kommer troligen inte att sitta på kafenion och vara vykortsmysiga. Så mycket är förändrat sedan jag kom till Grekland i början av 80-talet. Men det är så det blir, se på den svenska landsbygden.

Jag kände inte för att vänta 1,5 timme på skolbussen och se’n åka med den i 1,5 timme utan jag kostade minsann på mig en taxi. Och jag beställde den på grekiska! Fast taxichauffören sa att ”du pratar bra grekiska, men din engelska är mycket bättre”. Tack för den.
Tyvärr började han sedan diskutera hur det står till i Europa, tyska valet osv. Jag hängde på ett tag tills han sa att ”Grekland hade aldrig någon statsskuld, det är andra som påstår det”. Jag blev så trött! Jag trodde att den där klagovisan om hur elaka alla andra är mot Grekland (framför allt tyskarna), vilka listiga konspirationer landet utsatts för och hur oskyldiga grekerna själva är var överspelad, men den lever tydligen kvar här och där.

Tog några foton idag, de blir uppladdade imorgon. Ber om ursäkt för att det här blev lite kortfattat och snurrigt. Nu ska jag slumra en stund och ikväll blir det nödvändigt intag av kolhydrater (har inga kvar efter denna da’n!) i form av pizza med havets läckerheter och ett gott glas vin. Det smakar aldrig så gott som efter en vandring. O, det vattnas i munnen!

Ha en bra kväll!

Vandra på Kreta!
Vi njuter av vackert landskap, enastående vyer, tystnad och lugn.
Med mig som vandringsledare kan du koppla av och släppa loss tankarna samt uppleva mina gömda pärlor.

Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen! 

PS. Berätta att du läser bloggen när du bokar, det ger dig 15 % rabatt!

Yes, nu är jag igång!

Vilken toppendag! Härligt!! Andra vandringen på nya säsongen!!!
Värmeböljan har tacklat av lite under helgen. Jag har valt en vandring som jag kan utan och innan, vet var det är jobbigt och var jag kan få skugga, packat ner extra vatten i ryggsäcken och ska ta lite längre pauser än vanligt.

Buss 06:45 österut till grannbyn, privatskjuts av snäll morgonpigg pensionär därifrån upp till utgångspunkten, började vandra. Bergen – here I come!

dsc02075Solen har ännu inte kommit riktigt över bergen så halva vägen upp har jag skugga och en skönt svalkande vind. Ovanligt brunt i naturen, men det är nog ett resultat av nederbördsfattig vinter och vår. Det t o m luktar torrt och visset. Jag kan riktigt höra hur det stampas bland växterna. Så snart vi fått det första regnet blir det som en ”andra vår”. Skillnaden är att allt sätter igång samtidigt, det blir grönska och blommor. En blomsort, som är en lökväxt, kämpar på, men de är inte lika fulla av blommor som vanligt utan det är mest knoppar.

dsc02082

Ja, ja, jag vet att vänster fot hamnade utanför bild. Det är inte alldeles enkelt att använda självutlösare och stativ!

Vid kapellet uppe på vändpunkten är det frukostdags. Jag bara njuter! Hör getklockor och ler för mig själv. Getterna, fåren och jag ”äger” bergen. Nåja, en och annan fåraherde kan få vistas här också. Upptäcker att jag saknat ljudet. Och getterna. Sitter och lyssnar på fågelsång, vinden och tysnaden. Plötsligen kommer två stora rovfåglar segelflygande över en bergstopp. Nu saknas ingenting. Det är som om Kreta, naturen och jag kramar om varandra samtidigt som vi säger att vi saknat varandra. Återseendets glädje är stor. Och äkta.

Jag går upp till utkikspunkten och se, där ligger Kreta! Mirambello-bukten till höger, Ierapetra vid Libyska havet till vänster och rakt fram Dikti-bergen. Precis som vanligt. Känns tryggt att något är bestående och har funnits i långeliga tider. Ibland känner man sig liten i förhållande till natur och tid, ibland fylls man av alltihop och blir större och kraftfullare. Så är det idag.

Dags att börja vandra neråt. Stannar vid en gjuten bassäng där källvatten (antar jag) rinner in. Ser på väggarna att vattennivån är väldigt låg och det är ingen större fart på den inrinnande vattnet. Var är vårt regn?

dsc02096

Här kan jag stå länge och bara glo.

Plötsligen hör jag röster! Under de år jag vandrat här har jag bara tre gånger mött andra vandrare och vid två av de tillfällena var det samma personer. Tittar mig undrande omkring. Var är dom? Vill de kanske passera mig så får de gärna göra det. Jag går tillbaka en liten bit för att bättre kunna se vägen. Det är tyst. Jag vänder och fortsätter neråt, då hörs rösterna igen! Pratar dom bara när jag rör på mig?? Hm….det är min egen röst….min röstmemo på mobilen har satt igång på eget bevåg….

Men ett annat ljud följer mig, ett väldigt lättigenkännligt ljud. Det är en korp som tydligen bestämt sig för att hålla ett öga på mig en stund och följa med. Den är så högt uppe att jag inte kan se den. Vi stannar då och då för att ta in det sceneri som vi är på väg ner i. Himmel, så vackert här är! Jag känner mig utsläppt, förnyad, berusad, förtjust, glad och en hel massa annat…..!!

Värmen ok så varför inte prova ett nytt avslut? Några småvägar och stigar som jag funderat över en tid. Sagt och gjort! Men det blir inte riktigt som jag tänkt mig. Här behövs vandringsbyxor. Ger man sig ut på alltför små stigar i shorts river man sönder benen. Det är troligen en anledning till att herdar alltid har stövlar så de kan gå rakt ut i naturen var som helst. Jag fick i alla fall en del klart för mig så i vinter ska jag kryssa runt här lite. Det behövs inte stor förflyttning i sidled eller höjdled för att invanda miljöer ska se annorlunda ut! Som att nyupptäcka landskapet.

Jag håller inte koll på tiden när jag vandrar, det skulle liksom helt förstöra det där med att koppla bort allting och bara ta in naturen. Har lovat mig själv att ta taxi hem när jag kommer ner till byn, inte gå hem till sta’n. Det är det för varmt för. Så visst är det bra tajmat med 11:53 vid byns busshållplats där bussen enligt tidtabellen ska avgå 12:00? Nu gjorde den inte det för den var försenad, men det är en annan historia.

Jag har lagt ut foton från de senaste dagarna på min flickr-sida. De kan du njuta av ikväll – själv ska jag gå ut och äta nå’t gott! Ska bara vila en liten stund till i soffan….

Vandra på Kreta!
Vi njuter av vackert landskap, enastående vyer, tystnad och lugn.
Med mig som vandringsledare kan du koppla av och släppa loss tankarna samt uppleva mina gömda pärlor.

Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen! 

PS. Berätta att du läser bloggen när du bokar, det ger dig 15 % rabatt!

 

Hyrbilsdagar

Första charterflighten landade på Kreta i fredags så charterperioden har börjat! Jag vill inte skriva att säsongen börjat för man kan faktiskt åka till Kreta året om.

Mina fyra hyrbilsdagar blev tre dagars vandring och en utflyktsdag.

Alldeles underbara vandringsdagar

Våren är som varma källor. Du vet, det bubblar och ryker. Bubblor växer, blir stora och spända. Så brister dom och nya bubblor växer till sig. Likadant med våren. Löv och blad och skott som lyser i alla möjliga gröna nyanser, knoppar i olika stadier, fler och fler blomster. Inte konstigt att det finns vårtrötthet och vårdepression med så mycket aktivitet, energi och kraft! Det liksom bara sköljer över en som en jättevåg. Och ovanpå alltihop är det fantastiskt vackert!

Jag fotograferar inte blommor så ofta, men 2012 kom jag ner i början av mars och blev alldeles tagen av våren! Här är några blomster som bjuds:

943813_1071675459547400_9138735292985308247_n

Mimosaträd blommar längs med vägarna, ginsten färgar bergssidorna gula. Frukost med jasmindoft som krydda är inte fel. Eller kaffepaus med vy över dal med olivlundar, berg där skuggor leker i skrevorna, havet alldeles randigt i olika nyanser och närmast stranden vitt skum. Vinden sjunger, susar och tjuter. DSC01460

Tankarna får flyga fritt i stillheten, det gör så gott för både hjärna och själ. Poppar upp lite idéer och lösningar, talar in dom på mobilen och släpper dom se’n.

Insekter, fjärilar, bin, cikador, flugor m fl surrar runt och jagar öppna, djupa blomkalkar där de kan sjunka ner och frossa. Jag står nästan på näsan när jag upptäcker en väldigt stor rovfågel ganska nära. Den seglar iväg, jag hinner inte få upp kikaren. Behövs inte heller, kan njuta av vacker segelflygning i alla fall. Går rakt in i en svärm med bin, antagligen jordbin för det finns inga bihus i närheten. De låter inte så vänliga, kanske är de bara väldigt upptagna och rusiga.

En dag står jag uppe på ett berg och tar in en fantastisk vy i 360 grader. Kyligt och friskt. Nästa dag nere i ravin där det är fuktigt, vindstilla och varmt. Här finns verkligen varierat landskap och natur!

På söndagen smyger jag in i en kyrka, bjuds att sitta bredvid en liten tant. Förlorar mig en stund i de mässande rösterna och vackra ikonerna. En riktigt skön vilostund.

Känner stor respekt och ödmjukhet i närheten av Amiras där minnesmonumentet påminner om Viannou-massakern som ägde rum under andra världskriget. 20 byar brändes och sprängdes, 461 människor dog. Man flydde antagligen till varandra i andra byar och upp i bergen. För tankarna till dagens flyktingströmmar. Det är sorgligt vad människor kan göra mot verandra, men hoppingivande och beundransvärt hur de kan resa sig igen. Tillsammans.

Bara njuter, njuter och njuter i tre dagar! Vad kan man mer begära eller behöva än natur och landskap fullt med liv och skönhet! Orden räcker inte till för att beskriva. Det finns så mycket att glädjas över och känna tacksamhet för. Avkoppling och energi på en och samma gång.

Shorts, kortärmat. Skaffat mig ”vandrarbränna”, lyckades t o m bränna nacken dag två. De svenska kanelgifflarna tog slut. Kroppen protesterade lite sista dagen, tänkte inte på att jag varit krasslig när jag valde vandringar, många branta motlut och långa sträckor.

Utflyktsdag

Upptäckte att det går bra att köra bil, känns inte obehagligt eller konstigt, men jag har förlorat körglädjen sedan olyckan ifjol. Sista hyrbilsdagen blir biltur till Aghios Nikolaos med lite shopping, fika, lunch, strosa, fotografera. Underlig känsla av att här är jag plötsligen turist. Det syns ingenstans på mig att jag bor här nere. Turister börjar synas även här, fast den här herrn är nog lite tidigt ute: DSC01523

Funderar över Ierapetra och Aghios Nikolaos. Den förstnämnda är Kretas fjärde stad, den sistnämnda den femte staden. Det skiljer inte mycket i befolkning. A N har kryssningsturister, marina, närhet till Elounda och är mer av en turistort. Det syns på högre priser, antal tavernor o likn. Jag har lite svårt att hitta nå’nstans att äta eftersom det mesta är stängt. Föredrar Ierapetra också utifrån att sta’n är nästan platt. Kan inte se mig själv kämpa med A N:s branta trappstegsgator om några år.
Men det är skönt att komma ut på tur ibland, se lite andra miljöer och då är skillnaden mellan de två städerna en fördel. Efter ett tag är jag nöjd och styr kosan hemåt.

På vägen hem blir det stopp vid Aquila – stanna där om du har vägarna förbi! Rolig, annorlunda butik. Stannar också och köper blommor till balkongen, nu tycker jag att det är dags att plantera!

Till sist

Härliga dagar, ser fram emot nästa vårvandring! Och nästa hyrbilsperiod lite längre fram. Har redan lite funderingar på nya vandringar….

På fredag har vi helgdag igen, då är det Greklans nationaldag! Ha det gott!

Foto från dagarna finns på min flickr-sida!

 

 

Söndagsutflykt i strålande sol

Helgvädret med lätt regn/skurar kom av sig, solen hoppade snabbt in och tog över. Nu kommer två fina dagar då mina ben kommer att dra ut mig på vandringar. Icke förhandlingsbart och ingen diskussion.

DSC01151

Mandelträden har börjat blomma så smått! Det är ett tecken på att våren är på väg…

Efter frukost igår vid Libyska havet bar det iväg mot nordväst. Det blev en fin färd genom berg och små platåer, in och ut genom byar. På några platser var det bara jag som varit förut, det blir lite lustigt när ”utbölingen” berättar och förklarar. Men kul!

 

 

 

 

 

 

Vid Mália på nordkusten svängde vi inåt land igen med kurs mot byn Apo Kerá på väg till Lassithi-platån. Vi passerade byn Krási på väg upp och den fick mig att fundera över ett märkligt fenomen. Så snart en by, en strand eller någon annan plats i något land slinker in i guideböckerna så genomgår dom en metamorfos. Plötsligen är det så ovanligt och genuint och fint så alla bara måste dit. Trängsel och business brukar bli resultatet. Och i de flesta fall rena turistfällor. Krási under denna årstiden såg ut som de flesta byar förutom en stor vattenbrunn eftersom det är gamla vägen till Lassithi-platån så det var väl rastplats. Jag vet hur byn är under turistsäsong, dock undvikit att köra dit på sommaren.
Det är som megastjärnan Kritsá under säsong. Jag skulle nästan vilja säga att åk dit i vilket fall som helst för det är en upplevelse. Det pratas ibland om att äldre människor löper risk att bli attackerade, t ex väskryckning. Här är det upp-och-nervända världen! Tanterna går till attack, de pratar omkull dig, tar dig i armen. Klart att du måste in i just min butik! Du kan också dra dig lite åt sidan och bara betrakta vad som händer. Det är som ett skådespel!
Mitt tips: Hyr en bil, ge dig ut och leta upp vilka byar som helst. Stanna, strosa. Kör vidare om inte just den byn fångade ditt intresse. Fika eller luncha i ”okänd” by, du kommer att bli förvånad över pris och kvalité! Och du får lugn och ro, slipper trängsel och kommer närmare lokalbefolkningen.

DSC01150

Kloster har ofta så fantastisk utsikt, men det kvittar hur jag fotograferar, det kommer inte fram i alla fall. Och jag var så koncentrerad att jag inte såg papperskorgarna…

En bit utanför Apo Kerá ligger ett nunnekloster som heter Panayia Kardiotissis Keras. Som alla kloster har det en fascinerande historia, både världslig och religiös. Läs mer här! En kedja är inblandad och anses som ”helig”, den hänger inne i den lilla kyrkan. Jag såg besökare ta ner kedjan från väggen och vira den om sig, efter en liten stund togs den av och nästa person virade den om sig. Märkligt. Eftersom den anses kunna utföra mirakler så kanske den kan läka el likn.

 

 

 

 

Upp till byn, in på taverna, god mat och dryck. TV:n på (som vanligt) och plötsligen ett inslag på nyheterna om Stockholm. Sällskapet kunde informera mig om vad som hände, tydligen högerextremister i farten och till min glädje föll samtalsämnet nästan direkt. Jag bara skämdes och sköljde bort den fadda smaken ur munnen med gott vin. Efter all mat gick jag en tur i byn som är väldigt liten, men byggd på ett klipputsprång så denna lilla by rymmer stor höjdskillnad.

DSC01165

Kul skylt: här möts Sverige och Italien i Grekland!

Ner igen mot Mália och denna vägsträckan är definitivt vackrast att köra uppifrån Lassithi-platån och neråt. Jag fick stifta bekantskap med två byar: Sísi och Milatos. Den första har jag hört en hel del om på senare år, men det var inte ”min grej”. Charmig, fin liten skyddad hamn, men i övrigt väldigt turistigt vilket nu på vintern betyder att byn gav ett övergivet intryck. I Mílatos körde vi bara en runda ner till havet, men det var ganska dött och charmlöst. Många byar har ett ”hamnläge” så glöm inte att titta inåt land, ta dig upp dit och strosa i gränder! Mílatos kan vara värt ett besök till, men då uppe i byn. Där lär också finnas en utgrävning som jag får försöka hitta lite information om. Vi hittade inget kafenion och nu sög det ordentligt i kaffetarmen. Här behövdes ett säkert kort: Aghios Nikólaos.

Upp i bergen, Selinári-ravinen på ena sidan. Oj, så vacker den här ön är! Det är nästan alldeles oanständigt. Efter kaffe hemåt, på väg in till mitt hus mötte jag Harry, engelsman. Han hade ramlat för några dagar sedan och knäckt 2 revben. Inte kul när man är nära 80 och måste gå ut med Sophie (en glad, vänlig, småfet liten hund som går lika dåligt som husse). Och inte får han dricka öl pga starka tabletter! Tänk, vilket straff för en engelsman!!

Fler foto på min flickr-sida! Nu ska jag studera kartan för vandring imorgon. Åh, så skönt det ska bli!!

Klicka på bilden för att rösta:

travelmarket

 

Start på vandringsvecka

Vandringsvecka igång igen! Vi har fått perfekt vandringsväder: vind, blå himmel med små moln, solen är inte dominerande. Väldigt behagligt jämfört med att kämpa med varm, tjock luft eller ha hot om regn hängande över en.

Började vandra vid 9-tiden, små pauser och ett par som var lite längre. Det är väldigt bra med kapellen som är utspridda i landskapet. Där finns någonstans att sitta, ofta skuggar några träd och man känner lite ro och frid. Båda våra pauskapell idag var öppna så det tändes ljus och beundrades ikoner.

När vi kommit över bergskrönet kom samma reaktion hos dagens vandrare som hos andra många gånger tidigare och det är så härligt. Det är vidunderligt att se Dikti-bergen, Libyska havet och Mirabellobukten. Här är Kreta som smalast så man ser fritt från norr till söder. Det går att toppa utsikten och det är när det ligger snö på Dikti-bergen. Idag svävade det några moln och det är inte illa det heller.

Seglande rovfåglar, getter, ödlor och insekter plus en rensköljd natur som nu börjar komma tillbaka och bara blir grönare och grönare. Jag var riktigt nöjd med arrangemanget idag! Man gör så gott man kan, heter det….

Avslutande lunch på bytaverna vars sallad och frukt verkligen uppskattades och smakade vandrarna. Det är gott med en stunds prat om vandringen, men också allt möjligt annat.

På väg hem gick jag förbi engelsmannens hus, vi hälsade och han undrade:

-Have you been walking?

-Yes, I have been hiking in the mountains for 4-5 hours.

-Where?

Jag förklarade var vi vandrat, han såg imponerad ut och sa:

-You are fit!

Just det! Han har så rätt, så! Trevlig och förståndig gammal man det där.

Hyrbilshelg

Så var det dags att ge sig ut på egen hand efter olyckan i maj! Körde i juni med sällskap och det kändes bra. Det har inte blivit av i sommar pga diskussioner mellan mig och hyrbilsfirman, men nu verkar allt ok. Skönt att komma ut och dags att starta vandringssäsongen på allvar.

Fredag

Börjar med att besöka en av favoritstränderna för något så ovanligt som en hel dag på stranden. Oh, så skönt! Parkerar mig under parasollet, upp med boken, bara njuta. Ingen irriterande musik från nå’n strandbar utan bara vågornas kluckande. Tycker det är roligt med språk och kan inte klura ut vad de bredvid mig pratar. Det tar en stund, så upptäcker jag att det är engelska! Kan urskilja ord här och där, däremellan obegripligt. Måste vara någon speciell dialekt.

Supergod lunch på go’a tavernan, se’n dags för nästa pass. Livet är hårt ibland.

Lördag

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

En skåpbil kör in i byn Vachos, en kvinna kommer ut ur ett hus, några fjärran ljud, annars en lugn morgon vid 7-snåret.

Känns andaktsfullt som vanligt, det var här Ano Viannou-massakern ägde rum i sept 1943. Funderar över dagens flyktingar och det härjade landskap de lämnar. Tänk, att det kan bli så här igen efter en tid. De som flydde här var s k interna flyktingar. Någon måste vilja hjälpa, våga sträcka ut en hand, gömma, kanske ljuga. Människor är fascinerande.

Går förbi en affisch som berättar att Alexia dött, 93 år gammal. Det betyder att hon var 21 år när människor dödades, hus sprängdes och brändes, skörden stals eller förstördes. Vad kunde hon berätta? Hoppas någon lyssnat. För utveckling och framåt i all ära – vi måste också veta var vi kommer ifrån och varför det är som det är. Annars förlorar vi oss själva, tror jag.

Närmar mig lilla klostret, tar paus och äter frukost. Det är så tyst och stilla så det nästan gör ont. Inte en bil, getklocka, vindsus – ingenting. Känns nästan overkligt eller som om det skulle gå att ta på tystnaden.

Passerar det sista bergskrönet och kippar efter andan. Luften är helt annorlunda, det är som en våt yllefilt. Så stor betydelse har havet! Otroligt!

Andra halvan av vandringen blir en kamp mot värmen och solen. Täta stopp, några långa stopp, använder all skugga. Denna vandringen är helt enkelt för jobbig i denna värmen, fast samtidigt är den varierande, vacker och rolig att vandra. Jag kunde väntat en månad till och inte gett efter för längtan, rastlöshet och hyrbil. Blir omkörd av en bil som håller på att köra av vägen samtidigt som föraren skakar på huvudet. Cikadorna håller konsert så det nästan gör ont i öronen.

Vilar en stund under ett olivträd innan jag biter ihop för att ta sista fjärdedelen. Tittar ut över landskapet, detta är verkligen ”olivträdsland”. Överallt där det går att odla, t o m över bergstoppar i snörräta rader. Linnet har åkt på och den svettiga t-shirten är virad runt huvudet. När jag till slut närmar mig bilen och vänder mig om ser jag två klipputsprång som ser ut som dödsskallar. Jag hoppar kvickt in i bilen och sätter på AC:n.

Jag är glad över att mina vandringar på vandringsveckan är upp-lite ojämt-ner och inte så här kraftigt kuperade. Och att mina vandringar inte går nära kusten, landskapet kring Ierapetra är dessutom mer öppet vilket ger vinden plats. Det känns bra inför vandringsveckan som börjar på fredag.

Söndag

Så bär det av till Neápoli som jag tycker så mycket om att vandra på söndagar. Möts av en lite kylig luft och tunga regnmoln. Kanske jag har tur och det blir regn! Det sägs att om det regnar nå’nstans på Kreta så regnar det i Neápoli också, annars regnar det där i alla fall och alltid kraftigare regn än på andra ställen.

Börjar vandra med nya skodon. Det är mer vandringskängor än vandringsskor. Har gått kortare sträckor med dom, nu dags att testa lite längre. Ligger ett reservpar i ryggsäcken. Oj, vad de nya känns hårda, ogästvänliga och främmande! Så är det alltid i början, det är dom sämsta man nå’nsin haft, men efter ett tag älskar man dom och vill inte skiljas från dom.

En kvinnoröst mässar ut över dalen från klostret där alla dörrar i klosterkyrkan är öppna, prästen ung, 4-5 nunnor läser i stämmor och jag tänder ljus. Stämningsfullt. Sitter ner en stund och bara njuter. När jag kommer ut har det droppat lite från molnen – bönhörd?

När jag kommer upp till första byn är dalen full av halvsjungande röster och klockringningar från kloster, bykapell och stora kyrkan nere i Neápoli. Det blir som ett stort andaktsrum! Eller bara ett rum för eftertanke och vila.

Inga utvikningar eller improvisationer idag. Gårdagens vandring sitter i ben och kropp. Och lite i knoppen också. Vandring ska inte vara kämpa, viktigt att komma tillbaka till njutning och avkoppling.

Väldigt vackert med molnen, bergen och morgonljus på marken. Det blir så fina kontraster. Och man kan faktiskt bli trött på blå himmel. Roligt att fotografera också, ställer lite andra krav och bjuder på annat ljus. Det stänker lite, vinden tar i och blir lite kyligare – SÅ skönt!

Tillbaka i Neápoli är det dags för ett glas soumada och jag känner mig lite hungrig. Det enda de har är toast så det får gå ner, men egentligen är det fullkomligt andefattig mat. Hur är den funtad som kommit på att man tar två smakbefriade brödskivor, lägger en pressad skinkbit och en anonym ostskiva tillsammans med en förskräckt tomat, trycker ihop det med värme och äter ”det”? Och t o m lyckas tjäna pengar på eländet!

Mer bensin kvar i tanken och klockan är strax efter middagstid – varför inte en biltur upp till Lassithi-platån! Väldigt vacker väg upp, så öppnar sig platån och jag väljer vägen ner mot Malia, en riktigt serpentinväg.

Summa summarum

Skönt att komma ut och härligt att se vackra Kreta igen!

Går bra att köra, känns lite obekvämt men är inte rädd eller nå’t så’nt.

Hur kan 2 dagars vandring kännas så mycket i kroppen? Aha! Kommer på att jag vandrade i slutet av april, se’n var olyckan 14 maj och därefter bara 3 vandringar i juni. Längre uppehåll än vanligt, alltså. Riktigt pigg och taggad på vandringsvecka, ska bli så roligt!

Och foto finns på min flickr!

En lördag i september

Vaknar medan det fortfarande är mörkt. Det är tyst. Kvarteret sover. Ljuset kommer långsamt, detaljerna i rummet blir tydligare och tydligare. Efter en stund hörs skriket från en arg eller rädd katt. Strax därefter börjar en duva med sitt karakteristiska ljud. Så försvinner jag bort i lite slummer i tystnaden.

Väcks till liv av ett hackande ljud. Antagligen knackar någon ner puts, det pågår lite renoveringar här och där. Det ringer i klocktornet vid hamnen. En barnröst hörs. Sedan lugn och ro igen. Solen leker på sovrumsgolvet.

Nu bryts friden av det värsta ljud jag vet: min granne drar upp sin sovrumsjalusi. Det metalliska ljudet skär obarmhärtigt sönder tystnaden. Bara att stiga upp. Strax efter startar hon AC:n. Jag förstår inte varför.

Går ut i vardagsrummet, hör en man ropa på någon. Nu har dagen börjat.

Frukost på balkongen, knackandet pågår fortfarande, växterna behöver inget vatten för luftfuktigheten är så hög.

Jag öppnar datorn, kollar e-posten, bokar bil några dagar i nästa vecka, fler röster hörs nerifrån gränden. Fixar lite lunch, en vespa passerar nere i gränden, tittar upp mot bergen som gömmer sig i fuktigheten. Inga barn ute och leker.

Plockar ihop mina saker för att gå till stranden, passerar vänners butiker och tavernor. Någon ropar ”What a fucking hot day!”. Jag nickar, pustar och fortsätter. På stranden tunt med folk. Packar upp och lägger mig tillrätta i parasollskuggan med bok. En erbarmligt dålig bok.

Lyssnar på havet. På människor runt omkring. Tar några foton. Betraktar båtarna som kommer från Chrissi. Himlen är vattnigt ljusblå, bergen tydliga utan moln. Plötsligen tar vinden i och vågorna blir skummiga, Det lägger sig igen lika plötsligt.

Traskar hem via minimarket där jag handlar en flaska Retsina och en påse chips (det är ju lördag!), tanten i butiken och jag förfärar oss över hettan, hon försöker trösta mig med att på måndag ska temperaturen sjunka. Inga barn ute och leker.

Passerar engelsmannens hus på vägen hem, vi växlar några ord, han säger bl a ”It’s too hot!”. Traskar hem, packar upp, häller upp vin och chips för en stund på balkongen. Kopplar fläkten till förlängningssladden – hur knasigt är det inte att ha fläkt på balkongen? Fortsätter läsa den dåliga boken som lyckligtvis snart är slut.

Tar emot grattis från WordPress – det är idag 2 år sedan jag startade bloggen. Och detta är inlägg nummer 402.

Läser äntligen ut boken ”Gone girl”, känns som en befrielse. Intrigen är intressant, men skulle det fungera för en svensk författare att skriva ett så negativt kvinnoporträtt? I övrigt är den ”amerikanskt pratigt”. 200 sidor skulle lätt kunna strykas, det skulle boken tjäna mycket på. Och slutet är urdåligt.

Det ringer i kyrkklockorna, nu är det kväll. Tutande uppe i sta’n, alltså har någon gift sig. Efter duschen kommer jag ut till en fantastisk vy. Till höger kurar Thripti-bergen i blågrå kvällsljus. Till vänster avtecknar sig Dikti-bergen mot en brandgul kuliss. I något hus spelas musik.

På väg till tavernan lägger jag märke till att allt verkar så lugnt. Människor rör sig långsamt, tonläget är lågt. Vi hushållar alla med energin i värmen. In på en av favorittavernorna, blir hälsad ”Hej svenska flicka!” och vi skrattar båda. Dels är vi lite, lite för gamla, dels är den tiden förbi när ”svenska flicka” uppmärksammades speciellt och hade vissa kopplingar. Och skönt är det!

Fin grekisk musik, färsk god svärdfisk och fräsch ”husets sallad”. Lägg till ett immigt glas vin och kyligt vatten. Mer behövs inte för att må gott. Sitter inte kvar länge, känner att det drar i ögonen.

I säng, kvarteret tystnar. Några ensamma steg, en röst lång borta. Antagligen nattsuddare. Kör AC:n och fläkten en stund, blir riktigt skönt i sovrummet. Svårt att somna, vet att det blir en orolig natt när luften står stilla. Försvinner bort till slut.