Det som inte finns finns inte.

Visst är det svårt när man köpt något, kommer hem och allt finns inte i förpackningen som man redan öppnat? Det är en annan och lättare sak att visa att något är fel och behöver bytas. Men hur bevisa att det som inte finns inte finns. Eller finns inte. Eller hur det nu blir.

Det är säkert någon som läser det här som menar att som svensk får vi träning på att saker fattas genom att handla på IKEA. Jag kan inte hålla med om det. Jag har köpt mycket på IKEA genom åren och om det inte stämt så har det varit fel på andra hållet. Det är inte en skön eller behaglig känsla. Varför finns det fler delar än vad som anges på monteringsanvisningen? Har jag räknat fel, är det inkorrekt på monteringsanvisningen eller har packeteraren räknat fel?
Det har aldrig varit alternativ ett så då har hoppet stått till alternativ tre för alternativ två är väldigt obekvämt. Det ger liksom lite skav och det känns tjockt att svälja.

Greker generellt har svårt för att lita på någons ord. Det måste till bevis, gärna konkreta sådana. De må verka tro på det som sägs, till och med instämma, men det är mest ett spel för gallerierna eller för att få slut på diskussionen. De vänder sig om och ler. Eller skakar på huv’et. Eller rycker på axlarna.

En av mina favoritbutiker är en ”hushållsalltiallobutik” där man kan hitta det mesta och ofta till bra priser. Jag har ett tag gått och tittat på nytt diskställ och till slut kom jag till ett beslut. Varför det tog tid? Ja, allt måste vägas in som modell, färg, material, praktiskt, pris.

Jag skred till handling, köpte mitt diskställ, gick till super market och glömde kassen där. Det hör egentligen inte hit så jag vet inte varför jag berättade det…. Nåja, när jag spurtat upp och hämtat kassen och kom hem (igen) så slet jag upp förpackningen som bara var genomskinlig plast (”så du kunde kontrollerat ordentligt i butiken och sluppit efterspelande besvär” – jodå, jag kan också vara efterklok…). Jag monterade ihop diskstället. Ut med det gamla och upp med det nya. Så tjusigt! Rätt mått, bra färg, stadigt. Ett riktigt bra köp!
Men vänta! Var är bestickkorgen? Den som ska hänga på utsidan på ena kortsidan (vi återkommer till detta konstruktionsfel)? Det fanns en bild i förpackningen. Jodå, jag hade rätt, där skulle vara en bestickkorg.

Jaha, då skulle jag alltså ut på det otacksamma och svåra uppdraget att för en försäljare förklara att det som skulle finnas inte fanns. I alla fall inte i den förpackningen. Och det inte  för vilken försäljare som helst utan en grek. Hm.

Stegade in i butiken med bilden i handen och förklarade att bestickkorgen fattades.
– Gjorde den? undrade försäljaren med rynkad panna.
– Ja, nickade jag med ett lagom stort och tillmötesgående leende.
– Det var konstigt! mumlade försäljaren bekymrat.
– Det fanns inte i förpackningen? undrade han som om han misstrodde både min syn och fattningsförmåga.
(Jo, jag har försnillat den för att sälja på marknaden på lördag, tänkte jag)
– Nej, den var inte där, intygade jag.
Olustkänslan att inte bli trodd började sprida sig i kroppen, men jag höll emot och fortsatte le. Nu något ansträngt.
– Det var väldigt märkligt! sa han och nu var det tydligt att han började luta åt att lita mer på fabriken än på mig.
(Kanske jag skulle tagit med diskstället, men det bevisar ju inget om bestickkorgen…)
– Ja, jo, men så var det i alla fall, upprepade jag.
Nu började en oro sprida sig i kroppen. Hur ska jag bevisa att jag inte ljuger? Det här kommer aldrig att fungera, kanske jag ska köpa en annan bestickkorg och ha vid sidan.
– Jag vet inte om jag har fler, sa han bekymrat och började gå mot andra rummet.
Nu gällde det att hålla igen och inte rycka fram och peka på det diskställ som stod hopmonterat på hyllan.
– Har du inte fler så är det inget att göra åt, kommenterade jag ödmjukt.
Han hittade själv bestickkorgen på hyllan.
– Ta denna, sa han.
– Jag hoppas att du inte tror att jag försöker lura dig eller….,började jag medan jag tog ett fast grepp om min bestickkorg.
– Nej, nej, det tror jag inte! intygade han och viftade med handen.
Jag tackade och lämnade butiken, han stod kvar mitt på golvet med en förvånad min. Det såg ut som om han tänkte att detta var dagens, kanske veckans, märkligaste händelse. Och kunde det verkligen stämma…!?
Jag, å min sida, hade en obekväm känsla när jag gick därifrån fast jag bara fått vad jag betalt för från början. Och att om jag inte varit ”känd” i butiken hade jag inte haft en bestickkorg i min hand. Tänk om han tror att….det gör han säkert…eller….

Frågan är väl om det är jag som sätter ärlighet för högt eller han som haft dåliga erfarenheter. Eller om jag bara projicerar mina egna tankar på honom. Hur som helst – det är svårt att bevisa att det som inte finns finns inte.
Konstruktionsfelet? Diskställ med en bricka underst som ska samla upp vatten är väldigt smart så slipper man sjöar på köksbänken. Men, och nu kommer det, varför kan inte brickan göras lite, lite längre? Då hade den även fångat upp vattnet från bestickkorgen som hänger utanför! Enkelt att se med blotta ögat för en amatör som jag så vad tänkte konstruktören på? Kanske det var dags för fikapaus. Det är det i alla fall här. Nu.

 

PS. Nu finns foton från hyrbilsdagarna på min flickr-sida!

 

Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta
samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt!

 

 

Ingen söndagsfrid

Du som följt min blogg eller känner mig sedan före bloggen (jodå, det fanns ett liv då också!) vet att jag propagerar mycket för att vi ska ta en dag då och då för att varva ner, stanna upp, reflektera, umgås. Och jag tycker att söndag är som gjord för det.

Söndagsfrukost på vanliga stället, det hoppar jag bara över om det är vandringsdag. När alla färjorna lämnat och satt kurs på ön Chrissi vet jag att det är dags att strosa vidare. Idag blev det hemåt. Jag fick ge efter för lägenhetens skick – jag var tvungen att städa. Vädret skulle äntligen vara på min sida. Det skulle fläkta idag, ja t o m blåsa ganska rejält, men det var tydligen inställt. Det blev till att ta några tag på golvet med moppen, torka av ansiktet med handduken som låg slängd över axeln, moppa några tag, torka av ansiktet, moppa….ja, du fattar. Inget vidare. Jag ska i veckan inhandla en dammsugare – nu är jag trött på sopandet.

Eftersom det är söndag for tankarna omkring alldeles okoncentrerat och la sig kring ”hushållsarbete”. Helt ärligt: jag hatar det. Det blir ju aldrig klart! Man gör om och gör om och gör om och gör om i en tröstlös, evig cirkel. Kanske det är mig det är fel på, är antagligen alltför resultat- och målinriktad. Ett konstaterande som varken gör det roligare eller lättare utan ganska precis tvärtom.

Jag började räkna från 20-års åldern, gjorde några antaganden och kom fram till att t o m idag har jag städat cirka 1 872 gånger, diskat 6 570 gånger och tagit hand om tvätt 5 616 gånger. Och det bara fortsätter!!!

Funderade ett tag på att även räkna ut tidsåtgång, men det är för varmt. Och risken för stor att bli deprimerad….