Vandring med intermezzo

Igår gav jag mig ut på vandring på E4, en vandringsled som går längs med Kreta från öster till väster. Eller omvänt. En ny delsträcka plus en gammal dito. Upp och iväg tidigt med 05:45-bussen till byn Males, nordväst om Ierapetra. Males och jag har inte de bästa vibrationer mellan oss sedan jag fastnade med en hyrbil för några år sedan, men det är en annan historia. Byn ligger väldigt vackert som en solfjäder med Selakano (skog) och Dikti-massivet bakom sig, grönskande kullar och hav framför sig.

Jag snirklade mig genom byn ut på en grusväg för att vandra upp till E4:an. Solen hade ännu inte tagit sig över bergstopparna och det var vindstilla. Ingen annan mer än jag, tystnad och tillfälliga ljud som t ex en skällande hund i fjärran. Vägen upp bjöd på fantastiska vyer mot sydkusten och Dikti-massivet där det faktiskt ligger lite snö kvar i några skrevor.

Ibland dyker det upp konstruktioner gjorda av mänsklig hand och oftast kan jag lista ut vad de ska användas till och varför de byggts just där. Det här har jag dock aldrig sett! Murade bänkar och ett bord ute i absolut ingenstans! Ingen vy, ingen plantering, inget hus. Vem ska sitta här?

När jag kommit upp och skulle börja gå utför gick det riktigt utför. Markeringarna på E4 är inte så frekventa, men de brukar finnas vid vägkorsningar o likn. Så inte i detta fallet. Jag tog fel avtagsväg, befann mig i en ”svart fläck”, dvs ingen täckning, så gps:en och kartan i mobilen var inte att lita på. Då är man glad och tacksam över sin papperskarta!

Just när jag hittat rätt väg fick jag syn på ett ganska stort område med bikupor. Solen låg rätt, bikuporna hade flera färger, här kunde bli ett roligt eller snyggt foto. Jag gick lite närmare som jag gjort så många gånger tidigare. Det skulle jag inte gjort! Blev anfallen av ett stort bi eller geting som stack mig på halsen. Jag vände tvärt och började gå därifrån. Kände efter på halsen och fick tag i en tagg som jag drog ut vilket givetvis var gadden. Odjuret förföljde mig! Jag skyndade på stegen, men det hjälpte inte. Ursinniga attacker mot hals och ansikte. Jag började fäkta vilket jag vet att man inte ska, men först var det nog ren reflex för att skydda mig. Sedan tog en idé form! Om jag lyckas träffa odjuret tillräckligt många gånger med min svepande hand borde det bli groggy. Till slut lyckades jag. Odjuret låg på vägen och kippade efter andan. Jag laddade. Det sista det upplevde var en annalkande mörk skugga som åtföljdes av ett elakt men njutningsfullt skratt som ekade mellan bergen medan odjuret överfördes till de sälla jaktmarkerna.
Jag har aldrig sett ett så aggressivt djur. Kanske det tog sitt vaktuppdrag på blodigt (!) allvar, kanske det var en extremistterrorist eller kanske bara var uttråkad.
Det slog mig senare att egentligen behövde jag väl inte varit rädd för fler stick för det hade ju förlorat gadden och den växer väl inte ut i rappet. Men om det var utan vapen – varför attackerade det?

Något skakad fortsatte jag och glömde snart bort anfallet. Uppe i bergen finns de ljuvligaste gömmor bland dramatiska klippor och skrevor. Små slätter eller platåer med vingårdar och annat dyker upp där man minst anar det. Mer blommor här uppe än vi har nu nere vid kusten. Gott om olika lövträd, bl a vilda fruktträd, mandelträd. Det verkar finnas större artrikedom där människan inte har anlagt olivlundar. På något sätt känns det som mer natur och mer ”vilt” än på lägre höjd. Nästa gång du passerar berg så tänk inte ”så kalt och trist” utan ”jag undrar vad som finns mer däruppe!”

 

En märklig upplevelse mitt på dagen! Jag kände exakt när vädret vände. Det har jag aldrig upplevt förr. Jag blev så överraskad att jag stannade och såg mig förvånat omkring. Luften blev annorlunda, temperaturen sjönk något, när jag tittade upp kunde jag ana några dimslöjor. (framåt kvällen började det blåsa ganska ordentligt och på natten kom åska och regn)

Det blir inte riktigt den totala avkopplingen när man vandrar en ny sträcka som när man vandrar en bekant. Mycket att titta på och ta in samt hålla kontroll på var man är och ska gå. Hushålla med kraften eftersom man inte vet vilka bitar som är jobbiga och försöka pricka in bra pauser. När jag kom fram till byn Prina funderade jag på att avsluta. Värmen gjorde att fötterna inte mådde så bra i vandringsskorna, men jag var sugen så det blev den gamla sträckan också.

Jag var slut men mycket nöjd när jag snubblade in i busskuren i byn Meseleri. Fick vänta på bussen i cirka 50 min, åka hela rundan till alla bergsbyarna och steg in i hemmet vid 16:10 – ett hem som jag lämnade strax efter 5 på morgonen. Lång, härlig dag med nästan 7,5 timmes vandring! Huvudet fullt av bilder och intryck. Nya sträckan ska vandras fler gånger, finns goda möjligheter till modifieringar för omväxling.
Ofta när jag vandrat går jag ut och äter, men igår sa fötterna ifrån. De vägrade att gå längre än mellan köket och soffan så jag fick sno ihop middag hemma.

Foton finns uppladdade på min flickr-sida! Ikväll blir det middag ute med goda vänner!
Ha en skön kväll!

PS. En liten parentes om markering på E4! Var försiktig, glöm inte bra och detaljerade papperskartor! Det finns en bok ”The Cretan Way” om 28 dagars vandring på E4 på Kreta. I år sattes det längs delar av leden upp klisterlappar med texten ”The Cretan Way” som, om jag förstått det rätt, ska stämma med boken. På hela denna vandringen såg jag 3 sådana markeringar och jag förstår inte vitsen. E4 är redan markerad, vi behöver inte en dubbelmarkerad led utan vi behöver nya leder. Dessutom tycks båda markeringarna göra det stora misstaget att anta att alla vandrar på ett och samma håll. Vandringsleder är dubbelriktade. Elementärt, min käre Watson.

Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt på vandringsvecka!

Annonser

Trög men skön rörelse

Dags för vandring igår. Det är två veckor sedan jag vandrade, vi har haft ganska mycket blåst och varningar för hårda vindar. Varningar som stämt ibland, ibland inte. Det man kan vara säker på är att det blåser mer uppe i bergen än nere i sta’n.

Två gamla vandringsleder sammanlänkades med en ny sträcka. Och de gamla vandrade jag på ”fel håll” så det blev en så’n där härlig blandning av nygammalt. Men oj, så trög och tung i kroppen, är den verkligen min!? Blåsten på morgnarna har gjort att det varit lite si och så med morgonrundorna och för mycket ”soffmys”. Minst en vandring/vecka behövs för att jag, kropp och knopp ska må bra. Det fick bli lite tempoväxlingar under dagens vandring!

Hoppade av bussen uppe på nordkusten och började vandra på stenig stig längs med flodbädd. Det ger lite ravinkänsla. Väldigt grönt och löven på lövträden börjar skifta i gult. Inte ett löv rörde sig för det var vindstilla och tyst så när som på fågelkvitter. Det blev lite vår och höst på samma gång. Och mitt i alltihop ljudet av porlande vatten från något litet vattenfall från en källa nere i flodbädden.

Tankarna studsade mellan bergsväggarna och de allra jobbigaste och envetna skickades ner i flodbädden. Det är mycket som snurrar just nu så vandringens ”meditativa” inverkan var välbehövlig.

Kom fram till byn Prina där det var dags för fikapaus och klädbyte. Av med jacka och vandringsbyxor, på med shortsen. Gick in på E4 för att testa sträckan Prina – Meseleri utan några förväntningar. Den var kort, men bjöd på fina vyer. Betydligt finare än landsvägen som går längre ner.

Plötsligt hördes ett märkligt ljud och jag tittade mig omkring. Det kom från ett par svarta fåglar med ljusa huvuden. Aldrig hört ljudet förut. De cirklade över mig, nästan lite lekfullt, och efter ett tag lät de som korpar. Kan det ha varit unga korpar, ”åringar”, tro?

Så dags för sista sträckan som det är längesen jag vandrade och aldrig på ”fel håll”. Oj, så brant i början, men nu var kroppen väckt och sträckan var inte så lång. Passerade kapell och var bara tvungen att gå in, tända ljus och stanna upp en stund. Undrar hur familjen klarat sig de här två veckorna när det inte tänts ljus på Kreta!

Mötte en stor vägskrapemaskin, det är väl inför vintern så det ska gå att köra upp i bergen. Den var så bred så den hade rivit alla buskar längs vägkanterna. Jag fick vandra en lång sträcka i en riktigt väldoftande kryddblandning. Tack för det!

Funderade över att lite regn till, se’n närmast exploderar naturen i en av sina finaste tider: november. Lite senare i år pga att sommarvärmen dröjde sig kvar så länge. Höstkrokus blommar, de är små så man måste vara observant. Sista charterflyget avgår i mitten på månaden. Nu kan man både höra och se hur ön andas ut, suckar och förbereder sig för lite vila.

Och jag funderade över hur skönt, nyttigt och bra det är att vandra. Ännu bättre med markerade leder och, givetvis, allra bäst med vandringsledare. Då får vandrare möjlighet att bara koncentrera sig på att vara okoncentrerade. Plus den extra information en vandringsledare kan ge som man inte fått annars. Så sätt igång och planera vandringssemester nästa år!

Lite längre stopp vid nästa kapell, fler ljus tändes, beundrade utsikten och vilade i solen. Busshållplatsen nästa och där blev det tyvärr lite väntan på försenad buss. Hade varken ork eller lust att bli irriterad, bara njöt av extravila och solvärme.

SÅ slut när jag kom hem! Men vandring laddar också batterierna så jag vet att imorgon blir det full fart. Ut och åt på kvällen, aldrig smakar ett glas vin godare än efter vandring.

Och jag kan tillägga att det idag varit en väldig fart i det Löfquistska hemmet! Energin har flödat och motivationen varit hög – imorgon är det dags för vandring igen!

Foto från gårdagens vandring på min flickr.com!

 

Högt upp i det blå

Ingen vandring förra veckan så igår var det en sugen vandrare som gav sig iväg på delvis känd sträcka, delvis ny. Tog taxi till Orino och det sved lite i börsen, men visade sig vara väl värt varenda öre! Började med frukost vid en märklig konstruktion i utkanten av byn. En kyrka och ett kapell nästan vägg i vägg! Jag fick i alla fall en fantastisk vy med berg, Orino-ravinen, hav, himmel och grönska.

På min väg upp till ”sommarbyn” Thripti mötte jag vatten, såg flera vattenfall, lyssnade på porl och skval. Det har slagit om i vädret så regnet som föll som snö här uppe i förra veckan töade för fullt. Funderade över bergen som jag tycker så mycket om. Kreta har flera bergsmassiv och de har alla sina kännetecken. Jag tror att jag tycker om dessa av samma skäl som jag tyckte bättre om Jura-bergen än alperna när jag bodde i Genéve: de är inte så kala och överväldigande. Gröna sluttningar med ibland kala, vackra toppar. Mjuka former. De känns gamla och trygga.

Kom upp till Thripti som var ganska tyst och stilla. Kanske har folket inte flyttat upp än med tanke på vädret. Lite märklig by för den är så utspridd så det är nästan mer ”byggd” än by.
Hörde någon motorsåg, tre personer höll på med plantering vid tavernan, såg ett par bilar. Vid ett hus satt en tant med sin tjocka gula katt. Och när jag vilade en stund på ”torget” kom en svartklädd tant gående med små, små steg och två mopsar. Jag vill bli en tant när jag blir stor. Som har en liten veranda med fin utsikt och en väninnetant att skratta och sladdra tillsammans med.

Det är vackert där uppe. Thripti-platån kallas det, men jag tycker inte att det liknar en platå. Jag fick i alla fall vandra i en del av tallskogen som finns kvar (stor brand 1987), den sortens skog som en gång i tiden täckte hela Kreta.

En annan fundering var över E4-skyltarna. Under 2013 måste någon ha vaknat och gett sig ut i terrängen för nu är leden bra skyltad. Tidigare kunde man snubbla på nå’n skylt här och där, det gick inte att lita på så jag har satt ihop egna vandringar. Och nu upptäcker jag på mina vandringar att några delsträckor följer E4. Eller om E4 följer mig…

Så skulle jag för en gångs skull följa E4, närmare bestämt från Thripti ner till Vasiliki. Och kan man tänka sig! På denna sträckan hade markeringsnisse tagit lunch eller fikarast. Skyltar och markeringar – vad är det? Blev lite snurrande i geografin, svårt att orientera mig. Fick underbara vyer som belöning, kom nära Ha-ravinens ”baksida” och fick vandra en del i skog. Del av sträckan gick på stig och jag kommer inte att rekommendera den till andra. Mycket lösa småstenar och foten gled några gånger. Det blir lite tradigt, tycker jag, om man måste gå med näsan i marken hela tiden för att inte snava eller snubbla. Jag vill gå och se mig omkring, njuta. Jag kommer att vandra där igen, men då blir det på egna vägar.

Kom mycket längre ner i ravinen än jag trott och det kändes i benen. Det är brant i och vid raviner! Getterna hoppade och betade lugnt och avslappnat på motsatta sidan. Det är inte rättvist.

Många småvägar längs hela sträckan så här ska göras små utflykter och fina alternativ framöver.

Kom ner till slut till Monastiraki (fin by med svårslagen utsikt!) och vidare ut till stora vägen. Missat bussen så klart. Det är ett uppehåll på eftermiddagen så jag skulle få vänta över 2 tim. Jag går till grannbyn och ringer taxi därifrån, tänkte jag. Började gå med tummen i vädret varje gång jag hörde en bil. Hade inte kommit långt förrän en hyrbil stannade vilket är ovanligt. Ett vänligt franskt par som var på semester och de skulle ända till Ierapetra. Perfekt!

Det blev en riktig heldag! Gick hemifrån vid 7-tiden och var tillbaka vid halv 4. Efter dusch och lite utsträck i soffan blev det smarrig pizza och vin – himmel vilken bra krydda det är att vandra!

Foto på min sida på flickr.com!