Tomrum. Fast egentligen inte.

Idag har jag varit lite melankolisk, nästan lite sorgsen. Det är uppbrott och förändring i luften. De pensionärer som jag umgås med ger sig iväg över sommaren till sina hemländer. Många av mina grekiska vänner går in i sin allra intensivaste jobbperiod och har varken tid eller ork att diskutera i lugn och ro.

Imorse gick jag min morgonrunda och när jag svängde runt dagishörnan in på strandpromenaden tittade jag ner mot stranden och havet. Kom ihåg när Harry och Sophie gick där på sin morgontur nummer 2. Du minns väl Harry? Jag har skrivit om honom i flera inlägg varav detta var det första. Han satt med dörren öppen så snart det blev varmt och då brukade vi prata en stund när jag gick förbi hans hus. På vintern sågs vi nästan inte alls. Jag blev inbjuden på hans födelsedagsfest i augusti ifjol vilket jag blev väldigt glad för.
Så började han ramla ifjol somras. Och i oktober började han prata om Sophie och veterinär och djurkyrkogård. Jag var i Sverige i november/december och i januari så vi hade ingen kontakt. I februari fick jag veta att Harry inte kunde klara sig själv längre, två av hans barn skulle komma och hämta honom till England. Dit han inte ville. Han hade antagligen haft några mindre hjärnblödningar eller stroke eller 10-attacker eller vad det nu heter. De var nog orsaken till hans fall och inte mattkant och knäna som han trodde. Det senaste jag hörde för ett par veckor sedan var att han nu är inlagd på sjukhus.
Det är så tomt och tyst vid Harrys hus. Jag saknar hans underbara humor.

Min mor säger ibland om en person att ”vi kände varandra i ungdomen”. Och så finns det ju ”svärmeri”. Det låter lite högtravat, men också fint. Livet har ju olika perioder. En som jag svärmade med i min ungdom har gått bort i vår. Två år äldre än jag. Det stämmer till eftertanke. På 40 år hade vi bara en mycket kort kontakt för några år sedan. Du vet, så’n där uppdatering. Vad gör du, var bor du osv.
En som en gång stått mig nära och lämnade många glada minnen, då blir det tomt.

En vän här i Ierapetra ska flytta i sommar till ett annat land och är alltså inte kvar när jag kommer tillbaka. Jag förstår varför de ska flytta, finns försörjning på annan plats så får man ge sig iväg. Vi har samma humor och behöver ibland bara säga halva meningar för den andra förstår direkt.
Vi är så på samma våglängd att det kommer att bli tomt.

I nästa vecka lämnar jag alla människor här för att åka till Sverige. Där ska jag stanna i 2 månader vilket känns väldigt märkligt. Då får jag möjlighet att träffa alla människor där.
Människor här och där lämnar inte riktigt, de bara checkar ut en stund.

Människor kommer och går i våra liv. Det känns tomt när de lämnar, men lämnar de oss någonsin? Är det inte så att alla man mött lämnat något kvar. Det är svårt att bara passera varandra. Det kan vara en lärdom som vi fick, glädje, gråt, förtroende, sår, sorg, visdom. Med mera. Vad det än är så har det format oss till de vi är idag. Alla har en del i oss. Vi har en del i varandra.
Så när någon lämnar oss blir det inte ett tomrum. Ingen möter andra oförmärkt. Det finns alltid något kvar.

PS. Håll tummarna hårt för Grekland imorgon!


Vandra med mig på Kreta!

Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Erbjudande på hemsidan!!!

Hipp hurra!

Så är det dags för årstidsväxling igen under de närmaste veckorna. När mandelträden börjar blomma i februari är det våren som knackar på dörren. Nu är det sommaren som knackar lite försiktigt genom att temperaturen stigit och när oleandern börjar blomma i maj är sommaren här. Känns lite surt att jag inte kunnat vandra denna veckan, men tänker ta tillvara de två följande för att kunna njuta av vårens final.

Idag är en alldeles speciell dag! Det är tre år sedan jag gav mig iväg från Kastrup med två resväskor och en ryggsäck. Bostadsrätten i Lund såld, det mesta av bohaget skänkt eller sålt. Bloggade om en känsla av ingenmansland på Atens flygplats. Landade på Iraklions flygplats med en korttidshyrd semesterlägenhet som nästa station.

Jag tror att vi behöver se bakåt ibland och att speciella dagar kan vara en sorts milstolpar för minnet. Hur blev det? Blev det som jag hoppades eller bättre alternativt sämre? Har det varit en bra tid? Vad har egentligen hänt under de här tre åren? Hur har jag förändrats, vad har jag lärt mig och upplevt? Gjorde jag rätt? Har jag ångrat mig?

Jag inbillade mig inte att det skulle vara samma sak som semester att bo här. Många föreställer sig det kanske så och då blir det ett hårt uppvaknande när skimret försvinner och vardagen smyger in. Tillvaron lägger sig liksom i en annan fil.
Precis som överallt annars går livet upp och ner här också med dagar och perioder som är trista respektive roliga. När jag ser tillbaka på det som var innan jag gav mig iväg och sedan på de här tre åren så kan jag inte fånga det bättre än Kretas egen store författare:

While experiencing happiness, we have difficulty in being conscious of it. Only when the happiness is past and we look back on it we do suddenly realize — sometimes with astonishment — how happy we had been.
Νikos Kazantzakis

Och med allt det som hänt och vad det gett mig som ett nytt bagage går jag framåt. Här vill jag leva och bo länge, länge. Och jag hoppas få fortsätta att njuta av öns landskap och natur. Det är där vi två möts, där jag känner mig hemma.

Jag borde så klart fira ikväll med en riktigt god brakmiddag, men de antiinflammatoriska pillren sätter käppar i hjulet. Sista pillan imorgon så det kan bli firande imorgon kväll. Eller kanske jag ska slå ihop denna dagen med de tre milstolpar som kommer i maj? Jädrans vilket firande det skulle kunna bli!

Nu ska jag ägna mig åt lite mer eftertanke och fler goda minnen…  Ha en skön helg!

PS. Foto: Hans Hanson.

Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.

Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt!

 

Småkryp och gammelfall

Så har vinden lugnat ner sig, det är bara en svag fläkt kvar. I lägenheten står det stilla så fläkten är igång. Ganska tröttsamt att lyssna på. Jag har faktiskt varit på stranden i eftermiddag. Parkerade mig under parasoll med bok och njöt av svalkande vind från havet.

DSC01918

Många blåa nyanser i utsikten från solstolen idag! Seglade in, kort besök i land, slog på motorn och gav sig iväg. (klicka på fotot för större format)

Annars krigar jag. Minns du att jag hade löss för ett tag sedan? Ja, inte bokstavligen utan mina balkonglådor. De fick mig att fatta beslut att göra mig av med balkonglådorna. Mottagaren blev glad och jag blev glad som nu har färre blommor på balkongen. Och en renare balkong. Inte klokt så mycket snafs det blir av blommor.
Det nuvarande kriget utkämpas mot myror – inomhus. Jag tycker om naturen – utomhus. Jag har bestämt att jag ska försöka städa ut dom så nu torkas det golv varje morgon med en urstark (kanske miljöfarlig, men vem bryr sig?) lösning. Och det har redan gett resultat efter två morgnar så håll tummarna! Målet är att ha myrfritt till helgen.

Harry, engelsmannen som jag berättat om tidigare, snubblade över en mattkant för en tid sedan och slog sin hand ganska ordentligt. Han föll i förra veckan och slog rygg och nacke. Igår möttes vi i vår minimarket och han berättade då att han fallit igen, men inte slagit sig. Varje gång intygar han att han varit nykter, jag vet inte riktigt vad han tror att jag tror om honom.

Nu är han lite orolig över att hans barn ska insistera på att han flyttar till England. En av sönerna kommer på några dagars besök i augusti. Harry sa att kanske hans dotter hinner före, kommer ner och packar hans väskor.

Det är svårt det där med att bli gammal, dvs när kropp och knopp börjar svika. Svårt nog när man är på hemmaplan. Något att fundera över kanske redan när man planerar att flytta utomlands som pensionär.  Att välja var man ska bo med lite tanke på framtiden. T ex branta gator – hur enkelt och smärtfritt är det om några år när lederna börjar bråka? När är det dags att packa och återvända eller går det att bo kvar?
Och avstånd kan vara svårt för anhöriga också. Fast vad som helst kan hända när som helst oavsett var de berörda befinner sig geografiskt. Det är väl en liten falsk trygghet eller orosdämpare att det är bättre att vara nära.

Harrys barn är oroliga, de vill ha honom närmare.
Harry tycker att de måste lyssna på honom, att det är hans liv, han vill inte flytta till England.
Jag kunde så klart hålla med om honom, men sa att jag kan förstå dom också.
Då sa Harry: ”Me too.” Så var han tyst ett ögonblick, skrattade till och sa: ”But I don’t tell them that.” Så la han till: ”They have to respect my will.”

Jag hoppas han får gå här med sin Sophie ett bra tag till, men om det inte är meningen hoppas jag att det tar slut här så han slipper packa sina väskor.

SISTA CHANSEN!
Boka höstens vandringsvecka senast den 15 juli
och du får 15 % rabatt!

Mer information på  hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen att vandra och Καλώς ορίσατε till Kreta!

Möte med man med livsöde

När jag flyttade ner förra våren och började gå mina morgonrundor fick jag syn på en man och hans hund på stranden. Det var på håll, men jag kunde se att både mannen och hunden hade höftproblem. De klädde varandra skulle man kunna säga.

Så kom den varmaste sommaren på 20 år och morgonrundor var ett minne blott. Under hösten såg vi varandra då och då och började hälsa. Den värsta vintern i mannaminne särade på oss igen och i våras hade vi olika tider. Dvs jag var inte uppe och ute i ottan.

Jag har under denna tid kommit underfund med var han bor och att han är engelsman. När jag ska upp på sta’n passerar jag ofta hans hus där dörren antingen var stängd eller öppen för vädring och då nickade vi till varandra ibland. Ofta hördes musik eller något som lät som TV eller radio. Kanske han tycker om att titta på film, vad vet jag. Av någon underlig anledning fick jag för mig att han lever ett ganska ensamt liv, men det kan ju vara rikt och bra i alla fall.

För två veckor sedan sågs vi för första gången i super market, hälsade och han sa:
– Om jag hade visst att du skulle hit kunde jag skickat med min handlelista! (fast han sa det på engelska, alltså…)
Vi började prata vid bananer och potatis på hörnan av grönsaks- och fruktdisken. Vilka öden människor går och bär på! Ibland hör man ”alla har sitt” och det stämmer verkligen.

När han gjorde lumpen i engelska marinen (eller flottan – jag är inte så bra på att skilja på dom) var han bl a i Iraklion, det var hans första besök på Kreta. Han och hans fru besökte Elounda 4-5 gånger i slutet av 90-talet och bestämde att de skulle pensionera sig här. (för er som inte bor på Kreta kan jag berätta att Elounda ligger norr om Aghios Nicholaos som ligger öster om Iraklion)

Sagt och gjort! De hittade ett hus på internet i staden Ierapetra (japp, det är där jag bor) där de aldrig varit. Som han sa:
– Vi visste inte ens att staden fanns!
De köpte huset utan att ha sett det i verkligheten och det blev dags för pensionering och flytt. De kom på plats, men två månader senare dog hans fru i cancer. De visste att hon var sjuk, men inte att det var så illa eller att det skulle gå så fort. Hon begravdes på kyrkogården i Ierapetra och dit går han 1-2 ggr i veckan.

Nu har han bott i sitt hus i 12 år, hans barn tycker att han ska flytta tillbaka så han inte är så ensam. Själv sa han:
– Mitt liv är kanske lite tråkigt, men jag har det bra. Och du vet, en gång valde hunden mig och nu är hon för gammal för att flyga så inte kan jag flytta.

Ibland när jag går förbi ligger hunden på terassen, dörren är öppen och han sitter och läser. Då hojtar vi till varandra, det kan låta så här:
– Hello Harry! It’s hot today!
– It’s bloody hot! We need rain.
– That would be so nice. Have a nice day!
– You too!!

Vi löser inga världsproblem, men vi ser varandra.

Utburet

Sitter i mitt tomma hem. Eller rättare sagt en tom lägenhet. Det ekar. Nu ska jag åka till systern i Dalby och slå läger några dagar. Imorgon är det bara det allra, allra sista som ska fixas.

Nästan 10 år blev det på denna adressen. Skratt. Gråt. Sjukdom. Och en massa annat. Jag tror ju på att vi är en summa av vår historia-nuet-framtiden. Det går inte att bara titta och rusa framåt om man ska kunna lista ut vem man är och varför man gör som man gör. Men ibland är det lite jobbigare att titta bakåt, det kan behövas lite distans, att man ger sig själv lite tid. Så inför avskedet imorgon ska jag memorera refrängen på Ratatas ”Se dig inte om”:

se dig inte om nu
fortsätt bara gå
du går din egen väg nu
det kommer alltid vara så
och se dig inte om nu
här finns inget kvar
följ dit vinden bär dig
och den viskar dig ett svar

Lyssna på viskningar

Kommentar på bloggen igår om att jag inte får missa det fina vårvädret så jag började dagen med en morgonrunda i vårsolens glans (ja,ja, är man Lundabo så är man…). Härlig start på dagen!

Det sista sorterat. Slutpackat. Och slut är även jag. I brist på mental kapacitet så blir det en bild idag också. Lova mig att du sätter dig ner, läser noga och låter orden sjunka in.

1978642_501482859956799_802987638_n

Jag lyssnade så nu är det som det är och blir som det blir.

Bråda dagar

Nu är det körigt vill jag lova. Imorgon blir lika körigt med många svåra beslut och knepig packning. På torsdag flyttfirma och magasinering. Fredag…pust och stön, det är för långt fram. Och det är ingen vanlig flytt, men det får du veta mer om i helgen när jag hämtat andan lite.

Har en jäkla bra planering och den håller minsann! Skönt eftersom det på insidan råder förvirring. Huvudvärk. Skruva ner. Packa. Kasta. Beslut, beslut! Skulle skruva ner en taklampa, höll på att gå illa. Dags att pausa lite.

Jag tyar inte tänka mer. Vad ska jag ha till middag idag? Beslut, beslut…..

1511516_490610144381287_1649510542_n

Ingen går ensam

Sorterar gamla papper inför flytten och stöter då på brev o likn från människor som inte längre finns i mitt liv eller i livet över huvud taget. De som gått vidare i livet – var finns de nu, vad gör dom? Tänkte att alla jag mött finns kvar hos mig på ett eller annat sätt, alla har lämnat sitt avtryck. Jag hör röster, skratt och ser ansikten. Minnesbilder startar fler minnesbilder och jag förlorar mig i tankar…. Och som en händelse eller fingervisning hittade jag ett urklipp:

Gråt inte för att jag är död!

Jag finns kvar inom dig alltid!

Du har min röst

– den finns i dig.

Den kan du höra när du vill.

Du har mitt ansikte,

min kropp – jag finns i dig.

Du kan ta fram mig när du vill.

Allt som är kvar av mig

är inom dig

– så är vi jämt tillsammans.

(Barbro Lindqvist)

Ensamarbete

Oj, nu tar det emot lite grann! Flyttbestyren börjar hinna ifatt mig. Räcker tiden? Som ensamstående kan verkligen tiden och orken bli ens fiender. Tänk på det nästa gång du är irriterad på partnern – det är i alla fall en hjälpreda!

Jag ska organisera flytten, absolut inte glömma någonting som ska fixas och samtidigt ska vardagen fungera. Det betyder att jag ska

  • packa
  • tänka
  • planera
  • fixa frukost och laga middag
  • tvätta
  • andas
  • beställa
  • avsluta
  • tänka
  • komma ihåg
  • tandläkaren, frissan
  • packa
  • träffa folk
  • sova
  • kolla priser
  • fixa
  • boka flytthjälp
  • lämna rapport till AF och FK
  • hämta flyttlådor
  • avsluta
  • deklarera
  • handla
  • söka jobb
  • välja
  • blogga
  • besluta
  • tänka
  • osv
  • osv
  • osv
  • och alltihop ska vara klart i vecka 17 så jag kan dra vidare och börja installera mig i nya boendet vecka 18…

Kan jag få ta 2 dagars ledigt, dra täcket över huvudet och sova?