Tomrum. Fast egentligen inte.

Idag har jag varit lite melankolisk, nästan lite sorgsen. Det är uppbrott och förändring i luften. De pensionärer som jag umgås med ger sig iväg över sommaren till sina hemländer. Många av mina grekiska vänner går in i sin allra intensivaste jobbperiod och har varken tid eller ork att diskutera i lugn och ro.

Imorse gick jag min morgonrunda och när jag svängde runt dagishörnan in på strandpromenaden tittade jag ner mot stranden och havet. Kom ihåg när Harry och Sophie gick där på sin morgontur nummer 2. Du minns väl Harry? Jag har skrivit om honom i flera inlägg varav detta var det första. Han satt med dörren öppen så snart det blev varmt och då brukade vi prata en stund när jag gick förbi hans hus. På vintern sågs vi nästan inte alls. Jag blev inbjuden på hans födelsedagsfest i augusti ifjol vilket jag blev väldigt glad för.
Så började han ramla ifjol somras. Och i oktober började han prata om Sophie och veterinär och djurkyrkogård. Jag var i Sverige i november/december och i januari så vi hade ingen kontakt. I februari fick jag veta att Harry inte kunde klara sig själv längre, två av hans barn skulle komma och hämta honom till England. Dit han inte ville. Han hade antagligen haft några mindre hjärnblödningar eller stroke eller 10-attacker eller vad det nu heter. De var nog orsaken till hans fall och inte mattkant och knäna som han trodde. Det senaste jag hörde för ett par veckor sedan var att han nu är inlagd på sjukhus.
Det är så tomt och tyst vid Harrys hus. Jag saknar hans underbara humor.

Min mor säger ibland om en person att ”vi kände varandra i ungdomen”. Och så finns det ju ”svärmeri”. Det låter lite högtravat, men också fint. Livet har ju olika perioder. En som jag svärmade med i min ungdom har gått bort i vår. Två år äldre än jag. Det stämmer till eftertanke. På 40 år hade vi bara en mycket kort kontakt för några år sedan. Du vet, så’n där uppdatering. Vad gör du, var bor du osv.
En som en gång stått mig nära och lämnade många glada minnen, då blir det tomt.

En vän här i Ierapetra ska flytta i sommar till ett annat land och är alltså inte kvar när jag kommer tillbaka. Jag förstår varför de ska flytta, finns försörjning på annan plats så får man ge sig iväg. Vi har samma humor och behöver ibland bara säga halva meningar för den andra förstår direkt.
Vi är så på samma våglängd att det kommer att bli tomt.

I nästa vecka lämnar jag alla människor här för att åka till Sverige. Där ska jag stanna i 2 månader vilket känns väldigt märkligt. Då får jag möjlighet att träffa alla människor där.
Människor här och där lämnar inte riktigt, de bara checkar ut en stund.

Människor kommer och går i våra liv. Det känns tomt när de lämnar, men lämnar de oss någonsin? Är det inte så att alla man mött lämnat något kvar. Det är svårt att bara passera varandra. Det kan vara en lärdom som vi fick, glädje, gråt, förtroende, sår, sorg, visdom. Med mera. Vad det än är så har det format oss till de vi är idag. Alla har en del i oss. Vi har en del i varandra.
Så när någon lämnar oss blir det inte ett tomrum. Ingen möter andra oförmärkt. Det finns alltid något kvar.

PS. Håll tummarna hårt för Grekland imorgon!


Vandra med mig på Kreta!

Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Erbjudande på hemsidan!!!

ARG!

Jag är en väldigt organiserad och förståndig (påstår min mor och mödrar har väl alltid rätt, eller?) figur. Det är mycket ”ordning och reda”. Men även solen har sina fläckar heter det. Och här är det total solförmörkelse då och då. Det brukar förvåna min omgivning för det går liksom inte ihop.

Om allt varit som det skulle så hade detta inlägget handlat om en härlig vandring tvärs över Kreta i solsken från klarblå himmel och många funderingar. Det hade slutat med avslutningen på en taverna på strandpromenaden i Pachia Ammos där man får en av de godaste och redigaste omeletterna på denna ön. Och idag underbart gott hembakt bröd. Det enda lilla abert var att bussen var sen, men den kom ju till slut och det gick ingen nöd på mig så det var väl ok.

Men nu blev det en fortsättning. En jävligt tråkig så’n. När jag kom hem upptäckte jag att jag inte hade min kamera med mig. Letade igenom ryggsäcken tre gånger. När hade jag den sist? Var det i busskuren eller på bussen? Se’n gällde det att vara snabb! Telefonsamtal till vän med bil och apostlahästarna upp till busstationen. Bussen kom precis tillbaka utan kamera, den hade kört skolskjuts med 45 st.

Full fart till Pachia Ammos. Ingen kamera i busskuren. Vi frågade runt i de närmaste affärerna, men nej. Tillbaka till Ierapetra och in på polisstationen. Om nå’n snäll människa lämnar in den så hör dom av sig.
(Nu skulle min chaufför kunna påminna mig om 2009, men det gjorde han inte den rara människan…)

Hur kan jag vara så satans klumpig? Visserligen var jag lite otålig över att vänta på bussen i drygt en halvtimme och roade mig med att titta på dagens foto, men allt jag har med mig har sina speciella fack. Och jag är jättenoga med att lägga ner allt på rätt ställe. Men inte idag, inte.

Jag kan vara utan mobilen, vattenflaskorna, matlådan, kikaren, ja hela ryggsäcken UTOM kameran och plånboken. Så varför kunde jag inte slarva bort nå’t av det andra istället?!
(komik: igår beställde jag 2 st små kamerastativ för att filma till firmans hemsida…blir himla kul att sitta och titta på dom när de anländer…)

Jaha, och inte har jag nå’n att skälla på eller slå ner eller hånskratta åt eller bara allmänt driva med. Skulle vara min spegelbild, då. O, vad jag är ARG och BESVIKEN på mig själv!!! Kålhuve’! Dum på riktigt! Slarvmaja! osv osv osv

Jag vägrar diska och jag vägrar göra nå’t annat mer än gå ut och äta ikväll och dricka massor med vin. Jag kan i alla fall få skratta (om ock artificiellt) i eländet!