Vilse på planeten

Det är förvirrande att bo där men vara här. (Och för dig som haft den stora oturen att inte ha hittat bloggen förrän nu kan jag förklara att ”där” är mitt hem i Ierapetra på Kreta. Och ”här” är Skåne där jag är född och uppvuxen på Österlen vilket jag besöker denna sommar.)

Ta pengar, till exempel. Grekerna säger att det går att se vilka som är skandinaver när de ska betala för de är osäkra på euro-sedlarna och euro-mynten. Jag tycker väldigt mycket om de nya svenska sedlarna, men mynten! Hur tänkte ni där? Glänser så man blir bländad och svåra att särskilja, i alla fall en- och två-kronor.
Jag blir alldeles vilsen när jag ska betala!

Var i Malmö för lite mer än en vecka sedan och döm om min förvåning när jag upptäcker att ölgängets gamla vattenhål inte längre finns! Någon har kört ut Harry’s från sta’n. Varför har ingen ringt till mig och frågat om det gick för sig? Var ska vi nu bli av?
Man kan bli vilsen för mindre.

I veckan besökte jag Simrishamns kyrka där det hänger två ikoner. Och jag läste på nätet att Sverige fått sin första kardinal. Alltså, hur ska vi ha det nu? Är vi fortfarande ett protestantiskt land eller? När tänkte ni informera mig?
Kanske vi bara är vilsna allihop.

Skulle äta lunch en dag och på menyn fanns grekiska rätter. Nej! Jag vill ha svensk mat så det blev panerad rödspätta med remouladsås. Så slog det mig att folk åker utomlands och upprörs över matställen som serverar svensk mat, men det omvända går tydligen bra.
Vilset bland pannkakor och crèpes – vad ska vara var?

Språkförbistring är inte bra. På Apoteket i Simrishamn förklarade jag för den lilla rara personalen vad jag önskade vilket resulterade i absolut ingen aktivitet mer än att hon tittade storögt och frågande på mig. Jag hade ramlat ner i min österlenska skånska och hon var ”uppifrån”. I alla fall pratade hon så. Ett ögonblick övervägde jag att gå över till engelska, men det verkade ju konstigt eftersom hon var ”invandrare” och jag ursprungsbefolkning. Lite tillspetsat, jag vet. Engelska är mitt huvudspråk där, men här borde mitt modersmål fungera. Eller kanske jag kan prova österlenska där!
Inte bara vilset utan också rörigt.

”Så du är hemma?”. Nej, jag är ju inte det. Jag har åkt hemifrån Ierapetra för att besöka Skåne. Fast jag kommer ju härifrån, men hör hemma därifrån jag rest. Och som också är dit jag längtar. Men visst vet jag var jag är just nu! Eller…
Jag är inte vilsen, men blir vilsen av vilsna samtal.

För övrigt är det fler än jag som är vilsna. Den 7 juli startade mer än 60 bränder i Grekland pga det överhettade vädret. Det råder eldningsförbud, man ombeds inte kasta fimpar eller arbeta med maskiner som kan kasta gnistor eller använda grillar osv. Starka vindar gör det svårt att kontrollera och släcka. Vad tror du händer med alla smådjur, insekter, kryddväxter och träd? Jo, de blir alldeles vilsna!

Nu ska jag försöka leta mig ut i köket och kasta ihop lite mat. Imorgon ska jag besöka Lunds lasarett. Kanske de kan råda bot på vilsenheten?
Ha en skön kväll!

PS. Jag har laddat upp foton på min flickr-sida!
PPS. Följa boggen? Gå ner i sidfoten!

Vandra med mig på Kreta – erbjudande på hemsidan http://inspirewiz.com!!
Välkommen!

Lite snurrigt i dammet

I veckan frågade en person som jag känt i många år om jag verkligen bor här nere nu hela tiden. Jo, det kunde jag inte neka till. Och se’n sa han: ”Don’t you ever go to Sweden? For holidays?” Då snurrade min hjärna två varv. Ett så’nt där ögonblick då alla begrepp vänds upp och ner. Det är många år se’n jag förknippade Kreta med semester, ön har länge betytt så mycket mer för mig. Det blev ett ögonblick då jag hann ikapp mig själv och kände glädje över att jag faktiskt bor här nu. Men att åka till Sverige på semester!? Visst låter det konstigt?

Så glider tankarna över till vad som är ”hem”. För mig är det så att ”hemma” är där jag är och där jag har mina viktigaste saker. Tiden har ingen betydelse, ett hotell under två veckor är också ”hemma”. Däremot känner jag mig rik som har flera platser som jag känner väl och där det finns massor med minnen och människor. Österlen, Lund, Skåne som landskap, Genève. Lustigt nog har jag börjat känna att jag bara måste besöka Genève igen. Att resa tillbaka handlar kanske lite om att komma ifatt sig själv, hitta delar av sig själv som kommit bort. Kanske bara att få minnas en stund i lugn och ro, knyta an bakåt.

Jag har skyfflat ut en massa fint damm idag, en av nackdelarna med blåsten. När jag satte mig ner och öppnade datorn så hade en av mina facebook-vänner delat en bild till alla sina vänner, men det kändes som om det var till mig för det var så mitt i prick och perfekt tajmat:

sonjaandersson

Bild: Sonja Andersson

Så nu tackar jag för mig och flyter in i helgdimman! Ha en lugn och fridfull söndag!

På sätt och vis berusad

Resten av den här da’n kan gå åt häcklefjäll, jag bryr mig inte. Jag ska skriva detta inlägget innan jag fullkomligt ger efter för att ge mig hän åt en stor, stor glädje. Den är inte helt olikt berusning och lika angenäm.

Några skickade jag i paket och några bar jag i resväskan. Det var runt mitten av november. Sedan var det dags att börja fråga runt efter rundstav, 4-5 personer konsulterades och någon skulle fixa. Och det stod stilla.

Efter några misslyckade butiksbesök blev rundstavarna inköpta och sedan kapade i ett snickeri. Dags för nästa steg, dvs montering. Lokaliserade hjälp, en ond tand kom emellan. Och det stod stilla.

Men idag på cirka 30 minuter! Mina tavlor och mina bonader är uppsatta. Och det blev SÅ bra! Nu är lägenheten väldigt tydligt MIN med en härlig mix av grekiskt och svenskt.

Jag tror att jag ska ta med mig en bok och gå ut i solen. Det är bättre att spricka utomhus än inomhus.

Fjärilar och konstigheter

Så går denna besöksvecka mot sitt slut. Tiden går fort men ändå kan varje dag vara lång om den fylls med nå’t. Och det har vi gjort. Därutöver har vi fyllt oss själva med god mat och erforderlig dryck. Det sägs ibland att ”hunger är bästa kryddan” och det ligger mycket i det, men måltidssällskap är också en effektiv krydda. Det smakar så extra gott att jag tenderar att stoppa i mig lite för mycket. Solen har skött sig så svenskbesöket fått värme och bad, det blåste i början av veckan och nu i slutet. Utflykter till badvikar och taverna utanför sta’n. Jag tycker vädergubbarna har gjort ett bra jobb denna veckan.

Nästa år blir det fler svenskar i Ierapetra, ving säljer resor hit. Hjärtligt välkommen!

Fjärilar är vackra och fyller sin uppgift i naturens fascinerande ordning. Men det finns andra fjärilar. Nu är det fjärilar i magen och skallen och lite varstans. Första besöket i Sverige för min del efter flytten. Ingen bostad att komma till, men blir hämtad av systern för att bo hos henne. Vi får väl se hur det kommer att kännas att vara ”hemma” igen. Det kan gå precis hur som helst. Har börjat packa det jag behöver i Sverige och lämnar kvar resten….men vänta lite, man brukar väl göra omvänt!?
Imorgon återser jag Atens flygplats som jag såg som en mellanlandning/ångerplats på väg ner (se blogginlägg Ingenmansland). Det kommer också att kännas konstigt. Ska bli väldigt roligt att träffa vänner och familj. Ska också hämta några saker i de magasinerade lådorna och fixa lite annat. I början av november är det sedan dags för nästa konstighet: att resa hem igen. Dvs hit.
Lika bra att summera: alltihop känns konstigt!

För övrigt kan jag berätta att jag känner ett pensionerat par som gett sig ut på en resa, ett förverkligande av en ny tillvaro. De har börjat blogga och här får du länken: campingessen drar söderut. Franska toaletter kan vara riktiga äventyr!

Hemmet och sfärer

Försäljningen av min lägenhet började med att det kom en stylist för att ge tips. Jag upplevde det som att hon dönade in på något som för henne bara var ett uppdrag, men för mig är mitt hem. Fotograferingen kändes ok och nu sitter jag i ett källarrum och skriver för idag är det visning av min lägenhet.

Känslan av ”hemma” är för mig där jag är och vad jag funderat på under senare tid är det fysiska hemmet. Jag bor nu i en lägenhet som är min, men den är underligt anonym, den är inte ”min”. Det var också ett av tipsen: ta bort allt privat som t ex foto. Och inte får det stå nå’t framme på diskbänken och inget tvättmedel vid tvättmaskinen osv. Jag förstår tanken, men det blir en lägenhet med möbler – det är inte längre mitt hem. Det ger lite en känsla av att vara invaderad, påpassad.

Det är fascinerande hur viktig den privata sfären är och jag tror att den är det för alla. Hemmet är en konkret avgränsad enhet där vi kan koppla av, styra och ställa, skratta och gråta, låta masken falla och vi  bestämmer vem vi vill släppa in. Just nu går det runt människor i mitt hem som är okända för mig och det känns underligt. Och dom tänker ”vilken konstig smak!” och ”vilken ful soffa!” och ”ett så’nt vackert skåp!”. På något konstigt sätt känner jag mig bedömd, skulle inte klara av att sköta försäljning och visningar själv även om det är billigare.

Förra gången det var försäljning och köp var 2004. Jag minns att jag tittade på flera lägenheter och var tacksam över att det var städat så jag kunde se så mycket som möjligt. Men jag minns också att jag tyckte att jag var påträngande, snokande och att det kändes konstigt att vara hemma hos någon för mig okänd människa som dessutom inte var hemma.

Jag minns också att när vi lämnade den stora fina lägenheten 2004 så lämnade vi en lägenhet och inte ett hem. Det sitter inte i väggarna, det sitter i oss själva och hur vi uttrycker oss, vilka ”märken” vi gör i vår närmiljö, hur vi organiserar den. Det finns ingenting som är så stendött, kallt och sorgligt som tomma hus!

Samtidigt så är det intressant med sfärer och roller. Var går en individs gränser? Vem släpps in och finns det olika gränser för olika personer? Hänger det samman med de roller vi spelar? Och är hemmet vår lya? Människan är ju i grunden ett socialt flockdjur, men även dom drar sig undan ibland.

Känslan av ”hemma” och det avgränsade, fysiska ”hemma” måste inte nödvändigtvis hänga ihop, tror jag. Jag kan känna mig hemma på en plats, men ett opersonligt hotellrum är inte ”hemma” förrän jag spritt ut lite saker. Det behöver inte hänga ihop utan jag kan känna mig ”hemma” i ett rum, men inte på en plats och tvärtom. Har det att göra med höger och vänster hjärnhalva, tro?

Vore roligt om du vill skriva nå’n kommentar – vad är hemma för dig? Har du också ett ”känslohemma” och ett ”fysiskt hemma”? Måste vi ha sfärer och i så fall varför?