Där herdarna är kungar

Igår var det vandringsdags! Det var lite av en ”arbetsvandring”, dvs tidtagning och test för att ingå i vandringsvecka 2. Det är en speciell känsla att verkligen komma upp i bergen och vandra där uppe en stund. Inte det vanliga upp – över – ner.  Men vi börjar från början!

Och början kunde ha blivit katastrofal! Stiger man upp strax innan kl 5 vill man inte att bussen ska passera hållplatsen. Det gjorde han nästan. Det krävdes viftning och vinkning från mig för att han skulle se mig och stanna. Så kan det gå när det ska styras buss och pratas i mobil samtidigt.

När vi åkte upp i bergen hade jag fin utsikt över dammen Bramianos utanför stan och jag kunde tydligt se kapellet som annars är under vattenytan. Vi måste få regn snart, hoppas väderprognosen för nästa vecka slår in (regn måndag-onsdag).

I cirka 2 veckor nu har det dykt upp rökpelare och ibland luktat bränt i lägenheten. Det är ett första tecken på att olivskördandet är på gång att börja. Det är olivlundarna som ”städas” som förberedelse för skördandet så det eldas kvistar mm. Ett annat tecken är att det dyker upp fler bilar på bergsvägarna och människor rör sig ute i landskapet. Igår såg jag de första som skördade! Lite konstigt att de redan är igång så högt upp, det brukar vara nere vid kusten det börjar för att sedan krypa uppåt. Men jag är inte så insatt i de olika olivsorternas mognad och användning.
(klicka på foton för större storlek)

Ju högre upp desto mindre civilisation. Till slut ingen alls utan bara enstaka skjul, getter och får. Här känns det tydligt att det är herdarnas rike. Möter man en hund är inte herden långt borta. Står en bil parkerad lite udda eller kommer körande med stor vattentank på flaket så är det en herde. Det ger en känsla av att vara besökare. Jag är övertygad om att de bara tycker att det är trevligt, om än lite ovanligt och konstigt, att någon gästar deras värld. Så länge grindar stängs ordentligt och djuren inte blir skrämda, givetvis.
Alla dessa små killingar som skuttar omkring gör det svårt att låta bli att ha ett stort, fånigt leende i ansiktet! En hel fårhjord funderade på att adoptera mig. Istället för att springa iväg följde de efter mig ända till grinden och tittade både surt och anklagande. De väntade antagligen på frukost och trodde att jag hade den med mig.

En annan sak som blir övertydlig uppe i bergen är vinden. I tystnaden framträder alla dess växlingar, styrkor, rörelser, temperaturer, ljud. Jag vet inte hur många gånger jag ryckte till och vände mig om för att flytta mig för bilen som hördes bakom mig, men som inte fanns. Vind är inte bara vind. Det är en hel orkester med eget liv.
Vind är mäktigt och det är väl en av anledningarna till att jag fascineras av seglande fåglar. De använder denna naturkraft så självklart och enkelt. Korparna som seglar, busdyker, upp igen på en vindvåg. Stora rovfåglar som smidigt glider runt, runt. Det är en sådan lätthet, för människan en symbol för frihet.

Go’ fika med kaffe och Pågens gifflar. Vackert väder och utsikt över Libyska havets brud – Ierapetra. Och den speciella känslan föll över mig. Jag är på rätt plats. Det är min plats på jorden. Här vill jag leva. Och här får jag leva en stund bland urgamla berg och det stora havet. Detta är mitt hem.

Fler vattenhoar utställda än vanligt. Antagligen har även getter och får svårt att hitta vatten i torkan, kanske en del små källor är uttorkade. Mötte en otroligt stor vägskrapa som jämnade till bergsväg. Tror inte jag sett en så’n på många, många år. Men den var verkligen effektiv!

Provade en extrasväng på en liten, liten väg, men det tillförde ingenting så det ursprungliga alternativet på den sträckan ligger kvar.

Avslutade med fika på kafenion i by och buss därifrån. Ännu en härlig dag i ett av de vackraste landskap jag vet.
På kvällen middag på taverna där jag plockade ihop vad jag var sugen på: pizzabröd med vitlök, gräddstuvade champinjoner och räkor saganaki* samt vin och raki, givetvis. Sedan sov jag som ett barn…

Nästa vecka behöver jag din hjälp så håll ögonen öppna efter blogginlägg och vila upp dig i helgen! Ha det gott!

*kärl/liten stekpanna som rätten tillagas i heter saganaki och förutom räkor eller annan huvudingrediens (kan vara bara ost) så är det ost, kryddad tomatsås med paprika mm.

Foton uppladdade på min flickr-sida!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Kom och hälsa på!
Vandra med Ia på Kreta så får du träffa mig och mina vänner. 
Koppla av, njut av naturen, landskapet och vackra vyer.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Annonser

Jag är i bloggen igen!

Det har minsann blivit ett litet blogguppehåll. Kanske man kan säga att leverans uteblivit. Eller att jag slöat till. Hur som helst – din tröstlösa väntan är över!

Avslutade igår en väldigt trevlig och bra vandringsvecka. Den var inte inplanerad i utbudet från början, men i denna firman är vi flexibla. Att dagarna blev så bra berodde dels på att det kan bara bli bra när en bunt skåningar samlas, eller hur!? Dels på att vädret var på vår sida, dvs att värmeböljan försvagades strax före vår första dag och fortsatte försvagas med nordlig vind. Den mest krävande vandringen bytte vi ut mot en kort vandring med strandbesök efteråt, ett väldigt lyckat alternativ (förutom att jag slumrade till i solstolen och underhöll mina kunder med snarkliknande läten – påstod de, alltså!).

Några ögonblick från våra dagar: paret vi mötte på en smal, brant stig där pappan bar ett litet barn på armen. Tänk om han snubblade! Strax innan mötte vi ett par utan vatten och strax efter ett par iklädda sandaler på fötterna. Man, eller i alla fall jag, kan inte låta bli att undra hur folk tänker. Eller rättare sagt om de tänker.

Halva sträckan på en vandring hade vi sällskap av en svart, mycket trevlig hund. Vi passerade en sluttning där en fårflock gick med ung herde. Och vips kom fyra hundar nerstörtande och skällde ut ”vår” ordentligt! Herden fick till slut ta i nerifrån knäna för att de fyra skulle vända om. Jag undrar lite över hur de där fårhundarna fungerar. Vid några tillfällen har jag sett hundar i arbete med får- eller getflock och de är knappast några veklingar eller i dålig form. Samtidigt väldigt lyhörda så det förvånade mig lite att de inte lyssnade tidigare på sin ledare. Kanske var de uttråkade och behövde göra av med lite energi. ”Vår” hund fortsatte följa med oss till nästa by, sedan fick vi klara oss själva.

Ierapetra är en liten stad och jag åker inte taxi till vardags. Nu hade vi en del transporter och det är alltid lika kul att prata med chaufförerna. Huvudtaxistationen ligger väldigt centralt med uppsikt över de flesta rörelserna i sta’n, de vet så klart vem jag är även om jag inte åkt med dem tidigare. Någon kom ihåg att han kört mig och vandringskunder ifjol höstas och t o m var han hämtade oss! Och några är som kompisar, vi bara fortsätter där vi slutade prata senast. Ibland upptäcker vi att vi har gemensamma bekanta! Som sagt, sta’n är inte stor. Och någon ville veta var det är vackrast och bäst att vandra ”för du känner till det bättre än vad vi gör”! Kanske jag ska vända mig mer mot greker som kunder, kan ha temavandringar typ ”känn din trakt”. Eller göra en hälso- och miljöinsats genom att på något sätt jaga upp dom bergen. Till fots, alltså.
Det slog mig nu när jag skriver detta att om man lägger ihop alla bil- och bussturer jag gjort på Kreta med alla vandringar så har jag antagligen sett mer av ön, i alla fall den östra delen, än en del som bott här hela sitt liv. Om man vänder på det finns det säkert turister som sett mer av Sverige än vad jag har gjort…..fast inte mer av Skåne, tror jag. Lustigt det där med hemmablind och hur närområde är ointressant eller i alla fall icke exotiskt och olockande.

Vi har ätit en hel del god mat, så klart. Bra att träffa andra för då kan man utbyta lite erfarenheter av olika rätter och smaker. Det blir både lättare och frestande att testa lite nya saker och kombinationer.

Annars har vi förundrats över växter och djur, vackra vyer, knotiga olivträd, fåglar och allt annat i det här fantastiska landskapet. Tänk att få leda vandringar så där ungefär 5 dagar i veckan, som ett heltidsjobb, istället för utspridda veckor och vandringsdagar! Snacka om otrolig arbetsmiljö, stimulerande arbetsuppgifter och aldrig tråkigt på jobbet!

Kommer lite foton längre fram när vi utväxlat foton med varandra.

Det har blivit mycket svenska (eller skånska) dessa dagar så nu måste jag komma ifatt min grekiska. Det finns en hemläxa som ligger på vänt…. Ha en skön kväll!

SOLSTING PÅ KRETA!
Boka höstens vandringsvecka senast den 15 juli och du får 15 % rabatt!
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen att vandra och Καλώς ορίσατε till Kreta!

Solskensvandring

En sträcka på en vandring tillsammans med en sträcka på en annan vandring borde bli en ny vandring, eller hur? Ibland blir jag själv förvånad över hur genial jag är.

Har du sett rosaröd snö? Det kan man få se om man stiger upp tidigt och är ute när solen stiger över bergen. Det är en läcker effekt samtidigt som det ser lite konstlat ut.

Vandringen började med vantar och givetvis frikopplad hjärna. Precis sjunkit ner i vandringsläge när jag rundade en kurva och möttes av två framrusande skällande hundar. Jag blev så överrumplad att jag hälsade herden med ”jamas” (skål) istället för ”jassas” (hej på er). Undrar vad han tänkte.

Kom upp på vägen till Ano Viannos och där låg snö kvar i dikesrenen så här måste ha varit massor i förra veckan. Önskas det lite Kreta-snö? Låter väl exotiskt!?

DSC02464

Jag hörde en bil komma bakifrån och sakta in, undrade om de tänkte erbjuda skjuts, tänkte att jag tycker ju inte om att säga nej till snälla människor. Men det var en polisbil, en pick-up! När de kollat in den här gående individen satte de fart igen. Ljushårig, lång, vandrarklädd med ryggsäck – ser det kriminellt ut, tro?

Upp med utskriven satellitkarta för att hitta avtagsväg. Det är bra med satellitkartor, ännu bättre om de uppdaterades lite oftare. Det stora vägbygget vid Ano Viannos har liksom ändrat om verkligheten så kartan stämmer inte. Bara att sätta igång och prova olika vägar, gå en bit, kolla landskapet mot kartan och försök nr 3 stämde.

Åt frukost vid litet kloster, funderade över det där med klosterliv. Några kloster byggs ut och byggs till medan andra liksom kippar efter andan. Det jag satt vid har en stor byggnad med klosterceller som bara förfaller. Vad är det som gör att det är så olika? Hur går det med rekryteringen? Vilka har störst inströmning – munkkloster eller nunnekloster?

Jackan åkte av innan jag fortsatte, nu stod solen högre och började värma. Inne på känd sträcka total avkoppling och njutning. Nästa stopp var vid en ensam och otillgänglig klippa där rovfåglar segelflög. Det är så vilsamt och fascinerande att titta på. Inte svårt att förstå att människan fick den där önskan att försöka flyga. Funderade över om de har bon däruppe i avskildheten då jag plötsligen säger högt: Jag lägger det givetvis som pdf! Se’n tittade jag mig lite generat omkring, varför vet jag inte för vem skulle höra mig ute i ingenstans. Ett hemsideproblem som snurrat runt ett tag och som jag inte fått rätsida på och så kom lösningen bara så där! Bra exempel på att låta tankarna flyga fritt, det är inte första gången något så’nt här händer mig på vandring.

Nära kusten blev det för varmt så tröjan åkte också av, nu var det kortärmat som gällde. Landskapet fullt med härliga kontraster! Snöklädda bergstoppar på avstånd samtidigt som jag såg flera blommor, hörde bisurr och fågelkvitter, fjärilar flög omkring. Förutom motorerna ute i olivlundarna hördes smältvatten plaska i gömda vattenkaskader och det porlade i små bäckar.

Det talas ibland om ”naturens läkande kraft”. Kan det vara motsatserna? Det finns ett lugn i naturen, en trygghet i att den funnits så länge samtidigt som det finns en stor kraft i växtlighet mm. Det ger både ro och styrka. Kanske man tar till sig båda eller kanske lite mer av det ena eller andra beroende på vad man behöver.

När jag närmade mig Vachos kunde jag se alla byarna på bergssluttningen och stannade upp. Jag undrade hur det såg ut under Vianno-massakern. Luften måste ha varit full av gevärsskott och smällar från sprängladdningar, kolsvart av rök från bränderna och genomborrats av skrik. Och nu så fridfullt. Det är faktiskt inte så länge se’n.
(tips: tv10 sänder just nu en intressant serie om ”Världskrigets osannolika överlevare” och avsnitt 5 handlar om invasionen av Kreta, finns på tv10play till mitten av febr)

Jag utförde en god gärning, trodde jag, när jag hjälpte en skalbagge från ryggläge till magläge. Han rörde inte en fena, kanske insidan behövde ramla på plats först eller så var han stel av skräck.

Man kan säga att jag fick mina belöningar lite senare när en flock rovfåglar seglade ner från bergen. Jag tappade räkningen vid 20 st. De gled runt, runt i olika riktningar och nivåer. Styrde med vingspetsarna, nästan ingen flaxade med vingarna. Det var vackert och lite nonchalant på samma gång. Get- och fårflock släpptes in i ravinen framför mig och högt upp på andra sidan fick jag syn på herden. Zoomade in och jodå, han hade fått upp sin kikare och studerade också fåglarna. Han kanske ville kontrollera så de inte spetsat in sig på lamm- eller killingstek. Kändes ändå som en magisk stund, som om tiden stod stilla.

Och nästa belöning var att jag slängde in ryggsäcken i bilen och masade mig, med trötta ben, upp för den långa trappan till byns fina kyrka som var öppen. Där gick en farbror och pysslade, kanske förberedde för kvällsmässa. En stor frid och ett stilla lugn, men framför allt ett alldeles underbart vackert blått ljus. Och det var utfört med färg och fönster på ett sådant sätt att det omslöt mig var jag än stod i kyrkan.

På väg från byn var jag tvungen att stanna till vid vägkanten. En rovfågel glider lågt, lågt över vägen. Jisses, så stora de är, riktigt majestätiska!

Se’n fortsatte jag hemåt med ett leende på läpparna.

(foto finns på min flickr-sida!)