Vandrande funderingar

I kontakt med vandrarkunder, både presumtiva och reella, får jag ta emot frågor och tankar som sätter igång funderingar hos mig. En del resulterar i korrigeringar av vandringar, bokningsrutin med mera. En del är mer övergripande och just nu snurrar det runt funderingar kring vad jag egentligen sysslar med, hur nå ännu fler människor och hur hantera etiketter.

I vandringsvärlden finns vandrare och vandrare. Jag hör till dagsvandrarna som återvänder hem eller till hotell/lägenhet på kvällen. Den andra gruppen är de som kombinerar vandring med friluftsliv, dvs de lagar mat och sover över ute i naturen. Det vi har gemensamt är att vi tycker om att vistas i naturen, få upplevelser och koppla av.
Det finns också frågan varför man vandrar. Jag hör till de som gör det för avkopplingen, naturen, hämta energi, få frisk luft, må bra. Det finns de som ser prestationen som det primära, t ex hur långt man kan gå på en viss tid, hur svårt väder man kan klara av.
Det verkar också finnas de som har en lista över vad och var man ska vandra. Och det finns de som åker på vandringsresor, men inte vandrar annars. Ingen av dessa tilltalar mig så jag vet inte vilka leder eller toppar man ska vandra och jag är så gripen av själva vandrandet att jag gör det året om.

Inget av det jag nämnt så här långt är något bekymmer för mig. Det går inte att säga att den ena naturupplevelsen är bättre än den andra. Det enda jag funderar lite över ibland är de som åker på vandringsresor, men inte vandrar regelbundet. Jag kan tycka att det är väldigt synd att inte uppleva sin närmiljö och att regelbunden vandring kan ge så mycket i en jäktig tillvaro. Dessutom tycker jag att det skulle vara jobbigt att vandra i flera dagar efter ett långt uppehåll. Samtidigt är vandringsresor bättre än inget vandrande alls och chansen finns att bli biten!

Problemet för mig ligger i andra änden. ”Vandra” börjar bli urholkat i svenskan och betyda lite vad som helst. Promenad, långpromenad, gå en runda, gå en tur osv är uttryck som jag ser alltmer sällan. Det verkar som om allt är att vandra. Det här gör det svårt att marknadsföra vandringar då det kan bli ett stort gap mellan förväntningar och vad som erbjuds.

Jag tycker inte att man vandrar när man går en promenad eller en långpromenad. Vandra är inte bara att gå – det inbegriper så mycket mer som närvaro, naturupplevelser, koppla av med mera. När man hänger ryggsäcken på ryggen och snörar på skorna för att vistas i naturen omkring 4 timmar är man ute på en halvdagsvandring, tycker jag. Någonstans där går gränsen för mig. Det behövs tid för att varva ner och lägga i vandringsväxeln, skifta från jäkt och problem till att uppleva och njuta av det som finns runt om, tömma skallen och bara ta in här och nu. Sedan ska man vistas i det där tillståndet ett tag för att efteråt känna sig utvilad och full av energi.

Jag kan mycket väl gå långpromenader med den som så önskar, men då kommer jag att kalla det för det. De är en väldigt bra inkörsport till vandring och kan jag hjälpa och inspirera fler till att ta steget vidare till vandring så gör jag gärna det.  I mars gick jag en långpromenad med en riktig stadstjej som efteråt sa att hon ville prova längre sträckor.

Som vandringsledare är det omväxlingen mellan olika kunder som är givande och att få berätta om den här ön, lite historia och annat som det finns intresse för. Andra ögon kan öppna mina ögon för saker som jag inte sett även om det är en vandring jag gjort många gånger. De senaste dagarna har jag haft förmånen att ha ett par vana alpvandrare som kunder och då visa den kretensiska våren i det omväxlande landskapet. En annorlunda natur än vad de är vana vid och som de verkade uppskatta och njuta av. Vi pratade också om hur bra det är med organiserad vandring bl a för att inga dagar blir bortkastade, slippa planering, kunna koppla av helt, få se platser man inte hittat själv.

Det där med etiketter på olika saker fascinerar mig dels rent språkligt, dels varför de behövs. Vi kan inte försöka vara närvarande i det härvarande utan det ska kallas mindfulness. Vi kan inte göra flera saker på en gång eller ha många bollar i luften utan det ska kallas multi tasking. Och på tal om det verkar vi ha svårt för att ”bara” göra en sak utan flera saker ska kombineras även när vi är lediga. När man är ledig vill man väl koppla av fast det heter ju relax och det finns t o m relax-avdelningar. Vill vi vila kropp och själ söker vi inte ensamhet utan då åker vi på retreat. Det finns många exempel. Det som jag finner lite lustigt och märkligt språkligt är varför vi så ofta tar till utländska ord. Varför behövs de här etiketterna och blir det vi avser bättre, finare och mer upphöjt om det är utländska ord? Något att fundera över!

Nu har det dykt upp även inom vandring. Angeliqa Mejstedt har i vandringsbloggen.com lanserat uttrycket hikefulness:

Hikefulness är ett ord som inte finns i någon ordbok. Men alla som upplevt naturen på nära håll kan relatera till den känslan som uppstår när solljuset faller precis rätt mellan träden, vinden får löven i trädkronorna att rassla och du drar in doften av våt jord och mossa efter ett sommarregn. Det kan vara den där stunden efter en lång vandringsdag när du sätter dig ned vid vattenbrynet, tänder en brasa och ser lågorna dansa under månskenet. När livet för en stund är helt fulländat. När det inte finns något igår eller något imorgon. Bara här och nu. Hikefulness.

Jag tänder ingen brasa, men sätter mig ofta och bara njuter av det som finns omkring mig så definitionen, som är bra, stämmer in även på en dagsvandrare. Men behövs etiketten? Och varför engelska? Jag är lite tudelad. För en del av mig tänker att om det nu ska vara så svårt att nå ut till människor med vandring och naturupplevelse så kanske det behövs ett uttryck som kan tävla med alla de andra. Jag får väl gå och suga på det ett tag!

Kanske jag tar lite ledigt från funderingar för nu är vi i påskveckan. Kommer mer om den framöver i bloggen. Jag hinner inte med eller känner till alla traditioner så undrar du något om påsken i Grekland så googla, men tänk på att det finns lokala skillnader så lägg till Kreta. Det blir min fjärde påsk här och jag lär mig något för varje gång. I år ska jag inte köpa något påskbröd (dyrt och smaklöst), men försöka komma ihåg att köpa en ljuslykta (till vad får du veta om några dagar).

Ha det gott!


Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt!

 

Annonser

Bara en reflektion med en fråga

Jag har en fundering som poppar upp då och då, alltid utmynnar i samma fråga och jag har ännu hittat nå’t svar. Kanske nå’n kan hjälpa mig med svaret!

På nätet är det nu mycket trafik kring lejonet Cecil som sköts i Zimbabwe. Det finns listor att skriva på för att rättvisa ska skipas. Skytten var tydligen en tandläkare från USA som nu fått stänga sin praktik där folk sätter upp skyltar som t ex ”Rot in hell”.
Ett nu för tiden ganska vardagligt inslag är upprop om bidrag till djurhem av olika slag eller att ”adoptera” ett djur som far illa.

Nu vill jag göra en sak väldigt klar: jag tycker inte att det är ok med jakt på utrotningshotade djur, jakt med oschyssta metoder eller tjuvjakt, jag tycker inte om djurmisshandel, jag tycker inte att vi ska sluta bry oss och engagera oss i djur och natur och miljön i allmänhet. Och jag är en stor beundrare av verkligt engagerade människor och vår förmåga till engagemang och medkänsla. Jag tar bara upp det för att illustrera min fundering. Som kommer här.

Varför tänds gnistan så snabbt och blir så intensiv när vi ser djur fara illa på ett eller annat sätt, men engagemanget är sällan lika stort för människor. Är det så att människor av någon underlig anledning har lättare för att identifiera sig med djur än med människor? Eller har vi ett speciellt känslocentra i hjärnan som triggas av just djur? Är det mängden, alltså att det är svårare att engagera sig för 100 döda människor i krig än 1 lejon? Fast då skulle vi inte engagera oss lika mycket om 100 lejon sköts? Eller? Är det snurrigt och luddigt eller får jag fram problematiken, tro….och min fråga: varför blir vi mer upprörda och engagerade kring andra varelser än vad vi blir kring människor?

Ibland säger nå’n att det beror på att man känner att man inte kan göra något åt ett krig. Men man kan inte göra så mycket åt nå’nting egentligen. Du och jag kan inte stoppa krig eller tjuvjakt eller valfiske, men vi kan engagera oss och trycka på. Vi kan engagera oss och stötta andra, t ex organisationer, som även om de inte kan lösa nå’nting i alla fall kan hjälpa en del offer .
Det händer att jag får höra att krig är så långt borta, avståndet gör att man inte blir berörd. Men lejon i Afrika är också långt borta. Och hajar utanför Japan.
Ännu märkligare och avhumaniserat är fenomenet att människor blir störda av flyktingar (dvs en sorts människor). Än så länge i år har turister (dvs en annan sorts människor) på Kos och Lesvos klagat över att de inte kunde få äta på taverna utan att se flyktingar osv.

Nu menar inte jag att vi på internet ska börja skicka runt bilder och videofilmer på sårade och lidande människor, men visst är de värda lika mycket upprördhet och engagemang som andra varelser? ”De” är ju ”vi”.

Det jag främst tänker på för tillfället är Syrien. Inte långt borta och en stor tragedi. Eftersom en del kommer först till Grekland så har det höjts röster som kopplar ihop stödlånen och det akuta flyktingmottagandet. Det är, tycker jag, en märklig koppling. Konflikter och människor på flykt är först och främst en internationell fråga, den berör oss alla oavsett var vi bor på den här vackra planeten. Det internationella samfundet borde ta EU i örat och säga ifrån på skarpen att nu får ni skärpa er och sluta bygga en borg. Och rikta stöd och hjälp i olika former dit flyktingar anländer.

Så här ser det konkret ut i Grekland enligt bloggen Politik i Grekland (med länkar till rapport och artikel):

Det är lätt att glömma att bort att den ansträngda ekonomiska, politiska och inte minst sociala situationen Grekland sammanfaller med en av de svåraste humanitära kriserna sedan andra världskriget. Dagligen kommer till Grekland människor som flyr för sina liv från de blodiga konflikterna i Syrien, Nordafrika och Mellanöstern. Ofta kommer de flyende färdandes över havet i knappt sjövärdiga båtar eller så vandrar de in till fots efter långa strapatser.
– Amnesty International släppte i juni en rapport om den allt mer kritiska humanitära situationen i Grekland. Mellan 1 januari och 22 juni i år har 61 474 flyktingar anlänt, främst till de grekiska öarna. Det betyder att närmare 5000 flyktingar per vecka anländer till Grekland. Under hela 2014 anlände 43 500, enligt rapporten.
– I The Economist kan man läsa mer om som anländer i Grekland. Det är fler som anländer till Grekland än till Italien. Båda länderna utgör dock främst transitländer, enligt artikeln.

Höstjakt

19-20 oktober 2013
Jag har tummat lite på söndagsfriden idag genom att putsa fönster fast bara på utsidan. Första mäklaren kommer imorgon. ”Domen” bestämmer vilken plan som ska väljas – spännande.

Igår var det vandringsdags! Vandra själv är en sorts vandringsupplevelse, att vandra tillsammans är en annan vandringsupplevelse. Jag la ut på facebook för ett tag sedan att den som är intresserad av att vandra kan höra av sig. Ingen har hört av sig, men nu har vandringssällskapet kommit till Sverige igen och japanerna får sköta sig bäst dom kan. Välkommen hem, Bojana!

När vi åkte norrut med tåget blev vi lite otåliga på mörkret, men i höjd med Ängelholm började det hända saker i öster. Gult blev rött blev rödblålila….de träd som tappat löven avtecknade sig knivskarpt…man såg varje liten gren. Jag är ingen morgonmänniska, men det är definitivt värt att stiga upp halv sex för att få se soluppgång. Så vackert!

I Båstad kämpade vi oss uppför branta backen där man har utsikt över byn och en liten bit längre bort breder Laholmsbukten ut sig. Underbara vyer, men det molniga vädret gjorde dom inte riktigt rättvisa. Första frosten gjorde landskapet så vitt, skört och bräckligt. Solen försökte komma igenom molnen, lyckades inte riktigt men tinade frosten så det hängde tunga droppar överallt. Som min mor säger: den som inte kan uppskatta naturen är fattig.

Små gröna män och en fyrbent varelse med sändare på ryggen – vad är detta? Aliens?

Just det, det är oktober och höstens jakt har börjat! Vi hittar en ruin som är perfekt för fika. Plötsligen prasslar det bakom oss och en liten grön man upplyser oss dämpat om att drevet går åt vårt fikahåll. Han behöver inte ta det en gång till, vi krafsar ihop våra saker och fortsätter. Efter bara en liten bit så snubblar vi nästan över ett område med gråsvart tagel på marken, ser ut som om något djur rivit och bökat. Grävling? Vildsvin? Från alla möjliga håll hörs ljud av råmande kor och skällande hundar och fåglar – det är oro i markerna. Tänk om vi plötsligen är mitt i jakten eller stöter ihop med nå’t vilset djur? Vi känner oss som riktiga vildmarksproffs, sta’n är långt borta.

Genom höstfärger, skogar, gamla riksvägen, uppochner för åsen nådde vi Vejbystrand vid 15-tiden. Inga skottskador eller vilddjursattacker, bara lite trötta men mycket nöjda och belåtna. Pricken över i var att komma hem till varm dusch, go’ middag och soffeslapp. En härlig heldag!

Vi vandrade http://www.everytrail.com/view_trip.php?trip_id=2244230

Tips

– en vandring med vacker och bra variation på öppet landskap, hed, skog, småvägar, nivåskillnader.

– om etappen känns lång så vandra Båstad-Förslöv (eller omvänt).

– lördagar har Båstad tågförbindelse 1 g/tim och buss 1 g/tim, dvs avgång/ankomst 1 g/halvtimme, Förslöv 1 g/tim och Vejbystrand 2 g/tim.

– när järnvägen passerats i utkanten av Båstad är det dags att klättra upp på åsen. Backen är brant och den känns ändlös, men man överlever! Och det är den största backen på etappen.

– vid Hålehall blir man lätt förvirrad. Det känns ”fel”, som om man ”går tillbaka”, men man går en kortare sträcka parallellt med den väg man kom så det är ok.

– efter Förslöv är det en kort sträcka i skog, se’n mindre landsvägar ner till Vejbystrand (=lättvandrat).