Vandrande funderingar

I kontakt med vandrarkunder, både presumtiva och reella, får jag ta emot frågor och tankar som sätter igång funderingar hos mig. En del resulterar i korrigeringar av vandringar, bokningsrutin med mera. En del är mer övergripande och just nu snurrar det runt funderingar kring vad jag egentligen sysslar med, hur nå ännu fler människor och hur hantera etiketter.

I vandringsvärlden finns vandrare och vandrare. Jag hör till dagsvandrarna som återvänder hem eller till hotell/lägenhet på kvällen. Den andra gruppen är de som kombinerar vandring med friluftsliv, dvs de lagar mat och sover över ute i naturen. Det vi har gemensamt är att vi tycker om att vistas i naturen, få upplevelser och koppla av.
Det finns också frågan varför man vandrar. Jag hör till de som gör det för avkopplingen, naturen, hämta energi, få frisk luft, må bra. Det finns de som ser prestationen som det primära, t ex hur långt man kan gå på en viss tid, hur svårt väder man kan klara av.
Det verkar också finnas de som har en lista över vad och var man ska vandra. Och det finns de som åker på vandringsresor, men inte vandrar annars. Ingen av dessa tilltalar mig så jag vet inte vilka leder eller toppar man ska vandra och jag är så gripen av själva vandrandet att jag gör det året om.

Inget av det jag nämnt så här långt är något bekymmer för mig. Det går inte att säga att den ena naturupplevelsen är bättre än den andra. Det enda jag funderar lite över ibland är de som åker på vandringsresor, men inte vandrar regelbundet. Jag kan tycka att det är väldigt synd att inte uppleva sin närmiljö och att regelbunden vandring kan ge så mycket i en jäktig tillvaro. Dessutom tycker jag att det skulle vara jobbigt att vandra i flera dagar efter ett långt uppehåll. Samtidigt är vandringsresor bättre än inget vandrande alls och chansen finns att bli biten!

Problemet för mig ligger i andra änden. ”Vandra” börjar bli urholkat i svenskan och betyda lite vad som helst. Promenad, långpromenad, gå en runda, gå en tur osv är uttryck som jag ser alltmer sällan. Det verkar som om allt är att vandra. Det här gör det svårt att marknadsföra vandringar då det kan bli ett stort gap mellan förväntningar och vad som erbjuds.

Jag tycker inte att man vandrar när man går en promenad eller en långpromenad. Vandra är inte bara att gå – det inbegriper så mycket mer som närvaro, naturupplevelser, koppla av med mera. När man hänger ryggsäcken på ryggen och snörar på skorna för att vistas i naturen omkring 4 timmar är man ute på en halvdagsvandring, tycker jag. Någonstans där går gränsen för mig. Det behövs tid för att varva ner och lägga i vandringsväxeln, skifta från jäkt och problem till att uppleva och njuta av det som finns runt om, tömma skallen och bara ta in här och nu. Sedan ska man vistas i det där tillståndet ett tag för att efteråt känna sig utvilad och full av energi.

Jag kan mycket väl gå långpromenader med den som så önskar, men då kommer jag att kalla det för det. De är en väldigt bra inkörsport till vandring och kan jag hjälpa och inspirera fler till att ta steget vidare till vandring så gör jag gärna det.  I mars gick jag en långpromenad med en riktig stadstjej som efteråt sa att hon ville prova längre sträckor.

Som vandringsledare är det omväxlingen mellan olika kunder som är givande och att få berätta om den här ön, lite historia och annat som det finns intresse för. Andra ögon kan öppna mina ögon för saker som jag inte sett även om det är en vandring jag gjort många gånger. De senaste dagarna har jag haft förmånen att ha ett par vana alpvandrare som kunder och då visa den kretensiska våren i det omväxlande landskapet. En annorlunda natur än vad de är vana vid och som de verkade uppskatta och njuta av. Vi pratade också om hur bra det är med organiserad vandring bl a för att inga dagar blir bortkastade, slippa planering, kunna koppla av helt, få se platser man inte hittat själv.

Det där med etiketter på olika saker fascinerar mig dels rent språkligt, dels varför de behövs. Vi kan inte försöka vara närvarande i det härvarande utan det ska kallas mindfulness. Vi kan inte göra flera saker på en gång eller ha många bollar i luften utan det ska kallas multi tasking. Och på tal om det verkar vi ha svårt för att ”bara” göra en sak utan flera saker ska kombineras även när vi är lediga. När man är ledig vill man väl koppla av fast det heter ju relax och det finns t o m relax-avdelningar. Vill vi vila kropp och själ söker vi inte ensamhet utan då åker vi på retreat. Det finns många exempel. Det som jag finner lite lustigt och märkligt språkligt är varför vi så ofta tar till utländska ord. Varför behövs de här etiketterna och blir det vi avser bättre, finare och mer upphöjt om det är utländska ord? Något att fundera över!

Nu har det dykt upp även inom vandring. Angeliqa Mejstedt har i vandringsbloggen.com lanserat uttrycket hikefulness:

Hikefulness är ett ord som inte finns i någon ordbok. Men alla som upplevt naturen på nära håll kan relatera till den känslan som uppstår när solljuset faller precis rätt mellan träden, vinden får löven i trädkronorna att rassla och du drar in doften av våt jord och mossa efter ett sommarregn. Det kan vara den där stunden efter en lång vandringsdag när du sätter dig ned vid vattenbrynet, tänder en brasa och ser lågorna dansa under månskenet. När livet för en stund är helt fulländat. När det inte finns något igår eller något imorgon. Bara här och nu. Hikefulness.

Jag tänder ingen brasa, men sätter mig ofta och bara njuter av det som finns omkring mig så definitionen, som är bra, stämmer in även på en dagsvandrare. Men behövs etiketten? Och varför engelska? Jag är lite tudelad. För en del av mig tänker att om det nu ska vara så svårt att nå ut till människor med vandring och naturupplevelse så kanske det behövs ett uttryck som kan tävla med alla de andra. Jag får väl gå och suga på det ett tag!

Kanske jag tar lite ledigt från funderingar för nu är vi i påskveckan. Kommer mer om den framöver i bloggen. Jag hinner inte med eller känner till alla traditioner så undrar du något om påsken i Grekland så googla, men tänk på att det finns lokala skillnader så lägg till Kreta. Det blir min fjärde påsk här och jag lär mig något för varje gång. I år ska jag inte köpa något påskbröd (dyrt och smaklöst), men försöka komma ihåg att köpa en ljuslykta (till vad får du veta om några dagar).

Ha det gott!


Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt!

 

Hyrbilsdagar

Första charterflighten landade på Kreta i fredags så charterperioden har börjat! Jag vill inte skriva att säsongen börjat för man kan faktiskt åka till Kreta året om.

Mina fyra hyrbilsdagar blev tre dagars vandring och en utflyktsdag.

Alldeles underbara vandringsdagar

Våren är som varma källor. Du vet, det bubblar och ryker. Bubblor växer, blir stora och spända. Så brister dom och nya bubblor växer till sig. Likadant med våren. Löv och blad och skott som lyser i alla möjliga gröna nyanser, knoppar i olika stadier, fler och fler blomster. Inte konstigt att det finns vårtrötthet och vårdepression med så mycket aktivitet, energi och kraft! Det liksom bara sköljer över en som en jättevåg. Och ovanpå alltihop är det fantastiskt vackert!

Jag fotograferar inte blommor så ofta, men 2012 kom jag ner i början av mars och blev alldeles tagen av våren! Här är några blomster som bjuds:

943813_1071675459547400_9138735292985308247_n

Mimosaträd blommar längs med vägarna, ginsten färgar bergssidorna gula. Frukost med jasmindoft som krydda är inte fel. Eller kaffepaus med vy över dal med olivlundar, berg där skuggor leker i skrevorna, havet alldeles randigt i olika nyanser och närmast stranden vitt skum. Vinden sjunger, susar och tjuter. DSC01460

Tankarna får flyga fritt i stillheten, det gör så gott för både hjärna och själ. Poppar upp lite idéer och lösningar, talar in dom på mobilen och släpper dom se’n.

Insekter, fjärilar, bin, cikador, flugor m fl surrar runt och jagar öppna, djupa blomkalkar där de kan sjunka ner och frossa. Jag står nästan på näsan när jag upptäcker en väldigt stor rovfågel ganska nära. Den seglar iväg, jag hinner inte få upp kikaren. Behövs inte heller, kan njuta av vacker segelflygning i alla fall. Går rakt in i en svärm med bin, antagligen jordbin för det finns inga bihus i närheten. De låter inte så vänliga, kanske är de bara väldigt upptagna och rusiga.

En dag står jag uppe på ett berg och tar in en fantastisk vy i 360 grader. Kyligt och friskt. Nästa dag nere i ravin där det är fuktigt, vindstilla och varmt. Här finns verkligen varierat landskap och natur!

På söndagen smyger jag in i en kyrka, bjuds att sitta bredvid en liten tant. Förlorar mig en stund i de mässande rösterna och vackra ikonerna. En riktigt skön vilostund.

Känner stor respekt och ödmjukhet i närheten av Amiras där minnesmonumentet påminner om Viannou-massakern som ägde rum under andra världskriget. 20 byar brändes och sprängdes, 461 människor dog. Man flydde antagligen till varandra i andra byar och upp i bergen. För tankarna till dagens flyktingströmmar. Det är sorgligt vad människor kan göra mot verandra, men hoppingivande och beundransvärt hur de kan resa sig igen. Tillsammans.

Bara njuter, njuter och njuter i tre dagar! Vad kan man mer begära eller behöva än natur och landskap fullt med liv och skönhet! Orden räcker inte till för att beskriva. Det finns så mycket att glädjas över och känna tacksamhet för. Avkoppling och energi på en och samma gång.

Shorts, kortärmat. Skaffat mig ”vandrarbränna”, lyckades t o m bränna nacken dag två. De svenska kanelgifflarna tog slut. Kroppen protesterade lite sista dagen, tänkte inte på att jag varit krasslig när jag valde vandringar, många branta motlut och långa sträckor.

Utflyktsdag

Upptäckte att det går bra att köra bil, känns inte obehagligt eller konstigt, men jag har förlorat körglädjen sedan olyckan ifjol. Sista hyrbilsdagen blir biltur till Aghios Nikolaos med lite shopping, fika, lunch, strosa, fotografera. Underlig känsla av att här är jag plötsligen turist. Det syns ingenstans på mig att jag bor här nere. Turister börjar synas även här, fast den här herrn är nog lite tidigt ute: DSC01523

Funderar över Ierapetra och Aghios Nikolaos. Den förstnämnda är Kretas fjärde stad, den sistnämnda den femte staden. Det skiljer inte mycket i befolkning. A N har kryssningsturister, marina, närhet till Elounda och är mer av en turistort. Det syns på högre priser, antal tavernor o likn. Jag har lite svårt att hitta nå’nstans att äta eftersom det mesta är stängt. Föredrar Ierapetra också utifrån att sta’n är nästan platt. Kan inte se mig själv kämpa med A N:s branta trappstegsgator om några år.
Men det är skönt att komma ut på tur ibland, se lite andra miljöer och då är skillnaden mellan de två städerna en fördel. Efter ett tag är jag nöjd och styr kosan hemåt.

På vägen hem blir det stopp vid Aquila – stanna där om du har vägarna förbi! Rolig, annorlunda butik. Stannar också och köper blommor till balkongen, nu tycker jag att det är dags att plantera!

Till sist

Härliga dagar, ser fram emot nästa vårvandring! Och nästa hyrbilsperiod lite längre fram. Har redan lite funderingar på nya vandringar….

På fredag har vi helgdag igen, då är det Greklans nationaldag! Ha det gott!

Foto från dagarna finns på min flickr-sida!

 

 

Gryningslov

Solnedgångar är beskrivna och besjungna i oändlighet. Romantiska, dramatiska och det finns många fantastiska (och mediokra) foton och bilder. Visst är det nå’t speciellt i den där stunden mellan dag och kväll. Som en korridor mellan vårt värv och vår fritid. Det ger oss möjlighet att stanna upp, summera och samla oss för det som kommer efter.

Jag tycker att det pratas alldeles för lite om gryningen och soluppgången. För mig är det en magisk stund då allt står stilla, håller andan. Ännu en gång sker det ofattbara: solen kommer idag också. I den magiska stunden är allt möjligt. Dagen som ligger i sin linda kan ännu bli precis hur som helst, det oskrivna bladet. Det vi planerat kanske inte kan utföras, det oanade kommer att hända.

Den stunden då allt är möjligt och tiden står stilla är så otroligt vacker och större än alla dagar och nätter. Det är som om livet börjar igen, en ny chans, ett nytt äventyr. En känsla av barnets oskuld och naivitet. Jag stiger gärna upp svintidigt för att få börja en vandringsdag med soluppgång. Vi startar tillsammans och sedan följs vi åt; ljuset, naturen och jag. Det är en ynnest, en gåva.

Nu när sömnen inte fungerar så bra får jag gryningar och soluppgångar i parti och minut. I lördags njöt jag av ett fantastiskt skådespel utanför fönstret på sjukhuset i Agios Nikolaos. Det gick sakta från nattens svärta till en unik mörk lilablå som var startskottet. Sedan avlöste den ena blå nyansen den andra. Fler nyanser än jag någonsin sett. ”The blue moment” fick en ny innebörd. Som avslutning en skir urvattnad blå nyans, som vattenfärg, innan dagsljuset tog över.

I veckan var det speciellt en gryning som fångade mig. Bakom Tripti-bergen kom ett gulblått, nästan genomskinligt, ljus. Det gula blev mer och mer intensivt tills det såg ut som om bergen stod i brand. De fick en skarp linje som verkade sylvass. Och då gäller det att öppna sitt sinne och bara njuta för det är en mycket kort stund. Förtrollningen bröts av att solen steg över bergen och det blev en ljusexplosion så man trodde att bergen skulle vittra sönder. En ny dag hade börjat, tiden rörde på sig.

Ibland behövs inga utarbetade metoder med tjusiga och trendiga namn för att njuta av livet, fångas av vårt klots storhet, för att vila i ögonblicket långt från stress och annat. Ibland behövs bara att pallra sig upp ur sängen, sätta sig ner och ta emot.