Hipp hurra!

Så är det dags för årstidsväxling igen under de närmaste veckorna. När mandelträden börjar blomma i februari är det våren som knackar på dörren. Nu är det sommaren som knackar lite försiktigt genom att temperaturen stigit och när oleandern börjar blomma i maj är sommaren här. Känns lite surt att jag inte kunnat vandra denna veckan, men tänker ta tillvara de två följande för att kunna njuta av vårens final.

Idag är en alldeles speciell dag! Det är tre år sedan jag gav mig iväg från Kastrup med två resväskor och en ryggsäck. Bostadsrätten i Lund såld, det mesta av bohaget skänkt eller sålt. Bloggade om en känsla av ingenmansland på Atens flygplats. Landade på Iraklions flygplats med en korttidshyrd semesterlägenhet som nästa station.

Jag tror att vi behöver se bakåt ibland och att speciella dagar kan vara en sorts milstolpar för minnet. Hur blev det? Blev det som jag hoppades eller bättre alternativt sämre? Har det varit en bra tid? Vad har egentligen hänt under de här tre åren? Hur har jag förändrats, vad har jag lärt mig och upplevt? Gjorde jag rätt? Har jag ångrat mig?

Jag inbillade mig inte att det skulle vara samma sak som semester att bo här. Många föreställer sig det kanske så och då blir det ett hårt uppvaknande när skimret försvinner och vardagen smyger in. Tillvaron lägger sig liksom i en annan fil.
Precis som överallt annars går livet upp och ner här också med dagar och perioder som är trista respektive roliga. När jag ser tillbaka på det som var innan jag gav mig iväg och sedan på de här tre åren så kan jag inte fånga det bättre än Kretas egen store författare:

While experiencing happiness, we have difficulty in being conscious of it. Only when the happiness is past and we look back on it we do suddenly realize — sometimes with astonishment — how happy we had been.
Νikos Kazantzakis

Och med allt det som hänt och vad det gett mig som ett nytt bagage går jag framåt. Här vill jag leva och bo länge, länge. Och jag hoppas få fortsätta att njuta av öns landskap och natur. Det är där vi två möts, där jag känner mig hemma.

Jag borde så klart fira ikväll med en riktigt god brakmiddag, men de antiinflammatoriska pillren sätter käppar i hjulet. Sista pillan imorgon så det kan bli firande imorgon kväll. Eller kanske jag ska slå ihop denna dagen med de tre milstolpar som kommer i maj? Jädrans vilket firande det skulle kunna bli!

Nu ska jag ägna mig åt lite mer eftertanke och fler goda minnen…  Ha en skön helg!

PS. Foto: Hans Hanson.

Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.

Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt!

 

Gammeltankar

Du som följt bloggen ett tag vet att jag bl a inte gillar flåspositivister eller nuhetsare. När det gäller det senare är jag övertygad om att man är ett resultat av sin historia – nu – framtid. Alla tre definierar i samverkan vem man är, vad man gör osv. Som Konfucius sa: Studera det förgångna om du vill definiera framtiden.

Hittade ut till Österlen i dimman i lördags för att besöka modern över helgen. Att besöka en 86-åring sätter igång tankar kring det egna livet och inte minst den egna ålderdomen. Nu säger du kanske att varför fundera över det, man vet ju inte vad som händer eller hur det blir. Just det, därför är det bra att ha tänkt tanken, om inte annat så för att vara lite beredd på vad som kan komma. Jag tror att det är enklare att hantera saker om man i alla fall tänkt tanken tidigare.

Mina föräldrar tillhör en helt annan generation och tid än jag gör. Jag undrar om skillnaden nå’nsin varit så stor som mellan de som föddes under mellankrigstiden (mina föräldrar föddes på 20-talet) och de som föddes efter kriget (jag är född på 50-talet). Det finns flera stora skillnader som gör att det nästan känns som om det fattas en generation mellan oss, t ex fick gården där min mor växte upp elektricitet när hon var 20 år, mina föräldrar har aldrig haft semester (vilket lärde mig att ta vara på tid, enstaka dagar och antagligen härifrån jag har arvet att söndagar ska vara lugn och ro), de började arbeta tidigt och det var fysiskt arbete genom livet vilket gör att många av dom är utslitna i sina kroppar med allt vad det innebär. Min far dog hastigt ett halvår efter sin 70-årsdag då han precis pensionerat sig. Min mor har en hel del krämpor, svårt med rörelse och ork.

När jag blir gammal…vill jag bli gammal? Och i så fall hur gammal?? Strunt samma, jag vill kunna gå så länge som möjligt så jag kan handla, gå på konstmuseum o likn. När jag inte längre kan gå vill jag i alla fall kunna ha så bra syn och hörsel att jag kan läsa, titta på film, lyssna på musik. Om jag inte kan göra varken det ena eller det andra så vill jag inte vara klar i knoppen eller befrias. och måtte jag inte bli tjafsig, envis och tjatig…

Med dessa tankarna blir det som pågår nu väldigt viktigt. Det jag gör i livet just nu – är det rätt och bra eller slösar jag bort tid? Samtidigt är det bara en del i ett helt livsöde. Det handlar kanske om att inse att allt jag kan göra är att leva så gott jag kan, ta vara på alla människor och möten som kommer i min väg, vara sann mot sig själv och andra. Göra så gott man kan helt enkelt, njuta ofta och mycket. Och hoppas att en dag få sitta och lukta på blommorna och ljuga och skratta med andra…och ta en liten promenad.

Nu skulle man kunna säga att jag är ute på en omvänd tidsresa – sitter på tåget på väg till systerdottern (född i slutet av 80-talet) i Kalmar!