Be a beekeeper and forget about yoga and other crap!

I tisdags hade jag tänkt mig en långvandring genom att kombinera 2 vandringar. Det tog inte så lång tid passade väldigt bra med busstidtabellen så jag var hemma i bra tid. Denna nya kombination blir dag 4 i vandringsveckan. Jag har börjat fundera över och planera en vandringsvecka nr 2 för de som vandrat med mig tidigare. Ska provvandra den och se om den håller ihop lika bra som jag tror. Blir mycket vandrande framöver – härligt!
Tisdagen var en underlig dag! Luften var så där märkligt tunn och klar att alla färger blir flera steg djupare och intensivare. Sådana dagar är sällsynta, i Skåne är de vanligast på hösten. Oftast går de inte att fånga med kameran, men i tisdags gick det. Jag blev förbluffad när jag såg fotona uppladdade på min flickr-sida.
Vandringsvädret är nu perfekt med bra temperatur, några lätta moln och uppfriskande vind. Det är lätt att andas och det är som om landskapet trycker ihop sig lite. Motlut känns mjukare eller märks nästan inte och pauser är bara njutning – stunden att pusta ut och torka svett är inte aktuell.
Mitt i den vackra dagen kunde jag nästan höra naturen gnälla och viskande ropa på hjälp. Det behövs verkligen regn! Naturen lider, kippar efter andan och orkar inte skaka bort allt damm. Även för oss människor börjar det bli kris. På Kreta finns vattendammar och de är nära sina kritiska nivåer. I vår damm utanför Ierapetra har sjunkna kapellet kunnat ses ovan vattenytan i några veckor. I en annan damm på ön där en by försvann ner i vattenmassorna är vattennivån nu så låg att byn ”återuppstått”!

Jag undrar när det ska fastna i min tjocka skalle om tamariskerna i september. Det hände i år igen! Jag var väldigt ledsen och sorgsen i 5-6 sekunder över att alla tamarisker höll på att vissna och dö tills det slog mig att nej, Ia, de blommar ju, det vet du. Hoppas att jag nästa år bara tänker att jaha, nu blommar tamariskerna.
(om du varit vid Medelhavet har du sett tamarisker. Det är en familj med buskar och träd, de växer gärna nära havet eftersom de tål salt vatten och salt luft. Man hittar ofta lokalbefolkning på en stol i skuggan under en tamarisk blickande ut över havet eller samtala med någon. De ser ut som barrträd, men är lövträd. Och blommorna på träden är beiga, dvs det ser visset ut. Jag hittar inga bra bilder på nätet – ska ta foto i helgen!)

I förra veckan hade vi inte ljus i vår trappuppgång. Det är både irriterande och skrämmande. Det känns inte så tryggt att ta sig upp och ner 2 våningar i mörker i marmortrappa. Jag trampade fel en gång på väg ner (i dagsljus) och föll och attans vad man slår sig hårt! Efter en lapp till hyresvärden fixades ljuset snabbt. Utom på en våning, våningen under mig. Han gjorde likadant vid ett annat tillfälle och då jag påtalade det fick jag veta att visst skulle han byta lampor där också – när de betalt hyran. Jag försökte förklara att det drabbar oss alla i huset, men det gick inte hem. Kan i och för sig bero på att han kan ungefär lika lite engelska som jag grekiska.

I onsdags var goda vänner och jag på en av mina favoritstränder. Där var det nästan vindstilla och några grader varmare än i sta’n. Vi slappade på stranden, åt lunch länge, pratade…en så’n där ljuvlig dag som man önskar aldrig skulle ta slut.

Foto: Manolis Petasis (klicka på fotot för större foto)

Min fd språklärare arrangerar ibland ”utflyktsdagar” eller vad man ska kalla dem för sina elever. Det brukar vara något intressant studiebesök och sedan lunch. Igår var vi ett 40-tal som besökte och fick specialvisning på muséet i Mirtos. Väldigt intressant om Kretas och områdets tidiga historia! Och vi påmindes om att historia är ingen exakt vetskap utan till största delen tolkningar. ”If you read or hear  ’We know’ – be aware!”.

 

 

Foto: Manolis Petasis (klicka på fotot för större foto)

Sedan berättade en biodlare för oss om bin (fascinerande djur!), biodling, honung osv. Jag som äter honung varje morgon får tydligen inte i min den äkta, rena och urnyttiga varan eftersom jag köper i butik. Det jag köper verkar inte prisvärt så jag får leta upp någon som säljer direkt. Kanske på lördagsmarknaden!
Hur som helst, han berättade också om hur hans biodlande hade förändrat honom och han håller lektioner för den som vill bli biodlare. Hans råd var att ”Be a beekeeper and you can forget about yoga and other crap”.

Så är det helg igen och denna veckan känner jag tydligt ”var blev dagarna av?”. Jag skulle kunna ge dig en saftig crime passionell att njuta och förfasas över nu i helgen, men det får vänta lite. Jag har nämligen hört en muntlig version och det som nu står i media skiljer sig på flera punkter. Vi väntar lite så klarnar kanske detaljerna. Men en saftig historia är det!

Ha en skön helg!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

 

Annonser

En riktigt lycklig glädjemorgon!

Vaknade vi 6-tiden, konstigt fuktigt varmt i rummet, satte igång avfuktaren. Somnade om och öppnade mina ljusblå vid 7-tiden. En riktigt god natts sömn, det var ett tag sedan. Öppnade dörren till vardagsrummet och det var något som inte stämde. Lite skumt ljus, kanske gick min klocka fel? Ovan doft, det luktade märkligt, gick inte att definiera. Eller kunde det vara så att…..? Full fart ut på balkongen och ja, det hade regnat! ÄNTLIGEN!!! Himlen tjock med moln, marken blöt med små pölar här och där.

Ut på morgonrunda trots att det nog blir mer regn. Vad gör det? Tar en av de längre rundorna. En blixt, senare en åskknall. Droppandet tilltar. Landskapet är så vackert med låga molntussar, dimslöjor, dis. Himlen har fler grå nyanser än jag trodde att det kunde finnas. Något litet blått hål där solstrålar försöker leta sig ner mot havet så det blir som ”bibelhimmel” på tavlor.

När jag återvänder mot sta’n börjar elbolagets bilar synas på gatorna. Jaha, då har det blivit problem här och var. Går längs havet, det börjar regna. Känner mig som Gene Kelly för precis så glad och lycklig kan man vara i regn så att det spritter i benen. På strandpromenaden passerar jag vänner som förbereder inför dagen, vi ropar till varandra ”Rain!” och ”Nice!” och alla har leenden som går från öra till öra.

Kommer hem genomvåt, inget internet (härligt!). Fixar frukost och äter på balkongen för första gången på flera veckor. Sitter se’n stilla och bara lyssnar på dropparnas landningsljud som är olika beroende på underlaget…..

Så mycket glädje och lycka kan finnas i ett regn! Det är gott att leva!

Vecka 7

Du vet väl att det är typiskt svenskt att prata om veckonummer? Jag har i alla fall aldrig stött på någon utlänning utomlands eller i Sverige som förstår vad som menas. Hur som helst, detta inlägg handlar om en del av vecka 7, närmare bestämt måndag 9 febr – fredag 13 febr. Och det ska handla om väder.

Vi åkte alltså på en omgång till fast riktigt så förfärligt kallt som det var i veckan med trettonhelgen (teofania) blev det inte. Jag kände på vandringen i söndags att vädret slog om, vinden ökade, mörka moln visade sig på himlen och temperaturen sjönk. Så satte det igång på måndagen med kulmen tisdag och natten till onsdag. Det stormade, regnade, åskade. Onsdag morgon var bergstopparna, som jag ser från min balkong, vita igen. Jag fick rycka ut med handdukar för innanför skjutdörrarna vid balkongen fanns plötsligen en liten bäck. Kanske en liten överdrift, men blöt om sockorna blev jag. Nordanvinden pressade regnet så hårt.

Havet lugnade ner sig under dagen eftersom vinden vänt. Sent på eftermiddagen tände jag lamporna på balkongen för jag trodde att jag hörde i syne, men nej. Små, hårda vita korn piskade på balkongen. Du vet så’na där som varken är regn, hagel eller snö.

På torsdagen började det komma information om avstängda vägar, bergsbyar som var utan ström och filmerna på facebook duggade tätt. Jag hade sett fram emot de festligheter som skulle inledas (med karnevalsfinal den 22 febr), men de blev inställda pga vädret.

Idag blåser det fortfarande ganska kraftigt, vi har haft solsken men nu samlas mörka moln över bergen. Snart dags för en liten skur, kanske.

Jaha, vad tycker jag om det här, då? Ja, som skåning så är väl inte storm och regn så upphetsande och att vakna på natten av att det knakar och smäller är lite läskigt men inte ovant. Däremot är havets kraft skrämmande, tycker jag. Videofilmer som visade folk som slogs omkull av vågor, stora stenar ligger på hamnpromenaderna, här i Ierapetra sköljdes det upp en massa vatten långt upp i gatorna som fylldes med sand, grus och annat skräp.

Det jobbigaste för mig är fortfarande inomhustemperaturen kombinerad med fukt. ”Råkallt” har fått en ny innebörd. Jag har svårt för att få in i skallen att jag måste ha mer kläder på mig inomhus än utomhus. I fredags vandrade jag i kortärmad t-shirt, men fick ta på mer kläder när jag kom hem. Men hallå!?

Jag kan jämföra med vintern 2010/2011, men då var det inte så kallt (fast det var oväder med snö i mitten av december), jag bodde i en lägenhet vänd mot solen (som hjälpte till att värma) och jag åkte till Sverige den siste januari (hem till stugvärme). Man lär av sina erfarenheter så nästa vinter ska jag ha kroppsstrumpa i fleece, sovvantar och nattmössa i fleece (Nadine som har stick- och virkbutiken NaRo funderar på att konstruera en näsvärmare – jag står först i kön!), 5 element och en kamin samt fylla alla fönsterlistor och dörrlistor med fetvadd och tejpa över dom. Åh, så varmt och mysigt jag ska ha det!

Allt är inte elände, det finns två stora plus med vintern här jämfört med där: det går att vandra och ljuset!

Hoppas du får en bra helg!

Mina biblar och lite om tråktid

Som jag skrev i förra inlägget jobbar jag nu med nästa hemsida. Mycket text- och ordbearbetning så det finns inte mycket över till bloggen. Tänkte att jag kan berätta om mina tre ”biblar” som jag också nämnde.

”Vart är du på väg – och vill du dit?” av Christer Olsson. Jag har också haft förmånen att få ta del av hans föreläsning för några år se’n. Christer Olsson träffar mitt i prick med sitt konkreta, jordnära resonemang kring livet, oss människor i förhållande till varandra och oss själva, ledarskap mm. Ofta sunt förnuft istället för diffusa, svävande strategier och modeller. En bok som följde mig sommaren 2013 fram till beslutet tidig höst: ja, vart är jag på väg – och vill jag dit? Svaret var ju nej, jag vill inte dit jag är på väg, jag vill nå’n annanstans. Och så blev det.

”Johannes” av Heinz Körner är en berättelse om en man, Klaus, som ger sig ut på en promenad en dag som är annorlunda än andra dagar. Han känner en så’n stor lust att leva och tiden verkar vara i olag. På promenaden möter han Johannes, en man från ingenstans och överallt. De har ett intressant samtal. Johannes är inte rädd för att ställa obekväma frågor, ruska om. Det blir tankeställare om det personliga ansvaret för hur livet levs och att bli kvitt rädsla, förhållande till tid, olika livslögner. Och att inte bedöma andras liv, hur viktig balans och jämvikt är mellan kropp – tanke – själ. Ja, de hinner med en hel del! Allvarligt och djupt? Kanske det, men livet är alltför värdefullt för att slarvas bort eller levas ytligt.

Nytillskottet är ”Den lycklige pessimisten” av Mattias Lundberg och Jan Bylund, den har underrubriken ”Varför negativt tänkande är positivt”. Äntligen en motvikt till ”flåspositivismen”! Det där orealistiska, fjärmade framgångsevangeliet som påstår att bara du tänker positivt, tror på dig själv och verkligen ”vill” så löser sig allting. Visst är tankens makt stor, men lite handling måste väl till tillsammans med lite självinsikt och planering med realistiska mål istället för orealistiska. Och vetskapen att ingen lever avskild från andra, saker drabbar oss utan att det är vårt fel.
Denna pärla ska studeras närmare, måste bara köpa den först i pappersform, har den bara som lånad e-bok än så länge och det duger inte!

Jag fick ett mail idag från en vän i Sverige, vi har tät kontakt. Hon bad nästan om ursäkt för att hon inte hört av sig på en vecka eller så, men allt går ju på halvfart efter helgerna och vädret är inte det roligaste. Det är likadant här eller som lokalbefolkningen säger: detta är den tråkigaste tiden på året. Jag tycker det är skönt, känner mig inte höstdeppig eller trött. Vi har nämligen rejält dagsljus om dagarna och vilken skillnad det gör! Längtar definitivt inte efter mörka eller gråa dagar då det liksom aldrig blir riktig dag. Och naturen är grön, inte avlövad och halvdöd och trist.

Nu är kl halv sex, det har börjat skymma men jag ser fler regnmoln på väg ner från bergen. Snart dags att fixa middag.

Nu är det dags!

Så är det den där da’n innan det smäller. Varit en runda på sta’n, känns lite konstigt att inte luften genomsyras av juljäkt. Här är morgondagen som vilken onsdag som helst medan juldagen är helgdag och jag antar att man samlas för familjemiddag.

Den sista ”klappen” som är till kocken imorgon är inhandlad. Det blir en svenska och en holländska som firar jul i Grekland.  Låter väl internationellt så det räcker? Och vi firar jul på julafton, dvs ”rätt” dag.

Hyresvärden kom med julklapp igår, en tomte som nu pryder sin plats. Julklapparna från Sverige ligger under granen. Handlat det sista, ny bok nerladdad (testa Mons Kallentoft!). Blir en lugn eftermiddag idag med lite gotter, nå’n kall ouzo slinker väl ner, några telefonsamtal till Sverige, middag ute ikväll.

Nu kan julefriden få välla in, nu sänker sig frid och ro. Ha en riktigt skön kväll!

Och God Jul om du inte tittar in imorgon!

juleljus

Tur i gråväder

Väldigt konstigt väder idag. Molnigt och riktigt gråväder. När jag kom ut till bilen så luktade det död fisk i sta’n och sjöfåglar cirklade spejande ovanför strandlinjen. Havet var ganska upprört så kanske vind och strömmar forslat fisk, bläckfisk å annat gott in mot land. I övrigt var det var så fuktigt och varmt att det kändes som att gå i en våt yllekofta trots att det blåste.

Sofia kom och vi gav oss iväg till Agios Nikolaos. Vi har bara cirka 4 mil dit och det är gott med lite ombyte då och då. Nu när det inte är turistsäsong kan man strosa omkring i lugn och ro. Det blev en del inhandlat som jag kunde kryssa på min lapp, gott att vara två. Fyra ögon ser mer än två, två hjärnor är kreativare än en – i alla fall tillsammans.

Så hem och räkna ihop inköpen. Oj, oj, oj. Men det är ju bara jul en gång om året. Har några småsaker kvar, tror att all dekorering ska kunna vara klar på lördag. Tar det lugnt, det ska ju vara roligt också.

Det underliga med det här molniga, gråa, fuktiga vädret är att det ändå blir riktigt dagsljus och det är så skönt. En del här nere säger att denna tiden är tråkig, men då är vi där igen med referenser (precis som med värme – kyla som jag skrivit om tidigare). För mig är det en vilsam men mycket ljus tid för jag kan ju jämföra med dagar som blir veckor utan att det blir riktigt dagsljus.

Nu har jag skrivit julkort och klistrat kuvert så jag måste gå och försöka blöta upp läpparna. Det är lättare att äta då. Skulle det inte lyckas kan jag kanske i alla fall få upp ett litet sopphål.

Solig måndag

En härligt solig måndagsmorgon, perfekt för en rejäl morgonrunda. Kunde gå redan kl 7 för det var ljust! Varför är det alltid så att det ”plötsligen” är ljust på morgnarna i mars? Längtan efter ljuset är stor under den mörka årstiden och ändå är det som om man missat att det ljusnat. Det är väl antagligen så att det smyger, de små stegen märks inte tydligt förrän det en morgon ”plötsligen” är ljust.

Finns det någon gång under året då vi är mer sårbara än nu? Månader av inomhusmiljö, solbrist, slut på energi och kraft eftersom de gått åt till att hålla värmen? Nu kommer förkylningar och annat elände som ett brev på posten, vi är tacksamma måltavlor. Jag tror att det är bra att solen lockar ut oss, vi behöver frisk luft och rörelse. Hela systemet syresätts och får upp farten. Inte minst behöver tanken, själen, det inre hjälp att lyfta. Vi har vistats i mörkret och tittat ner i marken länge nog.

Solen ska skina några dagar till så på onsdag eller torsdag tänker jag vandra längs Öresund, antingen Höganäs-Helsingborg eller Ramlösa-Borstahusen. Slog upp kalendern idag och veckans citat är ett gammalt kinesiskt ordspråk som passar väldigt bra in på vandring, söndagsfrid o likn:
När man haft bråttom länge måste man stanna upp och vänta in sin själ.

Ha en skön måndag!

Februarihopp

Så är den här – ”glyttafebruari”. Började lite grått och trist igår för att bjuda på gott om ljus idag och en fantastiskt vacker solnedgång i Lund. Och det är inte mörkt än fast klockan är kvart i fem!

Sista veckan i januari var ungefär lika trist som resten av månaden. Tog mig i kragen en dag och städade ordentligt. Kände inte för häftig musik så jag valde ballader och tänkte att jag blir väl aldrig klar. Det gick fortare än vanligt! Kanske det är så att den påverkan vi tror att vi behöver har motsatt effekt. Snabb, häftig musik kanske stressar och dränerar mer än den bidrar med. Intressant!

Mindre intressant var besöket på vinden där vi ställer innerdörrar till våra lägenheter. En av mina dörrar är stulen. Ja, ja, jag skulle kunna skriva att den är ”borta”, ”kommit bort”, fått ben”, men den är stulen. Jag hade satt på etiketter med lägenhetsnummer och rum så någon har konstaterat att den dörren är fin, petat bort etiketterna och använder den. Utan att reagera och, antar jag, skämmas. Är så himla glad att jag av mina föräldrar lärde mig att det som inte är ditt ger du fan i (kortversionen). Det jag funderar över är vad ”någon” använder dörren till eftersom jag bor i ett gammalt charmigt hus där allt är snickrat på plats. Det går t ex inte att sätta min köksdörr i sovrummet. Kanske den blivit en snygg sänggavel? Hoppas den kommit till glädje och nytta.

I fm ringde systern och föreslog bio 12:00. Vi bestämde till slut att vi skulle gå, ont om tid, jag fick i uppdrag att köpa biljetter. 11:53 står jag utanför Filmstaden med biljetter till föreställning 15:30, hon kommer med andan i halsen runt hörnan och undrar varför jag står där, vi ska ju gå på Kino. Finns någonting farligare än att tro att man vet? Full fart!! Vi såg Philomena som bjöd på skratt, tårar och tänkvärdheter. Underbar film och fängslande livsöde.

Förra veckan ramlade det in en blomstercheck från systern som en lite uppiggande present – trevligt! Tänk så lite som behövs!? På öppna spisen står nu en stor vacker bukett tulpaner. Fina blommor, men jag tycker inte om dom när dom lägger sig. Har läst 1 000-tals tips om hur man ska göra för att de inte ska lägga sig och se döende ut, men kommer aldrig ihåg nå’t. Och inte hjälpte det i lägenhetsförsäljningen utan idag var det visning utan några spekulanter. Hm….

Jag har förresten nytt boende ordnat så nu vill det till att lägenheten blir såld…….

Dags för adventsläge

Jag har gått in i adventsläge vilket är underbart och här nå’nstans börjar min jul. Adventsläge betyder att jag skruvar ner livet några varv och lutar mig tillbaka. Nu är det tid för frid och ro och förväntan. Alltså en lugnt period där jul/nyår/tretton är pricken över i eller grande finale.

Jag älskar jul, min jul. Har alltid älskat jul (aldrig gillat födelsedagar så det slutade jag med vid 19; evig tonåring är inte så dumt…), tror att det är spänningen, ljusen, stämningen, förväntningarna, sångerna…ja, alltihop! Jag har aldrig blivit besviken på någon jul. Visst är det så att vi själva bestämmer hur vi vill fira!? Det finns inget som säger att man måste flå runt och hinna göra ALLT, tror inte att det blir bra. Stressar vi inte tillräckligt annars? Detta är ett perfekt tillfälle att njuta, andas och plocka russinen i kakan. Eller ”..i lussebullen” kanske passar bättre.

För att få lite julstämning lånade vi bil i söndags och gav oss ut på tur i Skåne. Vi började i Vismarlöv med julfrukost som vi sedan klarade oss på hela dagen – kan rekommenderas! Kurs och fart mot norra Skåne och julmarknader ute i samhällen. Soligt och torra vägar, roligt att komma ut i Skåne men inte riktigt vad vi förknippar med marknader. Mycket lotterier och lokala inslag på små marknader. De lite större, arrangerade julmarknaderna är mer vår melodi. Och det kommer fler helger i december.

Advent betyder också ljus vilket är en lättnad efter novembermörkret. Vi har sta’ns finaste ljusträd på vår innergård, det gamla äppleträdet har överlevt bodar och containrar under stambytet. Med adventsljusstakar och -stjärnor i fönstren och ljusträd och granar på granngårdarna blir det plötsligen väldigt ljust. Härligt!! (ja, jag vet att det blir väldigt mörkt i januari när det plockas ner, men då behåller vi vårt ljusträd till vecka 8 och i vilket fall som helst så tänker jag inte på det nu!).

Julkorten är skrivna, de flesta julklapparna inhandlade, ska bara ha tag i en fin dörrkrans. Och i helgen ska lilla granen kläs, den 15-åriga plastgranen är fortfarande jättefin. Schweizarna är ett duktigt folk! Och nästa fredag är det kaffe tidigt i soffan till tonerna av lucia. Kan man annat än må gott!?

Hur ser din advent ut – skriv gärna en ”kommentar”!

Jag vill checka ut!

Detta är bara förfärligt. Kl är snart 11 och det är fortfarande inte dagsljus i Lund. Jag vill inte!

Ljus lyfter och mörker omsluter. Det ska vara ljust på dagen när man förväntas uträtta nå’t och mörkt på natten för man ska kunna sova. Lätt som en plätt!

Förr tyckte jag sämst om våren. Man skulle vara pigg och tycka att allt var underbart och känna sig energisk och sprudla och börja banta för att komma i bikinin men allt jag ville var att få vara ifred. Att krypa in i höstmörkret i stora tröjor och mysa i kravlöst halvmörker och känna friden i naturen som gick i dvala var favoriten och riktigt gott.

Så bodde vi 2 år i Genève och jag insåg att ljusflödet kan vara jämnare under året. Visserligen inga sena, ljusa sommarkvällar, men vad gör det när man får mer dagsljus under vinterhalvåret? Dessutom måste inte allting runt omkring vara avklätt och dött och trist utan det finns massor med vintergrönska. Det var väldigt tungt att flytta norröver igen.

I mitt jobb (när jag hade ett…) utbildade jag handledare, bl a ett glatt gäng från Piteå. Jag reste upp för en uppföljning och vi pratade då om ljus och årstider. Min undran var om ljuset halva året kompenserar mörkret under andra halvåret, att tanken på allt kommande ljus kan få en att stå ut. Dom tittade på mig som om jag var helkorkad och intygade att nej, det hjälper inte ett dugg att tänka så.

Under de senaste åren har jag vistats på Kreta i två längre perioder som täckt vinterhalvåret. Kretensarna kommenterade att det blev mörkt tidigt och jag tänkte ”You ain’t seen nothing yet….”. Även där mådde jag jättebra så för mig är det helt klart att jag är beroende av mer regelbunden tillgång på ljus året om. Då mår min kropp och själ bra.

Jag tror att min vårtrötthet förr var ett resultat av allt mörker under höst/vinter. Kanske är det också så att med åren ger man katten i krav utifrån, bara känner efter och mår gott.

Så’na här dagar vill jag inte gå ur sängen över huvud taget. Samtidigt får man akta sig för att sjunka ner i höstdepp. Lite farligt att vara arbetslös för då måste man inte bita ihop och masa sig iväg varje dag. Viktigt att väga upp med positiva saker och det finns inte kring mig just nu eller vad sägs om nästan inget intresse för min lägenhet och tjafs med avslutet i vårt stambytesprojekt (ja, det är inte klart än…otroligt nog…väldigt segt…).

Jag tror att jag måste planera några vandringar så jag är beredd när solen tittar fram och har något att se fram emot. Och snart är det advent med alla ljus överallt som gör tillvaron lite mjukare och skingrar mörkret.

Hur tar du dig genom mörkret?