En riktig höjdare!

Det blev en lång, härlig dag i onsdags så igår var det sovmorgon och sedan städning. Jag skulle ju vänta med större städning tills det regnat, men jag gav alltså upp den idén igår och städade ut en massa damm. Ny damm har antagligen virvlat in sedan dess, men det är en annan sak. Tröstlöst arbete!

I onsdags var det vandringsdags! Upp innan tuppen kvart i fem för att ta bussen kvart i sex till bergsby. När jag kom upp till bergsbyn nästan en timme senare fick jag sätta mig en stund och vänta. Det var nämligen alldeles mörkt!

När himlen började ljusna vid 7-tiden kunde jag sätta igång. Dagens plan: först min egen sträcka, sedan slå följe med E4, lämna den för en ny sväng. Tanken var att denna vandring kanske kan ingå i vandringsvecka 2.

En stund stod jag alldeles stilla och bara njöt. Det är så mycket vackert i landskapet och naturen och en av de vackraste är när morgonsolen färgar bergen röda. Medan jag njöt skiftade det röda i gult för att sedan bli vanligt dagsljus. Upplevelsen är som att få en dyrbar gåva.

När jag kommit en bit upp hörde jag ett ljudligt brummande, nästan som ett entonigt motorljud. Det var inte en bil, flygplan eller något annat fordon. Jag såg ingenting runt omkring mig. Rundade en sväng och där var en stor biodling. Tydligen är bin morgonpigga och då i full gång! Ljudet följde med under förmiddagen när jag passerade andra biodlingar, men blev svagare och svagare för att upphöra när vi närmade oss middagstid. Siestadags, kanske.

Plötsligen slets tystnaden sönder av ett gevärsskott. Ibland får jag frågan om jag inte är rädd för att vandra ensam, men det är jag inte. Jakt är dock ett orosmoment både här och i Sverige. Jag vandrade rakt in i rådjursjakt en gång vid Romeleåsen, det kändes inte så bra. Jägare vet vad de gör, men kan givetvis också göra misstag. Här behöver det inte vara jakt utan kan vara någon som skjuter ett skadat eller sjukt djur. Det kom inga fler skott så efter en stund kunde jag släppa det.

Frukost vid litet kapell. Ut på grusvägen igen, hörde en bil komma och då jag flyttade ut i vägkanten trampade jag lite snett på en sten. Ingen skada skedd, men jag vinglade väl till för pick-up:en stannade, fönstret vevades ner och två allvarliga gentlemän sa ”Ok?”. Jo, det var ok så de körde vidare.

Så var jag uppe och det planade ut lite. Nu kom nästa fantastiska gåva: otroligt vackra vyer. Och jag vandrade på en platå med skiftande natur. Det var biodlingar, pinjeskog, vinodlingar, lövträd, vildpäron, några få olivlundar. De ”tråkiga, enformiga” bergen har många gömda skatter!
Jag har skrivit om att jag kan sakna höstfärgerna i Sverige, men vi har en del höstpalett även här:

En stor getflock och jag korsade varandras spår och jag började fundera på om det heter fårhjord och getflock eller tvärtom. Och hur blir det när det är blandat? En flockhjord, eller? Sådana stora, avgörande frågor sysslar en avkopplad hjärna med!
Jag såg djurägaren och en liten kille stå en bit längre ner och funderade en stund över skolplikten. Det händer ganska ofta att barn är med uppe i bergen. Kanske de får ledigt från skolan för att hjälpa till hemma som man fick förr i tiden i Sverige. Jag hoppas i alla fall att de går i skolan.
Så började jag fundera över hur de två funderar. De stod nämligen parkerade på en punkt där man har en sagolik utsikt över bergen som ligger i olika blågrå lager. Ser de hur vackert det är? Tänker de bara att ”jaha, där är bergen”? Hur hemmablind kan man bli? Hur hemmablind är jag i Skåne? Hm. Tål att tänkas på.

Vid nästa flockhjord blev jag först hotad av get som verkligen var på bettet. Hon skyddade sin lilla killing och jag kan inte tolka deras bäande, men budskapet gick fram, tro mig! På andra sidan av flockhjorden ute på en äng stod herden. Han hojtade ”Hello!” och vinkade så jag vinkade tillbaka. Och kände mig otroligt avundsjuk. Tänk, att få gå här uppe hela da’n! Vilken arbetsmiljö! Och inte är den likadan varje dag.

Och det fick mina tankar att vandra till allt prat om att medvetandegöra, mindfulness, närvaro och olika tekniker. Egentligen är det ju så enkelt. Bara att ta ett djupt andetag, titta sig omkring och se på allt som finns. Låta sig fyllas av glädje och tacksamhet. Jag är i alla fall rik där jag står omsluten av allt vackert och magnifikt. Vacker natur och magnifikt landskap med de gamla bergen. Allt har funnits här i tusentals år och allt kommer att finnas kvar långt efter det att jag försvunnit. Vi får så mycket, t o m gratis, och ute i naturen det blir så tydligt att det är överväldigande. ”Fattig är inte den som har lite utan den som aldrig kan få nog.”
Eller som min vandrarkompis i Sverige skrev på facebook efter vandringar i Jämtland och Västerbotten i förra veckan: ”It is truly beyond me how people can be so full of shit when the world is full of such beauty”.

Sju timmars vandring och jag landade i busskur med fika. Kan vandringen erbjudas till andra? På väg upp är det ganska brant och det är jobbigt. Det är ungefär 1,5 timme, sedan är det bara underbart. Jag har haft pauser, stannat för att njuta och fotograferat. De sista 45 minuterna kan jag plocka bort. Trist och tillförde ingenting. Mycket fin vandring som seglat upp på min favoritlista!

När jag kom tillbaka till sta’n gick jag en stadstur med två svenskor. Jag kanske ska börja med ”stadsvandringar” i utbudet! Tror inte det, det är bara roligt att visa runt i vår fina lilla stad. Och efter turen åt vi middag tillsammans, trevligt sällskap.

Nästa vecka påstår prognosen att vi ska få regn och åska. Vi får väl se! Det ger mig ett utmärkt tillfälle att gå in i min lilla bokskrivarbubbla några dagar så jag vet inte hur det blir med bloggandet. Tills dess kan du få något att fundera på över helgen efter det att du tittat på nya foton på min flickr-sida: det finns inga nötter på pinjeträd så var kommer pinjenötter ifrån?

Ha en skön och fridfull helg!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Annonser

Nya höjder och händelser

Jag kan inte förstå de som tycker att natur och landskap är tråkigt, det finns mängder att titta på och det händer alltid en massa små och stora saker. Gårdagens vandring var inget undantag, men vi tar det från början.

Oj, så segt det var när klockan ringde strax före halv sex. Bit ihop, upp i sittande ställning och tänk på moroten = vandring. Kom iväg som jag skulle till bussen som tog mig österut till närmaste by. Där traskade jag upp till Ylva och Jan-Erik som såg lite nymornade ut. Jan-Erik skjutsade mig upp till bergsbyn Agios Ioannis där dagens vandring över bergen till Thrypti startade.

Det var bara andra gången jag vandrade denna sträckan och jag hade glömt hur långt motlutet var, men så kommer man också högt upp. Funderade över lite småvägar hit och dit, kan kanske bli en ny vandring. Försökte filma till firmans hemsida, men det är inte riktigt min grej.

Så var jag framme vid brytpunkten där det är dags att säga a’jö till Libyska havet och godda’ till Mirabello-bukten. En stunds paus, såg en fårflock gå och beta en bit bort. Tänk att få gå här uppe hela da’n, titta sig omkring då och då, bara njuta.

Jag började gå igen och det blev oro i fårflocken, kanske herden kommit upp, jag kunde inte se vägen pga en skymd kurva. Efter en stund var det något som inte stämde så jag vände mig om. Det var mig fårflocken följde! Jag stod helt stilla, de kom alldeles nära och vi glodde på varandra ett tag. Sedan insåg dom att jag varken var en foderautomat eller en vattentank och vände om. Det märkliga var inte att ha ett antal fårögon stirrande på mig utan att de inte flydde åt alla håll som getter och får i bergen brukar göra. Märkligt situation, visste inte vad jag skulle göra så jag pratade lite med dom. Kanske var grötvälskan (svenskan, alltså) som fick dom att ge upp.

Så kom jag in i byn Thrypti som är en ”sommarby”, dvs här har man hus som används på sommaren. En del flyttar upp, en del använder sina hus på helgerna. Det är bara turister som söker värme, lokalbefolkningen söker svalka. Det är en lite märklig by för den är utslängd på bergssluttningarna och det finns inget riktigt centrum. Den ligger vid slutet (eller början; beroende på hur man ser det) av Ha-ravinen. Jag har länge funderat över att vandra upp på bergen på andra sidan byn, där måste vara en enastående utsikt. Och nu blev det av!

Hittade där jag skulle gå upp och började streta på. Stötte på getflock med många små killingar, det måste vara så att vår och höst föds flest killingar. Efter en stund hade jag en magnifik utsikt över Thrypti! Det blev ännu tydligare hur utspridd byn är, hur terasserat landskapet är och mängden av småvägar som gör en alldeles yr. Men jag visste inte vad som väntade…

Rätt avstånd gör bergen så vackra och tydliga. Är man för nära ser man bara en klippvägg, är man för långt borta syns inte skrevor och formationer. Det höga berget vid byn Kavoussi blev mycket vackert med detta avståndet och på denna nivån. Under en sträcka gick jag genom ouzo-land. Gott om vild fänkål så det doftade starkt av anis. Berusande!

Så tog vägen slut, jag tappade andan och ögonen tårades. Vilken utsikt!! Jag hade kommit upp en bra bit och framför mig låg slätten mellan Thrypti-bergen och Dikti-bergen. Med denna vinkeln blev det väldigt tydligt hur platt där är. Ierapetra borta i fjärran till vänster, rakt nedanför mig ett rutigt landskap (liknade Skåne!) av olivlundar och åkrar med Mirabellobukten och till höger byn Kavoussi med Kretensiska havet i fjärran. Jag kan stapla vackra och fina ord ovanpå varandra, de räcker inte i alla fall. Det blir bara ett stort, kärnfullt ”Fan, så grant!”

Underbart att ständigt få uppleva nya platser, nya vyer. Det här landskapet, den här ön gör mig aldrig besviken. Pausade och njöt en god stund. Dags att byta till shorts och kortärmad t-shirt. Det är kallare här uppe än nere i sta’n, men nu hade jag fått upp värmen och solen stod högt på himlen.

På vägen ner skrämde jag upp några fåglar som såg ut att vara vilda fåglar typ fasan eller ripa eller nå’t liknande. Jag har aldrig sett någon vild fågel på någon matsedel, men jag har sett jägare. Konstigt.

Ner i byn, upp till kapellet och tända ljus, strosar bort till bybrunnen. Ungefär 5 tim 30 min och jag hade kommit in i det lite farliga ”nu kan jag gå hur långt och hur länge som helst”-stadiet. Dags att ringa efter taxi!

(foto finns på flickr.com! Jag glömde publicera foton från tisdagens vandring, men nu är det fixat så de finns också där.)