Där herdarna är kungar

Igår var det vandringsdags! Det var lite av en ”arbetsvandring”, dvs tidtagning och test för att ingå i vandringsvecka 2. Det är en speciell känsla att verkligen komma upp i bergen och vandra där uppe en stund. Inte det vanliga upp – över – ner.  Men vi börjar från början!

Och början kunde ha blivit katastrofal! Stiger man upp strax innan kl 5 vill man inte att bussen ska passera hållplatsen. Det gjorde han nästan. Det krävdes viftning och vinkning från mig för att han skulle se mig och stanna. Så kan det gå när det ska styras buss och pratas i mobil samtidigt.

När vi åkte upp i bergen hade jag fin utsikt över dammen Bramianos utanför stan och jag kunde tydligt se kapellet som annars är under vattenytan. Vi måste få regn snart, hoppas väderprognosen för nästa vecka slår in (regn måndag-onsdag).

I cirka 2 veckor nu har det dykt upp rökpelare och ibland luktat bränt i lägenheten. Det är ett första tecken på att olivskördandet är på gång att börja. Det är olivlundarna som ”städas” som förberedelse för skördandet så det eldas kvistar mm. Ett annat tecken är att det dyker upp fler bilar på bergsvägarna och människor rör sig ute i landskapet. Igår såg jag de första som skördade! Lite konstigt att de redan är igång så högt upp, det brukar vara nere vid kusten det börjar för att sedan krypa uppåt. Men jag är inte så insatt i de olika olivsorternas mognad och användning.
(klicka på foton för större storlek)

Ju högre upp desto mindre civilisation. Till slut ingen alls utan bara enstaka skjul, getter och får. Här känns det tydligt att det är herdarnas rike. Möter man en hund är inte herden långt borta. Står en bil parkerad lite udda eller kommer körande med stor vattentank på flaket så är det en herde. Det ger en känsla av att vara besökare. Jag är övertygad om att de bara tycker att det är trevligt, om än lite ovanligt och konstigt, att någon gästar deras värld. Så länge grindar stängs ordentligt och djuren inte blir skrämda, givetvis.
Alla dessa små killingar som skuttar omkring gör det svårt att låta bli att ha ett stort, fånigt leende i ansiktet! En hel fårhjord funderade på att adoptera mig. Istället för att springa iväg följde de efter mig ända till grinden och tittade både surt och anklagande. De väntade antagligen på frukost och trodde att jag hade den med mig.

En annan sak som blir övertydlig uppe i bergen är vinden. I tystnaden framträder alla dess växlingar, styrkor, rörelser, temperaturer, ljud. Jag vet inte hur många gånger jag ryckte till och vände mig om för att flytta mig för bilen som hördes bakom mig, men som inte fanns. Vind är inte bara vind. Det är en hel orkester med eget liv.
Vind är mäktigt och det är väl en av anledningarna till att jag fascineras av seglande fåglar. De använder denna naturkraft så självklart och enkelt. Korparna som seglar, busdyker, upp igen på en vindvåg. Stora rovfåglar som smidigt glider runt, runt. Det är en sådan lätthet, för människan en symbol för frihet.

Go’ fika med kaffe och Pågens gifflar. Vackert väder och utsikt över Libyska havets brud – Ierapetra. Och den speciella känslan föll över mig. Jag är på rätt plats. Det är min plats på jorden. Här vill jag leva. Och här får jag leva en stund bland urgamla berg och det stora havet. Detta är mitt hem.

Fler vattenhoar utställda än vanligt. Antagligen har även getter och får svårt att hitta vatten i torkan, kanske en del små källor är uttorkade. Mötte en otroligt stor vägskrapa som jämnade till bergsväg. Tror inte jag sett en så’n på många, många år. Men den var verkligen effektiv!

Provade en extrasväng på en liten, liten väg, men det tillförde ingenting så det ursprungliga alternativet på den sträckan ligger kvar.

Avslutade med fika på kafenion i by och buss därifrån. Ännu en härlig dag i ett av de vackraste landskap jag vet.
På kvällen middag på taverna där jag plockade ihop vad jag var sugen på: pizzabröd med vitlök, gräddstuvade champinjoner och räkor saganaki* samt vin och raki, givetvis. Sedan sov jag som ett barn…

Nästa vecka behöver jag din hjälp så håll ögonen öppna efter blogginlägg och vila upp dig i helgen! Ha det gott!

*kärl/liten stekpanna som rätten tillagas i heter saganaki och förutom räkor eller annan huvudingrediens (kan vara bara ost) så är det ost, kryddad tomatsås med paprika mm.

Foton uppladdade på min flickr-sida!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Kom och hälsa på!
Vandra med Ia på Kreta så får du träffa mig och mina vänner. 
Koppla av, njut av naturen, landskapet och vackra vyer.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Annonser

Nytt år, ny trakt

Började få problem med internet igår kväll, fortsatt idag att hoppa av och på och nu har vi skyfall och åska så att rutorna skakar. Hoppas jag får ut det här inlägget innan tangentbordet blir strömförande!

I lördags tänkte jag att nytt år inbjuder till nya äventyr så varför inte en alldeles ny vandring!? Har funderat på det ett tag, men inte kommit till skott: vandra mellan Amiras och kusten. Sagt och gjort, jag körde västerut tidigt på morgonen i ett landskap som först glödde rött i den uppgående solens sken som efter en stund skiftade så landskapet blev guldglänsande. Det är vackert på vår planet!

Startade i byn Vachos, en ny bekantskap. Byar kan vara sömniga, tysta, charmiga, vilsamma osv. Vachos kändes spöklik. Det stod bilar parkerade på huvudgatan och det fanns den vanliga blandningen av fallfärdiga hus och vanliga hus. Men det kändes ändå spöklikt. Tog mig nerför en vindlande gränd för att hitta min väg och där öppnade sig den mest fantastiska vy. Här visade sig det landskap som jag skulle få njuta av under några timmar. Brant, grönt, silvrigt, blått hav och dito himmel, skrevor, raviner, toppar, ja kort sagt vackert och dramatiskt.

Alltid lite nervöst att ge sig ut i nya marker så kartan låg bra i handen. Den behandskade handen. Shortsen inte ens nerpackade, nu är det vinter. Vände mig om och såg flera snötäckta toppar ovanför Amiras. Jag var uppe på Viannou-platån den 16 dec ifjol (”Inte så varmt men skönt ändå”), då var där kallt och nu antagligen snö. Bergen får en extra dimension med snön, deras färger blir många: gröna, blå, bruna, vita, grå, röda.
Och jag räknar byar för här ligger dom tätt. Får ihop 9 st!

Alldeles fascinerad av att det överallt i detta landskap växer olivträd! Det måste bo ett speciellt folk här, jag har nog aldrig sett varenda cm utnyttjad oavsett hur brant det är. Och brant är det, vi pratar inte mesiga sluttningar. Tänk, så mycket hårt arbete! Plantor ska sättas, vattenledningar dras, oliverna skördas vilket är tungt fysiskt arbete (tänk bara på att bära en säck med oliver upp- eller nerför en brant!) och dessemellan är det lite ansning och putsning och beskärning. Jag tror att jag ska äta oliver med andakt i fortsättningen, kommer att se de här branta lundarna för min inre syn.

Så slog det mig att jag vandrar ju i området för Viannou-massakern då cirka 20 byar brändes eller sprängdes under andra världskriget, 461 människor dog, det tog tid innan livet i byarna kom tillbaka. Man sträckte väl ut en hjälpande hand till varandra med husrum och mat tills det gick att flytta tillbaka. För det är ju så att tillsammans är vi starka. Och mänskliga.
Kanske det som är förklaringen till att varje plätt är odlad, här bor kanske ett väldigt segt folk som inte backar för lite utmaningar och svett!

Kom ner till kusten, några tavernor som är stängda, ett hus där man kan hyra rum men det är också stängt. En gammal kvinna satt och sov på en av balkongerna bredvid en tvättställning. Varmare eftersom här var nästan vindstilla. Hittade vägen tillbaka uppåt, det visade sig att den bjöd rejält motstånd nästan ända upp. Gick och tittade ut över raviner och flodfåror, kanske det går att knyta ihop några andra småvägar. För hit ska jag igen, garanterat!

När jag vilade och njöt av utsikten slog det mig att det är perfekt att vandra på små vägar. Ingen klättring, inte mycket kartläsning och gps-letande eller ständigt koll på var man sätter ner fötterna. För relativt liten ansträngning får jag på första parkett njuta av detta sköna och häftiga landskap. Som att sitta tryggt och skönt i en biostol.

Ganska mycket trafik eftersom alla skyndar på med olivplockningen. Det har nämligen varit för varmt så en liten insekt börjar bli ett bekymmer, den tar sig in i oliverna och äter upp dom. Tji olja! Dessutom vet alla att regn och blåst är på väg. Regnet gör att det inte går att jobba i lundarna och blåsten river ner oliverna. Plötsligen stannar en bil bredvid mig och jag erbjuds skjuts. Känns alltid så knasigt att säga nej till en snäll människa, men jag vill ju vandra. Funderar över hur många snälla människor det finns och vilken tur att de finns. Kanske snällheten går att sprida för den behövs lite varstans i vår värld, både i det lilla och det stora.

Tillbaka vid bilen nöjd, kroppstrött och utvilad i skallen. Stannade till vid minnesmärket över massakern och gick in i kapellet för att tända ljus. Där inne hänger 461 oljelampor. Respekt och åminnelse.

En högtidlig och andäktig dag på många plan. Det är det som är så fascinerande och givande med vandringar. Förväntan, rastlöshet, slitenhet, seghet och ibland tomhet byts ut mot skön trötthet, vila, friskhet, energi, nöjdhet, avslappning, mental semester. Och själen får sitt av allt vackert och alla tankar. Naturens krafter är stora, inte minst den läkande!

Foto finns på min flickr-sida!

 Där nere slipper jag gå, kan njuta i alla fall!

DSC02364