Där herdarna är kungar

Igår var det vandringsdags! Det var lite av en ”arbetsvandring”, dvs tidtagning och test för att ingå i vandringsvecka 2. Det är en speciell känsla att verkligen komma upp i bergen och vandra där uppe en stund. Inte det vanliga upp – över – ner.  Men vi börjar från början!

Och början kunde ha blivit katastrofal! Stiger man upp strax innan kl 5 vill man inte att bussen ska passera hållplatsen. Det gjorde han nästan. Det krävdes viftning och vinkning från mig för att han skulle se mig och stanna. Så kan det gå när det ska styras buss och pratas i mobil samtidigt.

När vi åkte upp i bergen hade jag fin utsikt över dammen Bramianos utanför stan och jag kunde tydligt se kapellet som annars är under vattenytan. Vi måste få regn snart, hoppas väderprognosen för nästa vecka slår in (regn måndag-onsdag).

I cirka 2 veckor nu har det dykt upp rökpelare och ibland luktat bränt i lägenheten. Det är ett första tecken på att olivskördandet är på gång att börja. Det är olivlundarna som ”städas” som förberedelse för skördandet så det eldas kvistar mm. Ett annat tecken är att det dyker upp fler bilar på bergsvägarna och människor rör sig ute i landskapet. Igår såg jag de första som skördade! Lite konstigt att de redan är igång så högt upp, det brukar vara nere vid kusten det börjar för att sedan krypa uppåt. Men jag är inte så insatt i de olika olivsorternas mognad och användning.
(klicka på foton för större storlek)

Ju högre upp desto mindre civilisation. Till slut ingen alls utan bara enstaka skjul, getter och får. Här känns det tydligt att det är herdarnas rike. Möter man en hund är inte herden långt borta. Står en bil parkerad lite udda eller kommer körande med stor vattentank på flaket så är det en herde. Det ger en känsla av att vara besökare. Jag är övertygad om att de bara tycker att det är trevligt, om än lite ovanligt och konstigt, att någon gästar deras värld. Så länge grindar stängs ordentligt och djuren inte blir skrämda, givetvis.
Alla dessa små killingar som skuttar omkring gör det svårt att låta bli att ha ett stort, fånigt leende i ansiktet! En hel fårhjord funderade på att adoptera mig. Istället för att springa iväg följde de efter mig ända till grinden och tittade både surt och anklagande. De väntade antagligen på frukost och trodde att jag hade den med mig.

En annan sak som blir övertydlig uppe i bergen är vinden. I tystnaden framträder alla dess växlingar, styrkor, rörelser, temperaturer, ljud. Jag vet inte hur många gånger jag ryckte till och vände mig om för att flytta mig för bilen som hördes bakom mig, men som inte fanns. Vind är inte bara vind. Det är en hel orkester med eget liv.
Vind är mäktigt och det är väl en av anledningarna till att jag fascineras av seglande fåglar. De använder denna naturkraft så självklart och enkelt. Korparna som seglar, busdyker, upp igen på en vindvåg. Stora rovfåglar som smidigt glider runt, runt. Det är en sådan lätthet, för människan en symbol för frihet.

Go’ fika med kaffe och Pågens gifflar. Vackert väder och utsikt över Libyska havets brud – Ierapetra. Och den speciella känslan föll över mig. Jag är på rätt plats. Det är min plats på jorden. Här vill jag leva. Och här får jag leva en stund bland urgamla berg och det stora havet. Detta är mitt hem.

Fler vattenhoar utställda än vanligt. Antagligen har även getter och får svårt att hitta vatten i torkan, kanske en del små källor är uttorkade. Mötte en otroligt stor vägskrapa som jämnade till bergsväg. Tror inte jag sett en så’n på många, många år. Men den var verkligen effektiv!

Provade en extrasväng på en liten, liten väg, men det tillförde ingenting så det ursprungliga alternativet på den sträckan ligger kvar.

Avslutade med fika på kafenion i by och buss därifrån. Ännu en härlig dag i ett av de vackraste landskap jag vet.
På kvällen middag på taverna där jag plockade ihop vad jag var sugen på: pizzabröd med vitlök, gräddstuvade champinjoner och räkor saganaki* samt vin och raki, givetvis. Sedan sov jag som ett barn…

Nästa vecka behöver jag din hjälp så håll ögonen öppna efter blogginlägg och vila upp dig i helgen! Ha det gott!

*kärl/liten stekpanna som rätten tillagas i heter saganaki och förutom räkor eller annan huvudingrediens (kan vara bara ost) så är det ost, kryddad tomatsås med paprika mm.

Foton uppladdade på min flickr-sida!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Kom och hälsa på!
Vandra med Ia på Kreta så får du träffa mig och mina vänner. 
Koppla av, njut av naturen, landskapet och vackra vyer.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Annonser

Helgen som gick

Vilken härlig helg! Med hyrbil öppnar sig andra och nya möjligheter för upplevelser. Första dagen bara landade jag i att vara hemma igen, tog en liten tur till Agios Nikolaos. Sedan väntade tre vandringsdagar. Vädret stod på min sida, verkligen perfekt vandringsväder. Kyliga morgnar, solen värmde under dagarna, vindstilla. Idag måndag blåser det och rätt vad det är kommer det en skur. Visst är jag bra på att planera?

Som vanligt njöt jag av natur och landskap, släppte tankarna fria och kopplade av allt. Och på varje vandring hände något utöver det vanliga!

Fredag 9 dec

En gammal vandringsbekant västerut som jag inte kan ta mig till utan bil. Gick den omvänt för att fräscha upp den lite, försvann så i tankar att det blev en liten ofrivillig avstickare! Men så länge näsan pekar åt rätt håll löser det sig, annars får man gå tillbaka. Hörde lite rop här och var, generatorer som var igång, en och annan bil. Olivskörden började så smått vid kusten innan jag åkte till Sverige, nu är de igång högre upp. Fåglarna kvittrade av hjärtans lust.

dsc02478

Fader Sackarias lagar himmelskt gott kaffe!

Dagens höjdpunkt: fader Sackarias. Han höll på att sopa utanför lilla klostret Agia Moni (tillägnat Maria). Han sa Hello och undrade om jag ville ha en kopp kaffe och se kyrkan. Det sa jag inte nej till. Och se’n var det som om en virvelvind tog tag i mig! Du vet så’na där leksaker som man drog upp och släppte på golvet så for de fram och tillbaka eller runt, runt? Sådan var Sackarias! Han pratade i ett kör och det visade sig ganska snart att guidningen, ljus och kaffe kostade 3 euro. Han upprepade två meningar:
– Sorry, sorry for my English!
och
– Very, very difficult with economic!
Han är både präst och munk i klostret plus allt annat eftersom det bara är han där. Hans föräldrar och syster bor kvar i Thessaloniki. Finns det stora problem i Sverige, undrade han och sedan berättade han att EU är dött, euron kommer att försvinna och drachman komma tillbaka. Nja, tyckte jag, vi får väl se hur det går med det. Han undrade om Sverige är ortodoxt, men jag fick göra honom besviken och svara protestantiskt.
– Men lite, lite ortodox är där kanske?, hoppades han på blandad engelska och grekiska. Och det kunde jag ju svara ja på. När jag berättade att jag bor i Ierapetra utbrast han:
– Ierapetra? Very hot in Ierapetra!
Då tänkte jag på min kalla lägenhet, men det var inte riktigt läge att dra upp den. Jag fick hålla med honom eftersom Ierapetra-området är ett av de varmaste i Grekland.
Plötsligen hade han dragit iväg mig från min kaffemugg och jag fann mig stå och sopa en trappa. Sackarias lyckades alltså få både betalt och lite hjälp – Gud måste vara nöjd med en så’n tjänare! För mig kändes mötet som om jag spelade med i en surrealistisk eller komisk film!

En härlig dag! En skön vandring, ett kärt återseende och en ny bekantskap.

Lördag 10 dec

Ny vandring och då håller jag det kort eftersom jag inte riktigt vet hur brant det är. Det är också skönt med gott om tid om jag vill kolla upp någon liten sidoväg el likn. Upptäckte vid frukostpaus att jag glömt sked till yoghurten, jag har bara väntat på att det skulle hända. Men som farmor sa: ”Bättre brödlös än rådlös”! Locket till matlådan gick att böja ihop så jag kunde skyffla in. Tog vara på utsiktspunkter och hittade nya vandringsuppslag att testa.

Dagens höjdpunkt: kom fram till ett litet kapell där det fortfarande fanns frost på marken! Hittade en solig plats, slog mig ner och då kom en gåsgam med något i klorna. Upp med kikaren, fullt utslag på zoomen på kameran! Den landade på en hylla på en klippvägg där det satt en annan gåsgam. Snart dök det upp två korpar som slog sig ner i närheten av de stora fåglarna. De var givetvis väldigt intresserade av att få en gratislunch utan att anstränga sig. Jag gillar korpar, de är fågelvärldens skämtsamma busar. Det blev lite avvaktande och jag antar att det också pågick någon sorts kraftmätning med ögon, kroppar osv. Efter en stund flög gåsgamarna iväg, korparna väntade några minuter innan de gav upp och stack.
Vilken tur att jag satt och tittade mig omkring, annars hade jag kanske missat den här upplevelsen! Naturen kan verkligen underhålla på många sätt. Här är några foton (jag vet att de inte är bra, avståndet var för stort):

dsc02498-2

Alla tittar intresserat på vad gåsgamen har i näbben!

dsc02503-2

Ingen tittar på någon, alla försöker se coola och nonchalanta ut!

Ibland har man verkligen tur! Den sista sträckan visade sig vara riktigt brant så om jag gått andra hållet hade jag gett upp efter en kort stund. Och då hade jag ju missat dagens underhållning!

Söndag 11 dec

Dags för en annan gammal bekant och favorit, denna uppe på nordkusten kring Neápoli. Disigt, riktigt råkallt och så mycket fågelkvitter att det nästan var störigt. Glömt kameran – vilket mörker! (hittade den i slutet av vandringen i helt fel fack…). Vid klostret Kremasta var det dags för frukostpaus. Ingen högmässa i nya, stora kyrkan utan inne i lilla kyrkan i gamla klostret. Den gamla delen är betydligt charmigare än den nya klosterbyggnaden, men jag tycker bättre om nya kyrkan. Den gamla är helt enkelt för liten och mörk. Lite speciellt här att nunnorna läser mot prästen. Det blir en annan dynamik med manlig och kvinnliga röster.

dsc_0016

Två följeslagare som tassade så tyst att jag inte visste att de fanns förrän jag råkade vända mig om!

Mycket aktivitet i olivlundarna, nu är det ingen som bryr sig om vilken veckodag det är. Lite mer trafik, rop, ljud. Landskapet lever på ett annat sätt under olivskördetiden. Jag är inte ensam och det är inte helt tyst, men det gör ingenting. Det är också ett tecken på årstid och tidens gång. Känns speciellt att vistas mitt i deras vardag.

 

Dagen höjdpunkt: jag slog mig ner vid ett kapell, någon kallade på mig och sa något som jag inte hörde så hon kom bort till mig. Det visade sig att hon hojtat att det finns kaffe inne på cantinan. Hon berättade att hon heter Anna, har tre barn och alla bor kvar på Kreta, hon bor i grannbyn och driver cantinan i Drasiou. Det är inte ett upphetsande ställe, där finns cirka tre hus i en vägkorsning och en stor byggnad som det står ”Alfa Laval” på. Jag försökte bjuda henne på svenska gifflar, men utan att lyckas. Vi hankade oss fram på grekiska eftersom Anna inte pratade engelska och min grekiska är minst sagt begränsad. Det blev lite stappligt och ibland bara tyst. Då studerade vi en bil som körde förbi eller bara tittade rakt fram. Det är något speciellt med två främlingars möte där de kan vila tillsammans.

En del som jag mötte tittade storögt på den här vandraren. Antagligen tror de att jag är en kvarglömd turist som någon reseguide missade i inräkningen. Återigen en härlig dag, men nu protesterade fötterna en aning. Jag har nya vandringsskor och de är givetvis ingångna så det handlade inte om skav. Men de är nya och hårda och trycker här och känns märkliga där…trots att det är samma modell som de förra… Jag är väldigt gnällig vid skobyte fast jag vet att om några veckor är de det absolut bästa paret jag nå’nsin haft! De gamla trotjänarna ligger i en soptunna i Skåne…tänk, så många mil vi avverkat tillsammans!

På eftermiddagen ramlade jag in i ”söndagslunch” med 13 glada människor från fyra olika länder – perfekt avslutning på en fullkomligt otroligt fin helg!

Foton på min flickr-sida!

ny-stl
Jul- och nyårserbjudande!
Boka före den 15 januari och få 25 % rabatt per person på vandringsvecka före 15 juni 2017.
Mer info på hemsidan inspirewiz.com
Välkommen!

Utskälld i parti och minut

Nu är det min säsong för att undersöka olika vandringsuppslag och njuta på egen hand. Visst skulle jag kunna ha vandringskunder i december, men alla är väl upptagna av julen. Januari och februari är de mest ostadiga och blöta månaderna här nere så det är svårt att planera. Man får ge sig ut när tillfälle ges helt enkelt.

Idag var grundstommen en gammal goding som jag ändrade lite här och där för att kolla upp lite idéer. Det är nästan livligt ute i naturen eftersom olivskörden är i fullgång. Bilar, människor, rop, generatorer. Roligt med lite liv men ovant. Mötte en präst som hälsade och undrade om jag skulle vandra och det stämde ju. Frukost vid ett kapell där en äldre man passerade och kommenterade att jag åt.

Så rundade jag en kurva vid en gård som har getter. De senare var i slutet av sin frukost, några var på väg uppför bergssluttningen. Jag blev mottagen av lösa hundar, nämligen 2 schäfrar och 1 collie. Skall, lite morr och rest ragg (inte collien så klart…). Lite längre fram såg jag 2 schäfrar på utfarten från gården, en av dom såg ut att vara bunden. Jaha. Och nu då? Det var bara att låta bli att titta på dom, fortsätta i samma tempo och se till att visa att jag var på väg bort. Eftersom inte alla getter gett (!) sig iväg måste någon vara hemma så i värsta fall fick jag väl skrika så högt jag kunde.

Inom parentes kan jag säga att hundarna här nere inte direkt följer gängse rasstandard. Antagligen är det mer nyttan som avgör. Schäfrarna är fula som stryk med långa ben, litet huvud och smal kropp. Troligen uthålliga och smidiga. Collin är den vackraste jag nå’nsin sett, fotograferade den tillsammans med herden för ett par år sedan:

shepherd and his dog

Ett litet förtydligande innan jag fortsätter berätta. ”Staket” är armeringsnät fäst vid armeringsstolpar hoptvinnat med ganska tjock ståltråd. ”Grind” är ett armeringsnät som är ordentligt fäst vid ena sidan (typ gångjärn) och fäst med band eller ståltråd i andra sidan. Alltihop är väldigt rostigt vilket betyder att man måste akta sig för att få sår plus att ståltråden ibland bara går sönder. Det är inte tillåtet att använda hänglås när det finns en väg, men det hindrar ju ingen från att vara lite finurlig så att det är svårt att ta sig in.

Så skulle en ny väg testas, det såg bra ut på satellitkartan, skulle kunna bli en sorts genväg. Men hoppsan! Plötsligt var den stängd med staket. Ut från ett skjul rusade ett antal kopplade schäfrar och en svart mellanstor hund gick lös. Oj, vilket oväsen! Jag upptäckte att det också fanns en valp. Tiken knyckte med huvudet åt sidan vilket antagligen betydde ”Stick in i skjulet, det här blir barnförbjudet!” för valpen reste sig och gick in. Jag kunde inte få upp grinden, hade svarta tiken bakom mig men det var som om hon inte vågade sig fram. Jag fick ge upp och retirera och då blev det ett herrans liv på henne! Fegis!

Lyckades ta mig in i hagen på en annan plats och ramlade rakt in i en fårskock. Följde vägen, men något kändes fel. Uthus med höns, något skjul som såg ut som ett provisoriskt övernattningsställe? Och skällande bundna hundar så klart. Nu blev jag nervös för tänk om det rusade ut nå’n från skjulet arg som ett bi. Snart hade jag annat att tänka på, jag fick inte upp grinden. En svart, lös, mellanstor hund stod bakom mig och skällde och morrade långt ner i halsen. Och den avancerade långsamt. Jag kunde inte gå tillbaka utan var tvungen att få upp grinden. Till slut gick det, då var den svarta hunden strax bakom mig.

Lättad vandrade jag vidare och så tog vägen slut i en stenhög och stora taggiga buskar. Jaha, det blev nog nå’t fel nå’nstans. Gå tillbaka? Aldrig i livet! Skönt med långa vandringsbyxor och rejäla kängor. Forcerade som en orädd furie, sneddade genom en olivlund och kom ut på väg igen. Kapell i sikte, här skulle det vilas en stund, lite lugn och ro. Men ack vad jag bedrog mig! Där satt en grekiska och pratade i mobiltelefon. Eller rättare sagt hon tillhörde den gruppen av människor som inte litar på att mobilen klarar sin uppgift utan man måste prata högt, nästan skrika. Gud, så trött jag är på mobiler!

Jag tände ljus och vandrade vidare mot ett annat kapell på en ny alternativ sträcka. Där fick jag utskällning av 2 bandhundar. När jag kom tillbaka till utgångsbyn rusade en dvärgspetsliknande best ut och upphävde sitt högst irriterande skall. Det kuperas svansar och öron – har ingen nå’nsin funderat på att kupera stämband på mindre hundraser? Det vore en välgärning för mänskligheten.

Jag har en vän som i sin ungdom delade in hundar i sparkhundar och ickesparkhundar. Jag tittade på spetsen och tänkte att bjäbba du, men du tillhör första gruppen så jag bryr mig inte. Vännen träffade förresten en karl med hundtycke och har genom åren levt tillsammans med stora hundar, vanligen schäfer. Så man kan ändra sig, bli en bättre människa.

Slutledning: vandra med vandringsledare så slipper du överraskningar. De har vi redan avverkat…

Solen värmde, en kylig nordanvind kompenserade. Det var härligt att vara ute i naturen och få njuta av landskapet, men ovanligt mycket oväsen. Hoppas det blir tystare på vandringen imorgon.

Nästan klar med allt pynt. En adventsstjärna utlöste en säkring för en stund sedan, men resten lyser så vackert och mysigt, t o m dörrkransen är på plats. Nu dags för middag!

(foton från dagens vandring på min flickr!)

 

 

Vandring mellan berg

Vaknade väldigt tidigt igår och gjorde nå’t jag aldrig gör: ändrade dagens planering. För mycket blåst för att vandra uppe i bergen, jag tar ”korsa Kreta” istället. Då har jag Dikti-bergen på ena sidan, Thripti-bergen på den andra när jag vandrar på slätten. Vad kan man mer begära? Halv sju gick jag på strandpromenaden längs med havet och njöt av rödgul horisont. Havet rörde sig sakta och var nästan svart, påminde om tjära.

Ut ur sta’n, in i olivlundar, genom första byn och upp till kapell för frukoststund. Tittade ner på Ierapetra som badade i morgonsol, inte svårt att se att namnet ”Libyska havets brud” är mitt i prick. Jag har aldrig sett någon bil eller människa där uppe, men plötsligen stördes friden av två pick-up:er. De släppte ut sina hundar, skulle kanske samla ihop getter eller jaga. Jag samlade ihop mina persedlar och vandrade vidare.

Kom efter en stund in nästa by och det är lugnt. Gubbarna, som är morgontidiga på kaféerna, hade nog traskat hem för en bit frukost. I en annan by, där jag pausade med en kopp kaffe, satt tre gubbar på rad och hälsade goddag. Satte mig utomhus på lilla torget, studerade en märklig trio en liten stund: en snål katt, en girig katt och en väldigt död mus.
Tänkte en stund på hur skönt det är att ibland inte tänka nå’t speciellt alls.
Jag har stannat här ett antal gånger, blivit ett ”känt” ansikte, så idag blev jag bjuden på kaffet av tjejen som jobbar på kaféet! Vi försökte prata lite, men trots att hon är ung kan hon ingen engelska och min grekiska är än så länge alltför full med luckor. Kanske vi kan förstå varandra när det våras.

Provar några nya delsträckor och utvikningar. Snart har jag så många alternativ på denna vandringen att jag kan omvandla den till någon form av ”annan aktivitet” för mina vandrare. De kan få varsin men olik karta vid start och den som kommer först fram till målet får ett pris. Eller alla som kommer fram får pris. Fast….hur ska jag hantera de som inte kommer fram… Jag kan knappast ge mig ut och leta för jag vet ju inte var och när de villat bort sig. Och jag kan inte låta dom vara kvar för då kanske de lurpassar på mig när jag är ute och vandrar och attackerar. Jag menar, de kan ju vara lite sura eller så. Fast de borde vara tacksamma över att få vistas så mycket i friska luften och naturen.
Nå’nting säger mig att denna idén antingen ska finslipas eller överges.

Tillbaka till verkligheten. I förra veckan såg jag lite aktivitet i byar och olivlundar med ”städning”, dvs att ta bort grenar och kvistar på marken och såga bort en del från träden. Allt för att göra det enklare vid skörden och för att skydda näten som bres ut på marken. Nu hör jag det typiska generatorljudet också! Olivskörden har börjat, ”olivräfsorna” snurrar i full fart.

Det är ganska längesen jag hade musik med mig på vandring, men idag slank spelaren ner i ryggsäcken. Med gregorianska sånger i ena örat, vindsus och fågelkvitter i det andra med landskapet framför mig så blir det så enastående vackert. Det blir liksom fler dimensioner på nå’t sätt. Det är som om naturen och musiken förstärker varandra. Rösterna i sångerna ger en känsla av att vi är flera som hyllar naturen. Bergen blir mäktigare och stoltare, olivlundarna ännu mer skiftande i silver, himlen blir blåare och djupare där den speglar sig i det evigt böljande havet, örtbuskarna doftar intensivare. Ja, det är hisnande.

Jag vandrade ganska lugnt och stillsamt med ett huvud som nästan snurrade hela varvet runt. Det gällde att liksom bränna in det älskade landskapet så jag har det nerpackat i minnet under dagarna i Sverige.

Klädbyte var inte aktuellt, vädret har slagit om så shortsen fick stanna i ryggsäcken. Det var ett bra beslut jag fattade på morgonen, det hade inte varit nå’t vidare att vandra högt upp. Ibland ska man lita på sin magkänsla!

Kom fram till Pachia Ammos och gick ner på strandpromenaden. Fick urgo’ lunch som vanligt och en pratstund med Natascha, ägare till Taverna Porto. Innan jag gick till busshållplatsen tog jag en sväng bort till kyrkan vid hamnen. Av de kyrkor jag känner till är den en av dom med det mest fantastiska ljus så jag var bara tvungen att få njuta en stund.

Väl hemma sparkade jag igång tvättmaskinen och sträckte ut mig i soffan. Härligt att lyssna på arbete under vila…

(foto finns på min flickr!)

 

 

 

Jag måste UT!

I natt slog vädret om så imorse var det vindstilla. Härligt! Chans på både sol och regn, men jag beslutade igår kväll att idag blir det vandring. Inte riktigt högt upp i bergen utan jag tar min ”korsa Kreta”, drar ut på den så mycket jag kan så jag får vara ute länge. Det behövs efter flera dagars inblåsthet. Helgen ska vara lugn och fin, se’n kommer blåst och regn igen med storm på tisdag. Det verkar nästan som om naturen både ger och tar paus.

Nu tycker du kanske att jag överdriver och gnäller mycket över vädret, men du är faktiskt inte här så vad vet du. Eller så säger du att ”människan är ju skånska, hon måtte väl vara van vid blåst, det blåser alltid i Skåne”. Då ska jag be att få klargöra för dig att det blåser inte alls ”alltid” i Skåne och att vara ”van vid” inte är detsamma som ”tycker om”.

Om jag går långsamt, pausar och fikar lite längre än vanligt, lägger till nå’n extrasväng så kanske jag lyckas få massor av frisk luft. Och det blev det, närmare bestämt 6 tim.

Buss upp till nordkusten, börjar vandra och inser ganska snabbt att byarna är tysta och lugna. Folk har nog stannat till en stund över morgonkaffet för att lyssna på tystnaden. För det blir ju otroligt tyst när vindstilla avlöser blåst.

Full aktivitet ute i landskapet, det skördas oliver med väldig fart. De har givetvis också sett prognosen för nästa vecka. Möter mina allra första riktiga jägare. Alltså inte ”människa med gevär” utan med klädsel, utrustning, ja hela kitet. Går och funderar över vad de jagar nu, men kanske det vilda legat och tryckt dessa dagarna och nu rör på sig när vädret är bättre. Fast vad kan det finnas att jaga mer än kaniner?

Gårdagens sol och vind plus nattens omslag har ätit på snön. Det som låg mer än halvvägs ner på sluttningarna är borta, snögränsen har krupit upp. Temperaturen kryper över 10 grader – nu är vi på banan igen!

Bara att njuta av landskapet. Snän gör bergen mer definierade, de mörka molnen som leker med de vita molnen medan solen försöker bryta igenom färgar landskapet blått. Eller kanske blågrått. Allt ändras konstant då skuggor flyttar sig. Tänker att jag tycker nog allra mest om den här ön utanför ”säsong”. Det är nu den vilar, hämtar krafter, bara njuter inför det varma, torra halvåret. Nu är det bördigt, klorofyllfullt, lugn och ro. I mars börjar våren, då spricker hela ön!

Bara en get- och fårhjord en bit upp på bergssida, antar att herdarna också sett prognosen och ligger lågt. Den här hjorden vaktas av herde i pick-up som sitter och pillar på nå’t, ska vi gissa en mobil. Herdar ska inte hålla på med så’nt, ska inte vara digitala. De ska stå och speja ut över bergen och läsa av naturen.

På tal om pick-up så kommer det några i sakta mak. Regnandet har gjort djupa fåror i grusvägarna och även om en pick-up klarar det mesta så ska den hålla ett tag. Såg en pick-up på sta’n igår, förresten, som hade hela flaket fullt med snö! Vågar man satsa på att det var en bergsbybo som tog en sväng till sta’n?

Tankarna flyger högt och vilt nu när det finns gott om rymd jämfört med lägenheten. Bl a sitter jag uppe vid en kyrka och funderar över hur tomt det blir när man nått ett mål. Nästan förvirring. Bestulen. Förlust. Nästan lite besvikelse. Rädsla för att nu när målet är nått kommer det att försvinna. Det är väl då det gäller att hitta nya mål.
Och en stor tacksamhet fyller mig. Jag är inte här på semester eller på besök och sitter och funderar på hur det skulle vara att bo här, om det skulle fungera. Jag bor här! På riktigt. Och det är gott. Varmt. Hemma och fridfullt. Glädje.

Ikväll går jag utanför mina cirklar och ska prova pizza på taverna som jag bara besökt några gånger. Och imorgon är det vilodag, solchanser är utlovade så jag kanske passar på. Kan man lagra värme i kroppen, tro…

Foto på min flickr-sida!

Fjärde advent

Idag en av de söndagar då butikerna får lov att ha öppet – jag flyr sta’n. Det måste finnas söndagsfrid nå’n annanstans. Vandring låter bra, styr mot Neapoli.

Kyrkklockor, frukost vid kloster lyssnandes till det mässande läsandet från kyrkan. Går in en stund på mässan, tänder ljus. Ut i grönskan igen, här står olivträden som spön i backen. Möter en jägare, besvarar hans fråga med att teckna med händerna. Olivskörden pågår – hundskall, rop, motorljud. Getpinglor. Olivplockare som fikar och lunchar. Solsken. Vindstilla. Byte till shorts. Några nya avstickare. Tänder ljus i kapell. Går förbi en festlokal i en by – hör musik och skratt. Passerar apelsin- och mandarinlundar. Katter som jäser i solen. Avslutar med ett glas iskall soumada i ett julpyntat Neapoli.

Sex timmars frid och ro och tankeflykt i ett bedårande vackert landskap. Tänk att det finns dom som undrar varför jag vandrar!

Några juliga foto på min flickr-sida.

Möta rädsla och bryta ny mark

I januari 2011 råkade jag på en vandring hamna i ravinen Mesona. Det är en lång historia som jag inte ska dra här och nu, men när jag blev klar över var jag var och min egen reaktion var det lika illa att gå tillbaka som att fortsätta ut. Jag var mycket rädd. Lyckades ta mig ut genom att blockera mina känslor, hålla mig kall. Det gick inte så bra hela tiden, men då fick jag ta en paus och börja om igen. Jag minns att när jag kom ut tackade jag Gud av någon underlig anledning.

Jag lovade mig själv att aldrig gå den ravinen igen, men du vet hur det är med ”aldrig”. Det ligger där och gnager och gnager. Så igår kväll bestämde jag mig: jag ska åka dit. Jag ska givetvis inte gå ravinen eftersom jag är ensam, men jag ska gå till ingången och känna hur det känns. Och jag fyller da’n med nå’t positivt också, dvs en ny vandringssträcka.

Tidigt i morse gav jag mig iväg till Kavousi. Vid parkeringen i utkanten av byn finns den här skylten:

IMG_3644

Kan det bli tydligare? Det ska finnas röda och blå markeringar, men de hade tydligen tagit slut. Skylten ”To the gorge”, som jag hade tydligt minne av eftersom jag inte valde den vägen, fanns inte heller. I området finns flera raviner så jag vandrade omkring. Första fika blev på ruinerna av Azoria. Några förklarande skyltar, en orienteringstavla? Nej då. Det sägs ofta att greker är så stolta över sin historia. Men berätta om den då! Fantastisk utsikt hade jag i alla fall.

Så bytte jag kurs och nu började det bära brant uppför. Kändes lite fånigt att jag inte kunde hitta rätt ravin, men inte så konstigt. Jag har ett bildminne från ungefär mitt i ravinen, nästa bildminne är halvvägs nere till byn mitt på en grusväg. Däremellan ingenting så jag minns inte hur ingången såg ut. Drev får och getter framför mig och började följa dom. Till slut kom jag rätt. Tittade lite försiktigt in i ravinen. Skulle det rasa över mig igen, skulle jag inte känna ett dugg? Glädjande nog kändes det helt ok och jag vill gärna vandra ravinen igen tillsammans med nå’n. Inte uppifrån och ner som förra gången utan nerifrån och upp. Skulle vara roligt och läckert!

Att vandra ensam i raviner är dumt av flera skäl. Underlaget kan vara ostadigt, kan behöva klättra, kan vara blött (framför allt på våren), mobiltäckning saknas osv. I maj/juni fick en ensam vandrare hämtas i den här ravinen. Hon hade på något sätt lyckats få ut bilder på facebook så man hittade henne. En kant på gångvägen hade rasat.

På väg ner vek jag av från vägen och in på led E4. Oj, det blev en brant och stenig nerfart. Försiktigt, försiktigt. I september hölls en terränglöpning här och jag fattar inte hur de vågar springa på steniga, branta stigar. Jag skulle inte orka 10 meter, men det är ointressant för jag skulle vricka foten långt innan. Båda två antagligen.

Och här finns ”reklamfilmen” inför terränglöpningen. Visst är det grant?

Det positiva med tävlingen var att några blivit utskickade för att märka ut leden ännu tydligare så löparna hittade. Tyvärr hade ingen kommit på att sätta extra markeringar från båda håll när man nu ändå höll på. Kanske de har kontakter med Pålsjö skog i Helsingborg där slingorna bara är markerade från ett håll så man måste gå ”rätt varv”. Märkligt.

Gick och funderade på när kretensarna ska vakna och förstå vilken guldgruva den här ön är när det gäller utomhusaktiviteter som t ex vandring. Jag antar att de inte kan tänka sig att ge sig ut själva, men det är synd att det inte finns markerade vandringsleder, cykelleder osv. Och det här är ju aktiviteter som fler och fler börjar med!

Kom ner till byn igen och nu var det dags för ny vandring! Svor lite över att jag inte packat ner shorts, tänkte att det är ju december och jag ska upp i bergen. Men vi har varmt, svetten lackade.
För tillfället är det inte så tyst ute i landskapet för olivskörden pågår som bäst. Det hörs bilar som kommer med nät och redskap, aggregat som driver ”krattorna”, bilar som kör iväg med säckar. Det är skönt med tystnad, men det är också härligt att höra att det finns liv utanför byarna. Olivpressarna går för högtryck!

Jag har ofta undrat hur det skulle vara att vandra på andra sidan Kavousi, ut mot havet. Upp med karta och iväg! Ja, det blir som det blir med nya vandringar. Fel väg så klart och det gick rejält uppåt. Jag fortsatte eftersom jag fick bättre och bättre överblick över dalen. Nästa gång vet jag precis hur jag ska gå. I stort sett.

Hem, in i duschen med röda kinder och ljusbruna armar. Lunch. Med insmorda fötter sjönk jag ner med bok i soffan. Nu mässar prästen nere i kapellet, Nikolaos har namnsdag imorgon så det är nå’n sorts kvällsmässa i kapellet som bär hans namn. Jag älskar ljudet! Ser ut att vara fler människor utanför än innanför. Nu är det mörkt så alla ljusen syns tydligt.

Senare blir det pasta, här behövs kolhydrater. En väldans bra dag med känslosvall och många nya intryck! Det blir en tidig kväll.

Foto finns på min flickr-sida.