Ibland vill jag bara ge upp och dra filten över huv’et.

Det var tomt i skallen i lördags när jag skulle blogga och nu är det massor som snurrar runt, tröttigt och sorgset. Minns du att jag i lördags skrev att en grupp flyktingar ska placeras på Kreta? Informationen kom från en liten notis i en nättidning, egentligen innehöll den inte så mycket information. Den kom upp på facebook i två olika grupper och genast haglade kommentarerna. Och inte var det någon rolig läsning.

Jag brukar inte ge mig in i sådana ”diskussioner” därför att så många argument grundas på känslor, schabloner, förutfattade meningar och fördomar. Och jag har så svårt för att se något bara i svart – vitt. Kanske hörde jag Martin Luther King någonstans inne i minnesbanken med ”Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad”. Visst måste man väl markera då och då? Så jag skrev en kommentar att jag bor på Kreta och förstår inte vad som är problemet. Då fick jag till svar att det kanske varit annorlunda om flyktingarna placerades i Ierapetra. Mitt sanningsenliga svar var att nej, det hade det inte.

Varför kan vi inte tänka efter lite innan vi öppnar munnen? Här jämfördes den okontrollerade flyktingströmmen på Lesvos med en grupp som placeras under kontrollerade former. Ungefär som att jämföra äpplen med päron. Kriminaliteten ska öka (??), turisterna ska avstå att resa hit, Greklands ekonomi gå totalt i sank. Att det vänliga grekiska folket ska behöva utsättas för detta (”glömt” bort alla gästarbetare som redan finns här? den charmige kyparen är kanske inte alls grek utan alban. eller bulgar. eller rumän.). Och så vidare, och så vidare. Det ifrågasattes varför inte ”arabiska” länder ställer upp, tydligen glömde man kontrollera var de flesta flyktingarna i världen befinner sig.

Kan eller orkar vi inte ta reda på några fakta? Varför diskutera om vi inte är öppna för att lära, dvs ompröva det vi tror oss veta? Varför är vi inte längre källkritiska utan bara sväljer information som liknar det vi redan vet eller för att vi tycker det låter bra? Och mina tankar går till Hans Rosling. Han lämnade oss alldeles för tidigt – kan någon annan ta vid och hålla upplysningens ljus brinnande för oss?

Så öppnade jag en bok, ”Nattmannen” av J L Horst som handlade om kriminalitet och hur den tar sig över alla gränser (precis som finansvärlden – inga liknelser i övrigt…), riktar in sig på de mest sårbara medan de respekterade tjänar pengar och nationaliteter av alla slag finns representerade. Den var väldigt bra, uppfriskande men det blev liksom lite till inom samma ämne.

Och igår gjorde clownen i väster ett nytt försök med ett inreseförbud där hela befolkningar i vissa länder döms ut som terrorister. Samtidigt är det inte han som är skrämmande utan alla som röstade på honom, alla som står på hans sida som ”rådgivare” och alla som hittar legitimitet för egen del i det han gör, t ex SD.

Så du får ursäkta om detta inlägget inte var positivt, roligt eller underhållande. Ibland är inte tillvaron det. Nu ska jag försöka skaka av mig nedstämdheten, lugna ner tankesnurret på hjärnkontoret. Fast det blir inte lätt. För om vi människor inte bryr oss om varandra, att vara kloka och medkännande – vad har vi då kvar? Ibland är det svårt att vara humanist, att tro på människorna.

Martin Luther King sa också  ”Människor hatar ofta varandra därför att de fruktar varandra. De fruktar varandra därför att de inte känner varandra. De känner inte varandra därför att de inte har några förbindelser med varandra. De har inga förbindelser med varandra därför att de lever åtskilda.”

För övrigt är det alldeles molnigt ute och vi har en sådan här vecka att se fram emot (klicka på bilden så blir den större):

Ha en bra vecka!

PS. Ny video i min youtube-kanal:


Vandra med mig på Kreta!
Vackert landskapet med enastående vyer, tystnad och lugn. Du kan koppla av, njuta samt få uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt!

 

Ensamhetshat

Jag vet att jag tidigare skrivit att ”hat” är ett starkt ord som jag använder med urskiljning. Nu är det urskiljning. Många tycker att det verkar så skönt och bra att leva ensam, oftast lever de inte själva ensamma. Kanske ett utslag av att ”gräset är grönare på andra sidan staketet”.

Visst, det har sina fördelar. Aldrig nå’t tjat, planering och beslut utgår bara från vad jag vill och känner för, frihet att ordna livet och allt praktiskt (som var skåpet ska stå…) helt efter eget huvud osv.

Men det har också sina nackdelar som att dra lasset helt själv, mer sårbar vid förändringar (inte lätt att leva ensam på a-kassa…), ingen att bolla idéer med, ingen avlastning varken mentalt eller praktiskt osv.

Det ligger mycket i ett av mina favorituttryck: ”Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg”. När jag var ung höll jag till viss del med om att ”Ensam är stark”, men livet har lärt mig att starkast är vi tillsammans. Så det så.

Ett tillfälle när jag verkligen hatar att vara ensam är när något oväntat inträffar som sätter igång oro, rädsla, känsla av utsatthet, förtvivlan och litta annat. Som t ex kl 23:35 på kvällen när det råder lugn och ro, kroppen är lagd i sköna sängen och kapitlet i boken är snart slut. AC:n har kört klart avfuktning och står på värme. Då får AC:n ett ryck och pyser ut ett moln av….ja, vaddå? Lukten är konstig och det liknar rök! Herre Gud, det brinner väl inte?! Snabbt tryck på ”off”, upp ur sängen och upp med jalusin (undrar hur många som vaknade och svor…), tända spottarna på balkongen (nu vaknade resten av grannskapet) och kolla anläggningen. Ingen rök, inga flammor, men vad är det som händer???

Tillbaka i sängen efter en stund. Slå på AC:n igen finns inte, jag vågar helt enkelt inte. Ligger hopkrupen under täcket och lovar mig själv att aldrig, aldrig, aldrig ha AC på när jag sover. Givetvis får jag knappt en blund i ögonen under natten eftersom det blir råkallt som faen i sovrummet. Men det är bara att bita ihop, jag tänker inte starta nå’n brand. Önskar att det fanns nå’n här som sa ungefär ”för helsike, Löfquist, somna om, det är ingen fara, det garanterar jag”. Jag känner mig väldigt liten. Och ensammen.

I förmiddags la jag en lapp till hyresvärden där jag bad honom kolla AC:n. När jag kom hem från grekiskan hade han varit här, provat båda anläggningarna och skrivit en lapp att det är ok. Nu måste jag bestämma mig för om jag litar på honom. Han bor inte i detta huset, men det gör jag. Han löper ingen risk att bli innebränd, men visst kan man väl utgå ifrån att han vill ha kvar fastigheten? Jag tror att jag ska provköra lite försiktigt ikväll. Med en spann vatten vid sidan om soffan, kängor på fötterna och plånbok, pass mm packat i ryggsäcken vid dörren.

Reseminnen – värsta

Det blev igår en ofrivillig paus i serien om reseminnen, jag hade fullt upp med att vårda en huvudvärk. Här kommer det värsta reseminnet! Det är kanske lite långt, men alla delar är viktiga. Jag kan inte riktigt förmedla den rädsla jag kände och som hela tiden trappades upp. Du får använda din fantasi.

Nödvändiga bakgrundsfakta: vi hade flyttat till Genève, det var höst 1997, lady Dianas dödsolycka kablades fram och tillbaka på tv, reportage om det franska rättssystemet intresserade mig så jag sökte info på nätet. Jodå, det stämde att de kunde arrestera utan att ange orsak, utredningar tog flera år, du ska bevisa att du är oskyldig istället för att de ska bevisa att du är skyldig osv. Jag var fascinerad och tyckte att det var skrämmande att staten kan ha så’n makt så att medborgaren nästan är rättslös.
Området som ligger öster om Genève, Haut-Savoie, var ett av de områden som hade det sämst ställt i Frankrike.

Jag är på väg från Genève till Evian i Frankrike, närmar mig en rondell där det finns trafikskylt om lämna företräde för trafiken i rondellen. Kommer in lite, lite snålt framför en vit minibuss. Den kör upp bredvid mig, någon vinkar och jag ser att det är poliser. Bara att köra in till sidan. Ut stiger 3 poliser varav 1 ställer sig på passagerarsidan, 1 går sakta runt bilen och 1 ställer sig vid förardörren. Jag rullar ner fönstret, ler och säger goddag.
Tänk nu på bakgrunden och att de är 3 st och att jag är nyinflyttad till Schweiz och min franska räcker inte för en så’n här situation och…jag blir alltså direkt jäkligt nervös! 

Det finns människor som av någon för mig okänd anledning blir stora som hus när de har en uniform på sig. De har makt, kontroll, kraft vilka de använder fullt ut och njuter av det. Skapar en stämning av hot och fruktan, verkar tycka om att andra blir rädda och osäkra. Några av oss skulle kanske säga att de missbrukar makt. Jag brukar kalla dom ”Gestapo”-typer. En så’n människa river nu av sig en massa franska samtidigt som han tittar på mig som om jag är nå’t katten dragit in. Jag håller mig väldigt lugn, fortsätter le och får fram på franska att förlåt mig, jag förstår inte, vill ni vara vänlig och prata engelska? Då lutar han sig in genom fönstret och skriker i mitt öra. Hade det varit så enkelt att lära sig ett språk…..jag fattar givetvis fortfarande ingenting.

Det visar sig att polismannen som gick runt bilen är nå’n sorts ”elev” och han kan engelska så han får tolka. Konferens mellan honom och ”Gestapo”.
– Ni stannade inte innan ni körde in i rondellen. Såg ni inte stopptecknet?
Grabbar, ni vet lika bra som jag att där inte är nå’t stopptecken. Men jag spelar med!
– Nej, det måste jag ha missat, ber så mycket om ursäkt, ler jag.
Konferens igen.
De kan väl inte arrestera mig för missad stopplikt? Håll dig lugn, Ia!
– Vi ser att ni kommer från Schweiz, säger tolken med ett litet försmädligt leende.
Aha, så ni trodde att ni skulle klämma en schweizare!
– Nej, jag är inte från Schweiz, ler jag.
– Men det står ju GE på bilen? frågar tolken med rynkad panna.
De utbyter blickar, det verkar bli lite oro i lägret.
– Jag är från Sverige, på besök i Genève hos goda vänner så det är deras bil.
Dom kan väl inte nå nå’t bilregister? Nåja, bilen står på företaget och inte på oss.
Nu sjunker dom ihop lite grann, detta var inte vad de hade räknat med, nya rådslag.
– Kan vi få se ert pass?
Tack gode gud, att jag lyssnat på dom som gav rådet att ha alltid passet med er när ni passerar gränsen. Oavsett EU och EES-avtal.
– Visst, var så god, ler jag.
Tänk om de inte lämnar tillbaka passet för dom ska kolla nå’nting! Hur ska jag göra vid gränsen på tillbakavägen?
Nu var det dags för konferens.
– Det blir böter, meddelar tolken.
Jag ska väl inte böta för nå’t jag inte har gjort! Tyst och lugn, Ia, fortsätt le och håll med. Börja inte tjafsa!
– Ja, det är inte mycket att göra åt det, gör man fel så…, säger jag och rycker lite på axlarna.
Vad gör jag om de ska ha pengarna här och nu, jag har inte så många kontanter!?
– Det blir 8 000 franc.
Himmel! Hjärnan har gått i stå…vad blir det i chf…och se’n i sek? De kommer att arrestera mig för att jag inte stannade och för betalvägran! Undrar om man har rätt till 1 telefonsamtal? Undrar om sambons arbetsgivare hjälper oss i så’na här situationer? Jag kommer att mögla bort i nå’t dragigt gammalt franskt häkte i väntan på utredning!
– Ursäkta, hur mycket?, får jag fram.
– 8 000 franc, upprepar tolken.
”Gestapo” börjar bli otålig, undrar väl hur trög en människa kan vara.
Nu måste jag protestera, detta är för fräckt och det är ändå kört. Har vi nå’t utlämningsavtal med Frankrike?
– Jag kan inte mycket franska, säger jag till tolken, men jag tyckte att din kollega sa ”cent” (hundra) och inte ”mille” (tusen).
– Ursäkta mig, jag översatte fel, svarar en rodnande tolk.
Nu får det bära eller brista.
– Jag har inte så många kontanter, går det bra med kreditkort?, undrar jag.
Klart att det inte går att vifta med ett VISA-kort ute på landsbygden, du är ju knäpp, människa!
Ny konferens, ”Gestapo” verkar börja tröttna på situationen.
– Min kollega säger att vi avstår böter denna gången. Tänk på att i fortsättningen stå stilla i minst 3 sek vid stopp, säger tolken.
– Tack så mycket! 3 sek? Det ska jag komma ihåg, svarar jag. Vänder mig till ”Gestapo”, ler och tackar några gånger till. Han tittar över huvud taget inte på mig.
– Då kan ni köra igen, säger tolken, men glöm inte 3 sek!
– Tack, tack! Adjö!
Jag är nu i upplösningstillstånd så jag håller på att köra iväg utan säkerhetsbälte. Kommer på det i sista sekunden (det vore brott nr 3…), tar på bältet, ska köra iväg och får motorstopp precis framför tårna på ”Gestapo”. Jag ler (nu mer en stel grimas efter allt leende…) och han bevärdigar mig en blick som säger att det för honom är fullkomligt otroligt att så’na som jag tillåts andas över huvud taget. Framför allt samma luft som han.

Jag fortsätter, försöker lugna ner mig, blir omkörd av en motorcykelpolis och senare av en minibuss ful med gendarmer. Då har jag fått nog, vänder bilen och kör hemåt till Genève. Kollar i rondellen – ingen vit minibuss och fortfarande inga stoppskyltar.

Atlantis och jag

Känner mig helt slut efter de sista dagarnas händelser som öppnar upp helt nya möjligheter och vägar i mitt lilla liv. Är det inte märkligt att ibland kan händelser i livet vara så stora och omvälvande att de ”rätta” känslorna inte infinner sig? Jag borde vara stormande glad, stå mitt på Mårtenstorget och ropa ut min lycka medan jag utför en liten stepp. Istället sitter jag vid datorn och känner mig som vanligt fast lite förvirrad, bedövad och trött. Allt nytt som ligger framför mig är spännande men också skrämmande. Det fladdrar i magtrakten.

Så lilla okoncentrerade, splittrade jag sökte lite underhållning och hamnade på svtplay och programmet ”Sanningen bakom legenden om Atlantis”. Där konstateras att Platon måste ha inspirerats av det stora vulkanutbrottet på Santorini när han författade sin moraliserande berättelse om Atlantis. Intressant i sig och jag har alltid fascinerats av minoerna och deras hemligheter. Visst är det underbart att vi inte vet allt, att det fortfarande kan få finnas olösta mysterier, legender, teorier?

Det som fångade mig i detta programmet var att man nu kunnat slå fast att detta var historiens största vulkanutbrott. Det föregicks av jordbävningar då människor förberedde sig genom att gömma undan och skydda sina ägodelar, de var ”vana” vid jordbävningar. Man har inte hittat några rester av människor och de kan inte ha klarat sig undan till någon annan ö pga aska, pimpsten och annat i havet och därefter tsunami. Så var blev de av, ligger de kanske på havsbotten.

Hur kände och tänkte en människa som för cirka 3 600 år sedan upplevde historiens största vulkanutbrott? Givetvis visste dom inte det, men katastrofen måste ha varit monumental i deras tillvaro. Hur rädda och förvirrade var dom? Plötsligen så blir min egen känsloförvirring hanterbar och får sina rätta proportioner. Det blir nog bra till slut i alla fall.