En alldeles ljuvlig dag!

Idag har jag vandrat! Det var ett tag sedan sist pga ostadigt väder och bokskrivande. Nu hade jag så mycket spring i benen att det gick inte att stoppa! Bestämde mig för att ta det lite som det kom idag och göra några utvikningar för att utforska några saker som jag var nyfiken på.
Och vädret var perfekt. Visserligen långa vandringsbyxor hela dagen, men jag kunde ha vandrat halva dagen i shorts. Kortärmad t-shirt så klart efter nio-snåret.

Så idag har jag vandrat i olivlunder, upp på bergstopp, i ravin, vid kusten och genom byar. Jag vandrade på små grusvägar, stigar, ute i terrängen och på flodbädd. Jag vet inte om man kan pricka in så mycket mer!

På väg upp till bergstopp blev jag omkörd av ett antal bilar på en väg där jag aldrig sett någon bil! En bil var till och med vänlig nog att stanna och undra om jag ville ha skjuts. Några var helgklädda och jag lyckades lista ut att de skulle till ett kapell i en dal på andra sidan. Kapellets helgon har inte namnsdag så vad de skulle där har jag ingen aning om. Kanske någon privat ceremoni.

Blev lite förvånad över att hitta blommor! Det verkar som om det inte är fullt så torrt uppe i bergen som nere vid kusterna. Antagligen har regnmolnen släppt lite regn däruppe eller så har de dimma och dagg nu när temperaturskillnaden mellan dag och natt är stor.
Emellanåt kom det rikliga och härliga doser med salviadoft i luften. Det blev nästan lättare att andas varje gång. Kretensarna håller salvia högt, det är nästan en universalväxt som hjälper mot allt och lite till.
(klicka på foton för större format)

Höstkrokus kommer i flera färger!

Många små charmiga killingar. De var så ”nya” att de antagligen inte hunnit knyta an riktigt till sina väna mödrar. En killing pep något alldeles väldigt när den kommit bort från flocken och en annan var nästan hysterisk när den inte hittade ut ur en liten inhägnad (modern hade redan gett sig iväg – jag såg henne). Jag lyckades få killingen att hitta utgången, sedan stod den stilla och tittade på mig ungefär som om ”jaha, och var är nu min mamma?”. Men då sa jag högt och tydligt att något får du sköta själv, jag kan inte ordna allt. Så gick jag.

Tänkte utforska en liten ravin, men det blev ganska snart stopp. Det syns inte på fotot, men på andra sidan om de två stora stenarna stupade det rakt ner. Säkert väldigt fint som vattenfall, men för högt att hoppa och inget att hålla i så asa sig ner var inte aktuellt. Nu är jag ju en säkerhetsmedveten och förståndig vandrare så jag vände och gick tillbaka. Jag är egentligen inte så intresserad av raviner, tycker bättre om varierat landskap och vyer, men omväxling förnöjer.

Brinnande buskar har man hört talas om, men skällande buskar? Det visade sig vara två väldigt unga hundar (kullsyskon) som gömde sig. Inte speciellt effektivt när man sitter och skäller. I alla fall så följde de efter mig och när jag fikade var jag så dum att jag bjöd på kanelgifflar och vatten. Efter det var jag givetvis adopterad. När vi kom in i by fick vi en grekisk familj mellan oss och hundarna drog sig tillbaka. Nu var de i alla fall i byn så om de smög iväg och gömde sig (tips: utan att skälla…) kan de kanske våga sig fram när det mörknar och leta mat.

Syskonkärlek.

Sju timmar senare var jag tillbaka vid den busshållplats där jag hoppade av på morgonen. Och väldigt nöjd med trött kropp och tom skalle. Ikväll blir det attans god middag och imorgon sovmorgon.

Ha en skön och fridfull allhelgonahelg!

PS. Fler foton på min flickr-sida!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information   http://inspirewiz.com
Välkommen!

 

 

Annonser

Gnäll?

Det finns dom som säger att man ska inte prata om sjukdomar å sånt för det är trist och gnälligt. Jaha, då tycker jag att vi slutar prata så mycket om dåligt väder, dåliga tider, knäppa politiker, ökad brottslighet…..osv. Klart att man får berätta om man inte mår bra, men tricket är väl att inte fastna där så att man bara älter sjukdomar. För det är ganska trist.

Nu är det min tur att rapportera/gnälla (stryk det som ej önskas)!

Som du läste i blogginlägget i måndags så hade jag en bra helg, kände mig halvvägs på topp. I alla fall tills jag slockande i soffan. Ont i halsen på kvällen, men det låtsades jag inte om. Fick en del gjort i tisdags, bla ett väldigt bra blogginlägg i företagsbloggen som du kan läsa här. På kvällen fick jag ge upp för då hade jag feber. Halsfluss? Snälla, jag vill inte. Onsdag fick bli en ”kurera Ia-dag”: sova, alvedon, dricka, alvedon, sova, dricka, läsa, alvedon, dricka, slöa, dricka, alvedon. Och på kvällen kändes halsen nästan ok!

Men då hade förkylningen gått ner i luftrören. Ja, det är förkylning, inte lunginflammation (som man så lätt får när lungorna inte används fullt ut…) säger husdoktorn. Som är jag, alltså. Det som finns i lungorna måste upp och inget nytt får komma ner. Hur fasiken ska jag hosta med två sprickor i bröst- och revben?

Träning ger färdighet! Det fungerar ganska bra och idag har jag dessutom börjat hiva i mig Bisolvon. Så i eftermiddags bestämde jag att jag var så trött på lägenheten så jag gick ner och tog en kaffe vid Libyska havet. Så skönt! I alla fall i början.

Jag fick syn på de vackra bergen som badade i solsken och mina vägar som t ex vägen till ”fåglarnas dal”. Och kapellen som är så fina med olika utsikt. Oj, vad det drar i själen! Och det spritter i benen! Det är där jag vill vara, inte rörelseoförmögen och trötter på en stol vid havet.

Så kom första hostattacken. Det gick inte så bra. Alltså, jag kunde hosta, men jag fick så konstiga blickar. Jag förstod. Det måste se konstigt ut när en medelålders kvinna plötsligen omfamnar sin högra sida och sitt högra bröst medan hon hostar. Jag kunde höra att de tänkte: hostningen är nog bara kamouflage, vad sysslar människan med egentligen? Och här och nu??

Så jag får väl stanna kvar här i lägenheten ett tag till. Tills jag beter mig någorlunda normalt igen. Det var roligt och skönt att få komma ut en liten stund i alla fall.

Kom på en sak idag. Jag har två jubileum i veckan, men det finns jubileum och det finns jubileum om man säger så. I tisdags var det fyra veckor sedan jag vandrade (och blev av med kameran) och idag är det tre veckor sedan bilolyckan. Hepp!

Ha en skön kväll!

Utflykt i nordväst

Jag känner mig alldeles förvirrad idag! Måste vara våren. Den höjde nattemperaturen rejält natten som gick så näsan var inte iskall i morse. Underlig känsla.

Brukar du bara åka ut med bilen lite så där förutsättningslöst? Alltså hemikring? När jag var barn var världen väldigt stor och söndagsutflykt med bil var ett stort nöje. Jag har alltid gillat det! Prova nå’n gång. Du kan ha ett mål eller så kör du bara rakt ut i geografin på småvägar. Regel: får inte välja nå’n avtagsväg som du vet var den leder. Välj utifrån roliga eller spännande ortsnamn eller bara på känsla. Karta får bara plockas fram om du kommer vilse. Och gps är inte uppfunnit. Du lär känna ditt närområde, jag lovar! Man måste inte resa runt halva klotet för upplevelser.

Idag fick jag hyrbil, det skulle bli regn (som inte kom) så jag tänkte att en biltur kan sitta fint. Varför inte köra gamlagamla vägen upp till Hersonissos? Sagt och gjort! Mycket vacker väg som tar tid. Tid hade jag i massor. Om några dagar kommer det att vara bländande, skinande gult längs vägar och ute i naturen för mimosaträden har börjat blomma. Jag minns i mars 2012 hur vackert det var! Hoppas de inte blommar färdigt innan jag kommer tillbaka från Sverige.

Jättefina vyer, ja t o m så fina så jag glömde fotografera. Men vyer är så svåra, det blir aldrig så bra som verkligheten. Dessutom är det lite svårt just nu att få klara bilder. Olivskörden är över, träden beskurna och det eldas lite överallt. Mycket rök i luften och det gillar inte den här fotografen.

Körde runt i Hersonissos, letade efter en butik. Oj, så glad jag är att jag inte bor där. 80 % av alla butiker, matställen osv är stängda. Det finns inget så deprimerande och trist som tomma, döda samhällen. Jag måste erkänna att så’na där turistorter aldrig varit min melodi så jag skulle inte åka dit över huvud taget. Är så tacksam för att jag fastnat för Ierapetra som är levande året runt. Vardagen ska först och främst rulla på.

Ett roligt minne: 1987 var flyget till Sverige försenat så bussen lämnade flygplatsen igen och körde oss till ett hotell i Hersonissos där vi skulle vänta. Vi fick lunch och för att inte eftermiddagen skulle bli alltför lång (och vi hållas på gott humör) skakade man fram ”Sällskapsresan”. Jag lovar att den var ännu roligare med den extra kryddan av att sitta i ett chartergäng i en turistort med orangeklädda reseledare. Vi var många som hade svårt att hålla oss för skratt! Det var nästan så att verkligheten överträffade filmen…

Tillbaka till nutid! Nere vid hamnen i Hersonissos målades och reparerades det lite så förberedelserna inför säsongen har väl börjat så sakteliga. Jag passerade också Malia där det inte var fullt så dött, men lugnt och stilla. Antar att de njuter av den sista friden innan partajande engelsmän belägrar orten. Funderade över om det kommer ner engelsk polis i juli/aug i år också som det gjorde för några år se’n. De kom ner för att hjälpa den grekiska polisen ta om hand röran. Så kan man också använda skattepengar.

Skönt att komma ut på ön lite, måste ibland få se att den finns kvar, fylla på med en liten dos. Behöver fortfarande nypa mig i armen för att inse att jag faktiskt bor här. Och njuta.
Nog också lite rastlös. Marknadsföringen är igång, inte mycket jag kan göra konkret just nu och vänta är inte riktigt min starka sida. Imorgon blir det frukost på stamstället och se’n tänker jag köra till Kritsa. Jag har varit där några gånger under säsong, men bara kört igenom när det inte var säsong. Tänker ta en väg dit och en annan hem. Och på måndag blir det förhoppningsvis vandring.

Ha en skön kväll!

Vandra i förvirring

Igår kväll blev det många ”Välkommen tillbaka!”, kändes bra, varmt och glädjande. Efter den inledningen blev det lite lustiga samtal:
”Hur länge stannar du denna gången?”
”Ja…ungefär 1 år först och främst.”
”Ha, ha, kul! Allvarligt talat?”
”Ja, 1 år.”
Därefter var det antingen kommentar att ”det är bra!” eller blick och skratt som jag tolkade ungefär ”är du tokig?” Jag fick en känsla av att det är inte bara jag som har svårt för att ta in och fatta att jag ska bo här. Bra, då har jag sällskap i förvirringen.

Upp tidigt i morse, kurs och fart mot bergen. Vandrade upp till min egen och hemliga plats för att riktigt njuta. Så länge jag har sett fram emot detta, haft det som mål. Döm om min förvåning när det stora lugnet inte riktigt ville infinna sig. Jag måste nog acceptera att jag är rastlös, att jag på nå’t sätt är på väg. Svårt att inse att nu stannar jag så länge jag vill och kan, finns inget bokat ”hemresedatum”. Sitter nog fortfarande i transithallen….

En sak gick inte att missa: våren! Det blommar överallt, bergen är gula av ginst, det kvittrar och surras, det luktar gott. Precis som i den svenska våren finns här en hel palett med olika gröna nyanser på grönskan. Och bergen som bakgrund. Ja, jäklar vad det är vackert!

Alla vill hjälpa mig att hitta en lägenhet och det är jag jätteglad för. Alltid tryggt och stärkande att vara omgiven av hjälpsamma människor, kanske speciellt när det händer något utöver ”det vanliga” i livet. Samtidigt vill jag säga att hallå, kan vi ta det lite siga, siga – jag kom igår. Visst vill jag komma på plats så snart som möjligt, men det får gärna ta lite tid att se på olika alternativ så det blir bra det som blir.

Eftermiddagen har jag spenderat några timmar nerbäddad. Visst låter det tokigt? Människan har balkong som badar i solen och nedanför brusar vågorna i Libyska havet, men hon är nerbäddad!? Jag är beredd på alla möjliga ”baksmällor” på den här stora förändringen, t ex tvivel, hemlängtan, ånger. Fysiskt dålig stod inte med på den listan, jag frös som en galning. Antar att ”något” håller på att komma ifatt, kanske bara trötthet.

Ikväll blir det till att ta hyrbilen ut till Koutsounari för att träffa Nadine (flyttade från Tyskland ner hit i mitten av mars i år) och Sofia (flyttade från Holland till Kreta i början av 90-talet).