Tomrum. Fast egentligen inte.

Idag har jag varit lite melankolisk, nästan lite sorgsen. Det är uppbrott och förändring i luften. De pensionärer som jag umgås med ger sig iväg över sommaren till sina hemländer. Många av mina grekiska vänner går in i sin allra intensivaste jobbperiod och har varken tid eller ork att diskutera i lugn och ro.

Imorse gick jag min morgonrunda och när jag svängde runt dagishörnan in på strandpromenaden tittade jag ner mot stranden och havet. Kom ihåg när Harry och Sophie gick där på sin morgontur nummer 2. Du minns väl Harry? Jag har skrivit om honom i flera inlägg varav detta var det första. Han satt med dörren öppen så snart det blev varmt och då brukade vi prata en stund när jag gick förbi hans hus. På vintern sågs vi nästan inte alls. Jag blev inbjuden på hans födelsedagsfest i augusti ifjol vilket jag blev väldigt glad för.
Så började han ramla ifjol somras. Och i oktober började han prata om Sophie och veterinär och djurkyrkogård. Jag var i Sverige i november/december och i januari så vi hade ingen kontakt. I februari fick jag veta att Harry inte kunde klara sig själv längre, två av hans barn skulle komma och hämta honom till England. Dit han inte ville. Han hade antagligen haft några mindre hjärnblödningar eller stroke eller 10-attacker eller vad det nu heter. De var nog orsaken till hans fall och inte mattkant och knäna som han trodde. Det senaste jag hörde för ett par veckor sedan var att han nu är inlagd på sjukhus.
Det är så tomt och tyst vid Harrys hus. Jag saknar hans underbara humor.

Min mor säger ibland om en person att ”vi kände varandra i ungdomen”. Och så finns det ju ”svärmeri”. Det låter lite högtravat, men också fint. Livet har ju olika perioder. En som jag svärmade med i min ungdom har gått bort i vår. Två år äldre än jag. Det stämmer till eftertanke. På 40 år hade vi bara en mycket kort kontakt för några år sedan. Du vet, så’n där uppdatering. Vad gör du, var bor du osv.
En som en gång stått mig nära och lämnade många glada minnen, då blir det tomt.

En vän här i Ierapetra ska flytta i sommar till ett annat land och är alltså inte kvar när jag kommer tillbaka. Jag förstår varför de ska flytta, finns försörjning på annan plats så får man ge sig iväg. Vi har samma humor och behöver ibland bara säga halva meningar för den andra förstår direkt.
Vi är så på samma våglängd att det kommer att bli tomt.

I nästa vecka lämnar jag alla människor här för att åka till Sverige. Där ska jag stanna i 2 månader vilket känns väldigt märkligt. Då får jag möjlighet att träffa alla människor där.
Människor här och där lämnar inte riktigt, de bara checkar ut en stund.

Människor kommer och går i våra liv. Det känns tomt när de lämnar, men lämnar de oss någonsin? Är det inte så att alla man mött lämnat något kvar. Det är svårt att bara passera varandra. Det kan vara en lärdom som vi fick, glädje, gråt, förtroende, sår, sorg, visdom. Med mera. Vad det än är så har det format oss till de vi är idag. Alla har en del i oss. Vi har en del i varandra.
Så när någon lämnar oss blir det inte ett tomrum. Ingen möter andra oförmärkt. Det finns alltid något kvar.

PS. Håll tummarna hårt för Grekland imorgon!


Vandra med mig på Kreta!

Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Erbjudande på hemsidan!!!

Annonser

Illa, oro och vandringsseger

Illa

Även en bloggare kan bli sjuk och så blev det i veckan. Därför är jag lite sen med detta veckans andra inlägg. Inte bara tennisarmen bråkade (jodå, den är lite, lite bättre) utan det blev ett något utslaget tillstånd. Inget allvarligt, men det är inget kul att vara sjuk som ensamstående (fast de dagarna var det ensamliggande). Och allt blir så besvärligt.
Torsdag var rörelsehastigheten nedskruvad och bara det allra nödvändigaste gjordes. Som att städa lite så där på ytan bara för att det ska städas och se städat ut, du vet. Man mår lite bättre efteråt för man har ju i alla fall försökt och faktiskt utfört nå’t!

Oro

I tisdags, min insjukningsdag, skrev Grekland och EU under så att delutbetalning på tredje stödlånet kan göras. Det ger lugn och ro. Jag har inte lyckats hitta någon uppgift om att IMF gått in igen som kreditgivare så EU och IMF har väl fortfarande inte kommit överens om skuldlättander.
Jag begriper inte mycket av ekonomi och finans och här är en av de sakerna: att byta pengar. Nu görs en utbetalning som till 75-80 % går tillbaka i juni i form av räntor och amorteringar. Jag greppar liksom inte finessen!?
Ny Demokrati ropar givetvis på nyval, men låt oss hoppas att Syriza kan stå emot. Med tanke på att Ny Demokrati och Pasok till största delen ligger bakom krisen tycker jag att de kan vistas ett tag till ute i kulisserna. Och skämmas, det skulle vara klädsamt.

Greklands ekonomiska kris får man numera söka efter på theguardian.com, den är inte längre första-nyhet som det t ex var 2015. Börjar bli en lite gammal nyhet, men det är mycket annat på gång just nu. Valet i Frankrike, Brexit, Turkiet (som fortsätter störa Grekland), valskrammel i Tyskland, Ungern fick på pälsen i EU-parlamentet. Det är mycket nu och det är ändå bara en bråkdel. Känns lite oroligt i vår del av världen.

Vandringsseger

Segern är inte min, men jag hade den stora förmånen att få vara med. Lite bakgrund: det ramlade in ett mail med förfrågan om vandring. I mailet från Jeanette fanns en beskrivning av några års kamp med nervskador i fötter och ben. Hon hade i stort sett inte kunnat röra sig, haft väldiga smärtor osv. För drygt ett år sedan hade specialskor konstruerats så hon kunde gå och långsamt har hela situationen vänt, framsteg läggs till framsteg. Och nu skulle hon åka till Kreta och ville så gärna vandra.

Oj, tänkte jag, hur lägger jag upp detta på bästa sätt? Vi mailade lite, men bestämde sedan att träffas över en kopp kaffe och prata om vad som skulle kunna fungera. Jag kände mig lite kluven efter vår träff för samtidigt som jag undrade om konditionen fanns där så utstrålade Jeanette väldig kraft och vilja. Det skulle nog ordna sig, vi hade valt en vandring där det finns flera möjligheter att enkelt bryta.

Igår var det dags! Vi möttes på busstationen i Ierapetra och satte kurs norrut. Sta’n var insvept i en väldigt märklig och tjock dimma, men den löstes sakta upp. Vi var i vilket fall som helst på väg från dimman inåt land. Uppe vid ett litet kapell stoppade vi i oss lite frukost, njöt av utsikten och pratade om det som kännetecknar denna delen av ön. Plus att vandringsledaren fick ikläda sig rollen som klättrande räddningsledare för att hämta upp en mobil som halkade ner för en kant. Att folk alltid ska pilla på de där mobilerna…

Vi fortsatte mot nästa mål: fika i by. Skodon hade bytts för att testa, förväntning låg i luften. På vägen kunde jag konstatera att nu är sommaren på väg att ta över. Det finns blommor i naturen året om (utom i augusti), men vårens blomsterprakt med mängd och variation är över. Det har varit en otroligt vacker vår!

Efter fikastopp och skobyte gav vi oss ut på etapp 3. Nu hade solen klättrat på den klarblå himlen och det blev lite varmt och svettigt. Naturen och landskapet distraherade, vi beundrade alla gröna nyanser, vackra berg, insekter, fåglar och två omslingrade döda grodor. Sorgligt och vackert på samma gång.

Man talar ofta om naturens läkande kraft och hur mycket naturen kan ge oss, men ibland blir det bara prat. I mitt minne från denna vandringsdagen kommer alltid att finnas när Jeanette stod stilla, tittade ut över Ierapetra-slätten mot Thripti-bergen och sa ”Jag känner mig så fri!”. Då blir man glad och varm inombords.

Kort stopp i näst sista byn innan vi vandrade ner mot strandpromenaden i Pachia Ammos. Där höjde hon armarna i luften med ett ”Jag gjorde det!” och ett så’nt där stort, lyckligt leende som skulle gå runt om hela huv’et ifall inte öronen fanns, som man brukar säga. Det var nog inte förrän där och då som jag förstod riktigt hur stort det här var även om det bara är Jeanette som har hela bilden. När man kämpar sig tillbaka behövs milstolpar. Det är bara man själv som vet hur stora de är, hur hårt man fått kämpa. De ska man ta tillvara, fira och njuta av.

Jag blev så tacksam för att jag fått vara med. Tänk, att hon hittade och valde just mina vandringar!

Ha en skön helg!

PS. Lagt ut två foto på min flickr-sida! DS.


Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt på vandringsvecka!

 

 

Καλά Χριστούγεννα από την Κρήτη σε όλους!

Jag har inte tänkt börja blogga på grekiska, där står ”God Jul från Kreta till alla”. Det kändes bra att hojta här nerifrån på språket som talas här. Av andra, alltså. Jag ska meddela min språklärare i januari om jag ska fortsätta.

Så mycket sol och värme kan jag inte skicka upp till er i norr. Igår var det halv storm och regn mest hela dagen. Från min balkong kan jag se topparna på Dikti-bergen och de har varit snöklädda ett tag. Idag har också lägre bergstoppar och även sluttningar ett vitt puder. Ute i Makry Gialos (nästan 3 mil öster om Ierapetra) låg det minsann snö på stranden igår morse, men det försvann snabbt. Det börjar likna mitten av december 2010 fast då försvann det lika snabbt som det kom och jag satt i bikiniöverdel (kjol undertill…) på balkongen under juldagarna. Så blir det inte i år.

Men lugnt och stilla ska det bli hos mig! Tänkte igår kväll att imorgon (alltså idag) är det dags att gå in för landning. Julefriden får sänka sig, det är mat och mys som gäller. Har smugglat, tänkt till och handlat under veckan så det ska kunna bli ett riktigt bra julbord. Och det blir julsånger, packa upp julklappar, läsa, slumra, kanske se en film, gå en promenad om andan faller på. Tre hela dagar. Det är lite synd att juldagarna infaller på helgen, men man kan inte få allt.

Och visst är det typiskt att så snart man tänkt att nu är allt bra, nu ska det bli lugnt och skönt så blir det inte det. Igår kväll, när jag skulle lägga mig, hade jag jädrigt ont i höger överarm. Hjälp! Tänk om jag fått kärlkramp! När slår det över i hjärtinfarkt? Måste jag gå till läkare? Jag är inte den som jagar upp mig så lätt, men nattetid är ingen bra tid för krämpor. Lägg därtill ensam utomkands.
Om du är på sociala medier så vet du att det delas en hel del artiklar om åkommor som vårdpersonal inte upptäcker och det finns ofta en liten checklista över symptom så man ska kunna kolla själv. Jag undrar alltid varför så’na artiklar publiceras. Vem ligger bakom, vem har intresse av att jaga upp människor? Det står ”kan vara” lite så där i förbigående, men det är ju ganska viktigt. Det betyder samtidigt ”behöver inte vara” eller ”kan vara något annat”. Nu är ju även vårdpersonal människor som kan göra misstag, men jag hoppas att deras utbildning innehåller vad de behöver kunna och veta. Eller håller de på med samarbetsövningar och kurser i ”social kompetens”?
Jag funderade en stund, kom fram till att jag antagligen sträckt mig och inte var dödssjuk. Visserligen har jag inget minne av någon sträckningssmärta, men jag kanske hade en konstig vinkel i soffan under kvällen. Även små övningar som att nå vinglas och snacks kan stjälpa stora lass.

På efternatten var jag uppe på toaletten och reagerade på att mobilen på nattduksbordet lyste röd. Den borde vara färdigladdad och lysa grön. Öppnade den och där fanns ett systemmeddelande: ”Batteriet laddas inte. Strömkällan är inte tillräcklig.” Förlåt? Kontakten satt i eluttaget och den andra änden i mobilen. Jag tittade mig förvirrat omkring utan att upptäcka någon kraftigare strömkälla. Är det nå’t nytt att man ska behöva ett litet elverk hemma? Ska jag ha solceller på balkongen?
Imorse var ordningen återställd, mobilen hade tillfrisknat och lyste grön.

Nu har jag ätit frukost och ska fly hemmet i eftermiddag för en spontanutflykt. När jag återvänder har säkert julefriden kunnat installera sig i lugn och ro. Se’n ska jag njuuuuta för jag är en riktig julälskare och det dröjer ett helt år till nästa gång.

Ha det gott och njut du också av högtiden! God Jul!

a229081e6dd13f878264fee78a12c7fc

 

Unikt erbjudande – passa på!

I natt vaknade jag och konstaterade att jag höll på att insjukna med blixtens hastighet. Frös som en tokig, kände mig tung och konstig i huvudet (ja, ja, konstigare än vanligt…) och lite förvirrad. Jag utövade en form av handpåläggning (nej, nej, inte så…) på min vackra men åldriga kropp där huden kändes varken het eller kall. Vad tusan är det som händer, tänkte jag i min sömniga och oklara hjärna som efter en stund somnade in igen. Lite senare på efternatten upprepades proceduren.
I morse kollade jag temperaturen under natten och där fanns svaret! Vi hade en rejäl temperaturdipp kombinerad med vind under natten. Jag överlevde och var alltså tvungen att bege mig till lektion i grekiska vilket snabbt satte fart på och värmde upp min nerkylda hjärna. Dock ökade oklarheten något….hm….

lifezen_in

Här sitter jag och skriver och hittar på och kollar nyheter och…ja, ibland får jag lite kommentarer, men nu har jag beslutat att ge dig ett erbjudande! Du får nu en möjlighet att skifta från mer eller mindre passivt mottagningsläge av bloggunderhållning till aktivt interagerande (oj, det tog tid att få ihop den meningen!). Här kommer det: Vad vill DU veta mer om när det gäller Grekland, bo utomlands el likn? Skriv frågor nere i kommentarerna eller skicka e-post till ia.lofquist@live.com (inga frågor via facebook, google+ eller linkedin, tack – det blir för rörigt för mig, gamla människan)! Det går givetvis bra att ställa frågor när som helst, men kunde vara kul att se vad som ramlar in. Och sätta lite fart på dig, käre/kära läsare!

Det är onsdag idag så vi kan väl bestämma att svaren kommer om en vecka, dvs på onsdag. Nu ska jag lämna dig ifred så du kan börja tänka efter. Eller i alla fall försöka.

Ha en bra dag!

(bild från lifezen.in)

Vandra på Kreta!
Vi njuter av vackert landskap, enastående vyer, tystnad och lugn.
Med mig som vandringsledare kan du koppla av och släppa loss tankarna samt uppleva mina gömda pärlor.

Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen! 

PS. Berätta att du läser bloggen när du bokar, det ger dig 15 % rabatt!

 

Smått och gott mitt i veckan

Kampen i min lilla oansenliga (det är ju vinter…) kropp fortsätter. Jag undrar verkligen vad det är jag går och bär på. Nu får det snart bestämma sig – stanna kvar och bryt ut ordentligt eller stick och brinn!

Lite tur har jag för temperaturen har sjunkit jämfört med förra veckan, nu ligger vi mer ”rätt för årstiden”. Gråa moln dyker upp då och då så det drar inte i vandringstarmen. Inte än i alla fall. Ägnar mig åt stillsamt småfix så idag har jag lyckats peta in html på rätt plats på firmans hemsida och det fungerar minsann! Det är i så’na stunder man grips av hybris och tänker att kanske jag skulle kunna bli programmerare. Hm.
Vill du se underverket så finns det under Vandringsglimtar här och här. Uppdaterade glimtarna i början av veckan med foto och ny video och länkar så det går att hoppa på sidorna.

På måndag är det helgdag så min lektion i grekiska utgår. Ja, Manolis undrade om jag ville ha den på tisdag istället, men man regregerar ju till ung 13 år och ser fram emot befrielsen! Här ska smältas och repeteras, tänkte jag, och alla papper ska ordnas in snyggt och prydligt. Skönt!! Då ger han mig i uppgift till måndag 21 mars att skriva dagbok varannan dag. Och varje anteckning ska handla om igår – idag – imorgon. Tack för kaffet! Är det så att man blir lärare pga att man har nå’n sorts plågogen eller är det ett beteende man inhämtar på lärarhögskola? Man undrar ju….

Vårstädning behövs, men visst är det bäst att jag väntar till nästa vecka? Med tanke på min hälsa, menar jag.

Flyktingkrisen och EU

Ja, vad ska man säga om överenskommelsen? Jag kan inte bli annat än förstummad och uppgiven över dumheten. Vi människor är ibland dåliga på att lära oss av vår historia, men att vi är så dåliga anade jag inte. Kanske det klarnar för alla inblandade på nästa möte 17-18 mars. Men man ska ju inte vara negativ så låt oss se om vi kan se det positivt!
– EU-ledare kan vinna pluspoäng på sina respektiva hemplaner på att de visar handlingskraft. Det är ju så nuförtiden att det är viktigt att visa handlingskraft – klokhet, eftertanke, kunskap, förstånd osv verkar vara ”ute”. I sitt tal i EU-parlamentet sa Löfven bl a: ”Vi behöver förflytta oss från kaos till kontroll” och det är väl det som utlöser dumheten och paniken – kontroll till varje pris. oavsett effekter! Är det inte lite sent att konstatera detta nu i mars 2016….nej, nu var jag nog lite negativ igen.
– Turkiet har flyttat fram sin position i förhandlingar om EU-medlemsskap och det är givetvis en vinst med tanke på den något kyliga relationen med store grannen i nordost. Men de kommer att få ett ännu större problem att reda ut än det dom har nu och frågan är om Turkiet kommer att klara av det rent logistiskt, organisatoriskt och rättssäkert.
– Och plötsligen finns det pengar att betala från EU till Turkiet! FN begärde ifjol pengar för att kunna ha drägliga flyktingläger – varför betalade man inte då? Fast nu var jag lite orättvis för det hade krävt framförhållning och vem har tid med så’nt?
– Grekland har åkt från landet som ingen hade förtroende för 2015 till trovärdighet på expertnivå. Alla andra accepterar att Grekland påstår att Turkiet är att säkert land när vi alla vet att så inte är fallet. Men det är bekvämt för när den här planen brister kan alla skylla på Grekland som ju sa att….
– Det ska stoppa människosmugglarna, sägs det. Vore hederligare att se över EU direktivet 2001/51/EC som gör att flyktingar inte kan resa traditionellt vilket skulle bli billigare för dom och strypa marknaden för oseriösa researrangörer. Fast då skulle ju fler kunna komma.
– Flyktingarna är de riktigt stora förlorarna, i alla fall rent praktiskt. Nu ska de fara fram och tillbaka och bytas mot varandra. Man får nog vara en obotlig och hängiven positivist för att hitta nå’t positivt i det.
– Så har vi den där lilla detaljen med folkrätt, Genève-konvention och några andra avtal och lagar. Fast de kan vi ju strunta i, det är så längesen de skrevs och världen är förändrad, t ex med murar och taggtråd. Dags att byta ut de gamla idealen mot nya? Vilka?

Nä, trött blir man på hela världen och all röra. Nu ska jag hoppa in i duschen och spola av mig lite elände. Ha en bra kväll!

 

 

Opiggt men inte helt uselt

Ungefär 1 g/kvartal går jag till Lidl. Jag är inte så förtjust i Lidl, men de har den enda vettiga müslin i sta’n. Plockar på mig nå’t extrapris och nå’n godsak när jag ändå är där. Idag föll jag för rökt lax så på fredag eller lördag blir det njuta av. Köpte också en termoskanna att ha med på vandring. Det är så svårt att hitta bra som håller värmen utan att vara stora, otympliga och kosta en förmögenhet. Detta är den tredje i högen, får testas på nästa vandring, funkar den inte så ger jag upp.
Du undrar kanske varför jag inte alltid handlar på Lidl. Jag handlar i den affär som ligger närmast och här är det INKA. Jag har aldrig begripit varför man ska bränna bensin eller busspengar plus tid på att åka iväg. Och asa på kassar långa stycken. Kanske det beror på att jag är uppväxt i en liten by och såg vad affären betydde, framför allt när den lagt ner. Gynna affärer nära om du vill ha kvar service och räkna noga på om det totalt sett blir billigare att handla långt bort.

I morse ersatte jag morgonrunda med flera snooze. Det är gott just då, men tusan så seg man blir. Idag har vi haft en grå och mulen dag. I eftermiddag har det sett ut som om det regnar uppe i bergen. Väldans bra i så fall.

Jag har ägnat större delen av dagen åt studier av och i det grekiska språket. Segheten i morse har alltså ersatts av ett molande och sjungande sus i huv’et. Det är inte nyttigt, det där språket.

När jag gick till Lidl slog det mig hur lugnt det var på sta’n. Tror att många känner som jag, dvs lite vårtrötthet eller vårdepp. Men oj, tänker en del, hur kan man bli det när man bor där! Det är inte alls konstigt, det är skillnad på några veckors semester med semesterkänsla och vardagsliv med sina rutiner och sin lunk. Plus att jag tror att det ligger mycket i de kloka orden att ”man kan aldrig resa ifrån sig själv”. Vårtrött där blir vårtrött här.

När jag är lite nere eller ”låg” har jag en förmåga att se det mesta från den mörka sidan. Jag tror att det är humorn som försvinner, humor behöver energi och kreativitet. Sömnen är det inget fel på, inte mitt liv heller egentligen. Funderade igår när jag läst ut en bok där en av huvudpersonerna fick en hjärntumör om det är därför jag är så tung i huv’et. Alltså att jag skulle ha en hjärntumör, inte pga bokpersonens hjärntumör. Bli inte orolig, jag insåg att jag saknade alla tecken så jag återgick till diagnosen vårtrött.

På tal om semester så är det nog precis det jag behöver. Det sägs att egna företagare aldrig har semester och det ligger nå’t i det. Även om jag tar ledigt en dag så ligger det och mal nå’nstans i alla fall. Det är nog bara på vandring som det blir riktig vila och avkoppling för mig.

Så finns det dom som ska pigga upp en med att ”det finns dom som har det värre!”. Jo tack, nu mår jag ännu sämre. Nä, jag är i det där läget att ”nu måste det hända nå’t, nå’t roligt!” Letade upp några foto så här kan du se vad jag menar:

Foto0236

Ungefärligt nuläge. Grått, trist, tröttigt. (mars 2010)

 

5166203749_c408acbf73_b

Önskvärt läge. Pigg, glad, fräsch. (oktober 2010)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På plussidan idag: vandring planerad på fredag eller lördag (om jag gitter….), tid är bokad hos frissan och just nu färgar solen Ierapetra alldeles guldgul. Jädrar, så fint det är!
Och igår poppade det upp lite kreativitet och lust så det blev ett inlägg på företagsbloggen om drömmar. Läs det för det är bra. Så det så.

Lite mat skulle väl inte skada. Och det kommer en ny dag imorgon.
Ha en skön kväll!

Efterlysning

Jag var på kinarestaurang för ett par veckor sedan. Förresten, det är en kombinerad restaurang med kinamat, sushi och grekisk mat, men det är egentligen inte viktigt. Efter maten fick jag en så’n där lyckokaka och inuti låg en lapp:

A wise man will give you good advice soon.

Och därefter en rad med turnummer. Jag känner lite beundran för den språkliga fingertoppskänslan. När är ”soon”? ”Wise” på vilket sätt? Vem bedömer om rådet är ”good”? Man skulle kunna säga att det är ganska öppet för tolkningar.

Hur som helst, jag har ett mer akut behov efter att nu ha varit mer eller mindre instängd (lite tillspetsat kanske, men det känns så…) i över tre veckor. Kan nå’n skicka hit en sjukvårdare/underhållare/kock/städare/komiker/springpojke? Kanske behöver vara lite psykolog eller mentalskötare också. Om jag bara kunde skypa eller ringa till nå’n, men förkylningen har satt sig så illa så jag har i stort sett ingen röst. Men vi har fint väder!

Ja, ja, jag är glad att jag lever men oj, så uttråkad!

 

 

Konvalescentens rapport

Konvalescens är inte lätt. Att stava till det är den första svårigheten. Undrar du om jag är sjuk eller vad som hänt så läs gårdagens blogginlägg. Jag är för svag för att skriva en sammanfattning.

Jag måste vara lite rättvis. Igår skrev jag att ingen presenterade sig och idag kom jag på att det inte stämmer. Ambulanskillarna presenterade sig, frågade mig efter mitt namn och var jag kom ifrån osv. Väldans trevliga killar.

Jag delade förresten ambulans med en liten tjej och hennes mamma. Tjejen låg på båren och verkade inte uppskatta en del kurvor. Om jag förstod det rätt (de var från Holland) så hade hon halkat på toa och slagit höften. Så olyckan kan vara framme var som helst och när som helst. Tillvaron är skrämmande och förlamande om tankarna börjar gå i de banorna.

När någon del av kroppen skadas och inte kan användas fullt ut brukar man upptäcka vad den brukar användas till och hur stor nytta man har av den. Jag är högerhänt och en kraftlös högerarm är ganska värdelös. Mest i vägen, faktiskt.

Tycker du att det är självklart att kunna ligga ner? Byta ställning i sömnen? Efter 3 nätters slummer till och från i halvsittande ställning lyckades jag natten som gick sova 1,5 tim på sidan och slumra ung 1 tim i halvsittande ställning. Det är svårt att sova i halvsittande ställning utan tv och när klockan är mer än 10 på kvällen. Tur att det finns e-böcker, veckotidningar, korsord.

Det som var lättast att justera efter olyckan var mina glasögon, det tog väl optikern cirka 01:47 min. Tänk om det gick lika lätt med kroppen. Den börjar förresten bli lite märklig, jag får nog skärpa till mig. Det gör mindre ont, ja nästan inte alls, om jag går med lite böjd och framåtlutad kropp. Lite som en neandertalare. Fick syn på mig i spegeln och det var inte tilltalande. Dessutom resulterar det väl bara i att jag får ont i ryggen istället.

Jag har mest ont i övre bröstkorgen, det gör attans ont vid djupandning och armrörelser. Det ställer till det mer än man kan tro plus att det är inte så lätt att vara justerad och leva ensam. Igår var en smula på väg att fastna i halsen och då slog det mig: jag kan inte hosta! Lite senare var en nysning på väg och det går inte. Näsan började rinna i morse, prova att snyta dig och känn efter var du tar i. Snorig neandertalare…jo, jo, det blir bara bättre och bättre.

Kroppen är verkligen inte vacker för tillfället eller så är den kanske det. De numera färgglada områdena drar bort blicken från en del skavanker och brister. Och det finns gott om färger som blått, rött och grönt. En snorig färgrik neandertalare.

Sjukvårdspersonal ger så bra och förståndiga råd, men de blir ibland komiska när de inte tar reda på hur man har det. En sjukgymnast tyckte för några år se’n, när jag hade en stressfraktur i foten, att jag inte skulle gå. T ex inte gå och handla. När jag undrade hur hon tänkte att jag skulle få mat så…..kvitt vilket, vi släpper det gamla.
I lördags fick jag veta att om 3-4 veckor är sprickan läkt och tills dess får jag inte lyfta. Jag frågade inte efter några detaljer så jag vet inte om jag får bära kassar från affären. Däremot så berättade jag att jag vandrar och undrade om det var ok att ha ryggsäck. Det var det inte, men gå får jag. Har många fickor i vandringskläderna så det mesta ska nog lösa sig, men vattenflaskorna? Tacksam för tips!

Tänkte igår kväll att jag vill ha morgondagen bara till vila, ingenting annat. Kroppen ska få vara ifred och ta hand om läkning. Men det vet ju alla att det går inte när man är egen företagare, det säger ALLA. Så tänkte jag att det är ju bara trams. Livet har knackat mig på axeln, bara att stanna upp. Kan jag inte så kan jag inte. Bättre att ta några dagar nu och sätta fart senare.

Tycker du att jag verkar vara på gott humör? Det är jag inte. Jag hatar att vara begränsad. Och jag hatar när jag gör dumheter eller stora oplanerade händelser som får så stora konsekvenser. Enda sättet att överleva är nå’n sorts galen absurd ironi.

Och det skadar inte med lite perspektiv. Några dagar är jag hänvisad till vila, se’n att ta det lugnt ett par veckor. Säg 4 veckor i ett liv på 56,115 år. Vad är det? Och det kunde varit värre. I helgen dog 4 personer i 3 trafikolyckor på Kreta. Bl a körde en bil av vägen (känns det igen?), i den satt två äldre herrar, de rasade ner i en ravin (plötsligen tacksam för mitt dike).

Det blev ett långt, lite rörigt och snackigt inlägg. Antagligen börjar jag bli uttråkad vilket kan vara ett gott läkningstecken. Får bara inte glömma att det kan gå fortare för knoppen än kroppen. Nu ska jag laga middag, det blir soppa. Det bör jag väl kunna få i mig utan problem.

Konvalescens här och där

Oj, så stelt det var i morse, men upp kom jag. Ordinerades eftermiddag på stranden så musklerna fick värme och avslappning. Blev också en liten simtur, minsann.

Funderade över skillnaden på konvalescens här jämfört med där för ensamstående vid kroppsskador som tillåter viss förflyttning. I oktober 2012 satt jag här med stressfraktur i foten. Tråkigt eftersom jag åkt ner för att vandra, hann med 2 vandringar och se’n blev det bara några steg mellan rummet och fiket eller rummet och taverna. Tillbringade dagarna med foten på stol, kaffe på cafébordet, böcker och nät-tv. Liv och rörelse runt omkring som bjöd på både underhållning och förströelse. Utöver det hade jag sällskap och fick viss omsorg.
Så reste jag hem till Sverige och tillbringade 2,5 månad i en soffa i en lägenhet. Tristess. Många hörde av sig på olika sätt, men det blir mycket tom tid. Enligt läkaren fick jag inte ens gå och handla vilket jag så klart gjorde, annars hade de fått skicka mig till psyk. För övrigt kunde hon inte svara på vem som skulle handla till mig i 2,5 månad.

Nu är jag visserligen mörbultad, men jag kan välja om jag ska stanna hemma, sitta på nå’t fik och glo på folk eller, som jag gjorde idag, ordinera värme och vila på stranden. Hade jag varit i Sverige hade jag väl varit i den där soffan igen.

Jag menar inte att människor är mer eller mindre omtänksamma här än där utan vad jag menar är att klimatet gör att jag har alternativet att ta mig ut. Det känns inte så ”ensamstående” om du förstår vad jag menar. Och gör du inte det så är det antagligen jag som är dålig på att förklara vilket kan bero på att det är över 30 gr varmt och hög luftfuktighet.

Funderade på stranden över valet och arbetslöshet, men jag är för irriterad för att skriva om det idag så det blir imorgon. Nu är jag ordinerad Retsina och snacks innan det är dags att fixa middag. Och jag är en lydig patient.

Reseminnen – sjukt

Trots krock, stressfraktur och lite smått och gott har både jag och resesällskap varit förskonade på sjukfronten under resor. Semestern i Cesme i Turkiet 1979 är dock ett exceptionellt undantag! Vi hade varit där året innan, trivdes jättebra och återvände och ”vi” var syrran och jag. Oj, det är många år se’n, vi var 26 respektive 21 år…knappt minnet räcker till… Vi kommer aldrig att glömma hur varmt det var och hur turkarna själva pustade och stönade när de inte rörde sig i ultrarapid. Utan vår vapendragare, Hassan, hade vi nog inte klarat de 2 veckorna. Han skällde och vände uppochner på apotek, sällskapade den som för tillfället var frisk osv.

Läkare 1 – syrran hade ett sår på ovansidan av foten redan när vi reste ner, men det började se lite sjukt gult ut. Vi pratade med Nuri, hotellägaren, och tänk, han satt precis och pratade med en som nästan var färdigutbildad läkare. Vilken tur! Syrran och kandidaten försvann in i matsalen och efter en stund kommer en sammanbiten person och en lite moloken person. Såret tvättat och klart, men syrran något irriterad över att han försökt bjuda ut henne på middag. Lite svårt att avvika när någon har ens fot i ett fast grepp. Och inte gav han sig utan tjatade och tjatade. Det hör till saken att hon hade långt, blont hår…”svenska flicka”… Kandidaten fick alltså lära sig nå’t denna da’n också: en del ”svenska flickor” har skinn på näsan.

Läkare 2 – efter en dag på stranden får jag fruktansvärd huvudvärk, kan inte lyfta huvudet, och väldigt ont i ryggen. Syrran ger sig ut för att hitta en läkare och kommer tillbaka med en färdigutbildad, minsann. Det är inte lätt i ett värkande och dimmigt läge försöka förklara hur man mår på sitt andraspråk för någon som inte riktigt förstår vad man säger. Jag fick fram till syrran att säga till honom att kolla mina medicinburkar (jag är epileptiker) så att jag inte fick nå’t som krockade. Han tittade på burkarna och jag kan än idag höra hans röst:
– Yes, we have this in Turkey too!
Han undersöker, skriver ut ett helt batteri med recept och jag förstår så mycket som att jag ska få 7 febernedsättande injektioner de närmaste 3 dagarna. Syrran ger sig iväg till apoteket nedtyngd av receptbördan, läkaren tar upp ett metalletui och börjar montera ihop en stor spruta, jag (som normalt sett inte är spruträdd) försöker klättra uppför väggen medelst rygghasning. Jag får injektionen, känns som om jag ska brinna upp inifrån och lär ha skrikit så det hördes på hela hotellet. Syrran vänder i trappan, kommer tillbaka och får order av mig:
– Se till så han kommer ut härifrån! Jag vill ALDRIG se honom igen!! Jag bryr mig inte om hur det går med mig!!!, ryter jag medan mitt febersvaga finger pekar mot dörren.
Det visar sig senare att läkaren och apoteket tjänade mer pengar på injektionerna än på tabletter, men det blev tabletter istället.

Läkare 3 – nu har det gått några dagar, jag känner mig nästan bra, kl är 4 på morgonen, någon skakar mig:
– Vakna! Jag mår jättedåligt, kvider systern.
Jag måste erkänna att jag knep ihop ögonen några timmar till för att sova färdigt (hon läser inte bloggen så det är ingen fara…är väl ändå preskriberat nu…). Morgon, ner till Nuri och på hans kontor sitter – just det, en läkare! Denne är också färdigutbildad och ännu bättre: han har utbildat sig i England! Upp till systern och nu får vi veta vad som hänt. Pga den höga värmen så är det njurarna som protesterar vilket på verkar hela systemet. Vi har antagligen druckit lite för lite, svettats mycket, inte direkt sökt upp skuggan (hm…) och inte tillsatt extra salt (vi hade en diskussion om salttabletter innan vi åkte…). Syrran ska inte ha en massa tabletter utan febern ska ner med våta handdukar och 3 ggr/dag ska hon äta yoghurt (jag vet inte hur den smakar idag, men då smakade den jord). Sjuksyster: lilla moi. Det blöttes handdukar i parti och minut och matades med yoghurt. Syrran kved, hon ville inte äta eländet. Då fick jag ta till stora släggan:
– Du minns vad läkaren sa? Om du inte är frisk på onsdag kan han inte låta dig flyga hem på torsdag.
Yoghurten slank ner snabbt och lätt och vi åkte hem som planerat.

Detta är enda gången jag har längtat hem!
Lät en labass titta på medicinburkarna vi hade med oss hem. När hon såg min febernedsättande medicinburk skrattade hon och sa att den här hjälper mot i stort sett allt från skörbjugg till gonorré.
När vi varit hemma ett tag berättade syrran att läkare 2 höll mina medicinburkar uppochner när han sa:
– Yes, we have this in Turkey too!