Tomrum. Fast egentligen inte.

Idag har jag varit lite melankolisk, nästan lite sorgsen. Det är uppbrott och förändring i luften. De pensionärer som jag umgås med ger sig iväg över sommaren till sina hemländer. Många av mina grekiska vänner går in i sin allra intensivaste jobbperiod och har varken tid eller ork att diskutera i lugn och ro.

Imorse gick jag min morgonrunda och när jag svängde runt dagishörnan in på strandpromenaden tittade jag ner mot stranden och havet. Kom ihåg när Harry och Sophie gick där på sin morgontur nummer 2. Du minns väl Harry? Jag har skrivit om honom i flera inlägg varav detta var det första. Han satt med dörren öppen så snart det blev varmt och då brukade vi prata en stund när jag gick förbi hans hus. På vintern sågs vi nästan inte alls. Jag blev inbjuden på hans födelsedagsfest i augusti ifjol vilket jag blev väldigt glad för.
Så började han ramla ifjol somras. Och i oktober började han prata om Sophie och veterinär och djurkyrkogård. Jag var i Sverige i november/december och i januari så vi hade ingen kontakt. I februari fick jag veta att Harry inte kunde klara sig själv längre, två av hans barn skulle komma och hämta honom till England. Dit han inte ville. Han hade antagligen haft några mindre hjärnblödningar eller stroke eller 10-attacker eller vad det nu heter. De var nog orsaken till hans fall och inte mattkant och knäna som han trodde. Det senaste jag hörde för ett par veckor sedan var att han nu är inlagd på sjukhus.
Det är så tomt och tyst vid Harrys hus. Jag saknar hans underbara humor.

Min mor säger ibland om en person att ”vi kände varandra i ungdomen”. Och så finns det ju ”svärmeri”. Det låter lite högtravat, men också fint. Livet har ju olika perioder. En som jag svärmade med i min ungdom har gått bort i vår. Två år äldre än jag. Det stämmer till eftertanke. På 40 år hade vi bara en mycket kort kontakt för några år sedan. Du vet, så’n där uppdatering. Vad gör du, var bor du osv.
En som en gång stått mig nära och lämnade många glada minnen, då blir det tomt.

En vän här i Ierapetra ska flytta i sommar till ett annat land och är alltså inte kvar när jag kommer tillbaka. Jag förstår varför de ska flytta, finns försörjning på annan plats så får man ge sig iväg. Vi har samma humor och behöver ibland bara säga halva meningar för den andra förstår direkt.
Vi är så på samma våglängd att det kommer att bli tomt.

I nästa vecka lämnar jag alla människor här för att åka till Sverige. Där ska jag stanna i 2 månader vilket känns väldigt märkligt. Då får jag möjlighet att träffa alla människor där.
Människor här och där lämnar inte riktigt, de bara checkar ut en stund.

Människor kommer och går i våra liv. Det känns tomt när de lämnar, men lämnar de oss någonsin? Är det inte så att alla man mött lämnat något kvar. Det är svårt att bara passera varandra. Det kan vara en lärdom som vi fick, glädje, gråt, förtroende, sår, sorg, visdom. Med mera. Vad det än är så har det format oss till de vi är idag. Alla har en del i oss. Vi har en del i varandra.
Så när någon lämnar oss blir det inte ett tomrum. Ingen möter andra oförmärkt. Det finns alltid något kvar.

PS. Håll tummarna hårt för Grekland imorgon!


Vandra med mig på Kreta!

Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Erbjudande på hemsidan!!!

Annonser

I’ll be back soon!

Det blev inga inlägg om att resa, men de kommer. Nu är jag på väg hem till Ierapetra. Familjemedlemmen är bättre och läget stabilt.

Och nu tittar solen fram! Skåne har under dessa två veckorna bjudit på skånsk vinter: grått, råkallt, trist och halvmörkt. Men ingen blåst, minsann!

dsc02723

Och allt som oftast dimma.

dsc02720

Och nu, när jag sitter på Kastrup, lyser solen så mycket den orkar! Jag vet att det är kyligt nere i Ierapetra och lägenheten kommer att vara som ett kylskåp ikväll, men vad gör det när man väl är hemma!?

Några vandringar blev det inte pga snö, is och dimma. Det rycker i vandringsbenen, men jag får nog vänta lite eftersom jag har en irriterad tå och en spricka i foten. Det får man om man tjongar foten i en möbelfot så att tårna sprids på olika håll. Och se’n gör om samma sak tre dagar senare. Klantigt? Nja, jag har för långa ben så kontakten ända ut är lite bristfällig. Tror jag.

Nu ska vi snart gå ombord! Ha en skön helg!

fyrverkeri-1
Förlängt nyårserbjudande!
Boka före den 31 januari och få 25 % rabatt per person på vandringsvecka före 15 juni 2017.
Mer info på hemsidan inspirewiz.com
Välkommen!

 

Καλά Χριστούγεννα από την Κρήτη σε όλους!

Jag har inte tänkt börja blogga på grekiska, där står ”God Jul från Kreta till alla”. Det kändes bra att hojta här nerifrån på språket som talas här. Av andra, alltså. Jag ska meddela min språklärare i januari om jag ska fortsätta.

Så mycket sol och värme kan jag inte skicka upp till er i norr. Igår var det halv storm och regn mest hela dagen. Från min balkong kan jag se topparna på Dikti-bergen och de har varit snöklädda ett tag. Idag har också lägre bergstoppar och även sluttningar ett vitt puder. Ute i Makry Gialos (nästan 3 mil öster om Ierapetra) låg det minsann snö på stranden igår morse, men det försvann snabbt. Det börjar likna mitten av december 2010 fast då försvann det lika snabbt som det kom och jag satt i bikiniöverdel (kjol undertill…) på balkongen under juldagarna. Så blir det inte i år.

Men lugnt och stilla ska det bli hos mig! Tänkte igår kväll att imorgon (alltså idag) är det dags att gå in för landning. Julefriden får sänka sig, det är mat och mys som gäller. Har smugglat, tänkt till och handlat under veckan så det ska kunna bli ett riktigt bra julbord. Och det blir julsånger, packa upp julklappar, läsa, slumra, kanske se en film, gå en promenad om andan faller på. Tre hela dagar. Det är lite synd att juldagarna infaller på helgen, men man kan inte få allt.

Och visst är det typiskt att så snart man tänkt att nu är allt bra, nu ska det bli lugnt och skönt så blir det inte det. Igår kväll, när jag skulle lägga mig, hade jag jädrigt ont i höger överarm. Hjälp! Tänk om jag fått kärlkramp! När slår det över i hjärtinfarkt? Måste jag gå till läkare? Jag är inte den som jagar upp mig så lätt, men nattetid är ingen bra tid för krämpor. Lägg därtill ensam utomkands.
Om du är på sociala medier så vet du att det delas en hel del artiklar om åkommor som vårdpersonal inte upptäcker och det finns ofta en liten checklista över symptom så man ska kunna kolla själv. Jag undrar alltid varför så’na artiklar publiceras. Vem ligger bakom, vem har intresse av att jaga upp människor? Det står ”kan vara” lite så där i förbigående, men det är ju ganska viktigt. Det betyder samtidigt ”behöver inte vara” eller ”kan vara något annat”. Nu är ju även vårdpersonal människor som kan göra misstag, men jag hoppas att deras utbildning innehåller vad de behöver kunna och veta. Eller håller de på med samarbetsövningar och kurser i ”social kompetens”?
Jag funderade en stund, kom fram till att jag antagligen sträckt mig och inte var dödssjuk. Visserligen har jag inget minne av någon sträckningssmärta, men jag kanske hade en konstig vinkel i soffan under kvällen. Även små övningar som att nå vinglas och snacks kan stjälpa stora lass.

På efternatten var jag uppe på toaletten och reagerade på att mobilen på nattduksbordet lyste röd. Den borde vara färdigladdad och lysa grön. Öppnade den och där fanns ett systemmeddelande: ”Batteriet laddas inte. Strömkällan är inte tillräcklig.” Förlåt? Kontakten satt i eluttaget och den andra änden i mobilen. Jag tittade mig förvirrat omkring utan att upptäcka någon kraftigare strömkälla. Är det nå’t nytt att man ska behöva ett litet elverk hemma? Ska jag ha solceller på balkongen?
Imorse var ordningen återställd, mobilen hade tillfrisknat och lyste grön.

Nu har jag ätit frukost och ska fly hemmet i eftermiddag för en spontanutflykt. När jag återvänder har säkert julefriden kunnat installera sig i lugn och ro. Se’n ska jag njuuuuta för jag är en riktig julälskare och det dröjer ett helt år till nästa gång.

Ha det gott och njut du också av högtiden! God Jul!

a229081e6dd13f878264fee78a12c7fc