Trolsk och magisk vandring

Ny ryggsäck, ny strumpsort, hälgrepp i trilskande vandringsskon – dags för vandring! Körde upp till Hässleholm och tog tåget till Sösdala där jag gick ner till Skåneleden vid Lillsjödal. På vägen dit mötte jag lantbrukare med spann som skulle ge något till sina kor, Jisses, vilken orkester! De i andra hagen var väldigt upprörda och lät hela världen få veta det.

När jag började vandra i den stilla morgonen snubblade jag nästan över ett tält. Tänk vilken underbar morgon camparen fick vid den lilla spegelblanka sjön. Jag fortsatte och kom upp på en smal åsrygg. Snart kunde jag se snapphanarna trycka i buskarna till vänster och svenskarna gömma sig bakom träden till höger. Vad hade blivit om svenskarna inte vunnit? Tanken svindlar!

Inne i skogarna var det tätt, mossigt, stenigt och höga tallar. Eller vacker bokskog. Här bjuds allt! Prassel, rop, skrik och andra ljud hördes så jag var inte ensam. En del ljud kom från fåglar, resten vet jag inte.

Solen hittar alltid ett hål…

I tallskogarna låg stora, mossiga stenar. Detta är nordöstra Skånes kännetecken och jag vandrade på gränsen. Alldeles stilla runt omkring mig. Skulle inte bli förvånad om ett troll tittat fram bakom en sten och sagt ”Mossa, mossa, människobarn”, men jag hade blivit väldigt förvånad om han inte haft ett gäng rumpnissar som sällskap.

Passerade ett ödetorp, gick runt och fotograferade, plötsligen stod jag stilla och stirrade på en svart katt som stirrade tillbaka med böjd rygg. Jag störde kanske hans middagsvila. Mötte också några cyklister, ryttare och vandrare. Roligt att folk ger sig ut i naturen!

Vandrade i tropisk värme. Det var så fuktigt att det var dumt att dricka vatten för det rann rakt igenom. Och de svenska otäcka myggen samlades runt min ända vid varje kisspaus. Hur blir natten, tro? Kanske ingen sömn och bara kliande. Men det löste sig, jag lyckades tydligen hålla dem ifrån mig.

Så kom jag upp på Klinten på åsen. Där finns en bänk placerad rakt framför gläntan så det blir fri sikt ut över Hovdala-slätten. Som gjort för en paus då ögat får söka sig långt bort och tanken vila i fjärran.

Då och då korsade jag eller hade sällskap av nya ledmarkeringar som ”Höjdarnas höjdarled” och ”I Post-Nillas spår”. Hovdala slott och Hässleholms kommun har tydligen tagit tag i det här med vandring och lagt upp en del egna leder. Intressant! (Hovdala ordnar en vandringsfestival i september, men på sidan finns också möjlighet att ladda ner kartor och vandra själv.)

Några saker slog mig. Hösten knackar på dörren så smått. En otroligt vacker årstid då naturen bjuder på en färgsprakande show som gör en förstummad. Det är den tid på året som jag ibland saknar på Kreta, men i gengäld har jag grönt året om och slipper den nakna, bruna, döda vintern i Skåne.
Den andra saken som slog mig var att jag för första gången inte har något vandringsuppehåll! Jag började vandra i september ifjol efter högsommaruppehållet på Kreta och jag bara fortsätter och fortsätter. Ett oerhört privilegium samtidigt som det känns lite märkligt. Det bästa av två världar skulle man kanske säga.

Efter drygt 6 timmars vandring var jag tillbaka vid bilen i Hässleholm. Hade en härlig känsla av njutning över allt jag bjöds på. Förundrades över Skånes mångskiftande landskap som bjuder på allt som till exempel skog av alla slag, öppna landskap, åsar, betesmark, stigar, småvägar, sjöar, bäckar, små byar, vyer. Och stillheten och lugnet är svåra att hitta någon annanstans än i naturen. Där finns friden.

Avslutade dagen med att köra småvägar hemåt med en avstickare till Maltesholm. Tjusigt och många fina, intressanta byggnader samt en vacker park och imponerande uppkörsväg!

För den vandringsintresserade: jag gick alltså på i slutet av delsträcka 6 på Nord-sydleden, följde delsträcka 5 och där delsträcka 4 svänger vänster mot Hässleholmsgården fortsatte jag rakt fram till järnvägsstationen. Mer om Skåneleden finns här!

Ha en skön helg!

 

PS. Hur det gick med nya utrustningen? Ryggsäcken är jätteskön, det var ett bra köp, bättre än den gamla. Sockorna gav inte mersmak, för mycket ull. Hälgreppet fungerade nästan, tror jag vet hur jag ska justera det, men visst är det konstigt att en sko i ett par kan bli så fel.

Foton på min flickr-sida!
Huset är nu ute till försäljning, bl a på hemnet! Intresserad? Sprid gärna!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!

Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor. 
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!

 

 

 

Annonser

Trög men skön rörelse

Dags för vandring igår. Det är två veckor sedan jag vandrade, vi har haft ganska mycket blåst och varningar för hårda vindar. Varningar som stämt ibland, ibland inte. Det man kan vara säker på är att det blåser mer uppe i bergen än nere i sta’n.

Två gamla vandringsleder sammanlänkades med en ny sträcka. Och de gamla vandrade jag på ”fel håll” så det blev en så’n där härlig blandning av nygammalt. Men oj, så trög och tung i kroppen, är den verkligen min!? Blåsten på morgnarna har gjort att det varit lite si och så med morgonrundorna och för mycket ”soffmys”. Minst en vandring/vecka behövs för att jag, kropp och knopp ska må bra. Det fick bli lite tempoväxlingar under dagens vandring!

Hoppade av bussen uppe på nordkusten och började vandra på stenig stig längs med flodbädd. Det ger lite ravinkänsla. Väldigt grönt och löven på lövträden börjar skifta i gult. Inte ett löv rörde sig för det var vindstilla och tyst så när som på fågelkvitter. Det blev lite vår och höst på samma gång. Och mitt i alltihop ljudet av porlande vatten från något litet vattenfall från en källa nere i flodbädden.

Tankarna studsade mellan bergsväggarna och de allra jobbigaste och envetna skickades ner i flodbädden. Det är mycket som snurrar just nu så vandringens ”meditativa” inverkan var välbehövlig.

Kom fram till byn Prina där det var dags för fikapaus och klädbyte. Av med jacka och vandringsbyxor, på med shortsen. Gick in på E4 för att testa sträckan Prina – Meseleri utan några förväntningar. Den var kort, men bjöd på fina vyer. Betydligt finare än landsvägen som går längre ner.

Plötsligt hördes ett märkligt ljud och jag tittade mig omkring. Det kom från ett par svarta fåglar med ljusa huvuden. Aldrig hört ljudet förut. De cirklade över mig, nästan lite lekfullt, och efter ett tag lät de som korpar. Kan det ha varit unga korpar, ”åringar”, tro?

Så dags för sista sträckan som det är längesen jag vandrade och aldrig på ”fel håll”. Oj, så brant i början, men nu var kroppen väckt och sträckan var inte så lång. Passerade kapell och var bara tvungen att gå in, tända ljus och stanna upp en stund. Undrar hur familjen klarat sig de här två veckorna när det inte tänts ljus på Kreta!

Mötte en stor vägskrapemaskin, det är väl inför vintern så det ska gå att köra upp i bergen. Den var så bred så den hade rivit alla buskar längs vägkanterna. Jag fick vandra en lång sträcka i en riktigt väldoftande kryddblandning. Tack för det!

Funderade över att lite regn till, se’n närmast exploderar naturen i en av sina finaste tider: november. Lite senare i år pga att sommarvärmen dröjde sig kvar så länge. Höstkrokus blommar, de är små så man måste vara observant. Sista charterflyget avgår i mitten på månaden. Nu kan man både höra och se hur ön andas ut, suckar och förbereder sig för lite vila.

Och jag funderade över hur skönt, nyttigt och bra det är att vandra. Ännu bättre med markerade leder och, givetvis, allra bäst med vandringsledare. Då får vandrare möjlighet att bara koncentrera sig på att vara okoncentrerade. Plus den extra information en vandringsledare kan ge som man inte fått annars. Så sätt igång och planera vandringssemester nästa år!

Lite längre stopp vid nästa kapell, fler ljus tändes, beundrade utsikten och vilade i solen. Busshållplatsen nästa och där blev det tyvärr lite väntan på försenad buss. Hade varken ork eller lust att bli irriterad, bara njöt av extravila och solvärme.

SÅ slut när jag kom hem! Men vandring laddar också batterierna så jag vet att imorgon blir det full fart. Ut och åt på kvällen, aldrig smakar ett glas vin godare än efter vandring.

Och jag kan tillägga att det idag varit en väldig fart i det Löfquistska hemmet! Energin har flödat och motivationen varit hög – imorgon är det dags för vandring igen!

Foto från gårdagens vandring på min flickr.com!

 

En lördag i september

Vaknar medan det fortfarande är mörkt. Det är tyst. Kvarteret sover. Ljuset kommer långsamt, detaljerna i rummet blir tydligare och tydligare. Efter en stund hörs skriket från en arg eller rädd katt. Strax därefter börjar en duva med sitt karakteristiska ljud. Så försvinner jag bort i lite slummer i tystnaden.

Väcks till liv av ett hackande ljud. Antagligen knackar någon ner puts, det pågår lite renoveringar här och där. Det ringer i klocktornet vid hamnen. En barnröst hörs. Sedan lugn och ro igen. Solen leker på sovrumsgolvet.

Nu bryts friden av det värsta ljud jag vet: min granne drar upp sin sovrumsjalusi. Det metalliska ljudet skär obarmhärtigt sönder tystnaden. Bara att stiga upp. Strax efter startar hon AC:n. Jag förstår inte varför.

Går ut i vardagsrummet, hör en man ropa på någon. Nu har dagen börjat.

Frukost på balkongen, knackandet pågår fortfarande, växterna behöver inget vatten för luftfuktigheten är så hög.

Jag öppnar datorn, kollar e-posten, bokar bil några dagar i nästa vecka, fler röster hörs nerifrån gränden. Fixar lite lunch, en vespa passerar nere i gränden, tittar upp mot bergen som gömmer sig i fuktigheten. Inga barn ute och leker.

Plockar ihop mina saker för att gå till stranden, passerar vänners butiker och tavernor. Någon ropar ”What a fucking hot day!”. Jag nickar, pustar och fortsätter. På stranden tunt med folk. Packar upp och lägger mig tillrätta i parasollskuggan med bok. En erbarmligt dålig bok.

Lyssnar på havet. På människor runt omkring. Tar några foton. Betraktar båtarna som kommer från Chrissi. Himlen är vattnigt ljusblå, bergen tydliga utan moln. Plötsligen tar vinden i och vågorna blir skummiga, Det lägger sig igen lika plötsligt.

Traskar hem via minimarket där jag handlar en flaska Retsina och en påse chips (det är ju lördag!), tanten i butiken och jag förfärar oss över hettan, hon försöker trösta mig med att på måndag ska temperaturen sjunka. Inga barn ute och leker.

Passerar engelsmannens hus på vägen hem, vi växlar några ord, han säger bl a ”It’s too hot!”. Traskar hem, packar upp, häller upp vin och chips för en stund på balkongen. Kopplar fläkten till förlängningssladden – hur knasigt är det inte att ha fläkt på balkongen? Fortsätter läsa den dåliga boken som lyckligtvis snart är slut.

Tar emot grattis från WordPress – det är idag 2 år sedan jag startade bloggen. Och detta är inlägg nummer 402.

Läser äntligen ut boken ”Gone girl”, känns som en befrielse. Intrigen är intressant, men skulle det fungera för en svensk författare att skriva ett så negativt kvinnoporträtt? I övrigt är den ”amerikanskt pratigt”. 200 sidor skulle lätt kunna strykas, det skulle boken tjäna mycket på. Och slutet är urdåligt.

Det ringer i kyrkklockorna, nu är det kväll. Tutande uppe i sta’n, alltså har någon gift sig. Efter duschen kommer jag ut till en fantastisk vy. Till höger kurar Thripti-bergen i blågrå kvällsljus. Till vänster avtecknar sig Dikti-bergen mot en brandgul kuliss. I något hus spelas musik.

På väg till tavernan lägger jag märke till att allt verkar så lugnt. Människor rör sig långsamt, tonläget är lågt. Vi hushållar alla med energin i värmen. In på en av favorittavernorna, blir hälsad ”Hej svenska flicka!” och vi skrattar båda. Dels är vi lite, lite för gamla, dels är den tiden förbi när ”svenska flicka” uppmärksammades speciellt och hade vissa kopplingar. Och skönt är det!

Fin grekisk musik, färsk god svärdfisk och fräsch ”husets sallad”. Lägg till ett immigt glas vin och kyligt vatten. Mer behövs inte för att må gott. Sitter inte kvar länge, känner att det drar i ögonen.

I säng, kvarteret tystnar. Några ensamma steg, en röst lång borta. Antagligen nattsuddare. Kör AC:n och fläkten en stund, blir riktigt skönt i sovrummet. Svårt att somna, vet att det blir en orolig natt när luften står stilla. Försvinner bort till slut.

Hur mår jag egentligen?

Jag har tidigare nämnt att på vandringar blir det ibland ett tema, dvs tankarna snurrar i vissa banor och fotomotiv har en röd tråd. Det är inte alltid det blir så, men ibland. Och ibland är jag inte medveten om det förrän jag kommit hem och tittat igenom mina foto.

Den nya kameran och jag jobbar på vårt förhållande. Som en liten utvärdering tittade jag igenom mina foto från den senaste veckan. Då upptäckte jag att det är mycket ensamhet och stillhet i fotona. Jag som står mitt uppe i en flytt och förändring av tillvaron!? Eller är det kanske så att just därför. Allt som snurrar i skallen, som ska fixas, som är oklart – nå’n gång behöver hjärnan och själen vila. Kameran kanske hjälper till att fokusera på det jag vill ha/behöver just nu. Eller återspeglar det en rädsla inför det nya eller ångrar jag mitt beslut?

Eller så är det bara ett sammanträffande och jag ska sortera lite saker istället för att hålla på med nå’n sorts ”självanalys”.