Tomrum. Fast egentligen inte.

Idag har jag varit lite melankolisk, nästan lite sorgsen. Det är uppbrott och förändring i luften. De pensionärer som jag umgås med ger sig iväg över sommaren till sina hemländer. Många av mina grekiska vänner går in i sin allra intensivaste jobbperiod och har varken tid eller ork att diskutera i lugn och ro.

Imorse gick jag min morgonrunda och när jag svängde runt dagishörnan in på strandpromenaden tittade jag ner mot stranden och havet. Kom ihåg när Harry och Sophie gick där på sin morgontur nummer 2. Du minns väl Harry? Jag har skrivit om honom i flera inlägg varav detta var det första. Han satt med dörren öppen så snart det blev varmt och då brukade vi prata en stund när jag gick förbi hans hus. På vintern sågs vi nästan inte alls. Jag blev inbjuden på hans födelsedagsfest i augusti ifjol vilket jag blev väldigt glad för.
Så började han ramla ifjol somras. Och i oktober började han prata om Sophie och veterinär och djurkyrkogård. Jag var i Sverige i november/december och i januari så vi hade ingen kontakt. I februari fick jag veta att Harry inte kunde klara sig själv längre, två av hans barn skulle komma och hämta honom till England. Dit han inte ville. Han hade antagligen haft några mindre hjärnblödningar eller stroke eller 10-attacker eller vad det nu heter. De var nog orsaken till hans fall och inte mattkant och knäna som han trodde. Det senaste jag hörde för ett par veckor sedan var att han nu är inlagd på sjukhus.
Det är så tomt och tyst vid Harrys hus. Jag saknar hans underbara humor.

Min mor säger ibland om en person att ”vi kände varandra i ungdomen”. Och så finns det ju ”svärmeri”. Det låter lite högtravat, men också fint. Livet har ju olika perioder. En som jag svärmade med i min ungdom har gått bort i vår. Två år äldre än jag. Det stämmer till eftertanke. På 40 år hade vi bara en mycket kort kontakt för några år sedan. Du vet, så’n där uppdatering. Vad gör du, var bor du osv.
En som en gång stått mig nära och lämnade många glada minnen, då blir det tomt.

En vän här i Ierapetra ska flytta i sommar till ett annat land och är alltså inte kvar när jag kommer tillbaka. Jag förstår varför de ska flytta, finns försörjning på annan plats så får man ge sig iväg. Vi har samma humor och behöver ibland bara säga halva meningar för den andra förstår direkt.
Vi är så på samma våglängd att det kommer att bli tomt.

I nästa vecka lämnar jag alla människor här för att åka till Sverige. Där ska jag stanna i 2 månader vilket känns väldigt märkligt. Då får jag möjlighet att träffa alla människor där.
Människor här och där lämnar inte riktigt, de bara checkar ut en stund.

Människor kommer och går i våra liv. Det känns tomt när de lämnar, men lämnar de oss någonsin? Är det inte så att alla man mött lämnat något kvar. Det är svårt att bara passera varandra. Det kan vara en lärdom som vi fick, glädje, gråt, förtroende, sår, sorg, visdom. Med mera. Vad det än är så har det format oss till de vi är idag. Alla har en del i oss. Vi har en del i varandra.
Så när någon lämnar oss blir det inte ett tomrum. Ingen möter andra oförmärkt. Det finns alltid något kvar.

PS. Håll tummarna hårt för Grekland imorgon!


Vandra med mig på Kreta!

Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Erbjudande på hemsidan!!!

Hipp hurra!

Så är det dags för årstidsväxling igen under de närmaste veckorna. När mandelträden börjar blomma i februari är det våren som knackar på dörren. Nu är det sommaren som knackar lite försiktigt genom att temperaturen stigit och när oleandern börjar blomma i maj är sommaren här. Känns lite surt att jag inte kunnat vandra denna veckan, men tänker ta tillvara de två följande för att kunna njuta av vårens final.

Idag är en alldeles speciell dag! Det är tre år sedan jag gav mig iväg från Kastrup med två resväskor och en ryggsäck. Bostadsrätten i Lund såld, det mesta av bohaget skänkt eller sålt. Bloggade om en känsla av ingenmansland på Atens flygplats. Landade på Iraklions flygplats med en korttidshyrd semesterlägenhet som nästa station.

Jag tror att vi behöver se bakåt ibland och att speciella dagar kan vara en sorts milstolpar för minnet. Hur blev det? Blev det som jag hoppades eller bättre alternativt sämre? Har det varit en bra tid? Vad har egentligen hänt under de här tre åren? Hur har jag förändrats, vad har jag lärt mig och upplevt? Gjorde jag rätt? Har jag ångrat mig?

Jag inbillade mig inte att det skulle vara samma sak som semester att bo här. Många föreställer sig det kanske så och då blir det ett hårt uppvaknande när skimret försvinner och vardagen smyger in. Tillvaron lägger sig liksom i en annan fil.
Precis som överallt annars går livet upp och ner här också med dagar och perioder som är trista respektive roliga. När jag ser tillbaka på det som var innan jag gav mig iväg och sedan på de här tre åren så kan jag inte fånga det bättre än Kretas egen store författare:

While experiencing happiness, we have difficulty in being conscious of it. Only when the happiness is past and we look back on it we do suddenly realize — sometimes with astonishment — how happy we had been.
Νikos Kazantzakis

Och med allt det som hänt och vad det gett mig som ett nytt bagage går jag framåt. Här vill jag leva och bo länge, länge. Och jag hoppas få fortsätta att njuta av öns landskap och natur. Det är där vi två möts, där jag känner mig hemma.

Jag borde så klart fira ikväll med en riktigt god brakmiddag, men de antiinflammatoriska pillren sätter käppar i hjulet. Sista pillan imorgon så det kan bli firande imorgon kväll. Eller kanske jag ska slå ihop denna dagen med de tre milstolpar som kommer i maj? Jädrans vilket firande det skulle kunna bli!

Nu ska jag ägna mig åt lite mer eftertanke och fler goda minnen…  Ha en skön helg!

PS. Foto: Hans Hanson.

Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.

Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt!

 

Adjö julen och lite spridda skurar

Så är julen ute för denna gången, nu dröjer det ett tag innan det är dags för adventsfrid igen. Smålampor framtagna för att skingra mörkret som känns ännu tyngre efter alla juleljus. På vår innergård har vi ett gammalt fint äppleträd som är julträd fram till nu då det istället blir ett ljusträd några veckor framöver. Känns gott i rusket!

Sista julen på Södra Esplanaden, försäljning är igång igen:
http://www.hemnet.se/bostad/bostadsratt-2rum-centrum-lunds-kommun-sodra-esplanaden-23-a-5865552
Haft två visningar och det verkar vara mer fart nu än nov/dec. Håll tummarna!

När man ska packa ihop sitt lilla liv dyker det ibland upp överraskningar som t ex en glöggflaska, smak: fikon och cognac. Du vet väl att glögg är jättegott att använda för att marinera kött? Men fikon och cognac….jag gillar båda men tillsammans i en glögg? Får testa ikväll!

Uppbrott innebär också att avsluta olika saker som t ex mitt engagemang i bostadsrättsföreningen. Jag gillar föreningsarbete och jag gillar att påverka mitt boende. Under de år jag jobbat i föreningar så märks tydligt en förändring under de senare åren. ”Ställa upp”? ”Offra” fritid?? Ideellt??? Jag tror att det är självcentreringen som tränger undan gemenskap och att göra saker tillsammans. Synd för vi är så mycket starkare tillsammans.

Väntar på att en butik ska höra av sig om en toner, den tog givetvis slut mitt i kopierandet i söndags. Långt tillbaka hade jag blivit tossig, förr irriterad, senare år mest ”jaha, det var förargligt”. Är det det som menas med att bli klokare med åren? Eller är jag bara avtrubbad? Hemska tanke….

Den här mörka årstiden går mig på nerverna på många sätt. Med spring i benen och behov av att vara utomhus och att komma hemifrån (som arbetslös blir man väldigt trött på sitt hem….) och pigga upp hjärnan kommer vandringslängtan. Upptäckte igår att jag satt och tittade på mina vandringar på everytrail i satelitläge – hur patetiskt är inte det!? Klarar vi oss undan snö, det milda vädret håller i sig så är snart dagarna så långa att det kan vara dags för en tidig start på säsongen. Härligt!

Midjemåttet blir besvärligt under denna årstiden. Eftersom förutsättningarna för de dagliga turerna också är dåliga så blir det inte mycket rörelse. En tröst att det brukar försvinna ganska snabbt och i år är det inte så illa som ifjol.

Så är nya året igång och det känns riktigt bra! Jag kommer att minnas 2013 som ett mellanår, ett av dom där åren som är mer dalbane än berg om man säger så. Dom behövs dom också, men är tunga. Himla bra utgångsläge är dom för nu kan allt bara bli bättre!

Kan som avslutning rekommendera en bok: ”Ladies” av Johan Hakelius. Fascinerande kvinnoöden i England under perioder med stora förändringar, gemensamt är att de lyckades skapa sig ett visst svängrum. De har alla något som fångar ens uppmärksamhet, som det står i förordet: ”Det är något alldeles särskilt med de engelska  damerna. Något metodiskt envist, självklart behärskat, lätt prilligt.” Speciellt en kvinna ska jag försöka ta reda på lite mer om: Vita Sackville-West. Precis som hon ser jag inte poängen med att skilja kvinnors rättigheter från mänskliga rättigheter. Mer humanism!