En riktig höjdare!

Det blev en lång, härlig dag i onsdags så igår var det sovmorgon och sedan städning. Jag skulle ju vänta med större städning tills det regnat, men jag gav alltså upp den idén igår och städade ut en massa damm. Ny damm har antagligen virvlat in sedan dess, men det är en annan sak. Tröstlöst arbete!

I onsdags var det vandringsdags! Upp innan tuppen kvart i fem för att ta bussen kvart i sex till bergsby. När jag kom upp till bergsbyn nästan en timme senare fick jag sätta mig en stund och vänta. Det var nämligen alldeles mörkt!

När himlen började ljusna vid 7-tiden kunde jag sätta igång. Dagens plan: först min egen sträcka, sedan slå följe med E4, lämna den för en ny sväng. Tanken var att denna vandring kanske kan ingå i vandringsvecka 2.

En stund stod jag alldeles stilla och bara njöt. Det är så mycket vackert i landskapet och naturen och en av de vackraste är när morgonsolen färgar bergen röda. Medan jag njöt skiftade det röda i gult för att sedan bli vanligt dagsljus. Upplevelsen är som att få en dyrbar gåva.

När jag kommit en bit upp hörde jag ett ljudligt brummande, nästan som ett entonigt motorljud. Det var inte en bil, flygplan eller något annat fordon. Jag såg ingenting runt omkring mig. Rundade en sväng och där var en stor biodling. Tydligen är bin morgonpigga och då i full gång! Ljudet följde med under förmiddagen när jag passerade andra biodlingar, men blev svagare och svagare för att upphöra när vi närmade oss middagstid. Siestadags, kanske.

Plötsligen slets tystnaden sönder av ett gevärsskott. Ibland får jag frågan om jag inte är rädd för att vandra ensam, men det är jag inte. Jakt är dock ett orosmoment både här och i Sverige. Jag vandrade rakt in i rådjursjakt en gång vid Romeleåsen, det kändes inte så bra. Jägare vet vad de gör, men kan givetvis också göra misstag. Här behöver det inte vara jakt utan kan vara någon som skjuter ett skadat eller sjukt djur. Det kom inga fler skott så efter en stund kunde jag släppa det.

Frukost vid litet kapell. Ut på grusvägen igen, hörde en bil komma och då jag flyttade ut i vägkanten trampade jag lite snett på en sten. Ingen skada skedd, men jag vinglade väl till för pick-up:en stannade, fönstret vevades ner och två allvarliga gentlemän sa ”Ok?”. Jo, det var ok så de körde vidare.

Så var jag uppe och det planade ut lite. Nu kom nästa fantastiska gåva: otroligt vackra vyer. Och jag vandrade på en platå med skiftande natur. Det var biodlingar, pinjeskog, vinodlingar, lövträd, vildpäron, några få olivlundar. De ”tråkiga, enformiga” bergen har många gömda skatter!
Jag har skrivit om att jag kan sakna höstfärgerna i Sverige, men vi har en del höstpalett även här:

En stor getflock och jag korsade varandras spår och jag började fundera på om det heter fårhjord och getflock eller tvärtom. Och hur blir det när det är blandat? En flockhjord, eller? Sådana stora, avgörande frågor sysslar en avkopplad hjärna med!
Jag såg djurägaren och en liten kille stå en bit längre ner och funderade en stund över skolplikten. Det händer ganska ofta att barn är med uppe i bergen. Kanske de får ledigt från skolan för att hjälpa till hemma som man fick förr i tiden i Sverige. Jag hoppas i alla fall att de går i skolan.
Så började jag fundera över hur de två funderar. De stod nämligen parkerade på en punkt där man har en sagolik utsikt över bergen som ligger i olika blågrå lager. Ser de hur vackert det är? Tänker de bara att ”jaha, där är bergen”? Hur hemmablind kan man bli? Hur hemmablind är jag i Skåne? Hm. Tål att tänkas på.

Vid nästa flockhjord blev jag först hotad av get som verkligen var på bettet. Hon skyddade sin lilla killing och jag kan inte tolka deras bäande, men budskapet gick fram, tro mig! På andra sidan av flockhjorden ute på en äng stod herden. Han hojtade ”Hello!” och vinkade så jag vinkade tillbaka. Och kände mig otroligt avundsjuk. Tänk, att få gå här uppe hela da’n! Vilken arbetsmiljö! Och inte är den likadan varje dag.

Och det fick mina tankar att vandra till allt prat om att medvetandegöra, mindfulness, närvaro och olika tekniker. Egentligen är det ju så enkelt. Bara att ta ett djupt andetag, titta sig omkring och se på allt som finns. Låta sig fyllas av glädje och tacksamhet. Jag är i alla fall rik där jag står omsluten av allt vackert och magnifikt. Vacker natur och magnifikt landskap med de gamla bergen. Allt har funnits här i tusentals år och allt kommer att finnas kvar långt efter det att jag försvunnit. Vi får så mycket, t o m gratis, och ute i naturen det blir så tydligt att det är överväldigande. ”Fattig är inte den som har lite utan den som aldrig kan få nog.”
Eller som min vandrarkompis i Sverige skrev på facebook efter vandringar i Jämtland och Västerbotten i förra veckan: ”It is truly beyond me how people can be so full of shit when the world is full of such beauty”.

Sju timmars vandring och jag landade i busskur med fika. Kan vandringen erbjudas till andra? På väg upp är det ganska brant och det är jobbigt. Det är ungefär 1,5 timme, sedan är det bara underbart. Jag har haft pauser, stannat för att njuta och fotograferat. De sista 45 minuterna kan jag plocka bort. Trist och tillförde ingenting. Mycket fin vandring som seglat upp på min favoritlista!

När jag kom tillbaka till sta’n gick jag en stadstur med två svenskor. Jag kanske ska börja med ”stadsvandringar” i utbudet! Tror inte det, det är bara roligt att visa runt i vår fina lilla stad. Och efter turen åt vi middag tillsammans, trevligt sällskap.

Nästa vecka påstår prognosen att vi ska få regn och åska. Vi får väl se! Det ger mig ett utmärkt tillfälle att gå in i min lilla bokskrivarbubbla några dagar så jag vet inte hur det blir med bloggandet. Tills dess kan du få något att fundera på över helgen efter det att du tittat på nya foton på min flickr-sida: det finns inga nötter på pinjeträd så var kommer pinjenötter ifrån?

Ha en skön och fridfull helg!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Annonser

Tema ”Turist på östra Kreta”: 4. Vägar och byar

Tanken med temat är att ge några tips och lite kommentarer kring att besöka östra Kreta. Vad finns att se, vad bör undvikas osv. Heltäckande för området? Det är en omöjlighet, men något att börja med! Jag vet inte i skrivande stund hur många inlägg det blir och vilka dagar de publiceras, men de kommer i obruten följ.

greeceathensaegeaninfo_com

Bild: greeceathensaegeaninfo.com

Idag blir det lite vägtips och jag skriver inget om orter och platser som jag nämnt i tidigare inlägg. Du får helt enkelt bläddra bakåt!

När det gäller byar blir du kanske lite besviken för det kommer ingen uppräkning av ”byar värda att besöka”. Det är lite vanskligt det där med byar. En by som jag tycker om kanske du tycker är ”Jaha, och?”. Några byar som skiljer sig från mängden kommer jag att nämna. I övrigt – döm ingen by från genomfartsvägen. Stanna, strosa runt, se dig omkring. Njut av lugnet och tystnaden som kanske bryts av en gammal trehjuling (specialfordon) på väg ut till en olivlund. Glöm inte att titta på läget för många byar ligger väldigt vackert. Får du en skön känsla så slå dig ner och ta en kopp kaffe.

Vi börjar i Ierapetra-området. Vi har byar i alla väderstreck. Längs kusterna österut och västerut är byarna vanligen av senare datum och ofta byggda längs vägen och inte så charmiga som bergsbyar. Men se upp för många av dom gömmer finfina stränder! Det finns gott om vägar upp i bergen och vägarna är bra.

Västerut upp i bergent: Makrilia – Meseleri – Prina – Kalamafka – Anatoli – Males – Mithi
Du kan avbryta i stort sett var som helst och återvända till kusten. Missa inte utsiktsplatsen mellan Prina och Kalamafka! Där kan du se både södra och norra sidan av Kreta samtidigt. I Kalamafka kan du gå uppför en massa trappsteg till kyrkan insprängd i berget. Anatoli är till viss del en ”skyddad” by vilket betyder att man inte får renovera hur som helst. En bit innan Males finns på vänster sida ett kloster som är väl värt ett besök.

Österut upp i bergen: Agios Ioannis – Schinokapsala – Orino – Stavrochori
Lite längre österut uppe i bergen: Agios Stefanos – Pefki. Lithines och Pervolakia.

Här österut är det lite brantare och mer dramatisk natur än västerut. Jag har inte varit lika mycket i dessa byarna som i de västra, men de är lika charmiga och inbjudande. Många ligger väldigt vackert.

På Ierapetra-slätten: Kendri – Vainia – Kato Chorio – Episkopi – Vasiliki – Pachia Ammos
Episkopi har ett stort torg där man med fördel kan njuta en kopp kaffe. Nedanför torget på andra sidan vägen ligger ”tvillingkyrkorna” – muslimsk och ortodox. I Pachia Ammos kan du äta lunch på taverna Porto och prata med ägarinnan. Hon var involverad i inspelningen av en av Tzatziki-film som spelades in här.

Agios Nikolaos – Neapoli – Lasithi-platån – Malia
När du druckit soumada i Neapoli så sätt kurs mot Lasithi-platån. Det går uppför och uppför och plötsligen är den där. Här finns natur, museum, Dikti-grottan och mycket mer. När du vill vända hemåt igen så kör ner vägen mot Malia, den är väldigt vacker. Du kan hoppa över Krasi, där är fullt med turister. Ska du passera byn så kör försiktigt.

Kritsa
Flera vägar bär till Kritsa, t ex en från Agios Nikolaos. En annan väg är Prina – Kritsa som med fördel körs från Kritsa till Prina för att riktigt kunna njuta av vyerna. Du kan också fortsätta från Kritsa upp till Katharou-platån, korsa den, komma in i Selakano (unikt skogsområde) och landa i Males eller Kalamafka.

Det finns dom som kniper Kritsa och Lasithi-platån på samma utflykt. Det kan man givetvis göra, men det blir mindre tid att stanna vid olika saker och mycket bilkörning.

Pigg på att ge dig österut?
Från Ierapetra: kör längs kusten, ha en bra karta, ta småvägar. Här kan du verkligen hitta byar där det verkar som om tiden stått stilla. Du kan besöka Kato Zakros, Vai, Touplou-klostret och ta en sväng inom Sitia.
Om du inte vill så långt österut utan siktar på Sitia tycker jag att du ska köra ”gamlagamla” vackra vägen dit via Stavrochori – Hrisopigi – Skordilo – Ahladia – Piskokefalo – Sitia (strax innan Skordilo delar sig vägen och du kan välja att köra via Vouvli – Epano Episkopi – Piskokefalo – Sitia).
Hemåt kör du lämpligast E75 längs kusten till Pachia Ammos. Stanna vid utsiktpunkter och beundra Mirabello-bukten. Den är som vackrast från detta hållet med Agios Nikolaos som en stor, vit pärla i fjärran.

Vi tar en tur västerut från Ierapetra!
Kalami – Kato Symi – Amiras – valfri kustby
Kalami (till vänster om stora vägen) är en övergiven by där några kvinnor bor i utkanten. Det är lite märkligt att gå runt bland husen och ett paradis för den som tycker om att fotografera. Var försiktig! Husen underhålls inte, risk för ras. I ett hus i byns mitt har en familj flyttat in. Det gör känslan av övergivenhet ännu större och märkligare.
Till Kato Symi finns två avtagsvägar till höger från stora vägen.På taverna Omalos (till vänster vid ett litet torg) får du så god mat så du blir salig.
Kör ner igen till stora vägen och västerut till Amiras. Efter byn finns ett stort minnesmonument över den massaker som ägde rum här under andra världskriget. 20 byar sprängdes och brändes av tyskarna, motståndsmän flydde upp i bergen där de jagades och dödades. Monumentet är i modern stil. Är det öppet i kapellet så gå in och titta upp i taket. Där hänger 461 oljelampor – en för varje offer.
Sedan kan du ta vilken väg du vill ner till kusten. Här finns många fina små byar med små fina stränder. En av mina favoriter är Tertsa.

Norr om Agios Nikolaos
Här har du en halvö att köra runt på och upptäcka byar och vyer, njuta av vackert landskap där berg blandas med små slätter. Du kan börja vid Sisi eller vid Plaka – det beror bara på vilket håll du föredrar. Så är det bara att börja leta sig runt med känsla och karta.

Så var det byar! Om du som jag tycker om den traditionella kretensiska byggstilen med stenhus ska du åka till Monastiraki (mellan Ierapetra och Pachia Ammos). ”Skyddad” by där de flesta av husen restaurerats och renoverats i traditionell stil. Ät på någon av de två tavernorna och om du äter på den nedre kan du be Jannis öppna ”Fabrica” – ett litet museum. Ett tips: åk hit innan det blivit mörkt! Njut av utsikten över Mirabello-bukten, se solen gå ner bakom bergen och ljusen tändas i byarna och i Agios Nikolaos.

Kalami har jag nämnt ovan.

Tripti är en by som ligger ovanför Ha-ravinen. Du kan kömma dit från Kavoussi eller Orino, men bäst väg är det från Kato Chorio (mellan Ierapetra och Pachia Ammos). Det är i stora delar en s k ”sommarby” dit lokalbefolkningen flyttar på sommaren eller åker dit på helgerna. Det finns en liten kärna, annars är husen utspridda på sluttningarna. Här finns också en del skog. Möjlighet att vandra upp till topp norr om byn eller att vandra upp till Afendis Stavros (toppen är dock oftast insvept i moln så det är mycket möda för liten belöning).

Kavoussi (öster om Pachia Ammos) är en ganska stor by och full av liv. Här finns små butiker som säljer must, honung mm så sätt bilen och ta en sväng längs huvudgatan. Strosar du upp i byn och ut en bit från byn (finns skyltar vid stora vägen där byn tar slut österut) kommer du till världens äldsta olivträd, ca 3 350 år gammalt. Lokalbefolkningen föreslog att vinnaren av damernas marathon vid OS 2004 skulle få en kvist från olivträdet och så blev det.

Lastros (på E75 efter Kavoussi i riktning mot Sitia) och är lätt att missa, men gör inte det. Gränderna är så smala att man monterat upp ett trafikljus! Det är rött för den som vill ner i byn om någon annan är på väg upp. Parkera och gå ner och in i byn. Här renoveras med varsam hand.

Två byar som finns i guideböcker: Mirtos (kustby väster om Ierapetra) och Mohlos (kustby på nordkusten efter Kavoussi, går väg ner från på E75). Jag hade inte tänkt nämna dom här eftersom de inte finns på min favoritlista. Som jag skrev i början; en by som tilltalar en person behöver inte tilltala en annan person. Båda byarna ligger fint, men har ganska stort inslag av utlänningar. När det gäller Mohlos tycker jag att byn har ingen egen ”personlighet” utan är en blandning som jag inte får grepp om eller som inte får grepp om mig. I Mirtos är utlänningskvoten hög och mycket av byn påminner om öarna i Kykladerna (de flesta ”blåvita” vykort är tagna på Santorini och Mykonos i Kykladerna, men Greklands ögrupper och öar samt fastlandet har många olika utseenden). Jag tycker inte att det känns som om jag är på Kreta.
Strunt i mig, åk dit och bilda dig en egen uppfattning.

Då har du lite att börja med! Jag har tankar om tre inlägg till: lite om natur typ raviner, skog o likn. Samt ett med tips inför besök i kloster och kyrkor. Och ett avslutande som samlar upp lite av varje. Jag hoppar medvetet över Kretas historia, det är för stort och finns i guideböcker och på nätet.
Vad vill du veta mer om? Känner du till något som jag missat/missar?Skriv i kommentarerna!

 

RESTIPS – BOKA NU! Vandra på vårvackra Kreta!
Mer information på hemsidan inspirewiz.com
om upplägg, förutsättningar, pris, bokning, referenser mm.
Välkommen att vandra och Καλώς ορίσατε till Kreta!

Nya höjder och händelser

Jag kan inte förstå de som tycker att natur och landskap är tråkigt, det finns mängder att titta på och det händer alltid en massa små och stora saker. Gårdagens vandring var inget undantag, men vi tar det från början.

Oj, så segt det var när klockan ringde strax före halv sex. Bit ihop, upp i sittande ställning och tänk på moroten = vandring. Kom iväg som jag skulle till bussen som tog mig österut till närmaste by. Där traskade jag upp till Ylva och Jan-Erik som såg lite nymornade ut. Jan-Erik skjutsade mig upp till bergsbyn Agios Ioannis där dagens vandring över bergen till Thrypti startade.

Det var bara andra gången jag vandrade denna sträckan och jag hade glömt hur långt motlutet var, men så kommer man också högt upp. Funderade över lite småvägar hit och dit, kan kanske bli en ny vandring. Försökte filma till firmans hemsida, men det är inte riktigt min grej.

Så var jag framme vid brytpunkten där det är dags att säga a’jö till Libyska havet och godda’ till Mirabello-bukten. En stunds paus, såg en fårflock gå och beta en bit bort. Tänk att få gå här uppe hela da’n, titta sig omkring då och då, bara njuta.

Jag började gå igen och det blev oro i fårflocken, kanske herden kommit upp, jag kunde inte se vägen pga en skymd kurva. Efter en stund var det något som inte stämde så jag vände mig om. Det var mig fårflocken följde! Jag stod helt stilla, de kom alldeles nära och vi glodde på varandra ett tag. Sedan insåg dom att jag varken var en foderautomat eller en vattentank och vände om. Det märkliga var inte att ha ett antal fårögon stirrande på mig utan att de inte flydde åt alla håll som getter och får i bergen brukar göra. Märkligt situation, visste inte vad jag skulle göra så jag pratade lite med dom. Kanske var grötvälskan (svenskan, alltså) som fick dom att ge upp.

Så kom jag in i byn Thrypti som är en ”sommarby”, dvs här har man hus som används på sommaren. En del flyttar upp, en del använder sina hus på helgerna. Det är bara turister som söker värme, lokalbefolkningen söker svalka. Det är en lite märklig by för den är utslängd på bergssluttningarna och det finns inget riktigt centrum. Den ligger vid slutet (eller början; beroende på hur man ser det) av Ha-ravinen. Jag har länge funderat över att vandra upp på bergen på andra sidan byn, där måste vara en enastående utsikt. Och nu blev det av!

Hittade där jag skulle gå upp och började streta på. Stötte på getflock med många små killingar, det måste vara så att vår och höst föds flest killingar. Efter en stund hade jag en magnifik utsikt över Thrypti! Det blev ännu tydligare hur utspridd byn är, hur terasserat landskapet är och mängden av småvägar som gör en alldeles yr. Men jag visste inte vad som väntade…

Rätt avstånd gör bergen så vackra och tydliga. Är man för nära ser man bara en klippvägg, är man för långt borta syns inte skrevor och formationer. Det höga berget vid byn Kavoussi blev mycket vackert med detta avståndet och på denna nivån. Under en sträcka gick jag genom ouzo-land. Gott om vild fänkål så det doftade starkt av anis. Berusande!

Så tog vägen slut, jag tappade andan och ögonen tårades. Vilken utsikt!! Jag hade kommit upp en bra bit och framför mig låg slätten mellan Thrypti-bergen och Dikti-bergen. Med denna vinkeln blev det väldigt tydligt hur platt där är. Ierapetra borta i fjärran till vänster, rakt nedanför mig ett rutigt landskap (liknade Skåne!) av olivlundar och åkrar med Mirabellobukten och till höger byn Kavoussi med Kretensiska havet i fjärran. Jag kan stapla vackra och fina ord ovanpå varandra, de räcker inte i alla fall. Det blir bara ett stort, kärnfullt ”Fan, så grant!”

Underbart att ständigt få uppleva nya platser, nya vyer. Det här landskapet, den här ön gör mig aldrig besviken. Pausade och njöt en god stund. Dags att byta till shorts och kortärmad t-shirt. Det är kallare här uppe än nere i sta’n, men nu hade jag fått upp värmen och solen stod högt på himlen.

På vägen ner skrämde jag upp några fåglar som såg ut att vara vilda fåglar typ fasan eller ripa eller nå’t liknande. Jag har aldrig sett någon vild fågel på någon matsedel, men jag har sett jägare. Konstigt.

Ner i byn, upp till kapellet och tända ljus, strosar bort till bybrunnen. Ungefär 5 tim 30 min och jag hade kommit in i det lite farliga ”nu kan jag gå hur långt och hur länge som helst”-stadiet. Dags att ringa efter taxi!

(foto finns på flickr.com! Jag glömde publicera foton från tisdagens vandring, men nu är det fixat så de finns också där.)

Start på vandringsvecka

Vandringsvecka igång igen! Vi har fått perfekt vandringsväder: vind, blå himmel med små moln, solen är inte dominerande. Väldigt behagligt jämfört med att kämpa med varm, tjock luft eller ha hot om regn hängande över en.

Började vandra vid 9-tiden, små pauser och ett par som var lite längre. Det är väldigt bra med kapellen som är utspridda i landskapet. Där finns någonstans att sitta, ofta skuggar några träd och man känner lite ro och frid. Båda våra pauskapell idag var öppna så det tändes ljus och beundrades ikoner.

När vi kommit över bergskrönet kom samma reaktion hos dagens vandrare som hos andra många gånger tidigare och det är så härligt. Det är vidunderligt att se Dikti-bergen, Libyska havet och Mirabellobukten. Här är Kreta som smalast så man ser fritt från norr till söder. Det går att toppa utsikten och det är när det ligger snö på Dikti-bergen. Idag svävade det några moln och det är inte illa det heller.

Seglande rovfåglar, getter, ödlor och insekter plus en rensköljd natur som nu börjar komma tillbaka och bara blir grönare och grönare. Jag var riktigt nöjd med arrangemanget idag! Man gör så gott man kan, heter det….

Avslutande lunch på bytaverna vars sallad och frukt verkligen uppskattades och smakade vandrarna. Det är gott med en stunds prat om vandringen, men också allt möjligt annat.

På väg hem gick jag förbi engelsmannens hus, vi hälsade och han undrade:

-Have you been walking?

-Yes, I have been hiking in the mountains for 4-5 hours.

-Where?

Jag förklarade var vi vandrat, han såg imponerad ut och sa:

-You are fit!

Just det! Han har så rätt, så! Trevlig och förståndig gammal man det där.

Halvdagar blir heldag

Idag var det dags för vandring! Ylva (svenska med hus här nere se’n 20 år tillbaka) och jag hade planerat vandra från Agios Ioannis till Episkopi. Det säger inte dig så mycket, men det är start i bergsby, över bergstoppar, ner i dal och in i by. Otroligt vackert! (och en av de vandringar du kan följa med mig på, se hemsidan! så fick jag det sagt…)

I torsdags kväll sa väderprognosen regn och åska idag så vi hade ett litet morgonmöte per telefon. Kom fram till att det ser bra ut över bergen så vi ger oss iväg. Skulle nå’t oväder drabba oss ringer vi dagens chaufför: Ylvas man Jan-Erik.
Riktigt lyxigt med chaufför! Jag blev hämtad nästan på min huströskel och så blev vi skjutsade till startpunkten.

I byn Agios Ioannis möttes vi av en välkomstkommitté som bestod av 6-7 katter. Man kan få sämre välkomnande! En av dom hade i ett tidigare liv varit hund för han följde oss över bergen och halvvägs nerför. Misstänker att han i oss såg 2 matautomater, men där tänkte han lite fel. Utdelningen var skral och det var brant att gå så han stod nog på minus i slutändan.

Solen bestämde sig för att titta fram och det gjorde den bara en stund innan vi kom fram till den magnifika utsikten. Där skulle jag kunna parkera några timmar. Tystnad, nå’n enstaka getpingla, molnen som drar över bergen mitt emot, vackra havet där ljuset spelar så det blir flera blå nyanser. Lite kaffe, en bok. Skulle inte vara fel!

På vägen ner gick vi genom en flock med getter. Eller rättare sagt vi kom på vägen och de flög åt alla håll. Getter verkar minst sagt folkskygga och nervösa. Många små, små killingar och plötsligen står ett fint par framför oss! Det var en våt liten stackare som knappt kunde stå på benen och den nu ogravida modern. Vi oroade dom nog precis på sluttampen. Istället för att gå i bredd och driva dom framför oss smög vi ut på ena vägkanten och gick sakta förbi.

Dags för ett stopp och nu är solen så högt så långärmad tröja åker av och kortärmad på. Shortsen får ligga kvar i ryggsäcken, det är lite, lite kyligt efter nattens regn. Tänk att man kan ha det så bara 2 dagar före 1:a advent!

När vi tittade upp mot bergstopparna som vi vandrat över såg vi en konstig siluett som visade sig vara ett träd. En bit därifrån fanns en annan siluett som verkade vara en stor rovfågel. Zoomade in och tryckte av ett foto – det visade sig vara en get! Den måste ha haft en fantastisk utsikt där uppifrån! De är otroliga på att ta sig fram precis var som helst. Därför är rådet att aldrig följa en getstig så bra för hur ska man ta sig upp när man slår näsan i en lodrät klippvägg?

Nere i dalen möttes vi av höstfärger på en del träd och buskar. Det blir så fint och färgsprakande mot det vintergröna. Träden är tunga av apelsiner och mandariner och i en olivlund hörde vi motorn till ”olivkrattan” (ja, jag vet inte vad den heter, den används för att ”slå” ner oliverna ur trädet). Ylva visade mig ett träd med de största oliver jag sett! Det hade jag inte upptäckt om jag vandrat själv. Som jag brukar säga: att vandra ensam eller med sällskap är lika bra men olika.

I byn Episkopi blev det koffeinintag och telefon till chauffören. Undrar om jag kan tinga den där chauffören då och då…det förenklar onekligen logistiken kring vandringar… Till Ierapetra där vi mötte regn och dags för lunch! Mycket gott och tog ungefär lika lång tid som vandringen.
En halv dags vandring och halv dags matintag – så har vi det en fredag i slutet av november! Men vi försöker stå ut.

(märk väl att detta är zoomat – geten var högre upp och längre bort!)

DSC01975