Vandring med intermezzo

Igår gav jag mig ut på vandring på E4, en vandringsled som går längs med Kreta från öster till väster. Eller omvänt. En ny delsträcka plus en gammal dito. Upp och iväg tidigt med 05:45-bussen till byn Males, nordväst om Ierapetra. Males och jag har inte de bästa vibrationer mellan oss sedan jag fastnade med en hyrbil för några år sedan, men det är en annan historia. Byn ligger väldigt vackert som en solfjäder med Selakano (skog) och Dikti-massivet bakom sig, grönskande kullar och hav framför sig.

Jag snirklade mig genom byn ut på en grusväg för att vandra upp till E4:an. Solen hade ännu inte tagit sig över bergstopparna och det var vindstilla. Ingen annan mer än jag, tystnad och tillfälliga ljud som t ex en skällande hund i fjärran. Vägen upp bjöd på fantastiska vyer mot sydkusten och Dikti-massivet där det faktiskt ligger lite snö kvar i några skrevor.

Ibland dyker det upp konstruktioner gjorda av mänsklig hand och oftast kan jag lista ut vad de ska användas till och varför de byggts just där. Det här har jag dock aldrig sett! Murade bänkar och ett bord ute i absolut ingenstans! Ingen vy, ingen plantering, inget hus. Vem ska sitta här?

När jag kommit upp och skulle börja gå utför gick det riktigt utför. Markeringarna på E4 är inte så frekventa, men de brukar finnas vid vägkorsningar o likn. Så inte i detta fallet. Jag tog fel avtagsväg, befann mig i en ”svart fläck”, dvs ingen täckning, så gps:en och kartan i mobilen var inte att lita på. Då är man glad och tacksam över sin papperskarta!

Just när jag hittat rätt väg fick jag syn på ett ganska stort område med bikupor. Solen låg rätt, bikuporna hade flera färger, här kunde bli ett roligt eller snyggt foto. Jag gick lite närmare som jag gjort så många gånger tidigare. Det skulle jag inte gjort! Blev anfallen av ett stort bi eller geting som stack mig på halsen. Jag vände tvärt och började gå därifrån. Kände efter på halsen och fick tag i en tagg som jag drog ut vilket givetvis var gadden. Odjuret förföljde mig! Jag skyndade på stegen, men det hjälpte inte. Ursinniga attacker mot hals och ansikte. Jag började fäkta vilket jag vet att man inte ska, men först var det nog ren reflex för att skydda mig. Sedan tog en idé form! Om jag lyckas träffa odjuret tillräckligt många gånger med min svepande hand borde det bli groggy. Till slut lyckades jag. Odjuret låg på vägen och kippade efter andan. Jag laddade. Det sista det upplevde var en annalkande mörk skugga som åtföljdes av ett elakt men njutningsfullt skratt som ekade mellan bergen medan odjuret överfördes till de sälla jaktmarkerna.
Jag har aldrig sett ett så aggressivt djur. Kanske det tog sitt vaktuppdrag på blodigt (!) allvar, kanske det var en extremistterrorist eller kanske bara var uttråkad.
Det slog mig senare att egentligen behövde jag väl inte varit rädd för fler stick för det hade ju förlorat gadden och den växer väl inte ut i rappet. Men om det var utan vapen – varför attackerade det?

Något skakad fortsatte jag och glömde snart bort anfallet. Uppe i bergen finns de ljuvligaste gömmor bland dramatiska klippor och skrevor. Små slätter eller platåer med vingårdar och annat dyker upp där man minst anar det. Mer blommor här uppe än vi har nu nere vid kusten. Gott om olika lövträd, bl a vilda fruktträd, mandelträd. Det verkar finnas större artrikedom där människan inte har anlagt olivlundar. På något sätt känns det som mer natur och mer ”vilt” än på lägre höjd. Nästa gång du passerar berg så tänk inte ”så kalt och trist” utan ”jag undrar vad som finns mer däruppe!”

 

En märklig upplevelse mitt på dagen! Jag kände exakt när vädret vände. Det har jag aldrig upplevt förr. Jag blev så överraskad att jag stannade och såg mig förvånat omkring. Luften blev annorlunda, temperaturen sjönk något, när jag tittade upp kunde jag ana några dimslöjor. (framåt kvällen började det blåsa ganska ordentligt och på natten kom åska och regn)

Det blir inte riktigt den totala avkopplingen när man vandrar en ny sträcka som när man vandrar en bekant. Mycket att titta på och ta in samt hålla kontroll på var man är och ska gå. Hushålla med kraften eftersom man inte vet vilka bitar som är jobbiga och försöka pricka in bra pauser. När jag kom fram till byn Prina funderade jag på att avsluta. Värmen gjorde att fötterna inte mådde så bra i vandringsskorna, men jag var sugen så det blev den gamla sträckan också.

Jag var slut men mycket nöjd när jag snubblade in i busskuren i byn Meseleri. Fick vänta på bussen i cirka 50 min, åka hela rundan till alla bergsbyarna och steg in i hemmet vid 16:10 – ett hem som jag lämnade strax efter 5 på morgonen. Lång, härlig dag med nästan 7,5 timmes vandring! Huvudet fullt av bilder och intryck. Nya sträckan ska vandras fler gånger, finns goda möjligheter till modifieringar för omväxling.
Ofta när jag vandrat går jag ut och äter, men igår sa fötterna ifrån. De vägrade att gå längre än mellan köket och soffan så jag fick sno ihop middag hemma.

Foton finns uppladdade på min flickr-sida! Ikväll blir det middag ute med goda vänner!
Ha en skön kväll!

PS. En liten parentes om markering på E4! Var försiktig, glöm inte bra och detaljerade papperskartor! Det finns en bok ”The Cretan Way” om 28 dagars vandring på E4 på Kreta. I år sattes det längs delar av leden upp klisterlappar med texten ”The Cretan Way” som, om jag förstått det rätt, ska stämma med boken. På hela denna vandringen såg jag 3 sådana markeringar och jag förstår inte vitsen. E4 är redan markerad, vi behöver inte en dubbelmarkerad led utan vi behöver nya leder. Dessutom tycks båda markeringarna göra det stora misstaget att anta att alla vandrar på ett och samma håll. Vandringsleder är dubbelriktade. Elementärt, min käre Watson.

Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt på vandringsvecka!

Annonser

Helgen som gick

Vilken härlig helg! Med hyrbil öppnar sig andra och nya möjligheter för upplevelser. Första dagen bara landade jag i att vara hemma igen, tog en liten tur till Agios Nikolaos. Sedan väntade tre vandringsdagar. Vädret stod på min sida, verkligen perfekt vandringsväder. Kyliga morgnar, solen värmde under dagarna, vindstilla. Idag måndag blåser det och rätt vad det är kommer det en skur. Visst är jag bra på att planera?

Som vanligt njöt jag av natur och landskap, släppte tankarna fria och kopplade av allt. Och på varje vandring hände något utöver det vanliga!

Fredag 9 dec

En gammal vandringsbekant västerut som jag inte kan ta mig till utan bil. Gick den omvänt för att fräscha upp den lite, försvann så i tankar att det blev en liten ofrivillig avstickare! Men så länge näsan pekar åt rätt håll löser det sig, annars får man gå tillbaka. Hörde lite rop här och var, generatorer som var igång, en och annan bil. Olivskörden började så smått vid kusten innan jag åkte till Sverige, nu är de igång högre upp. Fåglarna kvittrade av hjärtans lust.

dsc02478

Fader Sackarias lagar himmelskt gott kaffe!

Dagens höjdpunkt: fader Sackarias. Han höll på att sopa utanför lilla klostret Agia Moni (tillägnat Maria). Han sa Hello och undrade om jag ville ha en kopp kaffe och se kyrkan. Det sa jag inte nej till. Och se’n var det som om en virvelvind tog tag i mig! Du vet så’na där leksaker som man drog upp och släppte på golvet så for de fram och tillbaka eller runt, runt? Sådan var Sackarias! Han pratade i ett kör och det visade sig ganska snart att guidningen, ljus och kaffe kostade 3 euro. Han upprepade två meningar:
– Sorry, sorry for my English!
och
– Very, very difficult with economic!
Han är både präst och munk i klostret plus allt annat eftersom det bara är han där. Hans föräldrar och syster bor kvar i Thessaloniki. Finns det stora problem i Sverige, undrade han och sedan berättade han att EU är dött, euron kommer att försvinna och drachman komma tillbaka. Nja, tyckte jag, vi får väl se hur det går med det. Han undrade om Sverige är ortodoxt, men jag fick göra honom besviken och svara protestantiskt.
– Men lite, lite ortodox är där kanske?, hoppades han på blandad engelska och grekiska. Och det kunde jag ju svara ja på. När jag berättade att jag bor i Ierapetra utbrast han:
– Ierapetra? Very hot in Ierapetra!
Då tänkte jag på min kalla lägenhet, men det var inte riktigt läge att dra upp den. Jag fick hålla med honom eftersom Ierapetra-området är ett av de varmaste i Grekland.
Plötsligen hade han dragit iväg mig från min kaffemugg och jag fann mig stå och sopa en trappa. Sackarias lyckades alltså få både betalt och lite hjälp – Gud måste vara nöjd med en så’n tjänare! För mig kändes mötet som om jag spelade med i en surrealistisk eller komisk film!

En härlig dag! En skön vandring, ett kärt återseende och en ny bekantskap.

Lördag 10 dec

Ny vandring och då håller jag det kort eftersom jag inte riktigt vet hur brant det är. Det är också skönt med gott om tid om jag vill kolla upp någon liten sidoväg el likn. Upptäckte vid frukostpaus att jag glömt sked till yoghurten, jag har bara väntat på att det skulle hända. Men som farmor sa: ”Bättre brödlös än rådlös”! Locket till matlådan gick att böja ihop så jag kunde skyffla in. Tog vara på utsiktspunkter och hittade nya vandringsuppslag att testa.

Dagens höjdpunkt: kom fram till ett litet kapell där det fortfarande fanns frost på marken! Hittade en solig plats, slog mig ner och då kom en gåsgam med något i klorna. Upp med kikaren, fullt utslag på zoomen på kameran! Den landade på en hylla på en klippvägg där det satt en annan gåsgam. Snart dök det upp två korpar som slog sig ner i närheten av de stora fåglarna. De var givetvis väldigt intresserade av att få en gratislunch utan att anstränga sig. Jag gillar korpar, de är fågelvärldens skämtsamma busar. Det blev lite avvaktande och jag antar att det också pågick någon sorts kraftmätning med ögon, kroppar osv. Efter en stund flög gåsgamarna iväg, korparna väntade några minuter innan de gav upp och stack.
Vilken tur att jag satt och tittade mig omkring, annars hade jag kanske missat den här upplevelsen! Naturen kan verkligen underhålla på många sätt. Här är några foton (jag vet att de inte är bra, avståndet var för stort):

dsc02498-2

Alla tittar intresserat på vad gåsgamen har i näbben!

dsc02503-2

Ingen tittar på någon, alla försöker se coola och nonchalanta ut!

Ibland har man verkligen tur! Den sista sträckan visade sig vara riktigt brant så om jag gått andra hållet hade jag gett upp efter en kort stund. Och då hade jag ju missat dagens underhållning!

Söndag 11 dec

Dags för en annan gammal bekant och favorit, denna uppe på nordkusten kring Neápoli. Disigt, riktigt råkallt och så mycket fågelkvitter att det nästan var störigt. Glömt kameran – vilket mörker! (hittade den i slutet av vandringen i helt fel fack…). Vid klostret Kremasta var det dags för frukostpaus. Ingen högmässa i nya, stora kyrkan utan inne i lilla kyrkan i gamla klostret. Den gamla delen är betydligt charmigare än den nya klosterbyggnaden, men jag tycker bättre om nya kyrkan. Den gamla är helt enkelt för liten och mörk. Lite speciellt här att nunnorna läser mot prästen. Det blir en annan dynamik med manlig och kvinnliga röster.

dsc_0016

Två följeslagare som tassade så tyst att jag inte visste att de fanns förrän jag råkade vända mig om!

Mycket aktivitet i olivlundarna, nu är det ingen som bryr sig om vilken veckodag det är. Lite mer trafik, rop, ljud. Landskapet lever på ett annat sätt under olivskördetiden. Jag är inte ensam och det är inte helt tyst, men det gör ingenting. Det är också ett tecken på årstid och tidens gång. Känns speciellt att vistas mitt i deras vardag.

 

Dagen höjdpunkt: jag slog mig ner vid ett kapell, någon kallade på mig och sa något som jag inte hörde så hon kom bort till mig. Det visade sig att hon hojtat att det finns kaffe inne på cantinan. Hon berättade att hon heter Anna, har tre barn och alla bor kvar på Kreta, hon bor i grannbyn och driver cantinan i Drasiou. Det är inte ett upphetsande ställe, där finns cirka tre hus i en vägkorsning och en stor byggnad som det står ”Alfa Laval” på. Jag försökte bjuda henne på svenska gifflar, men utan att lyckas. Vi hankade oss fram på grekiska eftersom Anna inte pratade engelska och min grekiska är minst sagt begränsad. Det blev lite stappligt och ibland bara tyst. Då studerade vi en bil som körde förbi eller bara tittade rakt fram. Det är något speciellt med två främlingars möte där de kan vila tillsammans.

En del som jag mötte tittade storögt på den här vandraren. Antagligen tror de att jag är en kvarglömd turist som någon reseguide missade i inräkningen. Återigen en härlig dag, men nu protesterade fötterna en aning. Jag har nya vandringsskor och de är givetvis ingångna så det handlade inte om skav. Men de är nya och hårda och trycker här och känns märkliga där…trots att det är samma modell som de förra… Jag är väldigt gnällig vid skobyte fast jag vet att om några veckor är de det absolut bästa paret jag nå’nsin haft! De gamla trotjänarna ligger i en soptunna i Skåne…tänk, så många mil vi avverkat tillsammans!

På eftermiddagen ramlade jag in i ”söndagslunch” med 13 glada människor från fyra olika länder – perfekt avslutning på en fullkomligt otroligt fin helg!

Foton på min flickr-sida!

ny-stl
Jul- och nyårserbjudande!
Boka före den 15 januari och få 25 % rabatt per person på vandringsvecka före 15 juni 2017.
Mer info på hemsidan inspirewiz.com
Välkommen!

Premiär!

Drygt halv sex lämnade jag hemmet och steg ut i en mycket mörk stad. På himlavalvet några stjärnor och en tunn, skarp månskära. Sopbilen, några fiskare på ett fik, ett par tidiga jobbare och en härlig vind var allt som rörde sig. Jag ville dansa fram, hoppa upp i luften, skrika högt: NU BÖRJAR VANDRINGSSÄSONGEN!

Förståndiga jag började alltså tidigt och det var med tanke på värmen. Den vandring jag valt är min ”Korsa Kreta” eftersom den slingrar sig in och ut genom byar så det är enkelt att bryta när som helst.

När jag närmar mig byn Vainia har mörkret skingrats lite och det sätter fart på tupparna. Hör också några cikador och blir lite förvånad. Jag trodde att de ville ha sol, gärna så mycket sol som möjligt. Kanske är några ljusskygga exemplar. Eller nattsuddare på väg hem.

Passerar byn som ännu sover. Stretar upp till ett kapell, går in och tänder ljus, tar fram min frukost och njuter av att se landskapet ljussättas av solen som höjer sig över bergen. Det är nästan som om den retar Ierapetra, kittlar sta’n med wakey, wakey! Oj, vad det är vackert! Och rofyllt. Och stilla.

Vandrar vidare till nästa by. Vet att denna vandringen blir misslyckad, det blir alltid säsongens första. Det beror på för mycket rastlöshet i kroppen, för stor längtan som rinner över, för mycket medvetenhet om ryggsäcken och vandringsskorna och takten och….för mycket koncentration helt enkelt. Det blir ingen större avkoppling idag, ingen tankarnas flykt eller tömma hjärnkontoret. Men som sagt, det brukar vara så. Bara att ta det som det är. Det är SÅ gott att vara ute och iväg igen!

Känns nästan som om det är första gången jag vandrar här, det är så längesen sist. Kan improvisera lite, hittar några nya gränder i en by, tar en omväg in om en annan by.

Stannar i en by för att vila en stund och häva i mig en god café frappé. Jag är ungefär halvvägs och klockan är runt halv nio. Solen klättrar på himlen, men vinden håller i sig. Det här blir bra!

Över kullar och genom olivlundar till nästa by och nu börjar det kännas lite. Många små pauser, mycket vätska. Stannar upp och tittar upp mot bergen, inga rovfåglar att beundra idag. Mycket är grönt, men gräs och örtväxter är bruna. Allt är dammigt. En regnskur skulle göra gott. Jag har sett tidigare hur det gröna bara exploderar på hösten efter en regnskur.

Några tjusiga agave blommar med sin karakteristiska och höga stängel. Plantan dör ju när den blommat och spridit sina frön. Funderar över att det är så sorgligt att ryckas bort under den vackraste och finaste tiden under sin levnadsbana. Fast det är inget vidare att känna sig vissen så det finns kanske nå’n uträkning med att det är som det är.

Näst sista byn och glädje över att snart vara framme. Nu börjar det blir varmt. Väljer ändå den lite längre vägen, men där står en grävmaskin och gör ett långt hål för rörläggning. Vända om och ta andra vägen. Kryper in i busskuren i Pachia Ammos så där en kvart i tolv. Lagom. Skönt. Härligt. Ner med det sista vattnet, finns butiker runt om mig. Har jag missat bussen, tro?

Har så’n tur så bussen är försenad, annars hade det fått bli lunch nere på strandpromenaden i väntan på nästa buss. Nu blir det lunch i Ierapetra på vägen hem istället.

Och nu har jag slappat i soffan och är precis slut! Kommer att sova gott i natt! Fast först ska jag lägga ut foto på flickr från idag och i söndags, de finns här.
Och nu ska jag ut på balkongen och dansa av glädje och lycka!

från mrsmodesty.wordpress.com

 

Ny etapp

Igår var det vandring igen så upp tidigt och iväg till bussen. Liten överraskning eftersom min medvandrare Bojana valt etapp. Ingen av oss hade vandrat där tidigare. Under bussfärden kämpade solen med några moln, röd och grann försökte den komma fram.

Ja, var ska jag börja? Det är så svårt att förmedla hur vacker naturen och landskapet kan vara. Skåne är väldigt, väldigt oplatt. Vi har Söderslätt och Kristianstadslätten och några till, men däremellan är det allt annat än platt. Och minst av allt är det tråkigt, det skiftar och händer saker hela tiden.

Vi hoppade av bussen i Heingetorp och började vandra. Det var hagar där daggen låg som silver och tystnaden var total. Inte ett löv rörde sig. Funderade lite på de eländiga hagarna och enebackarna. Här kunde inte odlas något, här är vi långt ifrån den store, fete, rike skånebonden. Ännu fler tankar bakåt kom vid alunbruket. Idag tysta, stora högar – då ett dundrande, levande bruk med ett myller av människor. Och nu stod vi där en vanlig tisdag bara för ”nöjes” skull. Vilka krockar!

Linderödsåsen skjuter ut och avtar, men för oss var det branta upp och ner som avlöstes av skogsvägar. Verkeån höll oss sällskap en stor del av vägen. Vid Halla mölla var det full fart i vattenfallen, det är nå’t speciellt med vatten. Lägg i några stenar och jag är där direkt med kamera och funderingar.

Vatten fanns det gott om lite varstans, det märks tydligt att marken är mättad. Så alla vackra skiftningar bland trädens löv och buskars blad. Lägg därtill skinande sol! Jag vandrade i kortärmad t-shirt den 29 oktober – otroligt men sant. Höstens färger får ett extra skimmer och ett fantastiskt, nästan magiskt, ljus när solen behagar visa sig. Alla de rödbruna löven som fallit till marken ser ut att bilda en mörk guldmatta.

Så kom vi ut i lite mer öppet landskap och mitt knä började krångla. Inte roligt, men det går lätt att skjuta undan när Brösarps norra backar ligger framför en. Ett mjukt kulligt landskap. Och väldigt oplatt.

Som pricken över i hade vi turen att nå busshållplatsen 10 min innan bussen skulle gå och det trots att vi inte håller reda på tiden. En fantastiskt vacker och fin dag i vår sköna natur!

Foto från måndagens och tisdagens vandringar finns på min flickr!

Dagens vandring: uppladdning till min everytrail fungerar inte, du hittar etappkartor på Skåneledens hemsida. Vi vandrade från Heingetorp – Brösarp.

Tips

– kontrollera ledstatus på Skåneleden http://www.skaneleden.se innan du ger dig iväg.

– varierad och fin vandring med stigar och vägar, slätt och ås, skog och öppet landskap.

– denna vandring skulle jag inte rekommendera för den som inte vandrat tidigare eftersom det är en del branta upp- och nedgångar. Välj något planare och enklare i början eller vandra halva sträckan.

– längs leden finns olika sevärdheter som alunbruket, halla mölla. Stanna och njut!

– vandring behöver inte vara komplicerat eller kosta en förmögenhet i utrustning. Tänk på att alltid ha bra skor för ändamålet, ryggsäck med lite att äta och glöm inte dryck!

– vid vandring på hösten så tänk dels på de korta dagarna, dels på att det är vått (och därmed halt!) i markerna. Tänk också på att inte vara stilla för länge vid fika, bussväntande o likn – risk att börja frysa och bli nerkyld!

En dag i mellersta Skåne

Ah, vandringsdag! Ljuvligt!! Upp tidigt och iväg till en av favoritetapperna: Sösdala – Hässleholm. Solen kom och gick, det blåste inte för mycket och inga regndroppar. Mycket bra vandringsväder. Det enda lilla abert är att man blir, så klart, lite svettig, framför allt där ryggsäcken hängt på ryggen. Lite råkall kyla kommer ganska tidigt på eftermiddagen vid denna tiden på året så då blir man lite frusen. Skönt att komma hem och njuta av varm dusch.

Full snurr i skallen, det far runt firma, jobb, relationer, Sverige, texter, foto, framtid, ekonomi….stopp! Hjärnan slås ifrån genom att fokusera på naturen som t ex alla nyanser på löven. Skönt med lite hjärnvila fast jag lyckades stänga av helt. Stod plötsligen och glodde på ett rött hus som jag aldrig sett. Då slog det mig att när såg jag senast en ledmarkering? Bara att vända och komma rätt på Skåneleden igen. Lite vaken måste man vara…trots allt.

Några tankefragment:
Väldigt lite rött bland löven eftersom det inte varit frost, men i gengäld är det milt och skönt att vara ute. Kan nog bli en lika lång och fin vandringshöst som ifjol.

Det klipptes gräs både här och där – är det inte ganska sent?

En avverkningsmaskin jobbade på. En så’n där som fäller, kvistar och kapar. Stod en stund och funderade över teknik och rationaliseringar. Och om det tillkommit lika många nya jobb som de gamla som försvunnit. Om det inte har det – hur ska vi då lösa försörjning och trygghetssystem? Kände att det blev lite för stort, vandrade vidare.

Lyssnar till trädens sus och då dyker morfar upp i minnet: ”Blunda och lyssna på skogens sus, det låter som havet!” Och det hade han rätt i, de påminner om varandra. Allt hänger ihop.

Många löv har ramlat av, men det finns fortfarande grönt kvar, lite blommor blommar, såg nyponblommor tillsammans med nypon – det verkar som om naturen är inne i en ”andra andning”. Som ett olydigt barn som inte vill gå och lägga sig utan draaar ut på det så länge som möjligt.

Så dyker tankar på ålder upp på denna vandringen också, måste vara hösten som påverkar. Vi hoppar över det!

Sitter uppe på Klinten på Göingeåsen och njuter av utsikten över Hovdalaslätten. Fina skiftningar i naturen, vilken tjusig palett!

Mycket vatten i markerna, men med rätt och bra skor är det inget problem, jag kan ta mig fram överallt utan problem. Lite får man se upp med lerig mark och blöta löv, men tar man det bara lugnt så går det bra.

Varierad vandring med lövskog, barrskog, öppna landskap, hagar, åsar, åar, bäckar, mossiga stenar (”John Bauer-skog”), vägar, stigar. Precis min melodi! Ofta glöms nog mellersta Skåne bort, det är något som passeras. Skåne handlar oftast om fiskelägen, stränder osv, men är så mycket mer. Åk ut en dag och se dig omkring vid Höör, Hörby och upp mot Hässleholm!

Laddar inte upp foto idag, nu ska jag vila fötterna för imorgon är det vandring igen!

Dagens vandring: Sösdala – Lillsjödal – Klinten – Hässleholm.

Tips

– kontrollera ledstatus på Skåneleden http://www.skaneleden.se innan du ger dig iväg.

– Skåneledens kartor visar anslutande buss och tåg, men de ligger i så fall precis vid leden. Från Sösdala station till leden vid Lillsjödal är det drygt 2 km att gå på liten väg – helt ok.

– varierad och fin vandring med stigar och vägar, slätt och ås, skog och öppet landskap.

– då och då kommer man in i små byar där man nästan väntar sig att se Emil jagandes Griseknoen…

– efter villaområdet i Hässleholm svänger Skåneleden under järnvägen, men fortsätt istället rakt fram genom ett grönområde så går du nästan rakt på stationen.

– vid vandring på hösten så tänk dels på de korta dagarna, dels på att det är vått (och därmed halt!) i markerna. Tänk också på att inte vara stilla för länge vid fika, bussväntande o likn – risk att börja frysa och bli nerkyld!

 

 

Öresundsvandring med snurr

Idag fick det bära eller brista – det var dags för vandring! Väderprognosen sa skurar så regnjackan åkte fram. Något ihållande regn fanns inte i prognosen, då hade jag ställt in. Att vandra med blicken i marken i timmar ser jag ingen njutning i eller mening med.

Upp tidigt och iväg med buss och tåg och buss. Hoppade av i ett grått och nymornat (i alla fall när det gällde dagsljus) Höganäs. När jag kom ner till havet slog det mig att jag missat att kolla en sak i prognosen: vinden. Det blev en blåsig vandring, men vad gör det när den var torr.

Kurs och fart mot Helsingborg! Öresund bjöd på skummigt, tångigt, vågigt och fartfyllt vatten. Himlen bjöd på ständiga skiftningar från totalt jämntjockt och gråsvart till några korta tillfällen då blåa flikar av himlen tittade fram tillsammans med solen. Den ena stunden var inte den andra lik. Underhållande, ständigt skiftande skådespel.

Och tankarna flög runt: varför tycker jag om lukten av tång? Samma sak när jag går i skog efter regn på hösten och det luktar lite förmultning.
Jag saknar ljuset i söder. Att vara hänvisad till att ”mysa” i flera dagar blir bara tråkigt. Och att färdas i mörker dessa korta dagar….nja, inte riktigt min grej.
Skönt att få massor av luft och syre till både kropp och själ. Skulle inte klara av träningsformen ”Indoor walking” – varför vara inomhus mer än nödvändigt? Vi behöver ut och få luft!
Ovanligt mycket människor i rörelse, kanske de också är trötta på att vara inomhus. Undrar vad de gör? Kanske jobbar skift eller på schema, kanske är arbetslösa.
Varför hälsar män oftare än kvinnor? Jag har inte gjort nå’n vetenskaplig undersökning, bara en reflektion.
Om man vandrar längs med kusten en blåsig dag och vill vara snygg ska man ha nå’t på huv’et. Min frisyr var väldigt…ovanlig efter ett tag. Håret på min högra sida stod rätt upp eller låg snyggt ”fönat” åt vänster.
Några textflagor till min nya hemsida for förbi, det snurrar hela tiden. Ska samla ihop det i helgen.
Nya vandringsbyxorna och nya knästöden fungerade jättebra.

När jag kommit upp från havet studerade jag en informationstavla över Sofieroskogen och Pålsjö skog. Har funderat tidigare på att ta en runda in i skogen, skulle göra vandringen mer varierad och det gillar jag. Lite osäker, borde kanske ha kollat detta lite närmare innan. Tog ett foto med mobilen och vandrade vidare. Vid Pålsjö slott bestämde jag mig: jag tar gul/grön/röd slinga och se’n röd slinga tillbaka till Landborgspromenaden. Som ett litet studiebesök, har ju vandrat ganska långt redan.

Så fin Pålsjö skog är och så tydliga markeringar! Gick och funderade på hur fint Helsingborg ligger. Jag avundas dom inte havet, men det kuperade landskapet, beror väl på att jag är född på slätten. Så jag var väldigt nöjd och positiv till sinnet när jag bytte till röd slinga.
Föreställ dig nu en bild som går i sönder och ljudet av en grammofonnål som raspar en LP-skiva – det fanns inga markeringar! Hittade en informationstavla och studerade slingorna lite närmare. Hur kan man göra nå’t så urbota dumt? Man måste gå på rätt håll! Alltså fick jag vända mig om titt som tätt för att kolla så jag var på röda slingan. Här försvann lite av min välvilja gentemot Helsingborg! Inga egna initiativ, kreativitet eller omväxling här inte! Och vad tycker Helsingborgarna? Följer dom snällt bara en färg och på ”rätt” håll?  Mycket märkligt.

Tillbaka till Landborgspromenaden som jag tycker så mycket om. Nu när inte allt är utslaget ser man hur brant det är. Här och där hittar man små informationstavlor om diktare, hus osv – trevligt! Vid Kärnan blåste det halv storm, blev inget utsiktsnjutande. Ner till Knutpunkten, bakad potatis och kaffe innan det var dags att resa tillbaka.

Gott att vandra nå’t som skiljer sig så från bergen på Kreta. Aldrig fel med variation!
Foto kommer senare i veckan, nu ska jag packa övernattningsväskan för nya äventyr imorgon.

Dagens vandring: Höganäs-Helsingborg (inte via Sofiero)
(alternativ sträckning: Höganäs-Sofiero-Helsingborg)

Tips

– kontrollera ledstatus på Skåneleden http://www.skaneleden.se innan du ger dig iväg.

– lätt att vandra och variera längs kusten så länge du har lite koll på markeringar och havet på rätt sida.

– man följer Skåneleden, men samtidigt också Kullaleden (röd markering).

– vid Kulla Gunnarstorp kan du göra en liten avstickare upp för backen för att se hela fastigheten. Ligger väldigt vackert!

– Skåneleden delar sig efter Domsten så du kan välja att gå branten upp och förbi Sofiero eller följa kusten.

– vid Sofiero går Skåneleden in på Landborgspromenaden och det blir kuperat.

– gör en liten avstickare genom den täta trädgången och ta en titt på Pålsjö slott.

– från slutet vid Kärnan kan du ramla ner till tåget eftersom stationen ligger runt hörnet.

– vid vandring på hösten så tänk dels på de korta dagarna, dels på att det är vått (och därmed halt!) i markerna. Tänk också på att inte vara stilla för länge vid fika, bussväntande o likn – risk att börja frysa och bli nerkyld!

Tre vandringar i en smäll

I lördags vandrade jag och vännerna från Sverige. Det är min kortaste vandring men definitivt inte den sämsta. Upp till bergsby med bil, sedan vandrade vi upp till ett kapell, fortsatte över bergskammen, satte oss ner och njöt av den fantastiska och vackra utsikten. Och tystnaden som bara släpper igenom vinden, getpinglor, bisurr och några hundskall i fjärran. Spontan replik: ”Här skulle jag kunna sitta resten av da’n och fundera, njuta, vila.”
Vi ägnade oss åt krävande sysselsättningar som goatspotting, räkna bilar på avlägsen bergsväg, studera vindseglande rovfåglar, sitta stilla och glo mm. Samma väg ner, tittade in i kapellet där de höll på att kalka och göra riktigt fint.
Har haft besökare med mig upp dit tidigare så nu är jag säker på att detta är rätt öppning på vandringsveckan (se hemsidan).

I måndags gav sig vännerna ut på tur på östra Kreta och jag styrde hyrbilen till Neápoli. Jag har berättat tidigare om denna dal som har flera kloster, kapell och kyrkor, men jag vet fortfarande inte varför. I en av byarna var det mässa i ett kapell, jag satte mig på en liten trappgata och lyssnade en stund. Det går inte att lyssna för länge, då tror jag att jag skulle försvinna bort i slummer.
Upp på kulle utanför byn, njuta av utsikten och tända ljus för hela familjen. När jag vandrat mer än halva sträckan började jag bli sömnig! Märkligt. Allt har sin förklaring: jag har inte vandrat här i september och var oförberedd på solens ställning på himlen. Jag hade solen i ansiktet under nästan hela vandringen och det är tröttande. Men oj så fin den är! Lättvandrad på liten asfaltväg och grusväg, skiftande vyer hela tiden, olivlundar och byar.
Vid sista byn snubblade jag på en skylt som går till en by som jag inte upptäckt tidigare, sparas till nästa gång. Kom in i Neápoli och hamnade som vanligt på Oasis där jag svalkade mig med en soumada (dryck gjord av mandlar). Det gäller att hålla på traditionerna!

I onsdags skilde vi på oss igen, min hyrbil hittade till Richtisravinen som ligger på nordöstra Kreta (vid vägen till Sitia). Jag har bara gått den en gång tidigare, våren 2012. Det var inte riktigt samma förutsättningar denna gången, det hade regnat och mer regn kom. Jag bestämde mig för att börja nere vid havet, vandra cirka 2 tim, se’n ut igen. Men det gäller att vara förståndig! Blöta stora stenar och slippriga grenar och regn….nja, det blev lite mer än 1 tim in, se’n vände jag och vandrade ut igen, lugnt och stilla.
Det är en väldigt speciell ravin, i alla fall jämfört med de raviner jag har erfarenhet av. Den är smal, där finns i stort sett bara plats för vattenfåran och stigen. Packad med träd, buskar, gräs, murgröna osv känns den bitvis som en djungel. På de svåraste passagerna finns stegar och spångar, men det är inte ”a walk in the park”. Små djur var utlockade i den våta miljön, mötte en fräck kräfta som höjde sina klor hotfullt mot mig!
Vattenfallet var inte torrt men inte heller rikligt. Tyvärr kunde jag inte sitta en stund på bänken och filosofera eftersom allt var genomblött.
Misslyckat? Nej, tycker jag inte, man lär sig alltid nå’t. Som t ex att man alltid ska ha en plan B, dvs om plan A inte kan genomföras – vad gör jag istället? När ryggsäcken var genomsur kom jag ihåg att på denna nya ryggsäcken har jag inbyggt regnskydd. Det är bara att öppna en blixtlås och dra över skyddet…om man kommer ihåg det, alltså…. Jag brukar säga att jag inte vandrar raviner (har gjort och lärt mig många läxor…), men tänkte att denna borde fungera. Och det gör den – om det är torrt. Annars ska man inte vandra den ensam.

Och i nästa vecka är det dags att ge sig upp i bergen igen! Härligt!!

Foto från senaste veckan utlagda på min flickr.com!

 

Ny, trendig hemsida

Idag publiceras min första hemsida i egna firman: activeandcreative (senare ändrad till inspirewiz)!
(Nästa hemsida med huvudverksamheten kommer i augusti/september.)

Hittade en artikel i Sydsvenskan om ”vandringsvåg” och ”trenden som ligger steget före”, det verkar som om jag ligger rätt i tiden. Fast vänta till 2020 känns lite långt. Vi kan väl ge den förväntade rese- och vandringstrenden en knuff NU!? Sprid min hemsida!

När Svenska Turistföreningen (STF) nyligen gjorde en stor framtidsundersökning om svenskarnas reseanledningar 2020 var aktiviteter på semestern högt efterfrågade. Och möjligheten till vandring låg i topp.
(Hela artikeln hittar du här)

Välkommen att vandra på vackra sydöstra Kreta!

Sidhvud_logo_vä_inv

På tvärs

Idag har jag korsat Kreta! Ja, inte på längden så klart utan mer tvärs över. Det går nämligen alldeles utmärkt när man bor i Ierapetra som ligger på sydkusten där Kreta är som smalast. På vindlande småvägar, genom flera byar och en hel del olivlundar når man till slut Pachia Ammos uppe vid Mirabellobukten.

När jag gick ut ur sta’n höll jag på att bli knäckt direkt! Det är fullt med valpar överallt, både vilda och tama. I gräset bredvid trottoaren sitter en liten valp som reser sig upp på vingliga ben och närmar sig mig försiktigt. Förstår ni hur svårt det är? Hur hjärtat vrids runt? Jag vet ju inte om det faktiskt är nå’n som äger den så den bara har rymt. Jag kan inte ha hund, inte här. Möjligtvis om vi kunde ingå en överenskommelse ungefär så här: om jag ger dig mat, skydd och omtanke kan du då nafsa skrikiga småkillar i hasorna utan att det blir märken? Och jaga iväg dom till nå’n annan gränd?
Svälja hårt och gå vidare. Vänder mig om och då har valpen hittat en stor hund som låter valpen följa med. Fast valpen kommer nästan inte upp för trottoarkanten på andra sidan gatan. Jag vänder mig om och GÅR!

Funderade när jag gick genom sömniga byar där några äldre sitter på bykaféet, men annars är de flesta iväg och jobbar – hur är det att vara ung här? T ex i en av byarna kom en ung tjej med mitt kaffe, hon lyste upp när hon fick prata engelska och jag svarade på grekiska. Blir lite konstigt. Men vad ser de för framtid, hur kommer livet att bli, vad har dom för drömmar. Med tv och internet har vår värld blivit mindre och vi är så upplysta, men kan det kanske bli för mäktigt, för många valmöjligheter. Går det att stanna i byn i krisens Grekland, tro.

Provar en ny rutt mellan två byar. Kommer in bland olivlundar. Jag tycker om olivträd, tycker att de påminner om den skånska pilen. Knotiga, sneda och silverfärgade löv. Tror att de är släkt på nå’t sätt. Jag brukar vilja ta reda på saker, alltid roligt att lära sig nå’t nytt, men i detta fallet bryr jag mig inte. Jag tänker fortsätta tro att de är släkt. Tanken är tilltalande. De dyker upp som trygga vakter oavsett om jag vandrar här eller där.

Hur som helst, olivlundar är inte kul vid osäkra vägval och riktning. Hur lokalisera sig när det enda man ser är olivträd oavsett åt vilket håll man vänder sig! Tacka vet jag berg, där har jag överblick. Döm om min förvåning när jag ramlar in i rätt by! Visserligen inte där jag trodde att jag skulle komma in, men det behöver ingen få veta. Och det utan gps för det nedladdade piratprogrammet och jag kommer inte överens. Fast det gjorde ingenting för gps:en fick inga signaler. Så var det med det!

I ”min” by är ”mitt” hus sålt eller i alla fall uthyrt. Får en pratstund med ett magert hundskrälle som tröst. Det är inte illa.

I Pachia Ammos upptäcker jag att jag har nästan 2 tim tills bussen kommer. Lite lång tid att bara sitta och hänga i en busskur. Autostop? Nej, folk har för bråttom mitt på da’n. Jag traskar ner till havet och favorittavernan Porto! Och blir igenkänd fast det måste vara 2 år se’n sist. Vi har pratat en del tidigare om hur mycket hon saknar svenskar. Hon hade mycket kontakt med Ving när de hade resor ner hit (och inte bara till Sunwing) och hon var inblandad på nå’t sätt när Tsatziki-filmen spelades in. Tror att filmgänget bodde hos henne eller om hon hade hand om maten. Jag får en stor, gul ljuvlig omelett och gratisunderhållning då 3 karlar ska reparera ett parasoll. De ger upp, monterar ner parasollet och tar det till firman. Då har jag ätit klart.

Inga foto laddas upp idag, det får bli imorgon. Nu planeras kvällen. Efter 5-6 timmars vandring är det bara 2 middagsval som gäller: pizza eller pasta. Det lär ha nå’t att göra med att tappa kolhydrater, inte vet jag. Och eftersom jag ännu inte har internetuppkoppling så blir det en avgörande faktor vid val av etablissemang. Ha en skön fredagskväll – det ska jag!

 

Kullen

Vilken härlig dag! Fint väder utlovat och nytt vandringssällskap. Började i ett nästan folktomt Arild med glittrande Skälderviken. Vitsippor överallt.

Tog oss ner till Nimis vilket var första gången för min del. Och antagligen sista. Tänkte på väg ner att klättring är inte riktigt min grej och vad har jag gett mig in på – jag som har flyttvecka framför mig!? Här finns inte tid för stukade fötter eller värre. Väl nere började funderingar över vad det var vi såg. Konst? Njae, då får nog diskussionen börja med att definiera konst. Protest? Från början kanske, men nu har den stått så länge så den är institutionaliserad. Det närmaste jag kan komma är engelskans statement (och det är inte som jag gör mig märkvärdig).

Jag vet inte riktigt vad konstruktionerna ska likna eller symbolisera, men jag tyckte det såg ut som utkikstorn. Kanske det handlar om att tryggt lutad mot klipporna lyfta blicken ut över möjligheternas hav och förlora sig bortom horisonten…

Vi vandrade en bit till innan vi svängde av ner mot Mölle. Våren är verkligen i full fart. Maskrosor blommar, magnolia öppnar sina vackra blommor, lövsprickningen har börjat, folk ute i skogen och nere i Mölles hamn. Motorcyklar, cyklister, bilister överallt (konstrundan gjorde sitt till, förstås), 50-tals bilar – alla verkade vara ute och njuta av den otroligt soliga och varma Påskdagen.

Vi valde att lämna lederna i höjd med Mölle, njöt av sol och folkliv en stund i hamnen innan mitt sällskap tog bussen från Mölle till bilen i Arild, men jag kände inte för att åka hem än så jag vandrade till Höganäs. Bussen tyvärr försenad så det blev en ganska sen hemkomst, men vad gör det en så’n strålande dag? Sov som ett barn i natt och beundrade min ”bonnabränna” i morse…

Trodde att mina muskler i benen skulle värka idag, men det känns nästan inte alls. De här vandringsbenen är i bra form, det är sämre med flåset. Var också rädd för att jag skulle ha känningar i ryggen idag. Ryggsäcken var ett fynd prismässigt, men är för stor. Får konsultera en skräddare, tror jag.

Dagens vandring (sträcka 1): Arild – Nimis – Mölle på everytrail.
(gps:en var lite vild så kanske bättre att ladda ner någon annan karta)

Dagens foto: på min flickr.com

Tips

– tåg till Helsingborg, sedan går det bussar till Mölle och Arild (via Höganäs). Denna gången körde vi till Arild, vandrade till Mölle och tog buss tillbaka.

– se upp med Skånetrafikens förslag för de är ibland väldigt snåla med bytestid. 

– Skåneledens markeringar är små och ganska snålt utplacerade, det går lika bra att följa Kullaledens blå markeringar (norra sidan).

– när man närmar sig Mölle finns flera stigar att välja på för att lämna lederna och gå ner till byn.

– en bit efter Mölle (mot Höganäs) går Skåneleden upp på en ganska tråkig cykelväg, men det går bra att gå över betesmarker närmare havet. Håll utkik efter röda markeringar och efter en stund möter man Skåneleden.

– se upp när du har ryggsäck så du inte bär den för långt ner på ryggen! Det är ofta anledningen till att man blir trött fort eller får ont i svanken!

– vått i markerna på en del ställen så se upp med halkrisk.