En riktig höjdare!

Det blev en lång, härlig dag i onsdags så igår var det sovmorgon och sedan städning. Jag skulle ju vänta med större städning tills det regnat, men jag gav alltså upp den idén igår och städade ut en massa damm. Ny damm har antagligen virvlat in sedan dess, men det är en annan sak. Tröstlöst arbete!

I onsdags var det vandringsdags! Upp innan tuppen kvart i fem för att ta bussen kvart i sex till bergsby. När jag kom upp till bergsbyn nästan en timme senare fick jag sätta mig en stund och vänta. Det var nämligen alldeles mörkt!

När himlen började ljusna vid 7-tiden kunde jag sätta igång. Dagens plan: först min egen sträcka, sedan slå följe med E4, lämna den för en ny sväng. Tanken var att denna vandring kanske kan ingå i vandringsvecka 2.

En stund stod jag alldeles stilla och bara njöt. Det är så mycket vackert i landskapet och naturen och en av de vackraste är när morgonsolen färgar bergen röda. Medan jag njöt skiftade det röda i gult för att sedan bli vanligt dagsljus. Upplevelsen är som att få en dyrbar gåva.

När jag kommit en bit upp hörde jag ett ljudligt brummande, nästan som ett entonigt motorljud. Det var inte en bil, flygplan eller något annat fordon. Jag såg ingenting runt omkring mig. Rundade en sväng och där var en stor biodling. Tydligen är bin morgonpigga och då i full gång! Ljudet följde med under förmiddagen när jag passerade andra biodlingar, men blev svagare och svagare för att upphöra när vi närmade oss middagstid. Siestadags, kanske.

Plötsligen slets tystnaden sönder av ett gevärsskott. Ibland får jag frågan om jag inte är rädd för att vandra ensam, men det är jag inte. Jakt är dock ett orosmoment både här och i Sverige. Jag vandrade rakt in i rådjursjakt en gång vid Romeleåsen, det kändes inte så bra. Jägare vet vad de gör, men kan givetvis också göra misstag. Här behöver det inte vara jakt utan kan vara någon som skjuter ett skadat eller sjukt djur. Det kom inga fler skott så efter en stund kunde jag släppa det.

Frukost vid litet kapell. Ut på grusvägen igen, hörde en bil komma och då jag flyttade ut i vägkanten trampade jag lite snett på en sten. Ingen skada skedd, men jag vinglade väl till för pick-up:en stannade, fönstret vevades ner och två allvarliga gentlemän sa ”Ok?”. Jo, det var ok så de körde vidare.

Så var jag uppe och det planade ut lite. Nu kom nästa fantastiska gåva: otroligt vackra vyer. Och jag vandrade på en platå med skiftande natur. Det var biodlingar, pinjeskog, vinodlingar, lövträd, vildpäron, några få olivlundar. De ”tråkiga, enformiga” bergen har många gömda skatter!
Jag har skrivit om att jag kan sakna höstfärgerna i Sverige, men vi har en del höstpalett även här:

En stor getflock och jag korsade varandras spår och jag började fundera på om det heter fårhjord och getflock eller tvärtom. Och hur blir det när det är blandat? En flockhjord, eller? Sådana stora, avgörande frågor sysslar en avkopplad hjärna med!
Jag såg djurägaren och en liten kille stå en bit längre ner och funderade en stund över skolplikten. Det händer ganska ofta att barn är med uppe i bergen. Kanske de får ledigt från skolan för att hjälpa till hemma som man fick förr i tiden i Sverige. Jag hoppas i alla fall att de går i skolan.
Så började jag fundera över hur de två funderar. De stod nämligen parkerade på en punkt där man har en sagolik utsikt över bergen som ligger i olika blågrå lager. Ser de hur vackert det är? Tänker de bara att ”jaha, där är bergen”? Hur hemmablind kan man bli? Hur hemmablind är jag i Skåne? Hm. Tål att tänkas på.

Vid nästa flockhjord blev jag först hotad av get som verkligen var på bettet. Hon skyddade sin lilla killing och jag kan inte tolka deras bäande, men budskapet gick fram, tro mig! På andra sidan av flockhjorden ute på en äng stod herden. Han hojtade ”Hello!” och vinkade så jag vinkade tillbaka. Och kände mig otroligt avundsjuk. Tänk, att få gå här uppe hela da’n! Vilken arbetsmiljö! Och inte är den likadan varje dag.

Och det fick mina tankar att vandra till allt prat om att medvetandegöra, mindfulness, närvaro och olika tekniker. Egentligen är det ju så enkelt. Bara att ta ett djupt andetag, titta sig omkring och se på allt som finns. Låta sig fyllas av glädje och tacksamhet. Jag är i alla fall rik där jag står omsluten av allt vackert och magnifikt. Vacker natur och magnifikt landskap med de gamla bergen. Allt har funnits här i tusentals år och allt kommer att finnas kvar långt efter det att jag försvunnit. Vi får så mycket, t o m gratis, och ute i naturen det blir så tydligt att det är överväldigande. ”Fattig är inte den som har lite utan den som aldrig kan få nog.”
Eller som min vandrarkompis i Sverige skrev på facebook efter vandringar i Jämtland och Västerbotten i förra veckan: ”It is truly beyond me how people can be so full of shit when the world is full of such beauty”.

Sju timmars vandring och jag landade i busskur med fika. Kan vandringen erbjudas till andra? På väg upp är det ganska brant och det är jobbigt. Det är ungefär 1,5 timme, sedan är det bara underbart. Jag har haft pauser, stannat för att njuta och fotograferat. De sista 45 minuterna kan jag plocka bort. Trist och tillförde ingenting. Mycket fin vandring som seglat upp på min favoritlista!

När jag kom tillbaka till sta’n gick jag en stadstur med två svenskor. Jag kanske ska börja med ”stadsvandringar” i utbudet! Tror inte det, det är bara roligt att visa runt i vår fina lilla stad. Och efter turen åt vi middag tillsammans, trevligt sällskap.

Nästa vecka påstår prognosen att vi ska få regn och åska. Vi får väl se! Det ger mig ett utmärkt tillfälle att gå in i min lilla bokskrivarbubbla några dagar så jag vet inte hur det blir med bloggandet. Tills dess kan du få något att fundera på över helgen efter det att du tittat på nya foton på min flickr-sida: det finns inga nötter på pinjeträd så var kommer pinjenötter ifrån?

Ha en skön och fridfull helg!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Annonser

Halvdagar blir heldag

Idag var det dags för vandring! Ylva (svenska med hus här nere se’n 20 år tillbaka) och jag hade planerat vandra från Agios Ioannis till Episkopi. Det säger inte dig så mycket, men det är start i bergsby, över bergstoppar, ner i dal och in i by. Otroligt vackert! (och en av de vandringar du kan följa med mig på, se hemsidan! så fick jag det sagt…)

I torsdags kväll sa väderprognosen regn och åska idag så vi hade ett litet morgonmöte per telefon. Kom fram till att det ser bra ut över bergen så vi ger oss iväg. Skulle nå’t oväder drabba oss ringer vi dagens chaufför: Ylvas man Jan-Erik.
Riktigt lyxigt med chaufför! Jag blev hämtad nästan på min huströskel och så blev vi skjutsade till startpunkten.

I byn Agios Ioannis möttes vi av en välkomstkommitté som bestod av 6-7 katter. Man kan få sämre välkomnande! En av dom hade i ett tidigare liv varit hund för han följde oss över bergen och halvvägs nerför. Misstänker att han i oss såg 2 matautomater, men där tänkte han lite fel. Utdelningen var skral och det var brant att gå så han stod nog på minus i slutändan.

Solen bestämde sig för att titta fram och det gjorde den bara en stund innan vi kom fram till den magnifika utsikten. Där skulle jag kunna parkera några timmar. Tystnad, nå’n enstaka getpingla, molnen som drar över bergen mitt emot, vackra havet där ljuset spelar så det blir flera blå nyanser. Lite kaffe, en bok. Skulle inte vara fel!

På vägen ner gick vi genom en flock med getter. Eller rättare sagt vi kom på vägen och de flög åt alla håll. Getter verkar minst sagt folkskygga och nervösa. Många små, små killingar och plötsligen står ett fint par framför oss! Det var en våt liten stackare som knappt kunde stå på benen och den nu ogravida modern. Vi oroade dom nog precis på sluttampen. Istället för att gå i bredd och driva dom framför oss smög vi ut på ena vägkanten och gick sakta förbi.

Dags för ett stopp och nu är solen så högt så långärmad tröja åker av och kortärmad på. Shortsen får ligga kvar i ryggsäcken, det är lite, lite kyligt efter nattens regn. Tänk att man kan ha det så bara 2 dagar före 1:a advent!

När vi tittade upp mot bergstopparna som vi vandrat över såg vi en konstig siluett som visade sig vara ett träd. En bit därifrån fanns en annan siluett som verkade vara en stor rovfågel. Zoomade in och tryckte av ett foto – det visade sig vara en get! Den måste ha haft en fantastisk utsikt där uppifrån! De är otroliga på att ta sig fram precis var som helst. Därför är rådet att aldrig följa en getstig så bra för hur ska man ta sig upp när man slår näsan i en lodrät klippvägg?

Nere i dalen möttes vi av höstfärger på en del träd och buskar. Det blir så fint och färgsprakande mot det vintergröna. Träden är tunga av apelsiner och mandariner och i en olivlund hörde vi motorn till ”olivkrattan” (ja, jag vet inte vad den heter, den används för att ”slå” ner oliverna ur trädet). Ylva visade mig ett träd med de största oliver jag sett! Det hade jag inte upptäckt om jag vandrat själv. Som jag brukar säga: att vandra ensam eller med sällskap är lika bra men olika.

I byn Episkopi blev det koffeinintag och telefon till chauffören. Undrar om jag kan tinga den där chauffören då och då…det förenklar onekligen logistiken kring vandringar… Till Ierapetra där vi mötte regn och dags för lunch! Mycket gott och tog ungefär lika lång tid som vandringen.
En halv dags vandring och halv dags matintag – så har vi det en fredag i slutet av november! Men vi försöker stå ut.

(märk väl att detta är zoomat – geten var högre upp och längre bort!)

DSC01975