Vandring med intermezzo

Igår gav jag mig ut på vandring på E4, en vandringsled som går längs med Kreta från öster till väster. Eller omvänt. En ny delsträcka plus en gammal dito. Upp och iväg tidigt med 05:45-bussen till byn Males, nordväst om Ierapetra. Males och jag har inte de bästa vibrationer mellan oss sedan jag fastnade med en hyrbil för några år sedan, men det är en annan historia. Byn ligger väldigt vackert som en solfjäder med Selakano (skog) och Dikti-massivet bakom sig, grönskande kullar och hav framför sig.

Jag snirklade mig genom byn ut på en grusväg för att vandra upp till E4:an. Solen hade ännu inte tagit sig över bergstopparna och det var vindstilla. Ingen annan mer än jag, tystnad och tillfälliga ljud som t ex en skällande hund i fjärran. Vägen upp bjöd på fantastiska vyer mot sydkusten och Dikti-massivet där det faktiskt ligger lite snö kvar i några skrevor.

Ibland dyker det upp konstruktioner gjorda av mänsklig hand och oftast kan jag lista ut vad de ska användas till och varför de byggts just där. Det här har jag dock aldrig sett! Murade bänkar och ett bord ute i absolut ingenstans! Ingen vy, ingen plantering, inget hus. Vem ska sitta här?

När jag kommit upp och skulle börja gå utför gick det riktigt utför. Markeringarna på E4 är inte så frekventa, men de brukar finnas vid vägkorsningar o likn. Så inte i detta fallet. Jag tog fel avtagsväg, befann mig i en ”svart fläck”, dvs ingen täckning, så gps:en och kartan i mobilen var inte att lita på. Då är man glad och tacksam över sin papperskarta!

Just när jag hittat rätt väg fick jag syn på ett ganska stort område med bikupor. Solen låg rätt, bikuporna hade flera färger, här kunde bli ett roligt eller snyggt foto. Jag gick lite närmare som jag gjort så många gånger tidigare. Det skulle jag inte gjort! Blev anfallen av ett stort bi eller geting som stack mig på halsen. Jag vände tvärt och började gå därifrån. Kände efter på halsen och fick tag i en tagg som jag drog ut vilket givetvis var gadden. Odjuret förföljde mig! Jag skyndade på stegen, men det hjälpte inte. Ursinniga attacker mot hals och ansikte. Jag började fäkta vilket jag vet att man inte ska, men först var det nog ren reflex för att skydda mig. Sedan tog en idé form! Om jag lyckas träffa odjuret tillräckligt många gånger med min svepande hand borde det bli groggy. Till slut lyckades jag. Odjuret låg på vägen och kippade efter andan. Jag laddade. Det sista det upplevde var en annalkande mörk skugga som åtföljdes av ett elakt men njutningsfullt skratt som ekade mellan bergen medan odjuret överfördes till de sälla jaktmarkerna.
Jag har aldrig sett ett så aggressivt djur. Kanske det tog sitt vaktuppdrag på blodigt (!) allvar, kanske det var en extremistterrorist eller kanske bara var uttråkad.
Det slog mig senare att egentligen behövde jag väl inte varit rädd för fler stick för det hade ju förlorat gadden och den växer väl inte ut i rappet. Men om det var utan vapen – varför attackerade det?

Något skakad fortsatte jag och glömde snart bort anfallet. Uppe i bergen finns de ljuvligaste gömmor bland dramatiska klippor och skrevor. Små slätter eller platåer med vingårdar och annat dyker upp där man minst anar det. Mer blommor här uppe än vi har nu nere vid kusten. Gott om olika lövträd, bl a vilda fruktträd, mandelträd. Det verkar finnas större artrikedom där människan inte har anlagt olivlundar. På något sätt känns det som mer natur och mer ”vilt” än på lägre höjd. Nästa gång du passerar berg så tänk inte ”så kalt och trist” utan ”jag undrar vad som finns mer däruppe!”

 

En märklig upplevelse mitt på dagen! Jag kände exakt när vädret vände. Det har jag aldrig upplevt förr. Jag blev så överraskad att jag stannade och såg mig förvånat omkring. Luften blev annorlunda, temperaturen sjönk något, när jag tittade upp kunde jag ana några dimslöjor. (framåt kvällen började det blåsa ganska ordentligt och på natten kom åska och regn)

Det blir inte riktigt den totala avkopplingen när man vandrar en ny sträcka som när man vandrar en bekant. Mycket att titta på och ta in samt hålla kontroll på var man är och ska gå. Hushålla med kraften eftersom man inte vet vilka bitar som är jobbiga och försöka pricka in bra pauser. När jag kom fram till byn Prina funderade jag på att avsluta. Värmen gjorde att fötterna inte mådde så bra i vandringsskorna, men jag var sugen så det blev den gamla sträckan också.

Jag var slut men mycket nöjd när jag snubblade in i busskuren i byn Meseleri. Fick vänta på bussen i cirka 50 min, åka hela rundan till alla bergsbyarna och steg in i hemmet vid 16:10 – ett hem som jag lämnade strax efter 5 på morgonen. Lång, härlig dag med nästan 7,5 timmes vandring! Huvudet fullt av bilder och intryck. Nya sträckan ska vandras fler gånger, finns goda möjligheter till modifieringar för omväxling.
Ofta när jag vandrat går jag ut och äter, men igår sa fötterna ifrån. De vägrade att gå längre än mellan köket och soffan så jag fick sno ihop middag hemma.

Foton finns uppladdade på min flickr-sida! Ikväll blir det middag ute med goda vänner!
Ha en skön kväll!

PS. En liten parentes om markering på E4! Var försiktig, glöm inte bra och detaljerade papperskartor! Det finns en bok ”The Cretan Way” om 28 dagars vandring på E4 på Kreta. I år sattes det längs delar av leden upp klisterlappar med texten ”The Cretan Way” som, om jag förstått det rätt, ska stämma med boken. På hela denna vandringen såg jag 3 sådana markeringar och jag förstår inte vitsen. E4 är redan markerad, vi behöver inte en dubbelmarkerad led utan vi behöver nya leder. Dessutom tycks båda markeringarna göra det stora misstaget att anta att alla vandrar på ett och samma håll. Vandringsleder är dubbelriktade. Elementärt, min käre Watson.

Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt på vandringsvecka!

Annonser

Tema ”Turist på östra Kreta”: 4. Vägar och byar

Tanken med temat är att ge några tips och lite kommentarer kring att besöka östra Kreta. Vad finns att se, vad bör undvikas osv. Heltäckande för området? Det är en omöjlighet, men något att börja med! Jag vet inte i skrivande stund hur många inlägg det blir och vilka dagar de publiceras, men de kommer i obruten följ.

greeceathensaegeaninfo_com

Bild: greeceathensaegeaninfo.com

Idag blir det lite vägtips och jag skriver inget om orter och platser som jag nämnt i tidigare inlägg. Du får helt enkelt bläddra bakåt!

När det gäller byar blir du kanske lite besviken för det kommer ingen uppräkning av ”byar värda att besöka”. Det är lite vanskligt det där med byar. En by som jag tycker om kanske du tycker är ”Jaha, och?”. Några byar som skiljer sig från mängden kommer jag att nämna. I övrigt – döm ingen by från genomfartsvägen. Stanna, strosa runt, se dig omkring. Njut av lugnet och tystnaden som kanske bryts av en gammal trehjuling (specialfordon) på väg ut till en olivlund. Glöm inte att titta på läget för många byar ligger väldigt vackert. Får du en skön känsla så slå dig ner och ta en kopp kaffe.

Vi börjar i Ierapetra-området. Vi har byar i alla väderstreck. Längs kusterna österut och västerut är byarna vanligen av senare datum och ofta byggda längs vägen och inte så charmiga som bergsbyar. Men se upp för många av dom gömmer finfina stränder! Det finns gott om vägar upp i bergen och vägarna är bra.

Västerut upp i bergent: Makrilia – Meseleri – Prina – Kalamafka – Anatoli – Males – Mithi
Du kan avbryta i stort sett var som helst och återvända till kusten. Missa inte utsiktsplatsen mellan Prina och Kalamafka! Där kan du se både södra och norra sidan av Kreta samtidigt. I Kalamafka kan du gå uppför en massa trappsteg till kyrkan insprängd i berget. Anatoli är till viss del en ”skyddad” by vilket betyder att man inte får renovera hur som helst. En bit innan Males finns på vänster sida ett kloster som är väl värt ett besök.

Österut upp i bergen: Agios Ioannis – Schinokapsala – Orino – Stavrochori
Lite längre österut uppe i bergen: Agios Stefanos – Pefki. Lithines och Pervolakia.

Här österut är det lite brantare och mer dramatisk natur än västerut. Jag har inte varit lika mycket i dessa byarna som i de västra, men de är lika charmiga och inbjudande. Många ligger väldigt vackert.

På Ierapetra-slätten: Kendri – Vainia – Kato Chorio – Episkopi – Vasiliki – Pachia Ammos
Episkopi har ett stort torg där man med fördel kan njuta en kopp kaffe. Nedanför torget på andra sidan vägen ligger ”tvillingkyrkorna” – muslimsk och ortodox. I Pachia Ammos kan du äta lunch på taverna Porto och prata med ägarinnan. Hon var involverad i inspelningen av en av Tzatziki-film som spelades in här.

Agios Nikolaos – Neapoli – Lasithi-platån – Malia
När du druckit soumada i Neapoli så sätt kurs mot Lasithi-platån. Det går uppför och uppför och plötsligen är den där. Här finns natur, museum, Dikti-grottan och mycket mer. När du vill vända hemåt igen så kör ner vägen mot Malia, den är väldigt vacker. Du kan hoppa över Krasi, där är fullt med turister. Ska du passera byn så kör försiktigt.

Kritsa
Flera vägar bär till Kritsa, t ex en från Agios Nikolaos. En annan väg är Prina – Kritsa som med fördel körs från Kritsa till Prina för att riktigt kunna njuta av vyerna. Du kan också fortsätta från Kritsa upp till Katharou-platån, korsa den, komma in i Selakano (unikt skogsområde) och landa i Males eller Kalamafka.

Det finns dom som kniper Kritsa och Lasithi-platån på samma utflykt. Det kan man givetvis göra, men det blir mindre tid att stanna vid olika saker och mycket bilkörning.

Pigg på att ge dig österut?
Från Ierapetra: kör längs kusten, ha en bra karta, ta småvägar. Här kan du verkligen hitta byar där det verkar som om tiden stått stilla. Du kan besöka Kato Zakros, Vai, Touplou-klostret och ta en sväng inom Sitia.
Om du inte vill så långt österut utan siktar på Sitia tycker jag att du ska köra ”gamlagamla” vackra vägen dit via Stavrochori – Hrisopigi – Skordilo – Ahladia – Piskokefalo – Sitia (strax innan Skordilo delar sig vägen och du kan välja att köra via Vouvli – Epano Episkopi – Piskokefalo – Sitia).
Hemåt kör du lämpligast E75 längs kusten till Pachia Ammos. Stanna vid utsiktpunkter och beundra Mirabello-bukten. Den är som vackrast från detta hållet med Agios Nikolaos som en stor, vit pärla i fjärran.

Vi tar en tur västerut från Ierapetra!
Kalami – Kato Symi – Amiras – valfri kustby
Kalami (till vänster om stora vägen) är en övergiven by där några kvinnor bor i utkanten. Det är lite märkligt att gå runt bland husen och ett paradis för den som tycker om att fotografera. Var försiktig! Husen underhålls inte, risk för ras. I ett hus i byns mitt har en familj flyttat in. Det gör känslan av övergivenhet ännu större och märkligare.
Till Kato Symi finns två avtagsvägar till höger från stora vägen.På taverna Omalos (till vänster vid ett litet torg) får du så god mat så du blir salig.
Kör ner igen till stora vägen och västerut till Amiras. Efter byn finns ett stort minnesmonument över den massaker som ägde rum här under andra världskriget. 20 byar sprängdes och brändes av tyskarna, motståndsmän flydde upp i bergen där de jagades och dödades. Monumentet är i modern stil. Är det öppet i kapellet så gå in och titta upp i taket. Där hänger 461 oljelampor – en för varje offer.
Sedan kan du ta vilken väg du vill ner till kusten. Här finns många fina små byar med små fina stränder. En av mina favoriter är Tertsa.

Norr om Agios Nikolaos
Här har du en halvö att köra runt på och upptäcka byar och vyer, njuta av vackert landskap där berg blandas med små slätter. Du kan börja vid Sisi eller vid Plaka – det beror bara på vilket håll du föredrar. Så är det bara att börja leta sig runt med känsla och karta.

Så var det byar! Om du som jag tycker om den traditionella kretensiska byggstilen med stenhus ska du åka till Monastiraki (mellan Ierapetra och Pachia Ammos). ”Skyddad” by där de flesta av husen restaurerats och renoverats i traditionell stil. Ät på någon av de två tavernorna och om du äter på den nedre kan du be Jannis öppna ”Fabrica” – ett litet museum. Ett tips: åk hit innan det blivit mörkt! Njut av utsikten över Mirabello-bukten, se solen gå ner bakom bergen och ljusen tändas i byarna och i Agios Nikolaos.

Kalami har jag nämnt ovan.

Tripti är en by som ligger ovanför Ha-ravinen. Du kan kömma dit från Kavoussi eller Orino, men bäst väg är det från Kato Chorio (mellan Ierapetra och Pachia Ammos). Det är i stora delar en s k ”sommarby” dit lokalbefolkningen flyttar på sommaren eller åker dit på helgerna. Det finns en liten kärna, annars är husen utspridda på sluttningarna. Här finns också en del skog. Möjlighet att vandra upp till topp norr om byn eller att vandra upp till Afendis Stavros (toppen är dock oftast insvept i moln så det är mycket möda för liten belöning).

Kavoussi (öster om Pachia Ammos) är en ganska stor by och full av liv. Här finns små butiker som säljer must, honung mm så sätt bilen och ta en sväng längs huvudgatan. Strosar du upp i byn och ut en bit från byn (finns skyltar vid stora vägen där byn tar slut österut) kommer du till världens äldsta olivträd, ca 3 350 år gammalt. Lokalbefolkningen föreslog att vinnaren av damernas marathon vid OS 2004 skulle få en kvist från olivträdet och så blev det.

Lastros (på E75 efter Kavoussi i riktning mot Sitia) och är lätt att missa, men gör inte det. Gränderna är så smala att man monterat upp ett trafikljus! Det är rött för den som vill ner i byn om någon annan är på väg upp. Parkera och gå ner och in i byn. Här renoveras med varsam hand.

Två byar som finns i guideböcker: Mirtos (kustby väster om Ierapetra) och Mohlos (kustby på nordkusten efter Kavoussi, går väg ner från på E75). Jag hade inte tänkt nämna dom här eftersom de inte finns på min favoritlista. Som jag skrev i början; en by som tilltalar en person behöver inte tilltala en annan person. Båda byarna ligger fint, men har ganska stort inslag av utlänningar. När det gäller Mohlos tycker jag att byn har ingen egen ”personlighet” utan är en blandning som jag inte får grepp om eller som inte får grepp om mig. I Mirtos är utlänningskvoten hög och mycket av byn påminner om öarna i Kykladerna (de flesta ”blåvita” vykort är tagna på Santorini och Mykonos i Kykladerna, men Greklands ögrupper och öar samt fastlandet har många olika utseenden). Jag tycker inte att det känns som om jag är på Kreta.
Strunt i mig, åk dit och bilda dig en egen uppfattning.

Då har du lite att börja med! Jag har tankar om tre inlägg till: lite om natur typ raviner, skog o likn. Samt ett med tips inför besök i kloster och kyrkor. Och ett avslutande som samlar upp lite av varje. Jag hoppar medvetet över Kretas historia, det är för stort och finns i guideböcker och på nätet.
Vad vill du veta mer om? Känner du till något som jag missat/missar?Skriv i kommentarerna!

 

RESTIPS – BOKA NU! Vandra på vårvackra Kreta!
Mer information på hemsidan inspirewiz.com
om upplägg, förutsättningar, pris, bokning, referenser mm.
Välkommen att vandra och Καλώς ορίσατε till Kreta!

Nya höjder och händelser

Jag kan inte förstå de som tycker att natur och landskap är tråkigt, det finns mängder att titta på och det händer alltid en massa små och stora saker. Gårdagens vandring var inget undantag, men vi tar det från början.

Oj, så segt det var när klockan ringde strax före halv sex. Bit ihop, upp i sittande ställning och tänk på moroten = vandring. Kom iväg som jag skulle till bussen som tog mig österut till närmaste by. Där traskade jag upp till Ylva och Jan-Erik som såg lite nymornade ut. Jan-Erik skjutsade mig upp till bergsbyn Agios Ioannis där dagens vandring över bergen till Thrypti startade.

Det var bara andra gången jag vandrade denna sträckan och jag hade glömt hur långt motlutet var, men så kommer man också högt upp. Funderade över lite småvägar hit och dit, kan kanske bli en ny vandring. Försökte filma till firmans hemsida, men det är inte riktigt min grej.

Så var jag framme vid brytpunkten där det är dags att säga a’jö till Libyska havet och godda’ till Mirabello-bukten. En stunds paus, såg en fårflock gå och beta en bit bort. Tänk att få gå här uppe hela da’n, titta sig omkring då och då, bara njuta.

Jag började gå igen och det blev oro i fårflocken, kanske herden kommit upp, jag kunde inte se vägen pga en skymd kurva. Efter en stund var det något som inte stämde så jag vände mig om. Det var mig fårflocken följde! Jag stod helt stilla, de kom alldeles nära och vi glodde på varandra ett tag. Sedan insåg dom att jag varken var en foderautomat eller en vattentank och vände om. Det märkliga var inte att ha ett antal fårögon stirrande på mig utan att de inte flydde åt alla håll som getter och får i bergen brukar göra. Märkligt situation, visste inte vad jag skulle göra så jag pratade lite med dom. Kanske var grötvälskan (svenskan, alltså) som fick dom att ge upp.

Så kom jag in i byn Thrypti som är en ”sommarby”, dvs här har man hus som används på sommaren. En del flyttar upp, en del använder sina hus på helgerna. Det är bara turister som söker värme, lokalbefolkningen söker svalka. Det är en lite märklig by för den är utslängd på bergssluttningarna och det finns inget riktigt centrum. Den ligger vid slutet (eller början; beroende på hur man ser det) av Ha-ravinen. Jag har länge funderat över att vandra upp på bergen på andra sidan byn, där måste vara en enastående utsikt. Och nu blev det av!

Hittade där jag skulle gå upp och började streta på. Stötte på getflock med många små killingar, det måste vara så att vår och höst föds flest killingar. Efter en stund hade jag en magnifik utsikt över Thrypti! Det blev ännu tydligare hur utspridd byn är, hur terasserat landskapet är och mängden av småvägar som gör en alldeles yr. Men jag visste inte vad som väntade…

Rätt avstånd gör bergen så vackra och tydliga. Är man för nära ser man bara en klippvägg, är man för långt borta syns inte skrevor och formationer. Det höga berget vid byn Kavoussi blev mycket vackert med detta avståndet och på denna nivån. Under en sträcka gick jag genom ouzo-land. Gott om vild fänkål så det doftade starkt av anis. Berusande!

Så tog vägen slut, jag tappade andan och ögonen tårades. Vilken utsikt!! Jag hade kommit upp en bra bit och framför mig låg slätten mellan Thrypti-bergen och Dikti-bergen. Med denna vinkeln blev det väldigt tydligt hur platt där är. Ierapetra borta i fjärran till vänster, rakt nedanför mig ett rutigt landskap (liknade Skåne!) av olivlundar och åkrar med Mirabellobukten och till höger byn Kavoussi med Kretensiska havet i fjärran. Jag kan stapla vackra och fina ord ovanpå varandra, de räcker inte i alla fall. Det blir bara ett stort, kärnfullt ”Fan, så grant!”

Underbart att ständigt få uppleva nya platser, nya vyer. Det här landskapet, den här ön gör mig aldrig besviken. Pausade och njöt en god stund. Dags att byta till shorts och kortärmad t-shirt. Det är kallare här uppe än nere i sta’n, men nu hade jag fått upp värmen och solen stod högt på himlen.

På vägen ner skrämde jag upp några fåglar som såg ut att vara vilda fåglar typ fasan eller ripa eller nå’t liknande. Jag har aldrig sett någon vild fågel på någon matsedel, men jag har sett jägare. Konstigt.

Ner i byn, upp till kapellet och tända ljus, strosar bort till bybrunnen. Ungefär 5 tim 30 min och jag hade kommit in i det lite farliga ”nu kan jag gå hur långt och hur länge som helst”-stadiet. Dags att ringa efter taxi!

(foto finns på flickr.com! Jag glömde publicera foton från tisdagens vandring, men nu är det fixat så de finns också där.)

Start på vandringsvecka

Vandringsvecka igång igen! Vi har fått perfekt vandringsväder: vind, blå himmel med små moln, solen är inte dominerande. Väldigt behagligt jämfört med att kämpa med varm, tjock luft eller ha hot om regn hängande över en.

Började vandra vid 9-tiden, små pauser och ett par som var lite längre. Det är väldigt bra med kapellen som är utspridda i landskapet. Där finns någonstans att sitta, ofta skuggar några träd och man känner lite ro och frid. Båda våra pauskapell idag var öppna så det tändes ljus och beundrades ikoner.

När vi kommit över bergskrönet kom samma reaktion hos dagens vandrare som hos andra många gånger tidigare och det är så härligt. Det är vidunderligt att se Dikti-bergen, Libyska havet och Mirabellobukten. Här är Kreta som smalast så man ser fritt från norr till söder. Det går att toppa utsikten och det är när det ligger snö på Dikti-bergen. Idag svävade det några moln och det är inte illa det heller.

Seglande rovfåglar, getter, ödlor och insekter plus en rensköljd natur som nu börjar komma tillbaka och bara blir grönare och grönare. Jag var riktigt nöjd med arrangemanget idag! Man gör så gott man kan, heter det….

Avslutande lunch på bytaverna vars sallad och frukt verkligen uppskattades och smakade vandrarna. Det är gott med en stunds prat om vandringen, men också allt möjligt annat.

På väg hem gick jag förbi engelsmannens hus, vi hälsade och han undrade:

-Have you been walking?

-Yes, I have been hiking in the mountains for 4-5 hours.

-Where?

Jag förklarade var vi vandrat, han såg imponerad ut och sa:

-You are fit!

Just det! Han har så rätt, så! Trevlig och förståndig gammal man det där.

Testvandring

Igår var jag ute på vandring. Behövde kolla några idéer och måste hålla igång för nästa vandringsvecka börjar på fredag. Ibland ger jag tipset att gå en vandring på ”fel håll” för då blir den lite nygammal. Det blir andra vyer och miljöer. Samtidigt måste man tänka på att eftersom det ser annorlunda ut så kan man gå fel.

Jag skulle vända på en vandring och testa ett nytt avslut. Och rätt vad det var så stod jag på en stig som jag aldrig satt min fot på och den blev bara smalare och smalare. Japp, jag föll på eget grepp, jag gick fel. Nu skulle man kunna säga att så’nt ska inte avslöjas, det är dålig marknadsföring. Men vem tror att jag är så korkad så jag skulle dra ut vandrare på en testrunda!? Come on!

Jag startade inte så tidigt som jag brukar, men det är snart läge för det. Känner att jag behöver några soluppgångar, gärna till frukost på en stor sten eller under ett träd. Bergen som långsamt får färg, dagen är så brinnande skört ny att det känns andäktigt. Det är grejer, det!

Vädret kändes lite konstigt, så är det i brytningen mellan sommar och höst. Det blev lite varmt stundtals, men vinden svalkade. Fina moln på himlen, regnet har sköljt av och väckt växterna så snart är det så himla grant i naturen. Vår och höst är absolut vackrast på den här ön! I november kan man riktigt höra hur ön andas ut och går till vila då hetta och turistsäsong är över.

Stod stilla och studerade några korpar som flög runt. De var 4 st, men höll sig två och två. Seglade så tjusigt och vackert, plötsligen drog de in vingarna och dök en bit och seglade se’n igen. De jagade inte eftersom de inte dök hela vägen ner så jag undrar om de lekte eller bara gjorde sig till. Fina och vackra var dom i alla fall.

Annars var det bara jag, getter och två herdar som var uppe i bergen. Ett tag var jag ganska högt upp och det är lika fascinerande varje gång vilka vyer landskapet bjuder på. Några var nya och i det lite märkliga blå ljuset som var denna dag blev de fulla med skuggspel och effekter.

Riktig rensning på hjärnkontoret, nya idéer och tankar dök upp, kom faktiskt ihåg en hel del. Och fick inspiration till att uppdatera och fräscha upp hemsidan, utöka firman med en tjänst.

Börjar komma överens med de nya vandringskängorna, men det blir nog vandringsskor nästa gång. Kängorna har väldigt bra sulor, men de är onödigt tunga. Hann med bussen och när jag sjönk ner i soffan med kaffe så öppnade himlen sig och regnet kom. Perfekt timing som vanligt!

Hur det gick med idén till vandringsturen? Den höll inte, har andra som ska testas. Det blir en fin höst!

(foto på min flickr!)

 

 

Solig adventssöndag

Jag har kanske missuppfattat det här med #blogg24 för nå’n tackade för sig, tyckte att det var svårt att producera ett inlägg per dag om julen. Många bloggar om jul, men här blir det spridda skurar – rätt eller fel, jag vet inte.

Blåst i morse så frukost på stammiscaféet. Se’n hem och hoppade i vandringskläderna, iväg åt nordost till Kavousi. Dags för den där vandringen som jag spanade in förra gången. Den är inte så lång, men efter en tids inneliv pga ostadigt väder så är det nog lagom i förhållande till undertecknads formkurva. Som en kombination av söndagslångtur och kort vandring.

Lättvandrat ner till havet, full aktivitet i olivlundarna. Kommer att passera flera kapell, vill egentligen inte fotografera kapell och stränder, tycker det är lite tradigt, men är de olika så kan det vara lite kul. Oftare och oftare är kyrkor och kapell låsta, det är trist. Många är väldigt vackra inuti, rena konstverken. Funderar på om jag ska byta till shorts denna vackra söndag, men velar. Solen värmer, vindbrisen kyler. Fin liten badvik med otroligt vacker färg på havet. Kanske ska köra hit i sommar?

När jag vänder mot Kavousi igen och lämnar havet kommer jag upp till ett gammalt kapell med gamla målningar. Och en vacker jordgul färg på utsidan – en av de färger som är Kreta för mig. Därifrån gör jag avsteg från min regel ”aldrig följa getstig”. Tänker som så att jag är nära civilisationen, det är folk ute i markerna, jag har inga problem med att vända om det inte fungerar. Väldigt glad att jag inte bytte till shorts när jag plöjer mig fram bland buskar och örter.

Jag hamnar inte vid en lodrät klippvägg, men väl ett staket. Getter kan säkert följa staketet på båda hållen, jag kan inte. Det där med söndagslångtur kan vi stryka, inget promenadstråk det här inte. Går tillbaka en bit, hittar ny stig uppåt och efter ganska branta passager får jag min belöning: fantastiska vyer på alla håll!

Har hamnat vid ett övergivet hus, men det är nog inte så övergivet. Det finns burar, krokar i taket, en kortlek ligger på golvet, väldigt smutsigt, olivolja på flaskor….hm? Kan det vara ett ställe för fårslakt och lamning? Eller ett tillhåll för jägare? Kanske tjuvjakt? Har ju hört att det är lite laglöst uppe i bergen och i ödebygd…

Fortsätter och kommer till låst grind, men lyckas slingra mig ut mellan staket och stolpe. Ser mig omkring, men jag är ensam. Det är nå’t att tänka på oavsett var man är: allemansrätt är unikt för Sverige! Jag är faktiskt inne på någons mark. Ibland inbillar jag mig att det ska hoppa fram en tjock amerikansk sheriff i cowboyhatt med så’n där löjlig läderrem istället för slips och ryta: you are trespassing! Fråga mig inte varför han inte är grekisk polis, det vore ju lite mer logiskt.
Blir jag anhållen hoppas jag att jag får sitta i fängelset i Neápoli för där är så vackert (utanför, alltså). Jag tror att vatten och bröd skulle kunna uträtta underverk med midjemåttet, i övrigt verkar det dock trist med så ensidig kost.

Hur som helst, en dag som idag då solen lyser och små moln dansar runt på himlen blir bergen så vackra. Det är som en film, som om solen retas. Vill du se de här klippblocken? Eller kanske denna ravinen? Den här toppen är väl fin! osv. Jag skulle nog kunna sitta och titta hela da’n, det är som om landskapet får liv.

Kavousi har för mig varit dels en genomfartsby, dels en plats för den hemska ravinvandringen. Nu när jag närmar mig från detta hållet upptäcker jag hur otroligt vackert byn ligger. Det platta landområdet omgärdat av berg som slutar i havet norr om byn som bakom sig har några av de högsta topparna i Thriptibergen som smeks av molnen och där är fullt med skrevor, raviner och veck. Och grönska överallt. Jag tror att byn flirtar lite med mig. Ok, den åker upp på favoritlistan, ingen diskussion, jag ger mig.

De gula blommorna som snart ska bilda mattor i olivlundarna har börjat komma. De är riktiga soldyrkare, man kan riktigt höra hur det knakar när de hela tiden vänder sig mot solen. Och öppnar sig om de tycker att solljuset är tillräckligt. Blir fler vandringar här så länge jag har bil som jag återvänder till efter cirka 4 tim.

Nu blir det hopp in i duschen, se’n ska jag ut och titta på ljusdekorationerna på sta’n och äta nå’t gott. Ha en skön adventskväll!

Foto finns på min flickr-sida!

Möta rädsla och bryta ny mark

I januari 2011 råkade jag på en vandring hamna i ravinen Mesona. Det är en lång historia som jag inte ska dra här och nu, men när jag blev klar över var jag var och min egen reaktion var det lika illa att gå tillbaka som att fortsätta ut. Jag var mycket rädd. Lyckades ta mig ut genom att blockera mina känslor, hålla mig kall. Det gick inte så bra hela tiden, men då fick jag ta en paus och börja om igen. Jag minns att när jag kom ut tackade jag Gud av någon underlig anledning.

Jag lovade mig själv att aldrig gå den ravinen igen, men du vet hur det är med ”aldrig”. Det ligger där och gnager och gnager. Så igår kväll bestämde jag mig: jag ska åka dit. Jag ska givetvis inte gå ravinen eftersom jag är ensam, men jag ska gå till ingången och känna hur det känns. Och jag fyller da’n med nå’t positivt också, dvs en ny vandringssträcka.

Tidigt i morse gav jag mig iväg till Kavousi. Vid parkeringen i utkanten av byn finns den här skylten:

IMG_3644

Kan det bli tydligare? Det ska finnas röda och blå markeringar, men de hade tydligen tagit slut. Skylten ”To the gorge”, som jag hade tydligt minne av eftersom jag inte valde den vägen, fanns inte heller. I området finns flera raviner så jag vandrade omkring. Första fika blev på ruinerna av Azoria. Några förklarande skyltar, en orienteringstavla? Nej då. Det sägs ofta att greker är så stolta över sin historia. Men berätta om den då! Fantastisk utsikt hade jag i alla fall.

Så bytte jag kurs och nu började det bära brant uppför. Kändes lite fånigt att jag inte kunde hitta rätt ravin, men inte så konstigt. Jag har ett bildminne från ungefär mitt i ravinen, nästa bildminne är halvvägs nere till byn mitt på en grusväg. Däremellan ingenting så jag minns inte hur ingången såg ut. Drev får och getter framför mig och började följa dom. Till slut kom jag rätt. Tittade lite försiktigt in i ravinen. Skulle det rasa över mig igen, skulle jag inte känna ett dugg? Glädjande nog kändes det helt ok och jag vill gärna vandra ravinen igen tillsammans med nå’n. Inte uppifrån och ner som förra gången utan nerifrån och upp. Skulle vara roligt och läckert!

Att vandra ensam i raviner är dumt av flera skäl. Underlaget kan vara ostadigt, kan behöva klättra, kan vara blött (framför allt på våren), mobiltäckning saknas osv. I maj/juni fick en ensam vandrare hämtas i den här ravinen. Hon hade på något sätt lyckats få ut bilder på facebook så man hittade henne. En kant på gångvägen hade rasat.

På väg ner vek jag av från vägen och in på led E4. Oj, det blev en brant och stenig nerfart. Försiktigt, försiktigt. I september hölls en terränglöpning här och jag fattar inte hur de vågar springa på steniga, branta stigar. Jag skulle inte orka 10 meter, men det är ointressant för jag skulle vricka foten långt innan. Båda två antagligen.

Och här finns ”reklamfilmen” inför terränglöpningen. Visst är det grant?

Det positiva med tävlingen var att några blivit utskickade för att märka ut leden ännu tydligare så löparna hittade. Tyvärr hade ingen kommit på att sätta extra markeringar från båda håll när man nu ändå höll på. Kanske de har kontakter med Pålsjö skog i Helsingborg där slingorna bara är markerade från ett håll så man måste gå ”rätt varv”. Märkligt.

Gick och funderade på när kretensarna ska vakna och förstå vilken guldgruva den här ön är när det gäller utomhusaktiviteter som t ex vandring. Jag antar att de inte kan tänka sig att ge sig ut själva, men det är synd att det inte finns markerade vandringsleder, cykelleder osv. Och det här är ju aktiviteter som fler och fler börjar med!

Kom ner till byn igen och nu var det dags för ny vandring! Svor lite över att jag inte packat ner shorts, tänkte att det är ju december och jag ska upp i bergen. Men vi har varmt, svetten lackade.
För tillfället är det inte så tyst ute i landskapet för olivskörden pågår som bäst. Det hörs bilar som kommer med nät och redskap, aggregat som driver ”krattorna”, bilar som kör iväg med säckar. Det är skönt med tystnad, men det är också härligt att höra att det finns liv utanför byarna. Olivpressarna går för högtryck!

Jag har ofta undrat hur det skulle vara att vandra på andra sidan Kavousi, ut mot havet. Upp med karta och iväg! Ja, det blir som det blir med nya vandringar. Fel väg så klart och det gick rejält uppåt. Jag fortsatte eftersom jag fick bättre och bättre överblick över dalen. Nästa gång vet jag precis hur jag ska gå. I stort sett.

Hem, in i duschen med röda kinder och ljusbruna armar. Lunch. Med insmorda fötter sjönk jag ner med bok i soffan. Nu mässar prästen nere i kapellet, Nikolaos har namnsdag imorgon så det är nå’n sorts kvällsmässa i kapellet som bär hans namn. Jag älskar ljudet! Ser ut att vara fler människor utanför än innanför. Nu är det mörkt så alla ljusen syns tydligt.

Senare blir det pasta, här behövs kolhydrater. En väldans bra dag med känslosvall och många nya intryck! Det blir en tidig kväll.

Foto finns på min flickr-sida.

 

Här är gudagott att vara

Här är gudagott att vara. På många vis.

I torsdagskväll ringde klockorna i Marias kapell i mina kvarter, snart hördes det underbara mässandet genom det öppna fönstret. På eftermiddagen hade jag sett att flaggirlanger var upphängda så vad var på gång? Jo, på fredagen infaller en av den ortodoxa kyrkans 12 stora årliga högtider: Jungfru Marias tempelgång. Eftersom det var hennes himmelsfärd den 15 aug så antar jag att gamla kyrkoåret avslutats och det nya inletts någon gång däremellan. Jag fick ett ryck! Maria går i templet och jag ger mig ut på vandring. Varför inte ta en av favoriterna som är omväxlande, krävande och bjuder på mycket ögonfröjd?

När jag gick ut till bilen vid halv sju var det redan aktivitet vid kapellet. Jag satte kurs och fart mot Ano Viannos (cirka 4 mil västerut). Först tyckte jag att det var synd att jag hade soluppgången bakom mig för den var fantastiskt röd och vacker. Snart insåg jag att det var lika vackert framåt eftersom landskapet fick en overklig rödaktig nyans som skiftade i gult när solen kom lite högre upp.

Fler bilar än vanligt vid stora kyrkan i Ano Viannos. Jag vände byn ryggen och började vandra. Efter en stund kom jag till huset i kurvan som har en stor hjord med får och getter. Det var frukostdags. Har du hört hur dom låter? Jag spanade efter ett skyddsombud, men det verkade inte finnas nå’n. När foderborden var fyllda öppnades grinden, vilken rusning! Och se’n blev det nästan alldeles tyst.

Hittade en sluttning i solen där frukostlådan packades upp. Det är en gåva, en ynnest att få äta frukost med en så’n gudomlig vy. Och jag tänkte, som så många gånger tidigare, är dom medvetna om hur vackert här är? Då slog det mig, som det fortfarande gör ibland, att jag är faktiskt inte längre turist eller besökare, jag bor här. Det är inte ”deras” vackra ö utan ”vår”. Viktigt att se och ta tillvara det som finns omkring oss, när man tar det som självklart ser man inte längre hur det ser ut. Det är väl det som kallas hemmablind.

DSC01890

Gjorde en liten avstickare för att besiktiga en ravin som visade sig inte lämplig för vandring (klättrar gör jag inte). Lite stenigt och besvärligt så jag var tvungen att se mig för ordentligt och då såg jag dom! Små blommor av olika slag, lika små och näpna som de första vårblommorna. Det kanske är så här att vårens början och höstens slut är ganska lika i naturen.

Kommer ner till kusten, det som är typiskt för turistsäsong som uthyrning mm är stängt. Det är så skönt i november för det känns som om hela ön och dess befolkning tar en djup suck och lugnet lägger sig. Jag tar en paus på en taverna. Bestämt mig för att inte äta lunch (så tungt och trögt att börja vandra igen, bättre att njuta efteråt), men ångrade mig nästan när jag såg kocken – mor i huset. Och de kan laga mat…oj, oj, oj! Jag är en ståndaktig skata så det blev en kopp stärkande kaffe. För nu var det dags för den mest krävande biten!

Lärde mig på förra vandringen att vandringsbyxor är för varmt när solen kommit upp på himlen. I skydd av kapell och träd byte till shorts. Och se’n gällde det att anpassa fart och energi och kraft till ett stycke brant uppförsväg. När jag kämpade på så dök en tanke upp: livet (eller ett projekt eller vad man vill) är som en vandring. I brant uppför gäller det att hushålla med kraften, sakta ner farten, stanna ofta för att andas och vila och dricka, njuta av vyer. I brant nerför gäller det att hålla igen så det inte går så fort så man ramlar på näsan eller missar en hårnålskurva. Och däremellan kan man hoppas få lite vila på en platå. Det gäller att utifrån omständigheterna hitta de olika lägena där man är som bäst och som mest.
Just nu är det lite motigt i mitt lilla liv, jag tar det så lugnt för jag kan se bergskammen, vet att jag kommer över den. Jag stannar då och då, gläds åt små saker, funderar och njuter av utsikten. Innan jag sätter fart utför ska jag lalla runt lite på platån som heter jul/nyår/tretton. Se’n tror jag att jag är så sugen och har så mycket driv och energi så det blir jobbigt att hålla emot!

Kom upp till Sankt Rafaels kyrka, dags för välförtjänt vila, vätska och frukt. Tände ljus för hela familjen. Så fortsatte vandringen genom små byar. Mötte flera som har stövlar, de var nog på väg ut i olivlund för att plocka oliver.

Jag läste på nå’t resebolags hemsida att Kreta har två årstider. Det är så fel, här är fyra årstider om man bara ser sig omkring lite, läser av naturens växlingar. De slänter som till våren är gula av ginst och underbara dofter från örter mm är nu höstligt brungula med gröna inslag. Är så glad att jag slipper de svartbruna åkrarna och nakna träden i Skåne, det är så trist. Här går naturen i vila utan att ge intryck av att vara död.

Sju timmar senare var jag framme vid bilen, både trött och lycklig. Hemfärd och se’n väntade lätt lunch och på kvällen stärkande middag på lokal. Blev ett eller två glas vin också, tvungen att fira denna otroligt fina dag.

Här är verkligen gudagott att vara!

Foto finns på min flickr.com!

(Ja, AC:n har varit igång två nätter och nej, det har inte brunnit. Än.)